Tystnad

Läsning pågår

Etikett: catahya

Vad jag läste för fem år sedan

Bokhoras Fredagsfråga lydde igår ”Vad läste du för fem år sedan?” Då är det smidigt att man har varit en listtönt i många år. Det här är vad jag läste i november 2007:

Krigarens väg – Niklas Krog
Blatte betyder kompis. Om maskulinitet och språk i en högstadieskola – Rickard Jonsson
The Privilege of the Sword – Ellen Kushner
Den brinnande staden – Catherine Fisher
Det heliga ordet – Catherine Fisher
Gudinnans förkämpe – Tamora Pierce
Den bindande kronan – Catherine Fisher

På den tiden var jag flitig med att recensera på Catahya, så där kan man läsa att Krigarens väg var ett trevligt återseende av karaktärer jag gillade, men ändå inte vad jag hade hoppats på, att jag irriterade mig på Lejoninnans sång av Tamora Pierce och att jag upptäckte att sista delen i Catherine Fishers Legenden om Kråkan inte finns på svenska.

Den bok jag tyckte mest om den månaden, den finfina The Privilege of the Sword av Ellen Kushner, skrev jag av någon anledning inget om. Det gjorde däremot mot Johan i början av det året, moahaha. (En läskig och rolig sak med Catahya är att det finns så himla många av våra gamla texter där.)

Blatte betyder kompis minns jag som hyfsat intressant och trevlig läsning, men att den inte direkt bjöd på några överraskande insikter för någon som själv gick på högstadiet i en förort till Stockholm.

Påminnelse: månadens drapa

Glöm för övrigt inte att i dag och i morgon är sista dagen att delta i månadens drapautmaning.

Längd: 100 ord.
Tema: årstid(er).
Var: i din blogg (glöm inte att länka) eller i kommentarerna till det ovan länkade inlägget.
När: under juli. Sedan nytt tema.

Om man känner att en drapa aldrig kan vara tillfredsställande nog kan man istället skriva två. Catahya har en drapatävling som också har deadline sista juli. Då måste man vara medlem i föreningen, men det blir man snabbt.

Här är ett par drapor jag skrev i tidigare drapaomgångar på Catahya, om du vill se ett par exempel på hur det kan se ut.

Min flickvän, 2010.

Min flickvän var papegoja i ett tidigare liv. Vanligtvis märks det inte, men emellanåt upprepar hon tvångsmässigt allt man säger. Ibland är det harmlöst roligt. ”Skicka mjölken”, svarar hon vid köksbordet. ”Jag kanske skulle skaffa helskägg?” föreslår hon när man frågar. ”Den vackraste kvinnan som finns”, smickrar hon mig.

Ibland irriterar det mer. ”Jag tar en öl med grabbarna.” Eller: ”Det är ditt eget fel, vet du. Ge fan i att ringa honom.” Eller: ”Förlåt, älskade. Jag menade inte att slå dig så hårt.” Eller: ”Jag vill bara ditt bästa.”

Men jag brukar kunna skaka av mig det rätt snabbt.

Hugin, 2008

Jag hittade gamlingen ihjälfrusen i en snödriva. Bredvid honom låg en död fågel, ett par meter bort en vandringsstav. Jag ringde en ambulans, såg mig omkring, tog staven och gick. När jag vaknade nästa morgon satt en korp på nattduksbordet.
  – Mjölkbönderna klagar. Ostpriset kommer att gå upp ännu mer, sade den.
  Ibland flög korpen iväg några timmar. Andra gånger var den borta i veckor. Alltid visste den någonting nytt.
  – Det är oroligt i Tadzjikistan.
  – Ivica Dačić är död.
  – Din flickvän knullar med chefen.
  Ingen sanning var för avlägsen eller för liten.
  – Du är helt jävla patetisk, du vet det, va?

Catahya söker noveller till sin nya antologi

Det är dags igen för en ny novellantologi från Catahya! Denna gång är temat ”Magi och teknik”, och Catahyas antologiråd tar emot bidrag för bedömning fram till 31 augusti 2012.

Maximal längd på bidragen ska vara 35 000 tecken, vilket motsvarar strax under tjugo sidor i en pocketbok. I första hand söker man nyskrivna noveller.

Läs mer på Catahyas forum.

Joe Abercrombie & genren som samtal

Läsningen, skrev Horace Engdahl, är heraklitisk. Man stiger aldrig ned i samma bok två gånger. Delvis eftersom man alltid kommer att upptäcka nya saker i ett verk – men delvis också eftersom man aldrig kommer att vara samma person som förra gången man läste boken. Läsaren är litteraturens resonanslåda, formad inte minst av tidigare läsupplevelser; hur böcker påverkar oss beror på hur vi uppfattar dem i förhållande till allting annat vi har läst.

Det var en av de saker jag uppskattade så mycket med Joe Abercrombies debuttrilogi The First Law (Den första lagen): den dialog den förde med fantasylitteraturen som tradition. En genre är på sätt och vis ett samtal som utspelar sig över årtionden, en ständig kamp för att förfina, förbättra, förnya. Att förhålla sig till vad man redan uppskattar samtidigt som man försöker tillföra det någonting nytt. Ja, inte bara en genre, förstås – det gäller för alla konstformer i stort. Men genren, i den betydelse vi använder ordet här, är mer överblickbar. Enklare att följa. Mindre brus, även om det för all del fortfarande är som att sitta på en pub med för hög musik, för många människor, för dålig akustik och försöka följa ett samtal på ett språk man bara halvt behärskar: man kommer oundvikligen att missa saker.

Det samtalet kan vara roande i sin egen rätt. Särskilt när det sker i formen av en underhållande bok.

Jag läste nyligen Joe Abercrombies Best Served Cold, sisådär fyra år efter att jag läste The First Law. Det var inte en dålig bok. Den saknade bara det där extra som gjorde att jag tyckte så mycket om Abercrombies debuttrilogi. På Catahya försöker jag berätta varför (och på Vetsaga skrev jag en gång i tiden mer om vad det egentligen är Abercrombie gör, för dem som har läst serien, eller inte bryr sig om spoilers).

En bild säger mer än tusen ord, eller?

Vad jag har läst de senaste dagarna, och kommer fortsätta med någon dag till: ungdomsromaner som ska recenseras och noveller som kan komma ifråga för Catahyas årliga novellpris.

(Och nja, eftersom det här är en bokblogg hade kanske tusen ord om litteratur varit att föredra?)

Dystopibokprat och bokcirklar utan lästvång

Det är trevligt med bokcirkla, men att man vanligtvis måste läsa en viss bok till ett visst datum brukar alltid ställa till det för några som vill vara med och snacka litteratur. Någon hinner inte läsa, någon annan har problem att få tag i boken osv osv. Så för ett tag sedan kläckte Vetsaga-Johan idén att hålla bokprat kring vissa teman istället för vissa böcker. På så vis behöver man inte stressläsa eller jaga böcker för att vara med – även om det såklart är bra att tidigare ha läst några böcker som passar temat.

Igår var vi tolv personer, de flesta från Upsalafandom och Catahya, som samlades för att diskutera dystopier. Några frågor som kom upp var varför många dystopier är tråkigt skrivna, vad som är skillnaden mellan dystopiska och postapokalyptiska berättelser och vad som gör att alla dystra framtidsskildringar inte bör kallas dystopier. (Ni som var där får rätta mig om jag minns något fel i redogörelsen nedan.)

När det gäller dystopi och postapokalyps är den första uppenbara skillnaden katastrofen. Samhället i en dystopiberättelse behöver inte ha hamnat där det är på grund av någon stor omvälvande händelse, utan kan ha glidit långsamt neråt. En viktig skillnad är också att det dystopiska samhället är orsakat av människan själv och inte av någon yttre faktor, vilket kan vara fallet när det gäller postapokalyps. Vi kom också in på betydelsen av politik vs. estetik, i både dystopier och postapokalyptiska berättelser. I en del böcker (eller filmer) används det framtida förfallna samhället främst för att det ger möjligheten till häftiga, mörka miljöer och roliga prylar, och inte för att göra politiska kommentarer. Om samhällsförfallet bara är yta är det ingen riktig dystopi och Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij togs upp som exempel på ”postapokalypsonani”, som någon uttrycke det.

Att tydligt skilja ut dystopierna ur dystra framtidsskildringar i allmänhet visade sig vara klurigt, men vi verkade åtminstone vara överens om att för att det ska vara en dystopi bör skildringen av samhället vara en central del av berättelsen.

Angående tråkigt skrivna dystopier nämndes lyckligtvis också några författare av dystopier som är stilistiskt bra, bland andra Karin Boye (Kallocain), Margaret Atwood (Tjänarinnans berättelse, Oryx & Crake) och Ray Bradbury (Fahrenheit 451).

Söndagslänkar

I Write Like. En sida som analyserar ditt sätt att skriva och jämför det med kända författare. Vem skriver du som? Jag vet inte hur bra det funkar, men det är i alla fall en kul idé.

Novellcirklar på Catahya. Sugen på en litteraturdiskussion med personer som nyss har läst samma text som du, men du har inte tid eller råd att skaffa och läsa en hel bok för tillfället? På fantastiksidan Catahya testas för tillfället novellcirklar i litteraturforumet. Man läser en novell som finns tillgänglig gratis på nätet och snackar. Den första diskussionen satte igång idag om novellen ”Birds” av Benjamin Parzybok.

NY TEXT! I mitt inlägg om skrivtävlingar missade jag Riksteaterns manustävling som har deadline den 15 september.

”I’m telling you stories, trust me”

Jag har just hållit i några skrivövningar med ett gäng medlemmar i fantastikföreningen Catahya som jag för tillfället befinner mig några mil utanför Uppsala med (Norredatorp). Vad jag tycker är kul med skrivövningar är att det – nästan – alltid blir något. Det blir inte alltid bra och det kan bli rätt konstigt, men det blir alltid något. Det kan vara bra att minnas när man tycker att man inte kan få ur sig en enda bokstav. Men mest fascinerande är nog människans förmåga att skapa berättelser av vad som helst. Jag gav exempelvis mina skrivövare en massa bilder, bad dem att välja några och sedan skriva utifrån dem. Genast drog de kopplingar mellan bilder som inte hade något med varandra att göra och satte ihop dem till hela berättelser. Ibland konstigt, men alltid något.

Efter bokcirkeln

För några timmar sedan hade jag några trevliga medlemmar ur Geek Women Unite! (Uppsala) på besök. Vår bokcirkelbok var Ammonite av Nicola Griffith, en science fiction-roman om en planet där ett virus har dödat alla män och förändrat de kvinnor som överlevde. Jag hann inte läsa ut den – hade planerat maratonläsning igår kväll men lite annat kom ivägen – men hittills tycker jag att den är utmärkt.

Jag är en opålitlig bokcirkeldeltagare, vilket de som brukar delta i Upsalafandoms eller Catahyas bokcriklar vet. Jag tycker gärna att det verkar jättekul och säger att jag nog ska vara med. Sedan köper jag boken men läser den inte. Eller läser halva och bjuder på kakor istället, som idag. Men ibland gör det inte så mycket, diskussionen brukar ändå rätt snabbt glida iväg till annat än bokcirkelboken. Boken blir startpunkten för ett roligt samtal om allt möjligt istället för att vara huvudsaken.

En riktigt bra skräcknovell

I slutet av förra året delades fantastikföreningen Catahyas novellpris ut för tredje gången. Vinnaren var CJ Håkansson med novellen ”Den brända jorden”, som tyvärr inte gick att få tag i längre eftersom tidskriften den var publicerad i var slutsåld.

Men nu har vi på Catahya fått tillåtelse att lägga upp novellen där, så surfa iväg till novellprissidan och läs en riktigt bra skräcknovell!

Passa också på att läsa vinnarnovellen från året innan, Johan Theorins ”Endast jag är vaken.”

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑