Tystnad

Läsning pågår

Etikett: fantastik (sida 1 av 9)

Noveller x 3: Häxor, gym och bokmässan

20150923_novell3 20150923_novell2 20150923_novell1

Jag har läst några noveller:

The Practical Witch’s Guide to Acquiring Real Estate av A.C. Wise. Precis vad titeln säger: En handledning för häxor som vill skaffa hus, olika sätt att göra det (bygga, ockupera, tämja osv) och vilka potentiella problem som följer med varje metod. Det är en himla charmig och rolig novell, som vi försökte ha novellcirkel om på Catahya, men vi märkte snabbt att det inte fanns så mycket att diskutera. Men läsvärd är den.

Run, eat, repeat av Therese Widenfjord handlar om en kvinna på ett nattöppet gym. Hon trivs med sin förändrade kropp, med att ha blivit stark och snabb, men allt står inte rätt till. Försöker hon springa ifrån minnena av personer som har gjort henne illa?

Det är inte så svårt att ana vart novellen är på väg, men det bygger mycket på att känna till dess sammanhang. Om jag inte hade känt till förlaget eller om den exempelvis inte hade blurbats som rysare hade jag säkert gjort andra antaganden om vad som skulle hända. Den är hur som helst välskriven med en olycksbådande stämning.

Bonniers hemlighet av Anders Fager. Imorgon drar Bokmässan igång och Mix förlag skickar ut mininoveller via sms, som alla utspelar sig under Bokmässan. I den roliga munsbiten Bonniers hemlighet (11 sms lång) är berättaren övertygad om att ett flertal författare är robotar som laddas via en sladd i ryggen. Det förklarar bland annat varför vissa av dem beter sig konstigt. ”Mjukvarufel!” Så om någon sliter skjortan av någon stackars författare under mässan för att kolla efter kontakten kan vi skylla det på Anders Fager.

Nu väntar jag på att hela Montermonster ska droppa in. Tänker inte läsa en fjuttdel i taget.

Gratis e-noveller från Tor.com

201403_torstories Jag såg på Tor.com att man för tillfället kan skaffa de Nebulanominerade kortromanerna Burning Girls and Wakulla Springs gratis som e-böcker.

Jag loggade in på Feedbooks för att plocka hem dem och såg till min glädje att bland gratis e-böcker från Tor finns även novellantologierna Some of the Best from Tor.com från 2011, 2012 och 2013. Det är säkert en hel del överlapp mellan dem och jätteantologin The Stories: Five Years of Original Fiction on Tor.com som jag redan har, men allt är ju inte samma, så: yay! Och för er som inte laddade ner The Stories när den fanns tillgänglig förra året så är det ju ett bra tillfälle. Tor publicerar rätt mycket fantastiknoveller på sin webbplats, men orka läsa där. Det här är ett trevligare format.

Vetsaga och kommentarerna

Häromdagen lagade jag mitt gamla nättidskriftsprojekt Vetsaga, som på sistone inte bara varit inaktivt utan även oläsbart efter att den gamla WordPressversionen slutat fungera. Av bara farten skrev jag sedan en text om internet, internationaliseringen av science fiction och engelskans roll för svenska läsare Eller åtminstone för mig. Jag passade också på att läsa igenom några gamla texter och slogs av hur fantastiskt bra kommentarsfält Vetsaga kunde ha. Se bara kommentarerna till Charlotte Strömboms jämförelse mellan Erik Anderssons och Åke Ohlmarks respektive översättningar av The Lord of the Rings, Johan Anglemarks essä om problemet med vuxenfantasy i Sverige eller Hans Perssons fascinerande redogörelse för jakten på Stella, en tidskrift som aldrig fanns.

I övrigt: min vän Joakim har startat bloggen Skräckens labyrinter, där han bland annat skriver om skräcklitteratur. Där kan man kika in om man så önskar.

E-bokshopping

När det gäller e-böcker har jag hittills läst gratisgrejer, antingen bibliotekslånade e-böcker eller noveller som finns tillgängliga gratis på nätet. Men för några dagar sedan fick jag ett ryck och inhandlade en massa e-noveller från Mix. Mest skräck och mest för att jag tycker att det här med att stycksälja noveller är en trevlig sak som jag vill ge mina pengar till. (Förhoppningsvis är de värda att läsa också, heh.)

Sedan gjorde finska sf-fandom en grej av att handla e-böcker från Wizard’s Tower Books, jag blev nyfiken, tittade runt och drog lite i min e-boksläsande karl för att se om han också ville köpa lite sf, men när vi bläddrade igenom utbudet stod det ganska klart att det här var mer min typ av butik.

Köpfnatt:

The Tel Aviv Dossier – Lavie Tidhar & Nir Yaniv
The Vampire Tapestry – Suzy McKee Charnas
Dorothea Dreams – Suzy McKee Charnas
A Brood of Foxes – Kristin Livdahl
Somewhere Beneath Those Waves – Sarah Monette
Secret Lives – Jeff VanderMeer
Disturbed by Her Song – Tanith Lee
With Her Body – Nicola Griffith
Silently and Very Fast – Catherynne M. Valente
Shoggoths in Bloom – Elizabeth Bear

Rekviem för en vanskapt

”Jag trodde ofta att jag skulle dö där på fjället. Att vintern skulle ta mig, att kölden och blåsten och fukten skulle göra slut på mig, men det var som om min kropp var för grov, för stark. Kölden ville aldrig riktigt bita på mig.
Jag var som odödlig.”

När Stina föddes var det nära att hennes mor dog. Ingen hade sett ett så stort spädbarn och hon fortsatte att växa mer än alla andra. Trots att hon inte trivdes med andra människor reste hon, som vuxen, runt i Europa för att visas upp inför en gapande publik av impressarion Wolfgang Wolfenstein. När hon kom hem igen till norra Sverige var hon tyst och levde sina sista ord utan att säga något. Stor, stark och ensam – men inte odödlig.

Rekviem för en vanskapt börjar när Stor-Stina är döende. Döden berättar för läsaren att det snart är dags. ”Fåglarna närvarande, som ett tecken.” En stor del av sitt liv har Stina blivit tittad på, men inte ens när hennes liv är slut får hon vara ifred. Döden håller henne kvar, talar med henne. De turas om att berätta om hennes liv, medan hennes kropp ligger i ett skjul i väntan på begravning, medan en vetenskapsman från Stockholm kommer för att gräva upp hennes kropp, medan hennes kropp obduceras. Insprängt i berättelsen om Stor-Stina skildras andra obduktioner, andra kroppar, lärda män som rotar i sammanväxta tvillingar eller pyttesmå flickor.

Rekviem för en vanskapt är journalisten Mattias Hagbergs första roman och bygger på Christina Katarina Larsdotter, Stor-Stina kallad, som levde under första halvan av 1800-talet. Den är en saklig och melankolisk liten pärla där döden ser på när olika sätt att se på världen och livet nöter mot varandra: samiska myter och kristendom, tro och vetenskap. Men främst är det den ständigt skiftande linjen mellan det normala och det abnorma, och 1800-talets stora intresse för det senare, som ligger blottad på bordet. De människor som visas upp i Wolfgangs freakshow framställs som mer annorlunda än de är – Stina uppmanas exempelvis att inte tala – antagligen för att göra glappet mellan dem och den betalande publiken ännu större, och vetenskapsmännen med sina böcker och verktyg söker efter sanningen om människan i annorlunda individers kroppar, och blir besvikna när de inte hittar något revolutionerande.

Ingen får vad de vill ha. Stina fick inte vara ifred. De bildade männen med inälvor upp till armbågarna hittade inte vad de sökte. Men jag fick vad jag inte ens visste att jag ville ha: en ganska märklig idéroman där fåglar följer ett lik och döden talar med klara, poetiska ord. Jag tycker mycket om den.

(Atlas, 2012)

Andra som har läst: Bokstävlarna, Booze’n’books, Swedish Zombie, Reflektioner allteftersom, Marcusbiblioteket, Kreativituren, Lektyr, Svensson.

Bland spöken och alligatorer

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.

I Karen Russells texter finns flickor som brottas med alligatorer, pojkar som på nätterna dyker bland gamla båtar för att hitta sin systers spöke, ett läger för barn med udda sömnsvårigheter och flickor som har uppfostrats av vargar, för att nämna några. Där finns vackert språk, en mörk humor och de mest underbara infall. Men precis som för In Another Library räckte det inte riktigt för mig. Trots alla bra kvaliteter gjorde bristen på en berättelse att flera av novellerna till slut kändes som ett ”jaha”.

Det är inte så att jag kräver att alla noveller ska ha en tydlig början, mitt och slut, jag har inget emot luddighet, men precis som när jag har läst Kelly Link eller Aimee Bender – som jag också tycker mycket om – känner jag ibland att ”men vad fan, kan du inte berätta en ordentlig historia någon gång? En, snälla?” Det är lite som att äta en färgglad bakelse istället för rejäl mat till middag. Visst såg den hemskt fin ut och visst var den god, men inte fan blev man mätt.

Den mest minnesvärda novellen i samlingen var ”Ava Wrestles the Alligator”, om en flicka och hennes spökbesatta syster i Floridas träskmarker. Den hade tyngd och en väldigt creepy stämning, som gjorde att även om resten av novellerna hade varit skit hade jag varit beredd att hojta att jag älskar Karen Russell. Just den novellen har Russell sedan utvecklat till en roman, Swamplandia!, och jag är himla glad att hon gjorde det.

Swamplandia! är en nöjespark i förfall. Turister brukade komma för att titta på alligatorerna och se familjen Bigtree brottas med dem i shower som var om inte spektakulära så i alla fall kittlande på grund av faran. Stjärnan var modern Hilola, men efter hennes död faller både familjen och parken samman. Pappa Bigtree håller envist kvar vid drömmen om att kunna fortsätta. Brodern Kiwi vill bort, han vill leva på fastlandet och plugga på universitetet, medan systern Osceola pratar med spöken och försvinner ut i träskmarken på nätterna för att träffa sina ”pojkvänner”. Det är Ava, yngst i familjen, som fortsätter att ta hand om alligatorerna.

När Kiwi har stuckit och fadern åker iväg på en av sina långa affärsresor blir Ava och Ossie ensamma kvar i den folktomma parken. Ossie rymmer och Ava ger sig av ut i träsket för att hitta henne. Likt en mytisk hjälte söker hon sig ner i underjorden för att rädda en älskad, men det blir ingen välordnad hero’s journey. Liksom flera novellerna i St Lucy’s… rör sig Swamplandia! i gränsland, mellan vad som är verkligt och inte, mellan att vara barn och vuxen. Den handlar om att växa upp och inse att verkligheten inte är som man trodde, att ens berättelse har stora hål. Att ens föräldrar kanske bara är vanliga människor och att de saker som är viktiga för en själv kanske inte betyder ett dugg för omvärlden. Medlemmarna i familjen Bigtree är allihopa fast i varsin drömvärld som det är smärtsamt att ryckas ut ur och farligt att stanna i.

Swamplandia! växlar mellan systrarna i träsket och Kiwi som har fått jobb på en konkurrerade nöjespark nära staden. Kiwis förvirrade möte med det vanliga samhället gör mycket för att visa vilken bisarr uppväxt syskonen har haft, men det är träsket som drar i mig mest och jag blir nästan irriterad när det växlar till Kiwis kapitel igen. Russell laddar träskmarken så att den framstår nästan som en annan värld, en främmande planet av vatten och oändligt gräs, ett gotiskt slott av träd och skränande fåglar.

Our eyes met. I looked up, still swaying from my fistfuls of the stolen dress. What I saw inside them was all landscape: no pupil or colored hoop of iris but the great swamp – the islands, the saw-grass prairies. Long grasses seemed to push onward for miles inside the depths of her eyes. Inside each oval I saw a world of saw grass and no people. Believe me – I know how that must sound. But I stood there and I watched as feathery clouds blew from her left eye behind the bridge of her nose and appeared again in her right socket. I saw a nothing that rolled forward forcefully forever. There was nobody in the ether of either white sky.
I heard the wind on the pond all around us, a deep clay smell rising from her skin. When she blinked again, her eyes looked black and oily, ordinary. For years I’ve wondered if this person I met was only a woman.

Swamplandia! är både sorglig och rolig, drömsk och hemsk. Jag hoppas på fler böcker av Karen Russell.

5 november i Uppsala

”Bättre sent är aldrig” är ju mitt motto, så här är några bilder från sf- och fantasydagen i Uppsala femte november.


Johan intervjuade fantasyförfattaren Erik Granström. De var mycket allvarliga.


Nejdå. :) Serietecknaren Lisa Medin såg förresten också glad ut.


Hon pratade om serier med Elin Fahlstedt och Fabian Göranson.


Anders Björkelid pratade om sin senaste fantasyroman Förbundsbryterskan. Den är en del i en serie, precis som Eriks senaste, och det var så komiskt att de båda pratade om hur böckerna hade blivit längre än de hade tänkt sig. Förbundsbryterskan skulle tydligen bli den tunnaste i serien, men blev den längsta – hittills. Det var nog fler än jag i publiken som tänkte på de i sammanhanget berömda orden ”It’s going to be a trilogy”, även om jag inte tror att någon av dem riskerar att spåra ur åt det hållet.


Oskar Källner, Elin Holmerin och Mattias Lönnebo pratade om att ge ut böcker själv och att starta förlag.


Åka spelade in radio. Man kan lyssna på inslaget här.

Bloggfika i Uppsala 5/11 kl 15.00!

Vi har tjatat om det några gånger redan, men det tål att sägas igen: på lördag, dvs. femte november (remember, remember!) är det fantasy- och science fiction-dag i Uppsala. Intressanta föreläsningar, paneldiskussioner, intervjuer, bokförsäljning, brädspelande, allmän awesomeness och gratis inträde.

Dessutom blir det bloggfika! Fantastikintresserade bloggare, kom dit och häng! Klockan 15.00, närmare bestämt. Självklart krockar det med en intressant programpunkt, men jag tycker att alla programpunkter verkar intressanta och vill lyssna på typ allt så jag valde helt enkelt en tid som kändes vettig ur fikasynpunkt istället för ur programsynpunkt. Hoppas att ni håller med.

Man behöver absolut inte föranmäla sig eller så, men om ni har tänkt komma får ni gärna hojta till om det ändå så att jag slipper oroa mig för att ingen alls vill vara med. ;)

Fantasyförfattare, serietecknare, kinesiska dystopier och översättning i Uppsala

Bild av Nicklas Andersson

Det är snart november. Det betyder snart litteraturfestival i Uppsala. Här är ett utskick jag precis skickade ut via Facebookeventet:

Gott folk,

det är oktober och mindre än en månad kvar till science fiction- och fantasydagen i Uppsala. Det är bra.

Programmet har fått sina konturer: fantasyförfattarna Erik Granström och Anders Björkelid kommer att diskutera sina författarskap. Serietecknaren och illustratören Jonas Anderson att prata om sin verksamhet. Science fiction- och fantasyöversättaren Ylva Spångberg, en av Sveriges allra mest meriterade fantastiköversättare, kommer att diskutera översättning. Sinologen, översättaren och bibliotekarien Anna Gustafsson Chen kommer att tala om kinesiska dystopier och utopier. Serietecknarna Elin Fahlstedt och Lisa Medin kommer att prata om serier, science fiction, manga och den nya serietidningen Utopi. Ytterligare ett par programpunkter lär tillkomma.

På nedervåningen kommer det att finnas försäljning av böcker och serier, såväl billiga antikvariska som direkt från bokhandel och förlag. Vi kommer att ha ett fik där man kan slå sig ned för att umgås. Jonas Anderson kommer att ställa ut några av sina bilder; svärdssmeden Peter Johnson kommer och pratar om svärdssmide. Vi slår upp portarna 10:30 och stänger 19:30, då de som så önskar kan gå vidare till annan lokal för fortsatt umgänge.

5 november. Kom dit.

http://november.fandom.se/

Som bonus: bloggfika. Det här kommer att bli roligt.

Bild: Nicklas Andersson.

Bloggfika i Uppsala 5/11?

Den femte november är det science fiction- och fantasydag i Uppsala och min partner in crime Johan, som är en av arrangörerna, undrade om det skulle vara värt att ordna en bloggfika eller liknande någon gång under dagen.

Jag tycker såklart att det är en utmärkt idé. Vad säger ni, fantastikdelen av bloggmaffian? Är ni intresserade?

Fantastik, Murakami och Nebulapriset 1973

Upp till nördkamp!, skriver Anna på Bokstävlarna, angående att Haruki Murakami leder (eller ledde) en liten omröstning ägnade fantastikförfattare, eller snarare sådana som gjort utmärkta saker med ”fantastisk riktning” (vilket är två ganska olika saker). Jag kan inte läsa den bloggposten och sedan se listan utan att tänka på att en av de saker som definierar Nebulapriset för mig är resultaten i romankategorin 1973 och 1986.

År 1973 var Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow, David Gerrolds The Man Who Folded Himself, Poul Andersons The People of the Wind och Robert A. Heinleins Time Enough for Love bland de nominerade. Vann gjort Arthur C. Clarkes Rendezvous with Rama. År 1986 fanns bland de nominerade William Gibsons Count Zero, Gene Wolfes Free Live Free, Margaret Atwood The Handmaid’s Tale, Leigh Kennedys The Journal of Nicholas the American och James Morrows This is the Way the World Ends. Vann gjorde Orson Scott Cards Speaker for the Dead. Det spelar mindre roll att Atwood och Pynchon är lysande författare, vida överlägsna Card och Clarke: de hör inte till oss.

Bland fantastikläsare finns ofta två motstridiga krafter när det gäller författare utifrån som kanske, eller kanske inte, rör sig in på territoriet. Den ena försöker annektera författare och göra dem till en del av traditionen, för att därmed tillgöra sig det kulturella kapital som följer med dem. Den andra värderar genrens sammanhållning, och betraktar skeptiskt allt som riskerar att luckra upp gränserna.

Nu är det förstås inte nödvändigtvis så att Bokstävlarnas blogginlägg bör (som här är en utgångspunkt för reflektion snarare än någonting att gå i polemik mot) betraktas som en del i det, utan snarare som ”alltså, jag gillar Murakami, men står han inte i fel fack här nu?”. Men fantastik är en bred och och inte sällan olika definierad term: den kan när den är på det humöret öppna sin famn för mycket. Jag ser inte varför den skulle vara så kall mot Murakami.

I grund och botten finns det förstås en poäng i att poängen med termer försvinner om man använder dem för brett: fantastik bör trots allt vara ett värdeneutralt ord, och inte någonting vi vill tillskriva eller skydda en bok från bara för att vi tycker om den. Men vill man ha exakthet och någorlunda skarpa linjer, då är det nog inte bästa ordet att använda.

Och utanför litteraturvetenskapen trivs jag ganska bra med de där uppluckrade gränserna.

Bit-lit: bitande litteratur för unga kvinnor

Stig W. Jørgensen bloggade för några månader sedan om ”bit-lit” (eller (”bit lit”), som tydligen är en fransk benämning på romantisk vampyrlitteratur. Fenomenet har en lång artikel på franskspråkiga Wikipedia, där man definierar det som ”littérature mordante pour jeunes femmes” (”bitande litteratur för unga kvinnor”). Fantastiskt namn, bortsett från allt annat.

Arr!

Alla dessa konstiga dagar. Tydligen är det Talk like a pirate day idag. Jag kan inte påstå att jag deltar, men däremot tänker jag rekommendera två piratiga böcker som jag tidigare har recenserat på Catahya. Varsågoda (trots att det är småläskigt att länka till en text som är fem år gammal):

Piratika av Tanith Lee och novellantologin Fast Ships, Black Sails.

(Ni bör för övrigt hålla er undan från Piraternas fånge.)

Science fiction- och fantasydag i Uppsala i november

5 november kommer det att anordnas en science fiction- och fantasydag i Uppsala. Nästa års stor sf- och fantasyarrangemang, Swecon 2012 (med namnet Kontrast), kommer också att äga rum här – men det är ju inte förrän nästa år. En evighet. Så länge vill vi inte vänta. Alltså värmer vi upp med ett lite mindre arrangemang i höst: ingen medlemskapsavgift (om man inte vill), inget inträde. Det är bara att komma förbi.

Bild av Nicklas Andersson

Det finns ett Facebookevent också, om man är en sådan där person som behöver dem därför att de är det närmaste en kalender man kommer. Eller om man vill använda det för att påpeka för fler att de borde komma. Det är man förstås hemskt välkommen att göra.

Det här kommer att bli roligt.

Bild: Nicklas Andersson.

”Flowers for Algernon” och ”Understand”

Jag läste nyligen Daniel Keyes ”Flowers for Algernon” (”Blommor till Algernon” – novellen, inte romanen), sådant där som man förstås borde ha gjort för länge sedan. Jag kunde inte låta bli att jämföra den med Ted Chiangs ”Understand” (”Förstå”), eftersom båda handlar om män som genom medicinska ingrepp uppnår en högre intelligensnivå än vanligt.

Det är kanske inte riktigt rättvist, med tanke på att de egentligen har två helt olika grepp: Keyes en man som går från en utvecklingsstörning till synnerligen hög intelligens, medan Chiang försöker skildra en normalbegåvad person som blir en övermänniska. Det sistnämnda går sisådär. Ted Chiang publicerade ”Understand” 1991 och visar sig egentligen inte som en riktigt skicklig författare förrän från 1998 och framåt. Det är någonting med en författare som inte har lärt sig att skildra människor på ett övertygande sätt och det där med att beskriva en persons utveckling som inte riktigt fungerar, ens om man är Ted Chiang. Keyes, däremot, upplever med ”Flowers for Algernon” (och romanen han sedan utvecklade den till) sin karriärs stora höjdpunkt.

Han har definitivt ett bättre grepp om människan Charlie Gordon än Chiang har om Leon Greco. Men är det den huvudsakliga poängen? Båda novellerna är trots allt idélitteratur; Chiang är en av de mest utpräglade idéförfattare jag någonsin har läst. Men som njutbar skönlitteratur kan inte idéer stå på egna ben, särskilt inte om de handlar om mänsklig utveckling. Då måste de för att fungera kläs i mänskliga kläder: det som även engagerar stimulerar mer. Charlie Gordons resa från hackkyckling som inte ens förstår att han hackas på – genom processen när han inser att världen inte behandlar honom snällt som han alltid trott – är en känslomässig resa för läsaren. Leon Grecos utveckling är det inte. Det, och huvudsakligen det, gör ”Flowers for Algernon” till den absolut mer minnesvärda novellen. Ensamma blir de båda, men det är bara Gordons ensamhet som är påtaglig.

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑