Läsning pågår

Etikett: dialog

Aprilläsningen

Läsdödens april. Mestadels bra saker, men tiden jag har lagt på läsning den senaste månaden är löjligt liten.

Revolt – Suzanne Collins
Love Hurts – Kim W Andersson (serie)
Kin – Holly Black & Ted (serie)
Science fiction – Johannes Heldén (poesi)
Kapitulera omedelbart eller dö – Sanne Näsling
Cirkeln – Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Vargsläkte – Caroline L Jensen
Umbra – Elin Fahlstedt (serie)

Bäst: Blir någon förvånad om jag säger Cirkeln?

Besvikelse: Revolt, som jag skrev om här.

Överraskning: Jag hade visserligen sett en del positiva kommentarer om ungdomsromanen Kapitulera omedelbart eller dö innan jag läste den, men jag var inte alls beredd på hur oemotståndligt rolig den skulle vara.

”Du kan inte flasha intellektet hur som helst. Du skrämmer pojken från vettet.”
Jag gör en uppgiven gest.
”One thing led to another …”
Lovely tittar strängt på mig. Jag nickar.
”Jag får be om ursäkt.”
Lovely lutar sig fram och viskar:
”But between you and me: Han sänder ju lite mixade signaler: Kastar ur sig låttitlar och har en riktig jävel till mustasch …”
Jag nickar allvarligt.
”Jo, men det ursäktar inte att jag behandlade honom som en jämlike.”
Lovely tittar beundrande på mig.
”Det är fint att du har den självinsikten.”

Längtan

”Att man måste gå och längta hela livet”, mumlar hon.
Jag tittar på henne.
”Vad längtar du efter mest i hela världen just nu?”
Hon kniper igen ögonen och tänker.
”Jag längtar efter dig.”
Jag skrattar.
”Jag är ju här.”
”Jag vet. Det är så jävla sorgligt.”

Älskar den söta högstadiepretentiösa dialogen i Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö.

Besinningens sår

Det är inte ofta jag läser en bok som jag inte visste något alls om innan, men i söndags nappade jag åt mig Besinningens sår ur en hylla med nyheter på jobbet och läste den på lunchen och på tåget hem. Innan hade jag varken hört talas om den eller författaren. Det var nog omslaget som lockade.

Besinningens sår, frilansskribenten Catharina Bergstens debutbok, är en kort och stram roman om vuxna syskon som träffar sin döende far. Han försvann ur deras liv för många år sedan och återföreningen är obekväm. Dottern Liv vill ha en förklaring och svar på 30 år av frågor, men fadern pratar mest väder och obetydligheter. Sonen Marcus påstår att han inte förväntar sig något och är därför på bättre humör, men hans fasad spricker sedan sönder. Deras möten är väl skildrade och väldigt smärtsamma, för alla vill de ha något som de andra inte verkar kunna ge. De sitter där och hoppas, brottas med krocken mellan förväntningar och verklighet. Men allt är inte som det verkar. Bergsten fogar in några tillbakablickar som ger familjens historia fler intressanta dimensioner och på slutet kommer en oväntad vändning.

Vad som tyvärr sänker det hela är att dialogen inte ger ett särskilt naturligt intryck, vilket är ett stort problem när en stor del av texten utgörs av just dialog. Ibland stannade jag till och med upp i läsningen och blängde irriterat på orden. Jo, faktiskt. Hade jag inte varit i en tågvagn hade jag säkert utbrustit ”Men vem pratar sådär egentligen?” också.

En av replikerna som orsakade en sådan reaktion var ”Ingen vill mig väl känns det som. Jag lever i en mardröm och nu sitter du här och strör salt i såren.” Det känns så stelt och skrivet. När Liv blir frågad om hur hennes jobb är svarar hon ”Oftast väldigt tillfredsställande.” Skrivet och livlöst.

(Scriptum, 2010)

© 2021 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑