Tystnad

Läsning pågår

Etikett: debutanter

En till en början irriterande promenad i Dalby Hage

Det stör mig ibland, det där fragmentariska sättet att skriva. (Jag säger det där för att jag antar att ni vet vad jag menar.) Finfint när det fungerar, men det är lätt hänt att det känns som ett fuskbygge. Som att texten säger ”Titta på mig, jag är så smart och har så mycket mellan raderna. Varsågod, lilla läsare, sätt igång och pussla.” men när pusslet är lagt är det snett och saknar bitar. Istället för att säga något intressant mellan raderna säger texten nästan ingenting alls, den ger bara illusionen av att göra det.

Jag blev rätt skeptisk till Promenaderna i Dalby Hage när jag började läsa den. Det kändes som att den skulle bli ett sånt där fragmentariskt hopkok som är mycket snyggt men ganska tomt. En rad korta stycken som hoppar i tid och rum, visserligen välformulerade men irriterande vaga och utan riktning.

Så blev det inte. Det tar lite för länge (att en roman på 130 sidor tar sådär 50 på sig att bli intressant är inte så lyckat) men efter ett tag står det klart att poeten Hanna Nordenhöks debutroman inte hör till de snygga och substanslösa. Den är snygg och stenhård.

I Promenaderna i Dalby Hage bläddrar en ung kvinna i pärmar som innehåller brev och vykort och andra papper som tecknar en bild av händelser i Lund på 50-talet. Mam, som blir sviken och sjunker. Marta, barnet som hetsar. Nordenhök lyckas genom några utsnitt i tiden berätta om en familj i flera generationer, deras hemligheter och försök att nå varandra, på ett så starkt sätt att jag nu, flera timmar efter att jag läste ut boken, har precis samma klump av obehag blandat med förundran i magen som när jag slog ihop pärmarna.

Det finns ett avsnitt där Marta ser två gestalter i sommarnatten, luddigt ljusa mot mörkret omkring dem. Den bilden tänker jag på när jag vill beskriva vad Promenaderna i Dalby Hage blir efter sin sega start. Mörk och strålande på samma gång.

(Norstedts, februari 2011)

Fara vill II

”Det finns obestridliga fördelar med att leva sitt liv i ickekronologisk ordning. Om man lyckas förneka att man en gång blivit född, så behöver man inte behandla det här med anknytningsteorin, till exempel.”

Det var mycket länge sedan jag läste en bok som lyckas bara både så rolig och så sorglig i samma stycke som Fara vill.

Stjärnlösa nätter

Hur långt räcker en bra historia? Arkan Asaad har definitivt en stark sådan i sin debutroman Stjärnlösa nätter, men utförandet lämnar en del övrigt att önska.

Den delvis självbiografiska Stjärnlösa nätter handlar om Amàr, 19 år och uppväxt i Sverige, som på en resa till Kurdistan blir bortgift med sin kusin Amina. Den berättar om en sida av bortgiften som inte nämns så ofta, nämligen den att det inte bara är kvinnor som tvingas in i äktenskap de inte vill ha.

Amàr vägrar länge att gå med på förslaget om giftermål, men släkten maler ner hans motstånd genom att behandla honom som lägre än luft. Släktens gemenskap är stark men villkorad: lyd och bli behandlad som en kung, eller protestera och upphör att existera. Han låter sig dras med, men flyr en liten bit varje gång han får chansen, och att Arkan Asaad inte bara skildrar Amàr som en utsatt och hjälplös kille utan handlingsutrymme utan också som en del i att sprida destruktiva mönster vidare är det som gör Stjärnlösa nätter riktigt intressant.

Asaad har inte mycket till berättarteknik utan kör bara på, mer skriva på näsan-tydligt än gestaltande. Hans bildspråk är ibland intressant och eget, men i övrigt är språket inget särskilt. Den här boken kan vara värd att läsa för historien den berättar, helt enkelt. Jag tycker om hur den skildrar allas handlingar som sammanflätade med varandra, hur familjens och släktens hårda press på Amàr sprider sig kring honom som onda ringar på vattnet. Amàrs desperata dans med ett steg lydnad och två steg flykt bygger på kedjan av lögn och känslomässigt våld och den som far mest illa är nog Amina, som år efter år väntar ensam i ett främmande land på en man som inte vill ha henne. Att läsa om hur hon bryts ner är hjärtskärande. Den kan kännas hopplös att följa, denna hårda kedja av tradition och heder, som att ingen någonsin kommer att kunna ta sig loss, men lite hopp finns det ändå.

(Norstedts, januari 2011)

Spretigt misslyckat självmord

Konstnären Linda Spåman har kallats debutant och i större förlagssammanhang stämmer det, men i serie- och fanzinvärlden är hon ingen nykomling utan har bland annat serieromanen Kötthuvudet bakom sig. Hur som helst, Misslyckat självmord i Mölndals bro är en fulspretig serieroman om Linda som försöker ta livet av sig och läggs in på psyket, där rumskompisen med besatthet följer Glamour på tv och dit vännen Hanna kommer på besök och kallar Linda patetisk som misslyckades trots tabletter, sprit och knivar. Hon borde använt en plastpåse också.

Bilderna är barnsliga med sneda, hackiga linjer och använder mycket yta. Det som kan vara tilltalande med Spåmans stil har inget med skönhet att göra och de som brukar klaga över att ”svenska serietecknare inte kan rita” bör således hålla sig borta. Ibland är bilderna mest en vild röra som borde haft sönder papperet, men de kan också vara mycket starka, som när monstruösa käftar slukar Linda eller när en flock svarta fånglar bryter sig ut ur hennes bröst. Särskilt i början sög de in mig i sin trasiga värld. Kombinationen av det naiva och det destruktiva gjorde det väldigt obehagligt att se den där barnsligt tecknade figuren med sina konstiga proportioner skyffla in tabletter med sex armar eller sluta alldeles för många fingrar kring ett knivskaft. Ett förvridet ansikte fullt av ögon gestaltar känslan av att vara alldeles omtöcknad och borta så bra att den nästan läcker ut från sidorna.

Allt är dock inte mörker. Spåman berättar med absurd humor om att vara inlagd och det är humorn som ger berättelsen om det misslyckade självmordet en välbehövlig dimension till utöver de uttrycksfulla bilderna. Utan humorn skulle det vara en alldeles för enkel berättelse och tyvärr rätt tråkig. Problematisk mammarelation, kraschad kärlek och en långvarig känsla av att inget kommer bli annorlunda. Den känslan, den lägger sig som ett lock över sidorna. Det bara är som det är och inget får mig att reagera starkt som bokens början. Spåman går inte tillräckligt djupt i den delvis självbiografiska Linda för att jag ska förstå eller ens engageras särskilt mycket av henne. Kvar dröjer sig några av teckningarna och intrycket av att bakom svärtan finns det en uppmaning att leva.

(Albert Bonniers, februari 2011.)

Fara vill I

”I begynnelsen ropade Gud: ‘Varg!’ och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.”

Ett tips: läs inte Fara vill av Elin Ruth på offentlig plats, åtminstone inte om ni föredrar att undvika att omgivningen tittar snett på er för att ni sitter och fnissar. (Och om de visste att man satt och fnissade åt renars självmord skulle de antagligen titta ännu mer snett.)

”När en bil närmar sig i hög hastighet går de värdigt ut på körbanan och gör slut på eländet. Oftast är det en privat ceremoni utan andra renvittnen. Oftast är det en vit Volvo 245:a. Ögonblicket innan fordonet rammar deras bogar så tänker de att de borde sett Louvren.”

Debutanter i massor

Ni får ursäkta bloggdöden den här veckan. Jag har i alla fall en fin plan för den kommande. Det har slumpat sig så att jag har läst högvis med svenska debutantböcker den senaste tiden, så nu blir det debutanttema hela veckan.

Veckans sötaste mening

Sebastian springer ut, gömmer sig i en buske tills han hämtat andan och går två stationer längs tunnelbanan. Medan en rosa sidenrosett av fnitter knyts upp i hans solarplexus, flyger upp i skyn och försöker röra den tyngda förortshimlen.

Ur Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén.

Gracie av Veronika Malmgren

När utbytesstudenten Klara snart ska åka hem från USA säger hon att det hon kommer att sakna mest är att åka bil. Bilen, Gracie, är friheten i den amerikanska småstad där hon har bott ett år och som de flesta i hennes ålder, som vännen Penelope, helst vill bort från.

Veronika Malmgrens debut är en finstämd liten bok om vänskap där det mesta av vikt sker mellan raderna. Det är korta gestaltningar av bilturer med öl i bakluckan, tonårsprat om att behöva något mer än det som ges, tornadovarning och tristess. Varje ord är noga valt. Hon ger inte mycket till läsaren rakt ut. Istället får man ur dialogerna utläsa nyanserna och maktskiftningarna i Klaras vänskap med Penelope, det outtalade trasiga i Penelopes hem och Klaras – kanske – nya identitet.

Gott så, men ibland önskar jag att Malmgren skulle lyfta lite mer på locket, ta i lite hårdare, och inte vara så sparsmakad. Jag vill ju veta mer, särskilt om den person som Klara var innan hon åkte, den som hon inte vill bli igen när hon kommer hem. Mest undrar jag över hur förändringen gick till. Blev hon verkligen annorlunda, eller var det snarare så att hennes nya omgivning genom att se på henne med andra ögon och tillät henne en annan roll? (Och är mitt ”eller” där ens relevant, det kanske inte är någon skillnad på de två alternativen.) Detta, som Gracie nuddar vid några gånger, är en av de skärvor som fastnar mest.

Flera skribenter har kommenterat filmkänslan i Gracie. Jag tänker också på amerikanska filmer och på hur Klara försöker förklara för en av sina kompisar hur det som för henne är som på film är vardag för för dem som bor i Manning, Kansas. Associationerna till roadmovie-scener eller gryniga bilder av uttråkade ungdomsgäng som hänger i gränsen mellan staden och det tomma landskapet utanför bryter dock inte den jordnära känslan av autenticitet i skildringen. Veronika Malmgren har själv varit utbytesstudent i en amerikansk håla, och även om Gracie är en fiktiv berättelse är den också ett fint exempel på hur bra det kan bli när man skriver om det man känner till i detalj.

(Brombergs, januari 2011)

Ur Engångsligg

”Ärligt talat vet jag inte vad det är som lillchefen gör annat än kommer på reklam som alla andra och går och drar Tarantino-citat som i de flesta fall inte ens är Tarantino-citat.
Man skulle kunna tro att hon drar de där citaten bara för att jag som författare till den här boken innerst inne vill skriva en kultig action-film och inte något slags socialrealistisk studie av mitt eget liv, men lillchefen är faktiskt på riktigt. Och jag är ganska glad över att hon ibland stormar in i mitt liv när det känns som en sån där socialrealistisk studie och förvandlar det till något som påminner lite mer om en färgglad gangsterrulle.”

Ur Engångsligg av Josefin Palmgren, en av höstens debutromaner. Hittills är jag inte jätteförtjust, men ibland lyser den till.

Instängd i en besatt flickas huvud

Gloria var det, ja. (Titta, jag kom ihåg.) Sara Shamloos romandebut från 2008 handlar om en ung tjej som är förälskad i sin idol. Men det är ingen vanlig pojkbandscrush utan snarare en besatthet som tar över allt och gör henne sjuk.

”En berättelse i gotisk romantisk stil om en förälskelse som går över gränsen till besatthet, men kanske även till det gudomliga”, påstår baksidestexten. Jag vet inte vad andra tänker utifrån den beskrivningen, men jag tänker mig något ganska storslaget eller åtminstone ett försök till det. Jag tänker inte några få luftiga sidor med fragmentariskt berättande. Visst kan man spåra det gotiska i de överdrivna känslorna, i det instängda och i det mentala förfallet, men för mig handlar gotiken också mycket om en viss stämning som inte finns här.

Det är flickan som berättar och hon talar bara till Du. Allt handlar om Dig. Shamloo håller stenhårt på det perspektivet, med några få undantag är det allt som finns. Vad som händer utanför flickans tankar skymtar förbi i utankanterna, som när mamman tvingar med henne till en läkare. På ett sätt är det skickligt. Samtidigt är det så ensidigt, så totalt instängt, att jag bara vill klösa mig ut.

I tunga vintrars mage

I början av året debuterade Andrea Lundgren med romanen I tunga vintrars mage. Den handlar om Riga, vars mamma försvinner när han är fyra år. Sedan dess är han alltid rädd för att bli lämnad.

”Så träffar han den rödhåriga Charlie på en konstkurs och det förändrar allt”, påstår baksidestexten. Nja. Jag håller inte med. Visst blir Rigas liv annorlunda, då den spontana Charlie börjar släpa omkring honom och målar taket blått när de har flyttat ihop, men han förändras egentligen inte. När hon försvinner är han åter en passiv och rädd liten hög i soffan. Den som står för den verkliga förändringen är Rigas barndomskompis Daniel, som när han oväntat dyker in i Rigas liv i igen långsamt börjar dra loss honom ur apatin.

Jag tycker om I tunga vintrars mage. Jag tycker om språket – ”Daniel ler mot mig som ett lejon. Det är lysdjur i hans ögon.” – och hur Lundgren lyckas skriva om en rätt frustrerande person så att jag bryr mig om honom och vill honom väl.

Däremot har jag svårt för Charlie. Hon påminner mig om en Manic Pixie Dream Girl, de vackra och knäppa och lagom arty tjejerna på film som får de unga emo-männen på film att utvecklas genom att ta dem i handen och skutta utanför ramarna. Vackra, instabila och konstnärliga Charlie har inte den funktionen, men i övrigt hon känns hon lika lite som en riktig människa som vilken Pixie som helst och lika flyktig, för att de enda sidor av henne man får se är de som den förälskade unge mannen uppfattar.

Kanske är det därför bitarna med Charlie inte griper mig lika mycket som barndomsskildringarna, som är väldigt starka. Alla personer i boken skildras som Riga ser dem, men pappan och farföräldrarna och de andra känns ändå som att de är mycket mer. De har en historia, de är mer än Riga ser och vet. Charlie, hur utlevande och impulsiv hon än är, börjar och slutar i Rigas blick.

Men allt som allt är det en fin debut. Det ska bli intressant att se vad som kommer från Lundgren senare.

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑