Tystnad

Läsning pågår

Etikett: Bokvännen

Forna tiders öden: den självpublicerade författaren

När han var tjugoett år skrev han sin första bok, »Maggie, a girl of the streets», en frän historia i naturalistisk stil. Det fanns ju ingen förläggare som ville ge ut den, men han hade ett par hundra dollar kvar av arvet efter fadern, och en bror lånade honom resten av tryckkostnaderna, och så gav han ut den på eget förlag. […] Det blev vinter och kallt. Stephen Crane bodde på 23:e gatan i New York hos vänner, som han kallade »indianerna» – man kan gissa att det hade mera med levnadssättet än med hudfärgen att göra. Han låg på golvet och ofta hade han ingenting att äta. »Indianerna» höll sig med en tjänsteflicka, som kom och röjde upp emellanåt. […] När hon inte hittade något annat att värma upp bostaden med, tog hon några exemplar av »Maggie». Författaren satt bredvid utan att säga ett ord.

Ur Bokvännen 1/1955.

Forna tiders visdomar: om väl storslagna programförklaringar

Siesta heter det senaste tillskottet till den litterära tidskriftsfloran. Den gesut [sic] i Uppsala och »vill med kostfri hand undfägna sina läsare med levande poesi, utsökta noveller och rappa essäer». Den »tar sig orådet före att öppna spalterna för originella och ‘oförstådda’ debutanter och för verk av äldre författare, som fallit i oförtjänt glömska». Förmodligen räknar redaktionen dit Heinrich von Kleist och Baudelaire, som förekommer i presentationsnumret. Litet originellare grepp hade man kanske väntat efter programförklaringen, som utom andra grodor innehåller en släng åt de äldres »avund gentemot de yngres företräden». Det är så sant, men då ska det också vara – företräden.

Ur Bokvännen 6/1956.

Forna tiders visdomar: Shakespeare i dunkel

Shakespeare skulle kanske blivit en smula förargad, om en röst ur eftervärlden förrått för honom, att han trots sitt inbillade mästerskap uttryckt sig så illa, att bibliotek måste fyllas med skrifter ägnade åt hans uttolkande.

Frans G. Bengtsson, via Bokvännen 6/1956.

Forna tiders visdomar: vad Hans Arnold duger till

Skräcknoveller hör nog till det svåraste som finns att illustrera. Ordets makt är därvidlag större än bildens, om inte den senare har en suggestivitet av märkliga mått. Man får det tydligt demonstrerat i Hans Arnolds illustrationer till Mannen i svart (Rabén & Sjögren/Vi, 19:50). Arnold begagnar alla tänkbara medel, förvridna anletsdrag och kroppsdelar, ruiner, nattsvart mörker, hår som växer vilt och tovigt, vidriga djur med stirrande ögon och dreglande käftar, men effekter på åskådarna uteblir och kan knappast jämföras med den krypande rysning, som åtminstone i en del fall kunde framkallas hos åhöraren, när dessa noveller läses i radio med utstuderade tonfall och beledsagande suggestiva ljudeffekter. I andra och mindre krävande sammanhang kan nog Hans Arnold tänkas göra en god insats.

Ur Bokvännen 5/1956.

Forna tiders visdomar: då som nu

Den anglosaxiska importen leder som vanligt kvantitativt och stillar mycken läshunger. Enstaka namn från andra håll tillfredsställer knappast en mera avancerad nyfikenhet på vad som händer i litteraturen utanför sterling- och dollarområdet.

Ur ”Höstens böcker”, Bokvännen 9/1956. Det har nog inte blivit bättre sedan dess.

Forna tiders visdomar: signerade och defekta böcker

Angående signerade böcker:

Att seden med sålda signaturer är en osed, kan väl från början slås fast, och man kanske kan hoppas att den så småningom skall självdö, när folk kommer underfund med, att en sådan signatur inte höjer en boks värde med ett enda öre. […] Rättligen borde de kanske rentav taxeras som defekta. En namnteckning på titelbladet eler smutstiteln brukar inte höja en boks värde.

Ur Thure Nymans ledare i Bokvännen 3/1955.

Forna tiders visdomar: ett bra bokbål

Ur Det Danske Bogmarked saxar vi följande, som kanske kan ge ett uppslag.

”I allmänhet är vi inte anhängare av att man bränner böcker, men den autodafé som pastor Detlefsen i Husum (Sydslesvig) nyligen verkställde har vårt fulla gillande. Enligt Jydske Tidende drog han och överläraren i Rødemis (Sydslesvig) med trummor och pipor ut med en dragkärra och följda av en skara skolungar till en plats utanför sistnämnda stad för att bränna smutslitteraturen på bål. Barnen hade fått löfte att för vart tjugonde kulörta häfte få en bra bok, en leksak eller ett frimärksalbum. Hittils har inte mindre än 1.800 kriminal- och kärlekshäften förstörts på detta sätt, och efter bålet höll man fest i skolan med utdelning av bytesvarorna. Hamburgförläggaren Thordsen, som hade fått nys om saken, blev så glad att han skänkte 115 bra böcker till utdelning bland barnen.

Ur Bokvännen 2/1955.

Forna tiders visdomar: böcker och bakterier

Apropå det här med låneböcker och bakterier, som forna tiders läsare tydligen oroat sig mycket över.

En tysk undersökning av smittorisk från papper har visat, att sedlar innehåller 30 smittfrön per kvcm, medan böcker har 1 per kvcm på bandet och 0,5 på bladen, allt i genomsnitt. I en bok som hade lånats 175 gånger fann man mellan 0,2 och 3,4 bakterier per kvcm på olika ställen. Något samband mellan smittofrön å ena sidan, ålder, nedsmutsning och nötning å andra sidan kunde inte påvisas. Dagsljus nedsatte bakteriernas virulens i påtaglig grad. Faran av att läsa lånade böcker skulle alltså i detta avseende vara mindre än man kanske vore böjd att gissa och bara tiondelen av att umgås med pengar. Köp mera böcker!

Ur Bokvännen 2/1955.

Om barn- och ungdomslitteratur i Bokvännen 11/1955

Bokvännen 11/1955 går i barndomens läsnings tema. Folmer Christensen har skrivit ”Tegnekunst i billedboken”, en kort översikt av illustratörer i dansk barn- och ungdomslitteratur från artonhundratalet och framåt, Astrid Lindgren har en artikel om hur barnet upplever boken (”därom vet jag inte så värst mycket”) och Carl-Olof Lång har tecknat ett porträtt av Gustaf Berndtsson, som samlat på sig barnböcker och gjort om sitt ena kök för att få plats med dem.

De två mest intressanta texterna står emellertid Roland Adlerberth och Eva von Zweigbergk för, ”Professor Lidenbrock och strålpistolen” respektive ”Att recensera barnböcker”. Adlerberth tar upp Jules Verne och andra tidiga science fiction-författare och konstaterar att utlåningen av Verne mest verkar gå till medelålders personer som vill återuppleva sin barndoms litterära äventyr. Han konsteterar att stilen på det stora hela inte håller och att Vernes rykte som förutsägare av framtiden är tämligen överdriven (”om de framtida uppfinningar som dyker upp i hans böcker har han spått rätt enbart när det gäller sådana som fanns redan när han skrev – när han fabulerat på egen hand har han i allmänhet skändligen misstagit sig”).

Våra egna furnissörer i branschen bör i barmhärtighetens namn inte namnges – det gäller tyvärr ända fram till boksäsongen 55 med undantag för Lönnerstrand, vars »Rymdhunden» är acceptabel, vetenskaplig grodlös och hyggligt skriven.

De välskrivna svenska sf-romaner för ungdomar som Adlerberth önskat sig i artikeln har önskat sig har väl på det stora taget fortfarande låtit bli att infinna sig, sådär mer än ett halvt århundrade senare. Jag vet inte, kanske var hans generation ”den sista julesvernegenerationen” i jämförelse. Men dagens tioåringar lär väl fortfarande läsa mer Jules Verne än svensk science fiction.

Eva von Zweigbergk undrar var barnboksrecensenterna egentligen håller hus: The New Yorker, The New Statesman och The Times Literary Supplement tar årligen upp de bästa barn- och ungdomsböckerna, skriver hon, medan svenska tidskrifter yrvaket minns att de finns sisådär vart femte, sjätte år. ”Barnbokskritikern anses inte vara någon »riktig» kritiker och hyllas aldrig för »kulturgärning». Vetenskapen ser ungdomslitteraturen över axeln för att borra ned sig i de enklaste, med rätta glömda signaturpoeterna.” Det fattas minst ett trettiotal utbildade erfarna barnboksrecensenter i landet, säger von Zweigbergk, och att fylla luckorna är tydligen inte helt enkelt: ”man måste ha läst tusentals klassiska och moderna barn- och ungdomsböcker med omsorg och eftertanke för att ha en bakgrund” och man ”måste veta något om barnpsykologi och allmän konst- och litteraturhistoria, om språk och översättningsteknik”. Vidare måste man ”bli till hälften som ett barn, när man läser barnets böcker, och dessutom reflektera som en vuxen” samt ”själv ha varit ett läsgalet barn med en rik fantasim och god tillgång till böcker under uppväxten”. Det är inte lätt att vara barnboksrecensent, uppenbarligen.

Många ungdomsböcker i dag är »sociala», de har höga mål, de vill peka på aktuella problem, de vill samhällsförbättra, de vill undervisa om ditt eller datt.

För all del, det behöver inte göra dem dåliga, men det gör dem sällan roliga.

Forna tiders tryckfel, eller quid autem vides festucam in culo fratris tui

Ett tryckfel, som var bitande nog, hände dr Flavigny, på sin tid kunglig professor i Paris. Han författade en stidsskrift mot sin motståndare professor Eschellensis, i vilken han bl. a. ur den Heliga Skrift citerade: »Quid vides festucam in oculo fratris tui …» (»du ser grandet i din broders öga …») Då avhandlingen trycktes, bortföll genom en olycklig slump det första o i »oculo», så att ett nytt, ganska motbjudande ord uppstod (culo = baken). Flavigny angreps på fullt allvar av sin motståndare för förfalskning och ringaktning för Skriften. Den försvunna bokstaven orsakade honom många sömnlösa nätter.

År 1946 firade den irländska diktaren Bernard Shaw sin nittionde födelsedag. En stor schweizertidning publicerade en hyllningsartikel med rubriken: »Bernard Shaw, der grosse Irre.» Här blev det ett »r» för mycket. Shaw telegraferade till tidningen: »Är helt och hållet av er mening, men just på min födelsedag kunde ni ju låta bli att påminna mig om det.»

Ur Bokvännen 1/1955. Och ja, autem hade utelämnats ur citatet även i tidskriften.

Forna tiders visdomar: Nils Bejerot och seriedebatten

Några citat ur Thure Nymans ledare i Bokvännen 1/1955.

Diskussionen om serierna har blossat upp på allvar, sedan doktor Nils Bejerot i höstas publicerade en bok om Barn, serier, samhälle (FiB, 9:75), vari han framlade resultatet av synbarligen ganska omfattande egna studier i ämnet, supplerade med uppgifter från engelska och amerikanska undersökningar. Enbart det faktum att man utomlands ägnar företeelsen stor uppmärksamhet och söker kartlägga den borde, tycker man, förmå folk att åtminstone anlägga en anständig ton, när de lägger sig i diskussionen. Men till sin häpnad får man skåda ledande kulturskribenter träda fram och avfärda doktor Bejerots bok som »tokerier» och annat i den stilen. Det gör inte saken bättre, att vederbörande förklarar sig vara föga intresserad av serierna. Det förstår vi. Att någon verkligt boksinnad person skule kunna uppbringa intresse för serierna som sådana förefaller rätt osannolikt.

Serierna är en industriprodukt. De är i regel schablonmässigt och ofta direkt illa tecknade och tarvligt kolorerade. Kan man tänka sig barn i vår tid, till huvudsaklig del uppfött med serier som andlig spis, upppleva »den förtrollade lyckan att kunna läsa»? Och minnas det efter fyrtio femtio år?

Serierna utgör ett problem, antingen man vill se det eller inte. I någon mån ett national- och privatekonomiskt problem, men framför allt ett kulturproblem.

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑