Tystnad

Läsning pågår

Etikett: fantastik (sida 2 av 9)

”Flowers for Algernon” och ”Understand”

Jag läste nyligen Daniel Keyes ”Flowers for Algernon” (”Blommor till Algernon” – novellen, inte romanen), sådant där som man förstås borde ha gjort för länge sedan. Jag kunde inte låta bli att jämföra den med Ted Chiangs ”Understand” (”Förstå”), eftersom båda handlar om män som genom medicinska ingrepp uppnår en högre intelligensnivå än vanligt.

Det är kanske inte riktigt rättvist, med tanke på att de egentligen har två helt olika grepp: Keyes en man som går från en utvecklingsstörning till synnerligen hög intelligens, medan Chiang försöker skildra en normalbegåvad person som blir en övermänniska. Det sistnämnda går sisådär. Ted Chiang publicerade ”Understand” 1991 och visar sig egentligen inte som en riktigt skicklig författare förrän från 1998 och framåt. Det är någonting med en författare som inte har lärt sig att skildra människor på ett övertygande sätt och det där med att beskriva en persons utveckling som inte riktigt fungerar, ens om man är Ted Chiang. Keyes, däremot, upplever med ”Flowers for Algernon” (och romanen han sedan utvecklade den till) sin karriärs stora höjdpunkt.

Han har definitivt ett bättre grepp om människan Charlie Gordon än Chiang har om Leon Greco. Men är det den huvudsakliga poängen? Båda novellerna är trots allt idélitteratur; Chiang är en av de mest utpräglade idéförfattare jag någonsin har läst. Men som njutbar skönlitteratur kan inte idéer stå på egna ben, särskilt inte om de handlar om mänsklig utveckling. Då måste de för att fungera kläs i mänskliga kläder: det som även engagerar stimulerar mer. Charlie Gordons resa från hackkyckling som inte ens förstår att han hackas på – genom processen när han inser att världen inte behandlar honom snällt som han alltid trott – är en känslomässig resa för läsaren. Leon Grecos utveckling är det inte. Det, och huvudsakligen det, gör ”Flowers for Algernon” till den absolut mer minnesvärda novellen. Ensamma blir de båda, men det är bara Gordons ensamhet som är påtaglig.

Omslagstävlingar

Mörkersdottir förlag anordnar en tävling där uppgiften är att göra ett omslag till den kommande vampyrromanen Halvblod. Deadline är den 31 oktober och instruktioner och regler finns här.

Fantastiksidan Catahya har också en omslagstävling, men av annat slag. Det gäller att titta på en massa bitar av omslag och klura ut vilka böcker det är, senast 30 september. Anders Fagers novellsamling Samlade svenska kulter och presentkort från Adlibris står på spel. (Man måste vara medlem för att delta, men det är ju bara att registrera sig.)

Finnconfragment

I helgen var jag på den finländska science fiction-kongressen Finncon, som i år ägde rum i Åbo. Närmaste svenska motsvarighet är Swecon, som i år var Eurocon och nästa år är Kontrast i Uppsala. Jag har inte tid att skriva någon ambitiös och genomtänkt eller ens putsad rapport. Vill man ha sådan kommer Åka Davour lägga upp sin i delar på Landet Annien de kommande dagarna. Här följer i alla fall några hastigt nedtecknade spridda fragment.

Många städer liknar varandra förvånansvärt mycket: de är ett hotellrum och en konferenslokal, kanske en pub eller två. Åbo är större än så, och innehåller dessutom en domkyrka och en Tom of Finland-utställning. Möjligtvis även en science fiction-kongress. Det är inledningsvis lite oklart. Trots att vi kommer till Åbo vid sjutiden på morgonen lyckas jag inte ta mig ut till kongressområdet förrän klockan närmar sig fem.

Program känns det inte som om jag missat så värst mycket av.

Jag skall till Logomo med Marianna Leikomaa och Inkeri Kontro för att se Alice in Wonderland- och Tom of Finland-utställningarna. Jag ser två andra män på den sistnämnda under den tid vi är där. De håller sig mycket nära sina flickvänner, så att man inte skall få för sig att de är där för att de själva vill.

På sätt och vis börjar kongressen med kvällens fest. Jag diskuterar bibliografiprojektet med Vesa Sisättö, vi glider oundvikligen in i en jämförelse mellan science fiction-utgivningen i Sverige och Finland. Det är ett deprimerande samtalsämne. Åtminstone om man läser och skriver på svenska. Jag pratar kongressarrangerande med Tero Ykspetäjä, och vårens kommande ICFA-resa med Mika Loponen. Man behöver inte gå på program för att ta del av intressanta litteraturrelaterade diskussioner på kongress.

Ibland hjälper det att inte göra det.

Fortsätt läsa

Blekt var ordet

Jag ville så gärna tycka om Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Hennes första roman Styggelsen var hemskt obehaglig och dess smutsiga stämning satte sig verkligen i minnet, men den andra lämnade bara ett blekt avtryck.

Styggelsen handlade dels om en flicka på 40-talet som blev otroligt illa behandlad och utnyttjad och dels om en nutida tjej, Maja Grå, som fick kontakt med flickans spöke. I Döden på en blek häst får vi möta Maja igen. Hon flyttar till Oxford för att studera vid konstakademin, men det nya livet blir inte som hon vill. Hennes mor, försvunnen sedan tio år, hittas mördad. Hennes förmåga att se det andra inte ser gör studentbostaden till ett spökhus och dessutom känner hon sig underlägsen bland kurskamraterna.

Som universitetsroman tycker jag att Döden på en blek häst är väldigt trevlig. Stämningsfullt tecknade miljöer och Majas försiktiga navigerande bland nya vänner, fumlig attraktion och konstnärlig osäkerhet gör att det är det vardagliga studentlivet jag gillar mest. Maja är rätt mesig, men jag hejar på henne och blir glad när hon gör framsteg. Hellberg har dessutom ett behagligt språk, lättare att bara ramla igenom här än i Styggelsen som var språkligt mer komplex.

Men så var det det där andra. Nu är det flera månader sedan jag läste boken och jag minns knappt vad som var grejen med deckargåtan. Det kan tyckas en aning orättvist att skriva något recensionsaktigt när jag har glömt så mycket, men samtidigt visar det vad som grep mig tillräckligt hårt för fastna. Spökerierna var mysrysiga och ganska tama, men jag borde inte heller väntat mig att de skulle få mig att sova med lampan tänd. När jag tänker tillbaka var det ju inte spökandet som var det mest skrämmande i Styggelsen, utan människors vidriga beteende i kombination med den sjaskiga miljön.

Döden på en blek häst är inte dålig, men Hellberg kan bättre.

(Forum, 2011)

Förresten skrev halva bokbloggsmaffian om den i vintras. Vill ni läsa mer kan ni fortsätta hit: Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug, Eli läser och skriver, Boktoka, Bokhora, Breakfast Book Club, Fiktiviteter, A fraction of the web, Snowflake, Ett hem utan böcker, Calliope, Bokbabbel, Bokomaten.

Det kom ett paket

I fredags kom ett paket som det stack ut fjädrar ur.

Det visade sig vara Åsa Schwarz nya bok En död ängel. Trevligt! Det påminner en del om det snygga Vargsläkte-paketet som anlände tidigare i år. Samma pr-folk, kanske? Jag gillar, hur som helst. Om ni inte är bekanta med Åsa Schwarz böcker kan ni läsa vad jag skrev om hennes förra roman Nefilim i slutet av 2009.

Drakhornet

Jag brukar vara väldigt försiktig med att ta emot recensionsexemplar av egenutgivna böcker. De kan vara precis hur som helst och att såga någons egenutgivna stackars bok känns hundra gånger jobbigare än att skriva negativt om en bok som har blivit utgiven av ett etablerat förlag, så det är en situation jag vill undvika, både för min egen skull och för författarens. Hur som helst blev jag tillräckligt nyfiken på Drakhornet av Oskar Källner för att tacka ja, och trevligt nog för oss båda har jag positiva saker att säga om den.

Drakhornet börjar som vilken ungdomsfantasy som helst. En till synes vanlig pojke eller ung man, denna gång en stallpojke vid namn Erik, rycks ur sitt enkla liv med våld och död. Han får börja ett nytt liv, upptäcka att han har magiska krafter och, som till synes vanliga fantasypojkar brukar, slåss mot sitt ursprung som visst inte var så enkelt ändå.

Vad som gör Drakhornet annorlunda är att den utspelar sig i 1800-talets Sverige istället för i en påhittad värld och förankras i historien genom att bitar av både krig och en kungs död vävs in i berättelsen. Med kriget mot Ryssland som mörka moln vid horisonten leder Källner ut läsaren på den svenska landsbygden, där Erik möter troll, älvor och dryader, varav alla inte är vänligt sinnade. Det är både ett våldsamt äventyr och en ganska jordnära skildring av hårt arbetande bybor – jag gillade faktiskt det senare bättre, trots att inslag av folktrons varelser i fantasy alltid ger en extra stjärna i kanten från mig.

Drakhornet är skriven med driv och gott humör och jag tyckte om att läsa den. Tyvärr lider den av något som är vanligt bland böcker som antingen är egenutgivna eller från väldigt små förlag, och det är att den är oputsad. Böcker från etablerade förlag är naturligtvis inte alltid bra, men de brukar för det mesta kännas färdiga. Drakhornet skulle däremot behöva en omgång korrläsning till och en duktig redaktör som går loss med rödpennan på anglicismer och en del konstiga formuleringar. Källner kan berätta en historia och det är synd att den hackar lite på grund av att språket inte har bearbetats tillräckligt. Mest störande är att romanfigurerna ibland pratar en aning styltigt och ålderdomligt och ibland alldeles modernt, vilket ger ett osammanhängande intryck i en annars trevlig och underhållande dialog.

Jag skrev att jag, lite oväntat, gillade bylivet mer än äventyren och trollen. Det beror till stor del på att det Källner har lyckats bäst med är skildringen av Hanna, en byflicka med en alkoholiserad och våldsam far som försöker gifta bort henne med en äldre man. Hanna är något ovanligt i den här typen av fantasy: en helt vanlig tjej som får ta stor plats i berättelsen och inte bara för att hjälten har spanat in henne. Att vara vanlig och ändå få vara med och leka är annars förbehållet bondpojkarna, åtminstone tills de har upptäckt sitt ARV och ÖDE. Brudarna som får ta stor plats i fantasy av standardmallen brukar däremot sticka ut redan från början. Ni vet, svärd i hand, munnen full av svordomar och det eldröda håret på ända. Hanna är vanlig, men på inget sätt tråkig, eftersom hon framstår som en riktig människa och inte någon tuff brud-schablon. Både Erik och Hanna griper förtvivlat efter en möjlighet att styra sina egna liv, men i Hannas berättelse blir den kampen snäppet mer intressant, mer om kön och ekonomisk makt och en trasig familj än om genetiskt arv, soldater och hjältens vanliga ”varför jag?”-klagan. Jag vill läsa nästa bok för att få reda på vad som händer med henne – om hon nu kommer att vara med där. Erik bryr jag mig ärligt talat inte mycket om, men Hanna vill jag möta igen.

Förresten träffade jag på Oskar Källner på Eurocon för två veckor sedan och passade på att knäppa en bild, där han står mellan arrangören Sten Thaning och Marmeladkungen:

(Fafner förlag, april 2011)

Lyssna på Elekturbadur

Elektrubadur är ett nytt nätradioprogram som sänder noveller. Andra avsnittet kom igår och Elektrubadurs skapare Björn Lindström, som för övrigt är Uppsalabo, inleder med att berätta att han har blivit intervjuad flera gånger:

”De som intervjuat mig vill alla veta vad jag anser om den pågående renässansen för novellen. Den hade jag aldrig hört talas om, så jag hade inte mycket att säga om det. Jag startade programmet för att jag tyckte att det saknades, men nu har jag visst oförhappandes dragits med i en trend. Aldrig får man ha något för sig själv.”

Så kan det gå.

(Jag är också med i redaktionen på ett litet hörn, är det tänkt, men kan inte påstå att jag har uträttat något vettigt ännu. Nu får jag skämmas.)

Eurocon: Några författarbilder


Karin Tidbeck (Vem är Arvid Pekon?) och Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln).


Nene Ormes (Udda verklighet), till höger, intervjuar hedersgästen Elizabeth Bear.


Lotta Olivecrona (Vren-trilogin) pratar om barn- och ungdomslitteratur, omgiven av Sara Bergmark Elfgren och Peter Bergting (Legenden om Morwhayle).

Hej då Eurocon, hej Swecon i Uppsala

Hela helgen har jag varit på science fiction- och fantasykongressen Eurocon i Stockholm och trängts med 750+ andra nördar och lyssnat på föredrag och paneldiskussioner, köpt och sålt böcker och pratat en massa skräp.

Det har varit en bra helg och jag är alldeles för trött för att skriva något ordentligt, så vi kör några bilder istället.

Här tar Johan Jönsson emot Swecons ande, eftersom han är med i kongresskommittén som ska arrangera nästa Swecon. Swecon är namnet på den största litterära sf-kongressen i Sverige varje år och nästa år kommer den att vara i Uppsala. Yay för det! Jag är också med i kommittén och det blir första gången jag är med och arrangerar en kongress. Efter att ha varit kongressbesökare sådär sex gånger är det väl dags. Jag tror att det kommer bli finfint.

Alastor Press ynglar av sig

För några dagar sedan kom ett nyhetsbrev med trevligt innehåll. Förlaget Alastor Press gör som Kabusa när de startade Styxx och Ersatz när de startade Coltso: skapar en underavdelning (eller imprint eller vad man nu vill kalla det) för sin utgivning av fantastik. I det här fallet heter det nya lilla förlaget Hastur förlag och alla som känner igen namnet Hastur förstår vartåt det barkar.

”vi började känna att Alastor tappade fokus: det blev för rörigt i utgivningen, böcker blev försenade eller kom inte ut, för många titlar och för lite pengar, för mycket vi ville ge ut på kort tid och för splittrad utgivning: vi sprang liksom in i väggen och dunkade våra arma skallar mot omadrasserad cement. Men vad Alastor beträffar går vi alltså nu tillbaka till våra rötter, nämligen att förvalta den häpnadsväckande skrivkonstens poesi och prosa: Huysmans, Rimbaud, Yeats, De Quincey och co som var själva anledningen till att Alastor alls grundades.

Hastur förlag kommer stå för det mer fantastiska inslaget i litteraturen, och i första hand ge ut skräck, fantasy och klassiska ockulta detektivromaner och noveller i begränsade upplagor. Här kommer ni få stifta bekantskap med namn som Hanns Heinz Ewers, Robert W. Chambers, Arthur Machen, Ambrose Bierce, H. P. Lovecraft, Algernon Blackwood och lord Dunsany för att nämna några.”

Jag som har en svag punkt för gammal skräck tycker att det är finfina nyheter.

Zombiesöndag: Tjärven

I ett förord till zombieserien The Walking Dead skriver dess skapare Robert Kirkman att han inte gillar zombiefilmer som bara är splatter och gore. Han föredrar de zombiehistorier som under våldet och äcklet är tankeväckande och innehåller någon form av samhällskritik. “Bra zombiefilmer visar hur körda vi är”.

John Ajvide Lindqvists senaste skräckroman Tjärven, endast utgiven om e-bok och ljudbok, känns nästan mer som en film än som en bok, som om den bara råkar bestå av text istället för rörliga bilder. Särskilt början, då ett gäng före detta klasskompisar introduceras på väg till ett midsommarfirande på en avlägsen ö, är så mycket skräckfilm i bokform som det kan bli. Enda skillnaden är att JAL:s persongalleri består av 40-åringar istället för 20-åringar (men som de beter sig är skillnaden inte så stor).

Tjärven är en kort roman i jämförelse med Ajvide Lindqvists tidigare och han har sagt att han ville skriva en enkel monsterhistoria, utan någon djup bakgrund eller förklaring, och eftersom det är en enkel zombiehistoria vet jag redan innan jag börjar läsa vad som kommer att hända. Festgänget kommer att bege sig till ön och hinna ha lite kul och lite konflikter innan något går åt helvete, zombierna dyker upp och en efter en kommer midsommarfirarna att få sina hjärnor uppkäkade.

Robert Kirkman skriver i The Walking Dead att han är intresserad av hur människor reagerar i extrema situationer och att ett syfte med hans serie är att långsiktigt undersöka hur människor förändras av de händelserna. Tjärven utspelar sig under en dag, men även där är det intressanta hur de olika personerna agerar ställda inför döden som hasar upp ur havet. Man vet inte hur man kommer att reagera i en livsfarlig (och i zombiefallet jävligt konstig) situation innan man hamnar i den och John Ajvide Lindqvist är rätt författare för att ta reda på det.

Goda karaktärsskildringar är såklart alltid viktiga, men i en sån här enkel monsterhistoria är de helt centrala för att boken alls ska vara något att ha. Det finns en ö, några människor och ett hav fullt av drunknade. För att det ska bli något mer än en slaskig splatterfest måste människorna kännas äkta och läsaren måste kunna bry sig om åtminstone någon av dem. Jag är full av beundran inför hur skicklig Ajvide Lindqvist är på att snabbt skissa karaktärsporträtt. Jag vet inte i förväg hur hans stackars zombieoffer kommer att reagera (även om jag kan gissa ibland), men när de väl gör det känns det naturligt.

Tjärven är splattrig, äcklig och läskig – när jag läste den vände jag mig om flera gånger för att se att inget hasade lik stod bakom mig – men allra bäst är skildringen av hur olika människor beter sig i en så galen situation.

(Rigmondo, maj 2011)

Science fiction-poesi och Eurocon

Ovan ett utdrag ur Science fiction av Johannes Heldén. Han är en av många författare som kommer att besöka sf- och fantasykongressen Eurocon i Stockholm i sommar. Förutom de utländska författarhedersgästerna Elizabeth Bear och Ian McDonald har arrangörerna lyckats få dit åtminstone 18 (!) svenska fantastikförfattare. Hur kul som helst.

Så alla som är intresserade av fantasy, sf eller övernaturlig skräck: Eurocon 17-19 juni i Stockholm. Kom ihåg det! En helg fullsmockad med föredrag, paneldebatter och allmänt nördsnack i baren eller runt bokborden.

Ni som inte har fyllt 26 går in gratis, men då måste ni registrera er i förväg.

Nördarnas försvar i Utopi

En fördel med bloggar är att man inte måste begränsa sina texter till ett visst antal tecken. Jag skrev en recension till pappers-UNT om nya serietidningen Utopi, men allt jag funderade på fick inte plats – det gör det ju sällan. Därför pladdrar jag vidare här om en sak som jag inte tog med i den texten.

Förutom serier i genrer som fantasy, science fiction och skräck innehåller första numret av Utopi en ledare, lite nyhetsplock, utopisternas manifest (som också har publicerats i DN), krönikan ”En nörds bekännelser” och ett antal intervjuer där olika mer eller mindre kända personer berättar om sitt förhållande till eskapism och fantastik.

I gratistidningen Stockholm City skrev Agnes af Geijerstam: ”Den nya serietidningen Utopi har till och med ett manifest och flera texter som nästan rörande vill berätta att det är okej att gilla fantasy, det är okej att vara nörd.” Hon efterlyste bättre självförtroende och tyckte att ”Det är ju okej att gilla fantasy. Sluta med ursäkterna nu.”

Jag tyckte att det var intressant, eftersom jag reagerade på ett liknande sätt. Att en nystartad publikation vill motivera sin existens är inte så konstigt och de enskilda texterna i sig har jag väl inga problem med (exempelvis tyckte jag att Sara Bergmark Elfgrens krönika var charmig), men tillsammans ger de intrycket av ett lite förvirrat ”nördens försvar” och jag undrade flera gånger under läsningen vem detta egentligen riktade sig till. Vem talar utopisterna till?

Oss fantastiknördar? Men vi behöver knappast övertygas. De ”andra”, de som inte intresserar sig för fantastik? I så fall får de alldeles för stort utrymme i en tidning som inte vänder sig till dem. Överlag tyckte jag om Utopi, men det hattiga i tilltalet var en aning skumt.

Järnringen lägger ner

Igår meddelade förlaget Järnringen, som sysslar med rollspel och fantastiklitteratur, att de avslutar verksamheten. Synd. Varje gång ett förlag eller en tidskrift som publicerar svensk fantastik försvinner känns världen lite tråkigare.

Jag hoppas att deras författare hittar nya förlag. Uppsalabon Erik Granström, vars Slaktare små skulle ges ut av Järnringen i år, borde inte ha några större problem med det, tänker jag. Svavelvinter sålde ju bra och det är många som väntar på uppföljaren. Jag hoppas också att Mattias Johnssons Agata Wäderby och hamnskiftarna plockas upp någonstans, för jag vill ju läsa fortsättningen!

Två Järnringen-böcker som jag har recenserat på Catahya:

Vilddjuret vaknar av Mattias Johnsson

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

DWJ

Det verkar som att jag avslutar den här kvällen med att fastna i artiklar och blogginlägg om Diana Wynne Jones, som avled igår. Neil Gaimans och Emma Bulls texter om henne är hemskt fina och gör mig tårögd.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑