El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.
Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?
Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.
Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.
Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.
Jag borde sluta arrangera kongresser, för alla andra inblandades skull.
Sist jag försökte vara till nytta för en svensk kongress var 2012. Jag var programansvarig för Kontrast, det årets Swecon i Uppsala. Plötsligt fick jag jobb i Malmö, åkte runt dit och till Varberg, skaffade bostad och annat när det skulle läggas program. När kongressen väl ägde rum fanns det människor där som satt i paneler och höll föredrag och blev intervjuade enligt schema efter konstens alla regler – men resten av kommittén höll lite på att få en hjärtattack på köpet. Själv stressblödde jag näsblod två gånger under söndagen. 2015 skulle jag hålla i det svenskspråkiga programmet på Archipelacon. Lagom till att det var dags att göra det mest intensiva arbetet började jag arbeta för Wikimedia Foundation, hängde i San Francisco och Mexiko City och var upptagen med att försöka hantera olika aspekter av att vi skulle övergå till tvingat krypterad trafik. Jag lärde mig, tänkte jag, och höll mig borta från kongressanordnandet.
Men en liten Åcon räknas knappt.
Så 2020 skulle jag vara kommittéordförande för Åcon. Det blev en liten virtuell kongress, i väntan på den riktiga, som på grund av den härjande pesten sköts till 2021. Den blev en ännu enklare distanssammankomst, sådär när folk börjat bli riktigt trötta på att umgås via skärm. Flyttades till 2022. Förlorade sin hedersgäst på vägen, när hon inte längre kunde hänga med i alla nya planer. Det var inte alls vad jag hade tänkt.
Våren 2022 hade jag en bok, Wikipedia inifrån, att redigera, som straff för att ha skrivit den. Sedan vara förlaget behjälpligt vid utgivningen. Jag råkade skaffa mig personal- och budgetansvar för en liten skärva av Wikimedia Foundation och lade tid och energi på att vara ansvarsfull genom att se till att jag skulle kunna betala personalens löner. Vendels förlag skulle ge ut två böcker, att skickas till tryck dagen innan min egen bok, där omslag, sättning, marknadsföring, tryckerikontakter och allmän logistik som vanligt föll på mitt bord. Arbetsdagar som aldrig ville ta slut, sju dagar i veckan, vecka efter vecka efter vecka.
Wikipedia inifrån. Medskyldig.
Det är tur att Åcon klarar sig bra ändå. Arrangeras av en grupp människor som var och en om de var så illa tvungna skulle kunna göra det på egen hand. Bra folk.
❦
Världen är en stor plats som mest består av sådant man tar sig förbi, men mellan Malmö och Mariehamn ligger Stockholm och där kan jag tillbringa några dagar när jag ändå är i närheten. Sover hos Agnes och Ylva och hänger i deras sällskap, fikar med tidigare och blivande praktikanter på Vendels förlag, för det är fint att ha fått träffa människor man arbetar med, tittar förbi Wikimedia Sveriges kontor och äter lunch med Jennie och hämtar upp åtminstone en del vad jag glömt hos henne och Martin senast jag var i staden. På vägen skickar Ylva en bild på min tandkräm, som jag istället lämnat hos henne och Agnes. Man skall dela med sig av vad man har till sina vänner.
Det är en vacker väg till Mariehamn. Buss genom Roslagen till Grisslehamn. Färja över Östersjön. Buss från Ekerö till vårt mål. Fint vatten, fina landskap. Det är tur att jag har åkt här förut, så att jag inte förblir omedveten om skönheten som omger mig, för nu ser jag ingenting av den. Jag sitter lutad över min skärm och hanterar förlagsbekymmer. Handleder praktikant. Läser manus och bokför. Skickar fakturor och refuseringsbrev. Det är fint med litteratur, och bakom den ligger ett evigt administrerande.
Jag anländer inte senare till Åcon än jag brukar. Men jag brukar inte heller vara ordförande för kongresskommittén. Gång på gång berättas det muntert för mig att Jukka Halme gett ett öppningsanförande i mitt namn. Jag har hållit ett utmärkt litet tal, får jag veta, och ingen delger mig spontant fler detaljer än så. Kanske bäst på det viset.
Stolta Adlon, Åcons hem.
❦
Jag har köpt skor. De har obehagligt tunn sula, sitter lite halvdåligt och kostade mer än någonting annat jag någonsin har satt på fötterna. Översidan består mest av ett tunt nät och jag kan inte springa i dem utan att få ont. Men de går att trycka ned i packningen utan att äta alldeles orimligt mycket plats, och jag är mycket nöjd med mitt köp. Som alla civiliserade platser har Mariehamn ett antal utegym. Då kan man traska dit och mätta sitt lilla beroende. Några små mag- och ryggövningar någon dag. Lite räckhäv, barrpress och armhävningar någon annan. FIAWOL, sägs det. Då måste resten av livet rimligtvis följa med in på kongressen.
Fandom är visserligen bara en förbaskad hobby. Men likväl.
❦
Jag har skrivit någon form av enklare pressmeddelande till åländsk media. Delar av fredagen ägnar jag sedan åt att ta konsekvenserna av detta. Jag traskar in mot staden, kikar in på ena bokhandeln – Mariehamn, tiotusen invånare, har två stycken fullt rimliga sådana, en fullständigt ofattbar kulturell rikedom ur ett svenskt perspektiv – och stöter på Frida Otterhag, Jani Ylönen och Sanna Bo Claumarch. De går, som man gör, omkring och petar på böckerna och kommenterar och köper kanske en smula. Själv vandrar jag därifrån med ett vykort och ett frimärke, ett enkelt sätt att göra sin mormor glad medan hon ännu finns att glädja. Hon ställer sig alltid lite frågande till mina meddelanden – ”Fint väder. Jag har ägnat hela resan åt att sitta i ett konferensrum och prata med människor. Kunde lika gärna ha varit i Grästorp” – men det finns gränser för hur mycket man kan hålla sig till vykortsgenren utan att det blir ren fiktion om man så sällan gör vykortslämpliga resor.
På vägen ringer en journalist från Nya Åland och vill prata lite om Åcon, science fiction, fantasy och Wikipedia. Det sistnämnda är jag något oförberedd på. Nog för att jag alltid är redo för att prata uppslagsverk, men jag har nu inte nämnt det i pressmeddelandet. Journalisten visar sig vara tidigare kollega med hon som gjorde en intervju med mig i Svenska Dagbladet någon vecka tidigare. Gradvis under samtalet inser jag att intervjuns vinkel riskerar bli en helt annan: saker Johan gör, som Wikipedia och Åcon. Jag missköter min roll som organisatör, glider in och riktar strålkastarljuset mot mig själv och sedan handlar artikeln till hälften om ett annat av mina projekt. Stackars Åcon.
Radion ringer och undrar om Katarina Norrgård och jag möjligtvis kan komma till studion vid tre. Det kan vi väl, svarar jag med mycket måttlig entusiasm: det är när Saara Henriksson, Lucy Huntzinger, Edmund Schluessel och Jani skall prata om djur i science fiction. Det har jag visserligen hört Jani hålla föredrag om förr, på Fantastika i Stockholm 2018. Men det var ju bra då. Det var säkert bra nu.
Vi kastar oss in, parkerade vid vägen där man alls inte skall stå vilket nog mest är mitt fel. Sedan får vi några frågor om vad science fiction är och vilken funktion litteraturen har och hur den förhåller sig till fantasyn och lite om Åcon. Det vanliga, alltså, fast istället för ett hårt klippt radioinslag på några minuter får vi sitta i studion och breda ut oss i en kvart. Det är bättre så. Att intervjuas när en reporter skall skriva en artikel eller sätta samman ett radioinslag innebär ett val mellan två strategier: antingen ger man bara upp och så blir det som det blir, eller så ägnar man halva sina kognitiva kapacitet åt att försäkra sig om att man håller sig till korta resonemang som inte går att korta av så att poängen går förlorad. I direktsändning är man mest utsatt för sina egna fel och brister. Det är mycket avslappnande. Att höra sina resonemang halvt redigeras bort av någon annan är långt värre. Så vi talar om Ted Chiang – vetenskapen behöver inte fungera för att det skall vara science fiction, förklarar jag, man kan till och med göra en medveten poäng av att resonera utifrån en nu förkastad uppfattning om hur världen fungerar och fundera på hur saker kunde ha sett om det hade varit så – och Suzanne Collins och varför vi egentligen sysslar med det här och hur man gör bäst för att själv ta del.
I intervjun med Nyan har jag fått frågan hur jag personligen ställer mig till begreppet nörd. Det finns bara en räddning där: säga att man inte har någon stark åsikt och hoppas att journalisten går vidare till någonting annat. Så snabbtänkt jag har inte varit. Istället har jag – mot bättre vetande – gett mig in i ett resonemang om vad jag högst personligen tycker skaver lite med det, att det blir ett helt paket: förväntningarna på att om du tycker om A så skall du också vara intresserad av B och C. Resonera aldrig med en journalist. Det finns ändå inte plats i tidningen för någonting sådant.
Jag skrattar glatt när jag efter kongressen ser vad rubriksättaren gjort av det material jag så vänligt serverat tidningen: ”Science fiction-fans inte nördar”. Det kan inte finnas en enda läsare som tar någonting jag säger i artikeln på allvar efter det.
❦
Vi har ett förlag, vi tappra som inte vet bättre. Maria Nygård skall ta med sig ett gäng Annorstädes, Anna Bark Perssons samling essäer om science fiction- och fantasylitteratur. Hon kommer med bil och har alla möjliga logistiska fördelar, så varför inte släpa med sig andra delar av hennes lilla Uppsalalager? Och så finns där inte bara Annas texter, utan en hel liten samling av förlagets titlar på ett bord längst bak i programmet. Där ligger en handskriven lapp som uppmanar hugade köpare att hitta oss och slänga kontanter på oss, eller swisha, om man råkar syssla med sådant, eller mejla och be om en faktura.
Det är så alla professionella förlag arbetar.
Jag möter Lena Jonsson i trappan upp mot hotellrummet. Hon har norpat åt sig ett par Annorstädes. En vecka tidigare hade hennes dotter snubblat över boken och pratat om den, och Lena sorterat undan den som ett intressant verk hon förmodligen aldrig skulle springa på igen. På litet bord i Mariehamn har den legat på lur och bara väntat på henne.
Böcker att köpa, om man vill. Och det vill man ju.
Vi säljer oväntat bra. Kanske för att det inte finns så hemskt många andra böcker att köpa. Vi gör oss inte bara av med Annas essäer, som ändå är kongressrelevanta, utan också vår klassikerutgivning med Olof Lagercrantz understreckare i urval eller allt vi har kunnat hitta av Eva Neanders poesi. Något av Lisa Gidlöfs Flickan – som skulle kunna läsas som en nya vågen-science fiction-roman, som Petter Malmberg en gång påpekade – eller Jonas Grens Tävlingsdräkten. Vi säljer lite mer poesi på Åcon, där de flesta inte nöjesläser på svenska, än på Poesimässan i Stockholm. Man kan lita på sf-fandom.
❦
Med Johan Bergman, Martin Bergman, Outi Sippo-Purma, Katarina, Sanna, och Frida är jag på väg mot någon middag. Bröderna Bergman har bestämt att vi skall till Mariebar, och plötsligt är det ett vi som omfattar mig. Det blir så lätt så på pronomenfattiga språk som inte kan skilja på inkluderande och exkluderande vi, 咱们 och 我们, yumi och mifala.
Vi beställer med visst velande och när vi får vad vi till slut har begärt, efter alla diverse strykningar och ändringar, är det mer än vi förtjänar. Sanna och Johan diskuterar Tolkien. Johan har precis tagit sig an Silmarillion och som den folkloristiken han är har han förstås uppskattat den men nog skall det väl kanske erkännas att den är lite tråkig. Kommer han, frågar, jag fortsätta att ta sig an Ardas historia och mytologi? The History of Middle-Earth och allt det där? Nåjo, tycker han, det kan han nog göra. Med tillräckligt mycket annan läsning mellan gångerna. Tolkien, säger han, är som en lonkero på kvällen efter sju öl. Trevlig att bryta av med. Kanske inte vad man vill basera hela sin läsning på.
När vi har ätit upp har det slutat regna på oss och när de andra tar bilen vandrar jag tillbaka till Adlon med Johan och Martin. Vi pratar om inkludering och vad det innebär. Att inte vara grindvakt, och göra att folk känner sig välkomna. Det är svårt, för det är inte självklart vad det är man vill uppnå. På Åland, berättar Johan, vill de vara öppna för alla som har någotsånär relaterade intressen. Science fiction-läsare, rollspelare, cosplayare, folk som bara är väldigt entusiastiska inför Marvelfilmer? Alla skall vara välkomna. Det är väldigt rimligt. Åland är för litet för någonting annat. Man kan inte ha ett renodlat Star Trek-sammanhang när det skulle dra fyra personer.
Samtidigt måste man dra en gräns någonstans för att det skall finnas en poäng: en intressesammanslutning bygger på gemenskap och att det finns någonting som folk kan enas runt. Jag spelar inte rollspel, lajvar inte, har sett oerhört lite Star Trek, ser knappt på sf- eller fantasyfilm, tog mig förvisso an Game of Thrones men skiljer mig där inte så mycket från befolkningen i övrigt, även om jag har tillbringat så mycket tid i lajvande och rollspelande vänners sällskap att jag har tagit till mig kulturen genom osmos. Jag är inte en allmän science fiction- och fantasyfan som stoppar i mig böcker, utan en läsare som råkar tycka väldigt mycket om science fiction- och fantasylitteratur. Det är förstås inte en bättre sysselsättning, den är bara min. Jag kan tycka att det är fint med en välsydd dräkt, men när folk inte också läser böcker känner jag mig alltid lite som om det fanns en del av kongressen som riktar sig till folk som är väldigt entusiastiska vad det gäller cricket: kul, men vi samlas inte längre runt ett gemensamt intresse. För mig måste litteraturen vara kärnan i arrangemanget av den enkla anledningen att jag annars tappar det där sociala klistret där någonting för oss samman.
Själv vill jag riva andra murar, när det är mitt ansvar att göra så. Få folk att känna att litteraturen är lättillgänglig, att de är välkomna i samtalet, att de inte behöver ha läst alla klassiker eller ha koll på det nya och heta eller känna någon annan. Att det räcker med att tycka om böckerna – åtminstone några av dem – och vilja diskutera dem med andra. Men det finns inte ett sätt att hitta den rimligaste nivån för gemenskap och gemensamma nämnare. Det som kan vara rimligt i Malmö är det inte nödvändigtvis i Mariehamn. Ju fler man kan samla, desto större möjlighet att bli mer specifik, öka chansen att de som dyker upp har gemensamma intressen. På en mindre ort får man ta ett steg bakåt, bli allmän och generell, bli glad när folk dyker upp.
❦
Ålänningarna har bjudit in åländsk fandom och vem helst som annars vill delta till pubträff. Egentligen någon annanstans, dubbelbokade och nedprioriterad och har de nu nesligt fått nöja sig med att trängas med oss plebejer på Adlon. Där sitter nu några lätt förvirrade kongressmedlemmar, som hamnat i en åländsk pubträff. Själv har jag dragit mig dit för att se Erik Granström, som vi jag inte har sett i köttrymden sedan förpandemisk tid. Med sig har han Bitte Bamberg, äkta ålänning, och själv bor han nu för tiden i Lemland på halvtid. Uppenbart rimliga inslag i aktiviteten Ålandspub, nog för att kamouflera att vi andra runt bordet – jag, Johan Anglemark, Ylva Spångberg, Magnus Westerlund, Jesper Rugård, snart även Tobias Bodlund – mest är svenskar. Johan är, påpekar han noga, betalande medlem i Fandomsällskapet Ålanden och kan säkert räknas han också.
Erik frågar om det var inte var så att jag precis har publicerat en bok och råkar jag inte möjligtvis släpa runt på några exemplar? Det är en rimlig fråga och ändå inte tillräckligt precis för någon vars fritid så monomant läggs på att producera och hantera text och snart har Anglemark sprungit och hämtat några av Vendels förlags titlar och sålt på Erik och Bitte lite poesi å våra vägnar. Wikipediaboken, den du skrev, förtydligar han, och den har jag förstås med mig: jag har fått tillräckligt många vaga beställningar som tyckte att det kunde vara trevligt om jag kunde ta med den för att slänga med ett litet gäng.
Det är roligare att göra saker i grupp. Det blir så när man är ett ystert flockdjur. Kommer en bok fram vill fler förstås ha. Böcker är åtråvärda ting.
Vi pratar om vackra böcker och att göra dem vackrare. Jag muttrar någonting om att jag har funderat på att binda in några av mina hos någon som kan sådant, med den lilla nackdelen att det kostar sisådär fem-, tiotusen kronor per bok. Man skall verkligen tycka om sina böcker för att det skall kännas rimligt. Men det kanske finns lösningar: barnarbete, spekulerar vi, en svältlönefabrik någonstans. Det har fått kläder att bli så billiga att vi som folk köper dem, tittar lite på dem, lägger dem i garderoben och sedan slänger dem utan att ha burit dem, utan att det kostar mer än en lunch, klimatet och några förspillda människoliv på bomullsfälten och framför symaskinerna. Det kunde säkert göra bokbindning folkligt också, med flinka små händer i lädret. Det finns nackdelar, förstås – barn har berömt ingen känsla för kvalitet.
På åttio- och nittiotalet var Erik och Johan bland människorna som formade den svenska rollspelsscenen. Nu pratar de om människorna som växte upp med deras arbete och nu är vuxna, ansvarstagande medborgare – äldre än mig – som aldrig riktigt skakat av sig den respekt och beundran de som tonåringar kände för personerna i tjugo-, trettioårsåldern som då på olika sätt var med och skapade de världar de kastade sig in i. För Erik verkar det vara en enklare roll att leva in i sig: han är och förblir författaren till Konfluxsviten. Johans börda är tyngre att bära – som dåtida anställd på Äventyrsspel är hans fotspår lite mer otydliga och svårgripbara, och han kan stöta på folk som entusiastiskt förväntar sig att han skall kunna så mycket om rollspel i allmänhet, så som han verkade göra när de var tretton år.
❦
Programsalen är fylld för fredagens kvällsunderhållning för människor som, under Jukka Halmes ledning, tycker om att ha roligt. Det kan väl vara dem förunnat. Själv sitter jag i fåtöljerna i lobbyn utanför och pratar med Karolina Fedyk om Ukraina och klimatet och hur Europa kommer att hantera den flyktingkris som gradvis kommer att trappas upp allt eftersom klimatförändringarna slår mot delar av världen och leder till vattenbrist, torka och outhärdliga värmeböljor. Några måste väga upp de muntra skratten inifrån programmet. Syrien hade tjugoen miljoner invånare 2010. Indiens befolkning närmar sig stadigt en och en halv miljard. I radion har Katarina och jag pratat med programledarna om dystopi och utopi, om varför världen så ofta blir så mörk och jag har påpekat att det speglar litterära konventioner snarare än samhällssyn: det är mycket enklare att skriva läsvärd litteratur om det finns inneboende konflikter i världsbygget. Men nog finns det en och annan sak att oroa sig för i framtiden ändå.
Bakom oss står Johan Bergman, Simon Widman och Mikko Seppänen och för ett lätt påstruket samtal om hur oerhört mycket valhänt skriven forskning, och facklitteratur i allmänhet, det finns. Man kan behöva stärka sig innan man kastar sig in i de riktigt tunga diskussionerna. Det är förstås enklare när man riktar sig till allmänheten. Även om alldeles för få skriver med Maurice Maeterlinck som stilideal nu för tiden finns det plats för underbart febriga skildringar som Bea Uusmas. Det hindrar förstås inte att vem som helst kan självpublicera sin oerhört illa skrivna fackbok och få den i hyllan någonstans för att den är om ett i övrigt outforskat ämne, som Johan håller en lång utläggning om.
Forskningen känns däremot hopplöst förlorad. Inte minst när även svenska humanister allt oftare verkar vittna om ett standardiserat tryck att publicera sig i internationella tidskrifter med bättre påverkansfaktor så att det ser bra ut i institutionens rapporter och i de egna ansökningspappren när man söker akademiska tjänster, med texter om svenska förhållanden skrivna på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom som följd. För att verkligen lyckas sålla bort all eventuell nöjesläsning av aktuell forskning, och se till att ingen som inte måste läsa texten tar sig hela vägen genom den.
❦
Jag har fått ett av Adlons bästa rum. Förmodligen det sista de gav bort till oss, utifall att någon skulle utebli och de kunde hitta någon bättre för det. Översta våningen, hörnrum, stora fönster i flera riktningar, utsikt över vattnet och solnedgången. Det är förstås fullständigt bortkastat på mig. Inte bara i betydelsen att jag tillbringar väldigt lite vaken tid på rummet, utan också eftersom jag trivs utmärkt i små fönsterlösa hotellrum där man får krypa ihop i sängen med datorn i knät. Här blir det mest fler fönster som jag inte kan öppna för att få ned temperaturen och som sämre än väggarna håller ljudet på andra sidan när Ålands sysslolösa ungdom kör förbi med musiken på högsta volym framåt småtimmarna.
Ett rum med utsikt.
Baren har stängt, och sorlet i korridorerna lovar att någon någonstans i hotellet har öppnat sitt hotellrum för fest. Ofta har det varit jag; har det varit någon annan har jag alltid varit där. Jag tvivlar på att någon annan har varit sist i säng på Åcon lika ofta som jag, om så bara för att jag går upp senare till vardags. Men våren har tärt på mig och jag skall direkt från kongressen till långa dagar med mina kollegor – se några människor jag arbetar med i köttrymden, så för första gången på ett par år – då jag skall upp på morgonen eller åtminstone tidig förmiddag. Jag drar mig tillbaka vid midnatt varje kväll, och lämnar det glada umgänget åt andra.
Det är en annan Åcon när jag lägger mig tidigare än jag gör en vanlig arbetsdag.
❦
Under Saris ledning skall Rinna Saramäki och Sidsel Pedersen diskutera aspekter av världsbygge, eller vad i världsbygget de tycker att man gärna bortser från. Två historiker och en kläddesigner med intresse för modehistoria. Panelen hanterar främst två frågor: ”vad innebär det egentligen om man har socker i en värld?” och ”det här med kläder, det är ju en mycket mer arbete än folk förstår?”. Alla har vi våra områden som stör oss när vi läser om våra fiktiva världar. Socker, lär vi oss, är en oerhört krävande process. Har man socker men inte slavar bör man vara tydlig med att förklara hur det egentligen fungerar. Kläder, påminns vi om, är en oerhört krävande process. Allt är så mycket svårare än man vill tro. Litteraturen lär ta hänsyn till detta en bit efter att den har lärt sig att hantera mitt eget främsta irritationsområde, hur enspråkiga amerikanska författare hanterar språkutveckling och språkinlärning. Där finns åtminstone en tradition i genren – som de flesta som inte är filologer tyvärr haft lite svårt att förvalta.
Ursäkta, frågar Sanna från publikplats, som sannolikt tänker lite mindre på sockerindustrin och linspinning än panelen, men varför är det här egentligen viktigt? För att det skall hänga ihop, svarar Sidsel, men det är inte en orimlig fråga. Ett bra världsbygge är inte nödvändigtvis följsamhet med hur världen fungerar förutom i noga utvalda och förklarade aspekter, utan lite slarvigt påmålad färg som täcker de allra största skavankerna, tillräckligt för att vi skall kunna bortse från det som fortfarande sticker fram. Att läsa fantasy är ibland som att se på teater: vi vet att det är kulisser, och det kräver lite god vilja från läsaren att bortse från det.
Men det är alltid enklare att tycka när det inte rör ens egna käpphästar.
Sedan skall Cheryl Morgan, Markku Soikkeli och Jukka diskutera juryutdelade litteraturpriser. Det är tillfredsställande smalt. Priser har jag sett diskuteras förut. Det specifika perspektivet ”hur är det att sitta in en jury och dela ut ett pris?”, däremot, det känns nytt och fräscht att lyssna på på sf-kongress. Under Markkus ledning diskuterar Cheryl och Jukka det mycket praktiska: Hur gör man egentligen sitt urval? Helst genom att sprida ut det på ett större antal personer. Finns det ett värde i att ha offentligt nominerade, och borde man då nämna fler? Litterära priser är ett verktyg. Så formar vi vår litteraturförståelse, så som vi vill att den skall se ut. Kan man använda dem för att ge uppmärksamhet åt bra böcker utan att vattna ur uppmärksamheten gör man gärna det.
Finns det ett värde i alla våra priser? Behövs det fler? Ja och nej, svarar Jukka, och sedan tappar jag bort panelen ett litet tag för jag lutar mig fram mot Johan Anglemark och muttrar att ett pris för svensk science fiction eller fantasy kunde det faktiskt finnas ett värde i, och sedan ägnar vi lite av panelen åt att viskande diskutera det. Vad som hade varit en rimlig ambitionsnivå, hur man skulle kunna fördela arbetet och vad för problem som ligger i vägen för oss nu. Man borde prata vidare om saken, konstaterar vi, utan att göra någon plan för hur eller när det i så fall skulle ske.
Själv har jag varit med om att knuffa två litterära priser in i världen. Catahyapriset för bästa svenskspråkiga science fiction-, fantasy eller skräcknovell, som delades ut några år medan Catahya var aktivt och uteslutande gick till skräcknoveller för den svenska skräcken är den enda som konsekvent håller en rimligt hög nivå. Och så Vittfarnepriset, för ett pris som verkligen fyllde en egen nisch – en belöning till bästa kongressrapport som vi delade ut några år tills prispengarna vi fått från Alvarfonden tog slut.
Panelen har gått vidare till att diskutera hur man egentligen kommer fram till den vinnande boken. Man kan prata sig fram till konsensus, man kan dela ut poäng, man kan bit för bit rösta bort de sämsta verken. Man kan också, påpekar Cheryl, ha någon som med kraft och pondus helt enkelt kör över resten av juryn genom att bestämma sig för vilken bok som borde tilldelas priset och sedan argumentera för det tills de andra ger upp. Det är också en metod.
Från publiken frågar Marianna Leikomaa – som väl också hade kunnat sitta i panelen om hon hade haft lust – om hur man egentligen gör när aspekter bortom verkets kvalitet kommer in i bilden. Om man i ett smalt fält redan har gett sitt pris till samma författare två år i rad, hur mycket sträcker man sig efter ett annat namn? Och vad gör man egentligen när en av de bästa böckerna skrivits av en vän? Det är åtminstone enklare, påpekar diskussionen, att hantera än om man hamnar i situationen där man skall recensera någon man känner lite för väl som har skrivit någonting av måttlig kvalitet, och inte kan gömma sig bakom någonting annat: antingen riskerar man vänskapen eller så sviker man uppdraget som recensent. Här kan man alltid lyfta fram ett annat verk, snarare än påpeka sina vänners skrifters brister. Så är det förstås, men jag är inte säker på att det är ett fullständigt svar på frågan eftersom det förutsätter att juryn förhåller sig kallt objektiv till verken, och bara kan påverkas av om det finns ett tydligt socialt pris att betala. Det är kanske inte alltid fallet.
❦
Åcon har arrangerats på Åland sedan 2007. Det har sällan varit en åländsk sak. De första åren kom några ålänningar, sedan var det mest Katarina, sedan kom Johan Bergman och Katja Gilljam och några fler och nu finns det någon form av åländsk sammanhang att dra folk från. Men Åcon är en kongress för folk som åker på andra kongresser. Ett program med mycket luft, för att det inte skall bli så hetsigt. Betoning på umgänget. Många lättsamma programpunkter mest för underhållningens skull. Det är inte en lätt kongress för den som inte känner så många, som kanske är lite osäker på sammanhanget och gärna hade sluppit att det plötsligt blir en halvtimme när man inte vet vad man skall göra.
Johan Bergman pratar om vad man kunde göra. Några av ålänningarna har funderat på om man inte kunde ha sin egen grej, vilket förstås är en strålande idé. Någon annanstans ungefär samtidigt som kongressen, vilket låter mycket sämre. Johan spekulerar istället om det kunde finnas någonting att bygga på Åcon med. Fler cirkeldiskussioner på förmiddagen när de tillresta är ute och ser Åland. Någon liten workshop om man inte vill ha två timmars uppehåll för middag. Det låter genomförbart, tycker jag, och fullt möjligt att göra utan att döda Åcons själ.
Men jag kanske är positiv mest för att hela konceptet ”slappna av” alltid har varit lite främmande för mig.
❦
Tre dagar i rad har jag någon gång under kongressen börjat vandra in mot centrum för en snabb kvällsmat eller lunch och snart kommit fram till att jag inte är tillräckligt intresserad av mat för att orka med processen att interagera med människor i en restaurang, och har därför köpt bröd och hummus på Mathishallen och slängt i mig på några minuter. Det är ovärdigt att vara utlämnad åt kroppens ständiga behov av föda.
Men jag är en pinne som flyter med strömmen i en å, och när Markus Ålind och Maria har bokat bord på Nautical följer jag med. Jag har ingenting emot god mat; den är bara inte värd att anstränga sig för. Och varför försitta chansen att gå på Ålands bästa fiskrestaurang och beställa någonting veganskt? Det är viktigt med traditioner.
❦
I en oskyldig diskussion med Johan Bergman och Rasmus Hägglund hamnar vi snart i social kvicksand. Rasmus får erkänna att han är en person som drar sig för att läsa science fiction och fantasy på svenska, vilket vi andra förstås glatt framhåller som en klar personlighetsbrist. Modersmålstalare, bliv vid ditt språk. Jag måste å andra sidan erkänna att Liu Cixins verk inte känns riktigt tillgängliga för mig, eftersom min kinesiska är alldeles för dålig för att jag skall orka ta mig igenom dem oöversatta och jag inte vill läsa skönlitterära översättningar till andra språk än svenska. Det gör mig lätt begränsad, i det att jag bara nöjesläser skönlitteratur på germanska språk och översättningen till svenska kan brista. Det finns några äldre exempel, inte sällan översatta via tyskan eller engelskan. Ersatz har gjort en god insats från ryskan. Chin Lit har gett ut både Han Song och Hao Jingfang, och Wanzhi har gett ut Chen Qiufans Råttans år på svenska. Någonting litet här, någonting litet där. Ingen bokflod.
Jag glider in i en konversation med Josefine Hägglund om hur finländska bibliotek egentligen håller koll på svensk litteratur, eller åtminstone hur man gör i Pargas. Läser man Svensk Bokhandel? Nja, det kanske man inte gör. Men så är den bok som kommer från Sverige förstås inte fullt lika intressant som den som kommer från Svenskfinland. Man kan kosta på sig att inte vara fullt lika systematisk för den lite sämre litteraturen på andra sidan Östersjön.
Men de har i alla fall köpt in Wikipedia inifrån, försäkrar hon mig.
❦
Facebook glömmer aldrig våra synder, och en gång om året påminner sidan oss om dem. Karoliina Leikomaa blir alltså regelbundet påmind att det var någonting med en cider en kongress men det var så länge sedan nu. Minns jag? Vagt, säger jag, en Finncon och någonting om att mäta i tid. Men kongressrapporterna vet. Tur att man har fäst vårt minne i evigheten.
Karoliina Leikomaa har tillsammans med syster och svåger övergett det officiella dead dog-partyt och tagit sig förbi Koulo en stund. ”When did you get here?” frågar jag henne. ”O, a cider ago”, säger hon. Vi börjar diskutera cidern som tidsbegrepp. Tommy Persson föreslår fyratusen cider till nästa Finncon, och vi börjar räkna på hur många hon – eftersom det uppenbarligen är Karo som är standardmåttet – kommer behöva dricka per dag.
Jag är övertygad om att hon kommer att ta sitt ansvar. Jag kan ändå inte låta bli att oroa mig för hennes hälsa.
Finnconfragment, kongressrapport från Finncon 2011
❦
På söndagen skall jag vakna i Mariehamn och lägga mig i Paris, ett liv som vacklar från litteraturens behov till arbetets krav. Då kan jag stanna uppe hela natten och snubbla till morgonfärjan utan att ens behöva gå och lägga mig, föreslår folk glatt, och jag nickar och håller med om att så kan man göra och smiter sedan upp och lägger mig. När jag drar upp rullgardinen ligger lite i sju ligger hon redan där utanför, den gamla partyprinsessan M/S Cinderella. I hotellobbyn möter jag Bonnie Bertram, Sidsel, Sanna och Frida som med tunga väskor vandrar mot terminalen samtidigt. Den är tom och öde – färjorna stannar inte i Mariehamn för att det finns passagerare här, utan för att kunna säga att de har lämnat Europeiska unionen, åtminstone i fråga om att behöva ha skatt på såld alkohol. De hittar andra ett bord någonstans bland de folktomma korridorerna medan jag letar mig mot min hytt för att försöka få lite sömn till.
Lagom till att jag lyckats somna börjar högtalarna utanför hytten skråla forna årtiondens populärmusik. Sovande människor köper inga rusdrycker, spelar inte bort sina pengar, äter in i restaurangerna. Så kan man inte ha det. Istället får man vandra runt på färjan och titta på vad den lokala faunan har för sig. Konferensutrymmet alldeles i närheten är bokat av Swebbtv, en aggressivt vildvuxen buske i den svenska desinformationens trädgård. Här vandrar kavajbehängda pensionärer och människor i övre medelåldern runt med Katerina Janouch-böcker i famnen. Vid spelautomaterna hänger barn och unga män, och i butiken handlar resenärerna sprit och annat de kan behöva för att hålla modet uppe.
Man kan behöva lite mod, så när man vaknar i ett flytande Gomorra och måste konfronteras med sina val i livet.
På Twitter gjorde jag nyligen en snabb recap av podden Rite Guds uppmärksammade avsnitt om ”squeecore” i relation till deras diskussion om mångfald i sff. Jag undrade vad som händer när mångfald blir en trop i sig, förknippad med en viss typ av estetik och vissa specifika litterära grepp, snarare än en beskrivning för texter som söker representera och utgå från andra grupper än enbart vita, straighta män. Jag tänker att det är en diskussion som kan vara värd att utveckla på lite fler tecken än Twitterformatet tillåter. Om mångfald blivit en trop, en specifikt litterär riktning i sff, vad består denna trop eller riktning av? Och vad i så fall skulle det innebära?
Mångfald har varit ett nyckelbegrepp i fandomdiskussioner om fantastiklitteratur det senaste decenniet. Mångfald tenderar att fungera som ett slags paraplybegrepp där olika, komplexa diskussioner om hur sf-genren förhåller sig till kvinnor, queers, rasifierade människor och andra marginaliserade grupper inordnas. Kort sagt har fantastiklitteraturen under de senaste åren rört sig från att vara en genre som på många vis varit relativt dominerad av vita män och vita mäns perspektiv (även om det såklart aldrig varit så att genrerna helt utgjorts av dessa författare eller dessa perspektiv) till en genre där mångfald är väldigt närvarande, både när det gäller författare och representation i texter – i alla fall sett till de verk som uppmärksammas, diskuteras och nomineras till priser.
Diskussioner om mångfald i kulturen är inte något som varit begränsad till fantastiklitteraturen eller sf-fandom, utan har präglat samtalet om det västerländska kulturella landskapet som helhet de senaste åren. Denna utveckling har sitt ursprung i klassisk feministisk, antirasistisk, postkolonial och queer kulturkritik, som i korthet förstår kulturen som en politisk arena som bidrar till att konstruera vår förståelse av hur världen fungerar och ser ut. Det handlar om frågor kring makt: Vilken eller vilka grupper har tolkningsföreträde, det vill säga, vilken eller vilka gruppers erfarenheter och perspektiv ses som neutrala och allmängiltiga? Vilka eller vilken grupp har rätt att definiera andra grupper? Vilka grupper syns och på vilka sätt? Vilka grupper syns inte? Generellt har det länge varit så att vita män förlänas såväl utrymme som mänsklighet och allmängiltighet i kulturen, medan kvinnor, queers och rasifierade i större utsträckning skildras utifrån stereotyper, som objekt, i underordnade roller eller som bihang till den vita mannens narrativa resa. Här är det också viktigt att påpeka att hur olika grupper har porträtterats och stereotypiserats skiljer sig åt. Kvinnor har exempelvis ofta framställts som passiva eller objektifierade och sexualiserade och i tydligt avgränsade roller som fru, mamma, hora eller madonna, medan queers har framställts som monstruösa, sjuka, dekadenta. Folkslag som rasifieras har exotifierats på olika vis: svarta människor har framställts som barbariska, ociviliserade och lägre stående, medan människor från Mellanöstern och Asien som dekadenta och feminiserade, och så vidare. Detta är komplexa tankegods och stora forskningsfält inom den feministiska, queerteoretiska och postkoloniala kritiken, och som jag förenklar grovt här. För att sammanfatta kan man säga att fram tills väldigt nyligen skildrades kvinnor, queers och icke-vita människor generellt som biroller i ett narrativ om den mänskliga erfarenheten som utgick från den vita heterosexuella mannens förståelsehorisont. Idag är istället ambitionen att dessa grupper ska representeras i sin egen rätt, som huvudkaraktärer och med fokus på deras egna genuina erfarenheter.
Detta har skett också inom fantastiklitteraturen. Från den ökända brevväxlingen år 1938 där Isaac Asimov och ett annat manligt fan fastslog att kvinnor, som likställdes med kärleksintressen, inte hörde hemma i sf eftersom sf handlar om vetenskap och idéer, inte känslor och romantik, till ett litterärt sf-landskap där vi har diskussioner om vikten av att bereda plats åt kvinnor inte bara som hjältar och protagonister, utan också med betoning på att skildra kvinnor som människor. Från en litteratur där det queera framför allt utgjorts av det utomjordiska, monstruösa och liminala, till ett fantastiklandskap där olika former av queera identiteter ska skrivas fram på sett som speglar faktiska queera erfarenheter. Och så vidare. Denna rörelse har ju heller inte enbart skett på ett textuellt plan, utan är också någonting som skett bland författarna på fantastikhyllorna, där det nu finns större mångfald än någonsin tidigare.
Förenklat kan man säga att mångfald brukar argumenteras för utifrån två argument: dels rättviseargumentet – alla människor har rätt till samma möjligheter och rätt att se sig själva representerade i kulturen – och kvalitetsargumentet – mer mångfald leder till bättre och mer originella idéer och berättelser. Jag tror fortfarande på dessa argument; den här texten handlar mindre om mångfald per se, och mer om mångfald som trend och marknadsföringskategori. Det här är en text om mångfaldens likriktning, men jag vill understryka att jag med det inte är att den samtida fantastiklitteraturen styrs av en PK-maffia som aktivt censurerar allt som inte anpassar sig efter deras mångfaldsideologi. Likriktning är knappast något nytt inom fantastiken, och den har betydligt mer att göra med marknadslogik och fanförväntningar än med någon slags ideologisk ”censur”. I början av 2000-talet så dominerade grimdarktrenden, dvs, blod, våld, lera och ond bråd död, vilket till en början gav upphov till en ny, fräsch våg av fantasylitteratur för att sedan tradera en lång rad ganska likriktade böcker. Cyberpunken är ett annat liknande exempel, och det finns många fler. Men vad betyder det att just ”mångfald” som en riktning eller trop inom fantastiklitteraturen?
Elizabeth Sandifer på Eruditorium Press skriver att den samtida fantastiklitteraturen utmärks av vad hon kallar ”Tor Wave”. Enligt henne har denna våg tre huvudprinciper: 1) mångfald som utgångspunkt, 2) romance och fanfic som starka influenser, och 3) rent stilistiskt hämtar den inspiration från samtliga föregående vågor och stilar inom sff. Hon nämner Martha Wells, Tamsyn Muir och Charlie Jane Anders som exempel.
I skrivpodden Rite Gud bidrar författarna Raquel S. Benedict och J.R. med den lite mindre neutrala termen ”squeecore” för ett liknande fenomen. Exakt vad squeecore är framstår som lite oklart, då podden är ganska svävande på målet. För det första vill undvika att ge direkta exempel eftersom de inte vill fokusera på enskilda verk eller författare, utan trenden som helhet. För det andra är det väldigt uppenbart att det här är en trend som Benedict och J.R. själva har ganska starka negativa känslor inför – poddavsnittet verkar ibland handla mer om att spy galla över den typ av verk de menar ingår i denna trend än att faktiskt definiera vad trenden ifråga är. Definitionen av squeecore tycks utgå mycket mer av en känsla av något de står utanför och inte gillar, än ett strukturerat försök att avgränsa vad för fenomen de faktiskt talar om. Men deras poäng är att squeecore är en slags politisk och estetisk trend som just nu dominerar fantastiklitteraturen. Squeecore utmärks av att det är upplyftande, optimistiskt och didaktiskt. Squeecore påminner inte sällan om YA, även om det skrivs för och marknadsförs till vuxna. Trenden plockar mycket inspiration från samtida film och tv, speciellt det kommersiellt gångbara, snarare än annan litteratur. De menar också att det finns något platt i squeecore, i såväl atmosfär, världsbygge och idéinnehåll. Berättelserna tenderar att ha unga eller oprövade protagonister, världsbygget är ofta svävande och oprecist och handlar mindre om att skriva fram en trovärdig värld än att sätta ihop en estetiskt tilltalande idé eller känsla, och istället för mer traditionella tankeexperiment, handlar de ofta om att plocka upp välkända sff-troper och vända på dem på övertydliga vis eller att ”skriva tillbaka” till äldre litteratur som man betraktar som problematisk. Berättelserna är också ofta svartvita i sin moralism – vad som är bra och dåligt är tydligt definierat. J.R. säger vid ett tillfälle:
The essence of squee is wish fulfillment. Squeecore lives for the “hell yeah” moment; the “you go, girl” moment; the gushy feeling of victory by proxy. It’s aspirational; it’s escapism; it’s a dominant, and I would even say gentrified, form of SFF.
Det jag tycker är intressant med Benedict och J.R.:s ganska slarviga och spretiga begrepp, är just att de har lyckats sätta fingret på något signifikant när det gäller hur mångfald och marginaliserade grupper hanteras i samtida fantastiklitteratur. De menar vidare att squeecore ofta har en väldigt specifik typ av mångfald som ofta handlar mer om att peta in karaktärer med olika erfarenheter och bakgrunder i generiska sff-berättelser. Det blir väldigt mycket ”Starship Troopers men med lesbiska!”. Lite tillspetsat kanske man skulle kunna säga att man känner igen verk som är squeecore eller Tor wave om det kan beskrivas enligt följande formel: marginaliserad identitet x marginaliserad identitet + välkänd franchise + 2 x sff-troper + 3 x troper hämtade direkt från Archive of Our Owns tagglista. Med andra ord – mångfald, ja, men mångfald inom ganska snävt avgränsade parametrar, där en väldigt tydlig estetik går som en röd tråd. Det är berättelser som inte sällan fokuserar på romantik, som är tydligt inspirerade av fanfic i både ton och innehåll, där världsbygget grundar sig inte främst i spekulation eller extrapolation, utan i första hand estetik, och där intertextualitet och pekandet på att man är medveten om vilka troper inom vilka man verkar är återkommande. Det var detta jag försökte peka på i min och Johans diskussion av den omåttligt populära A Memory Called Empire av Arkady Martine när jag skrev:
Kanske är den främst anledningen till att Martine misslyckas med sin skildring av att befinna sig i periferin av en dominerande kultur att hon framförallt tycks vara intresserad av det tillståndet som en slags estetik, snarare än en levd verklighet i texten (vilket kanske inte är konstigt, med tanke på att hon själv är amerikan). När jag såg monsteractionfilmen Kong: Skull Island för något år sedan anmärkte jag efteråt att den kändes mindre som en film en ett väl ihopklippt montage av de senaste decenniernas mest populära action-, äventyrs- och krigsfilmer. A Memory Called Empire ger mig ungefär samma upplevelse: mindre av en bok, än ett montage ihopklippt av feodalrymdimperie-subgenrens främsta estetiskt tilltalande drag.
Estetik, referenser till äldre sff och en känsla av intern genremedvetenhet (för övrigt ett väldigt uppenbart arv från grimdarkfantasyn) är bärande i världsbygget, inte tankeexperiment eller spekulation (”Vad skulle hända om…?”). Under hedersgästintervjun med Adrian Tchaikovsky på Fantastika i höstas skrattade jag till i publiken när han nämnde Martine som ett exempel på en författare som gör nya intressanta saker med sf, just eftersom hon verkligen inte gör någonting nytt – förutom skriver in lesbiskhet som naturligt och okommenterat i genren, om det fortfarande kan betraktas som ”nytt” vid det här laget. Det må vara nog så viktigt, och jag motsätter mig knappast mer lesbiskhet – eller någon annan form av mångfald, för den delen – i sff, men det handlar mindre om att diskutera lesbiskhet eller sexualitet som idéstoff och mer om att bara skriva in det.
Många och långa diskussioner om mångfald i sff har handlat just om att mångfald kan vara något som bara finns i texten, utan att vara det centrala i den. Vilket jag håller med om, men jag saknar också den mer spekulativa och extrapolerande ansats som utmärkte exempelvis feministisk sf under 60- och 70-talen eller queer sf under 90-talet, där kön, genus, kropp, sexualitet och teknik på olika vis sattes i relation till samhälle, framtid och nutid på ett sätt som generellt inte sker i dagens våg av queer, feministisk litteratur som istället främst utgörs av rymdäventyr och romance (även om det finns viktiga undantag som N.K. Jemisin, Ada Palmer och Seth Dickinson).
Om samtida queer sff skriver Sandifer att den ofta existerar i två olika former, som hon kallar för ”Hugboxing” respektive ”Scab picking”. Hugboxing fokuserar på att skapa fiktiva världar där homofobi eller queer tragedi inte existerar, medan Scab picking istället handlar om att utforska just de negativa, mörka delarna av den queera erfarenheten. Och här någonstans finns kanske kärnan i min kritik: det främsta verktyget för att förstå samtida queer sff är enligt Sandifer alltså inte i första hand vilka idéer, tankegods eller litterära former som dessa berättelser ger uttryck för, utan vilka känslor – positiva eller negativa – verken väcker hos läsare eller gav upphov till hos författaren som skrev dem.
Min poäng här är inte att såhär drygt 80 år senare ge Asimov rätt i att känslor – och kvinnor eller romance – inte hör hemma i sff. Det jag är intresserad av är snarare varför just känslor blivit den centrala ramverket för att förstå mångfald i sff. Återkommande i diskussioner om mångfald och sff är just känslor: är ett verk upplyftande? Smärtsamt? Glädjande? Ledsamt? Borde berättelser som åsamkar smärta alls få publiceras? Ska negativa queera eller feministiska berättelser skrivas eller ska vi fokusera på det positiva? Men det är inte bara ett sätt att förhålla sig till litteraturen, utan utmärker också litteraturen i sig.
De konfliktytor jag ställer upp i den här texten – mellan tankeexperiment och rymdäventyr eller mellan romance och spekulation – är såklart inte ny, utan något som återkommit i många diskussioner om sf. Ska sf handla om ”riktiga” tankeexperiment eller coola grejer i rymden? Frågan är väl lika gammal som genren själv. Anledningen att jag överhuvudtaget lagt så mycket tid på att fundera över detta handlar ju också om att jag i allra högsta grad är part i målet. Jag gläds över den ökade mångfalden inom genren (i stort sett den enda ”representation” jag hade att tillgå som tonåring utgjordes av baksidan på Clive Barkers Abarat där det stod att han levde tillsammans med sin man i LA). Samtidigt saknar jag mer kritiska, spekulativa verk i relation till det som ryms under paraplyet ”mångfald”. Framför allt oroar jag mig över att likriktningen – att mångfald likställs med en viss typ av berättelser, snarare än ett myller av olika berättargrepp som försöker utmana dominansen av det vita, manliga perspektivet – leder till att detta blir en trend, en våg, som till slut kommer avlösas av något nytt. Och risken är överhängande att detta blir mindre ”nytt” än ”business as usual” – en återgång till berättelser om vita män. Det vore knappast första gången det händer.
The Liminal Library had been built to die. Carved into rock down below sea level, its air had to be parched by chemistry lest it rot the books; and if invaders struck, the library would flood. The Throne would not give up its secrets. Lanterns of iridescent jellyfish tea cast blue-green light on conrete buttresses, long chains in catenary arches, the marching monoliths of the shelves. […]
When they’d gathered the dropped mail he led her through quicklime-dessicated air to a desk occupied by what seemed to be a very patient, very still man. ”The circulation desk, my lady,” Iraji said, pointing with an open hand. ”And the presiding librarian.” A mummified corpse had been mounted to a steel ring behind the table. Hollow eye sockets stared forever into the shelves.
Leigh Bardugo har tidigare skrivit ett gäng fantasyböcker för unga. Med Ninth House, som vi kan kalla nutidsfantasy av det blodigare slaget, flyttar hon sig från YA och sekundärvärldar, till Yale University där det inte bara finns hemliga sällskap, utan magiska hemliga sällskap.
Alex Stern har aldrig siktat på ett toppuniversitet. Hon har varit fullt upptagen med att överleva sitt struliga liv. Men Alex har en förmåga som är så ovanlig att hon hamnar där ändå: hon kan se spöken. På Yale finns en organisation som heter Lethe, som är till för att bevaka de magiska sällskapen – se till att de följer reglerna, inte ställer till något alldeles för dumt och magiar sig själva eller några oskyldiga civila åt helvete. Lethe rekryterar Alex och det dröjer såklart inte länge innan hon är något mordiskt fuffens på spåren.
Jag började läsa den svenska översättningen, Det nionde sällskapet. Jag var inte riktigt kompis med den, utan tyckte att den kändes lite stel och att den engelska meningsbyggnaden sken igenom för ofta. Men boken var ju spännande och jag var dessutom i stugan, så jag läste vidare – tills någonstans i mitten då det var en patient som hade dropp ”för att hålla honom hydratiserad” och då tyckte jag att det fick vara nog. Jag lade den åt sidan tills jag var tillbaka i civilisationen och lånade den på engelska istället.
Något annat som var frustrerande är att Bardugo har krånglat till sin berättelse helt i onödan. Ninth House hoppar fram och tillbaka i tiden, mellan Alex första vilsna tid på Yale och några månader senare, då något hemskt har hänt. Det tar en stund att komma in i det hela, och det hade väl varit okej om det hoppiga upplägget hade gett någon belöning senare, men det gör det inte. Den här historien hade inte förlorat någonting på att berättas i kronologisk ordning. Avkrångla, tack.
(Har alla böcker nu för tiden flera berättarperspektiv och flera tidslinjer? brukar kulturtanterna i min bokcirkel på jobbet undra ibland.)
Jag har också svårt att få grepp om Alex. Yale är en ny värld för henne så till en början är hon osäker och gör inte så mycket väsen av sig. Hon har fått chansen till ett mer normalt liv än hon är van vid och den vill hon ta. Ju längre tiden går, desto mer kommer den ”riktiga” Alex fram och hon är kaxig, aggressiv och våldsam. Tyvärr går den här skiftningen inte så smidigt till, med resultatet att den tuffa Alex känns påklistrad.
Varför läste jag hela då? För stämningen och världsbygget och de magiska ritualerna och miljön och för att jag brukar helt enkelt gilla Bardugos böcker även när de stör mig. Hela ”hemliga magiska sällskap i akademisk miljö”-grejen är ju lockande i sig och Bardugo använder den som en förstärkning av världslig makt. Vad gör en samling redan väldigt priviligierade personer när de får extra bra möjligheter att utnyttja andra människor för egen vinning? Tja, skär upp dem och gräver i deras inälvor för att se hur framtiden kommer att utveckla sig på börsen, exempelvis. Det finns en massa roliga detaljer i denna övernaturliga version av New Haven, som att man kan bli av med spöken genom att påminna dem om döden. Det gillar de nämligen inte, döden är obehaglig att tänka på även för ett spöke.
Och så finns det en karaktär jag gillar (Alex själv är för taggig för att jag ska vara särskilt förtjust i henne, men det finns definitivt ett värde i käftiga och oinbjudande tjejer) och är nyfiken på som är frånvarande större delen av boken och jag förväntar mig att han återvänder i nästa, som jag antagligen kommer att läsa – åtminstone om den låter bli att hoppa runt i onödan.
Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,
skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström
Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.
Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.
Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.
En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.
Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.
Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.
The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.
Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.
Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!
Månadens fakta
Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.
Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.
Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?
Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.
I Kat Howards debutroman Roses and Rot blir författaren Imogen och hennes dansande syster Marin antagna till den pretigefyllda konstskolan Melete. Där bor författare, målare, musiker, dansare och skulptörer under en tid för att satsa på sitt skapande i en avskild miljö. Det tenderar att gå bra för de som har gått på Melete, i vissa fall väldigt bra. Efter en tid lär sig Imogen och Marin att det är mer än bara hårt skapande arbete som pågår på Melete. Det finns en magisk komponent i Meletes framgångar och magi har, som alltid, ett pris.
Det var något av en berg- och dalbana att läsa Roses and Rot, och jag svängde flera gånger i min uppfattning om den. Melete är som en fantasi för personer som sysslar med någon skapande verksamhet (eller kanske önskar att de gjorde det) och en del av bokens dragningskraft är att jag helt enkelt också vill ta en paus från vardagen och dra till en mysig plats och pyssla med vad jag vill, med ett stipendie som gör att jag inte behöver betala för det och dessutom ingår bra mat. Ja, vem fan vill inte? Baksidan av denna skapandefantasi är att det är rätt tråkigt att läsa om Imogens eget skapande. För att utspela sig på ett uppblåst författarretreat där hon ägnar mycket tid åt att skriva handlar det rätt lite om hennes utveckling som författare, och kanske skulle den biten fungera bättre om den var mer ingående. Eller kanske inte. Det kanske är svårt att skildra på ett intressant sätt över huvud taget.
Imogen skriver sagor, eller berättelser inspirerade av sagor och folktro, vilket skapar en sagoväv i flera lager. De anknyter till hennes och hennes systers liv, och till magin kring Melete, som består av en överenskommelse med fefolket eller älvorna eller vad man ska kalla dem på svenska. The Fae, ni vet. Älvorna lånar Melete sin kraft, i utbyte mot att en av eleverna från Melete går med på att leva i Fairy i sju år, där de i sort sett funderar som ett levande matförråd – älvorna livnär sig på människornas känslor. Dessutom är många av karaktärerna inspirerade av sago- eller mytologiska figurer. (Om ni, liksom jag, har läst boken och missade flera av referenserna finns en mer ingående recension hos Fantasy Faction som tar upp dem.)
Imogen och Marin har växt upp en gräslig mamma som misshandlat dem både psykiskt och fysiskt och som vuxna vill de inte ha någon kontakt med henne. Hon tränger sig ändå in i deras liv då och då, med telefonsamtal eller brev, vilket såklart orsakar ångest hos systrarna. Men precis som med skapandet upplever jag den aspekten av berättelsen som lite ytlig och oengagerande. Kat Howard nämner i glimtar de hemskheter mamman utsatte systrarna för, och jag känner inget. En förälder som är ond bara för att hen är ond kanske funkar i en kort saga, men när det gäller en hel roman vill jag förstå något av vad som driver hen. Samma sak gäller en del av de andra relationerna. Det uppstår exempelvis några romanser, som jag inte brydde mig ett dugg om, och den enda relation som riktigt lever är den mellan systrarna.
Styrkan i Roses and Rot är stämningen och Kat Howards fina språk och hennes förmåga att skildra magiska platser på ett sätt som får mig att känna att just det, där är för det här jag läser fantasy. För den här känslan. Det är synd att resten av boken är för ojämn för att leva upp till den magin.
Något har vaknat i markerna kring Storvik, en bruksort några mil från Gävle. En kvinna hittas död vid en badplats, och ett gäng olika människor dras från olika håll in i en härva av farlig magi. Det är Viktor, som tillsammans med sina kompisar (eller snarare “kompisar”) stjäl en dyrbar madonnastaty ur en kyrka. I kyrkan hittar han även en underlig sten, som drar honom till sig och som han sedan inte kan släppa, vars krafter han inte kan kontrollera. Det är Beata, vars kompis Celia träffar en kille som fyller Beata med skräck, medan Celia bleknar bort. Det är veterinären Krister, vars förmåga att kommunicera med djur visar sig vara mer än en ovanlig talang. Och det är den slitne lokalreportern Jäder, som tillsammans med fotografen Shirin försöker avslöja en korrupt lokalpolitiker, och som hittar mycket värre saker än de hade väntat sig när effekterna av det som har vaknat i skogen sprider sig som ringar på vattnet.
Med alla dessa olika perspektiv tar Vattnet drar god tid på sig att ställa ut alla spelpjäser, men när de väl är på plats blir det fullt ös. Det är en väldigt spännande och obehaglig berättelse, någonstans i gränslandet mellan fantasy och skräck, och även om den övernaturliga biten är obarmhärtig (varning: kattöron), är det vår bekanta världs jävligheter som hugger djupast. Det här är avfolkningsnoir med missbruk och brutalt våld, men Madeleine Bäck skildrar det utan det känns som att boken gottar sig i det. Det är en egenskap som blir extra viktig i och med att magin i boken har en sexuell komponent, där sex flera gånger används som maktmedel, och det hade så lätt kunnat bli obehagligt på alldeles fel sätt. Nu är skildringen visserligen rå, men inte äcklig.
Känslan av maktlösheten löper som en röd tråd genom boken, både på karaktärsnivå – vad stenen gör med Viktor, och vad han gör med andra människor – och i användningen av en plats som unga vill flytta bort från och där Lottakårens lokal har sålts till ett MC-gäng. (I en tid när det kommer nyheter om att vissa människor hellre vill ha ett MC-gäng än ett flyktingboende i sin kommun, fastnade just den detaljen lätt i minnet.) Vattnet drar har en imponerande stark känsla av plats, och trots mörkret i skildringen lyser det också igenom en kärlek till miljön där allt utspelar sig. Det som drar ner mitt intryck av Vattnet drar är egentligen att den är en första del, eller snarare att den känns så tydligt som en första del. Även om jag gärna kommer att läsa resten av trilogin också, är frustration över att historien knappt har börjat inte en känsla jag vill avsluta en bok med.
I övrigt pluspoäng för omslaget och den otroligt snygga insidan (som jag dumt nog inte tog någon bild på).
Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.
Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)
Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.
(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)
I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.
Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.
Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?
Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.
Det börjar med att jag tar mitt ansvar som arrangör och åker med fel färja. Gruppresan som kongressen ordnat med Silja Line går alldeles vansinnigt tidigt och på fel tunnelbanelinje från Agnes Ambrosiani där jag tillbringat natten i Stockholm. Eckerölinjens buss till Grisslehamn låter sömnunderskottet bli åtminstone någon timme mindre. Och någon, tänker jag osjälviskt, måste hålla koll på flocken från Uppsala. Vem vet vilka vansinniga idéer de skulle kunna få för sig annars.
Vi är inte ensamma om omtanken om gruppen från den eviga ungdomens stad, eller om det nu är en timmes extra sömn som lockar mina medpassagerare. Redan i kön för att stiga på bussen från Stockholm hittar vi Andreas Ekeroot. Så kan Archipelacon börja redan på Eckerölinjens buss och omintetgöra alla planer på att få sig en tupplur på vägen till kongressen. Vi diskuterar fandoms struktur, anarkofeodalism och huruvida Bellis, som att döma av en rad desperata mail till Fanaclistan inte riktigt kan hantera det här med båttrafik, likt Agamemnon kommer att anlända till Åland ett decennium för sent.
På Eckerölinjen finns goda möjligheter att hitta någonstans med sittplatser, ordentliga bord och tillräckligt mycket utrymme för att samla ett större sällskap. Det finns också möjlighet att undvika färjans livemusik. Det är däremot svårt att välja mer än ett av dessa alternativ. Således hamnar vi, nu med sällskap av Anna Bark Persson, Arina Pingol, Maria Nygård, Markus Ålind, Veronica Hellstrand och Nahal Ghanbari. Där jag försöker illustrera riskakefeodalismens princip genom att köpa mig vasaller, med den matsäck jag köpt till mig och Anges utifall vi inte skulle hitta någon vettig lunch på färgan. Jag köpte mig sällskap för kakor, för mig var ej annat att få, sjung vackert I skorrande färjetrubadurer, sjung vackert om vänskap ändå.
Agnes får gå och köpa annan mat.
På bussen från Eckerö till Mariehamn får Jessica Elgenstierna ett samtal från en uppländsk lokaljournalist som behöver någon att prata science fiction-film med apropå senaste Terminator-filmen. Hon förklarar att alla i Uppsala som kan någonting om science fiction naturligtvis är på Åland nu. Likväl är det ingen på bussen som känner att de kan, eller vill, prata om Terminatorfilmerna. ”Den är väl om en sådan där robot”, fyller Tony Elgenstierna hjälpsamt i. Jag försöker få Nahal, som inte bara är välformulerad utan också kan en hel del om amerikanska actionåbäken, att ställa upp. Hon tittar på mig som jag föreslagit att vi skall ut och vanhelga gravar och spotta små barn i ansiktet. Slutligen tar Jessica på sig uppgiften med planen att föra över samtalet på idébetonade filmer med lägre budget och visa hur många sådana man kunde ha gjort istället.
En av mina sämre vanor är att jag varje gång jag arbetar med programmet för en ambitiös kongress byter jobb någonstans runt sämsta tänkbara läge. Förra gången bestämde jag mig för att en riktig överlämning av programansvaret skulle ta lika lång tid som att bara göra det själv och lade programspår i huvudet på tågresor utan tillgång till mina anteckningar utan fick komma ihåg vem som satt i vad och när de skulle anlända och avresa. Det gick bra ändå – Nahal är vänlig nog att under Archipelacon kommentera att hon blivit bortskämd av det faktum att hennes första kongress var Kontrast, och att ingen sedan dess lever upp till den standarden – men resten av kommittén höll på att få en hjärtattack på vägen. Den här gången hade jag både tid att lämna över och avsaknad av huvudansvar, men jag blir ändå lite sorgsen över att aldrig riktigt få göra det jag vill med programmet. Alltid är det några saker jag hade önskat att jag hade tiden att genomföra bättre, någonting som inte blir av. Jag vill se fler dialoger, något fler föredrag, fler workshoppar – men alltid är det enklare att sätta upp en panel istället, när tiden inte riktigt räcker till. Det betyder inte att Archipelaconprogrammet nödvändigtvis hade varit bättre om jag inte hade varit så upptagen, men det hade varit mer mitt.
Johan Anglemark kommer aldrig att vara dum nog att vara ordförande för en kongress där jag har någon form av programansvar igen.
Fördelen med att ha samlat ihop en veckas kompledighet under de två och en halv första veckorna på Wikimedia Foundation är att jag inte behöver ta ut någon semester runt Archipelacon. Nackdelen är att jag ligger ett par tusen mejl efter i kongressplanerandet och efter att ha arbetat med kongressen i närmare ett år har alla praktiska beslut ändå fattats de sista veckorna före kongressen. Mitt fina orange arrangörsband drar till sig betydligt fler frågor än jag kan besvara. Jag ägnar mycket av kongressen åt att springa runt och leda folk till rätt person istället, sätta ihop press, bloggare och podcastare med folk de borde intervjua, lösa problem i programrummen och, när jag lite förvirrat inte vet vart jag skall göra nytta härnäst, faktiskt se en och annan programpunkt och prata med folk. Det gör kongressen mycket trevligare.
Konstiga nordiska saker.
Jag ser Johanna Sinisalo och Karin Tidbeck samtala om begreppet Nordic Weird under ledning av Jukka Halme. Båda erkänner sig obekväma med etiketterna ”science fiction” eller ”fantasy” och för all del, marknadskategorier har en på många sätt destruktiv funktion. Deras främsta funktion är att få läsare att hålla sig till vad de redan läser. Gillar du rymdskepp? Läs mer om rymdskepp. Läs inte någonting som avviker för mycket från vad du tidigare har tyckt om, läs det här. Tror du att du inte gillar rymdskepp? Läs inte någonting som avviker för mycket från det du tidigare har tyckt om, läs inte det här. Så bygger man murar. Ligger man då i genrens utkant blir effekten, som Johanna påpekar, att många läsare som söker sig till boken på grund av etiketten blir besvikna och många som kunde ha uppskattat den låter bli på grund av fördomsfulla uppfattningar om vad den förmodligen kommer att innehålla. Själv kan jag inte låta bli att undra om det är de specifika etiketterna som skaver eller etiketter per definition. Om Nordic Weird passar bättre är det nog i inte så liten utsträckning för att termen är ny, luddig och lite vilsen. Den blir en decimeterhög gärdsgård snarare än en mur. Det är svårare att bli bortskrämd av en etikett man inte har någon aning om vad den egentligen innebär.
Jag hinner lyssna till en halv konsert. Den spelar filmmusik. Jag känner igen Sonnenaufgang, inledningen till Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra, ett av mina favoritverk från det senare artonhundratalet. Resten är trevligt men en smula alienerande, för mig personligen, i den uppenbarliga förväntningen att det här skall vara vår kultur. Jag vet ingenting om science fiction-film.
Band. Här under invigningsceremonin.
Det är egentligen ganska oartigt att ständigt genomgå en hårmässig metamorfos när man rör sig så mycket i sammanhang där man träffar människor en, två, tre gånger om året. Emilia Uusitalo påpekar att hon aldrig har sett mig två gånger med samma längd på hår och skägg. ”Du har ju inget hår”, utbrister Sara Bergmark Elfgren och ursäktar sig genast för att ha påpekat någonting jag säkert har hört tjugo gånger tidigare under dagen. Irma Hirsjärvi tycker i fyra dagar att det är tråkigt att jag inte är på kongressen där innan hon hamnar i samtal med mig under döda hund-festen och inser vem det är hon pratar med. Jag förmodar att jag skall vara tacksam att traditionen påbjuder namnbricka.
Edward James, Linnéa Anglemark, Ian Sales och jag diskuterar bokansamlande. Jag är, till skillnad från till exempel Ian, inte en samlare. Jag bryr mig inte om signerade böcker, förstaupplagor, pekuniärt värde. Jag är en hamstrare: jag vill ha närhet till texterna och skapar känslomässiga band till just de specifika exemplar jag läst och vuxit upp eller blivit äldre med. Med tiden glider samtalet över till mer allvarliga ting, som den bisarra väg identitetsfrågan tagit i Shakespearediskussionen. Alla som har ägnat någon rimlig tid åt att studera forskningsläget vet förstås att det sannolikt inte var Oxford, Bacon eller Marlowe som var Shakespeare, utan Shakespeare själv. Vad som är mindre känt är att Shakespeare även var drottning Elizabeth I. Hans samtid anade det förstås, vilket märks av att de gav honom benämningen the ”the Queen Man” och inte minst i titel till Edmund Spensers diktverk om drottningen, ”The Faerie Queene”. Senare århundradens puristiska drag har raderat ut detta faktum ur historien och skrivit om benämningen till ”the Queen’s Men”.
Jag anar en vetenskaplig artikel eller två här.
På kvällarna samlas vi vid poolbaren på Arkipelag, hotellet bredvid kongressen. Det är ett av få områden i Mariehamn som saknar liveband. Mats Strandberg funderar på om det är så att Åland är den plats där färjemusiker kliver av och fastnar. Säkert, spekulerar jag med Sara, Mats Strandberg, Johan Bergman och Sten Thaning, är det tvärtom. På Åland finns det musikinstitut varifrån trubadurerna i allmänhet hämtas. Vid fyra års ålder tas barnen från sina föräldrar. De sätts i sovsalar, trettio sängar i varje grått, kalt rum, och ges en banjo eller ukelele. Den som inte kan ta sig igenom ”Hotel California” får gå till sängs hungrig och gråta sig till sömns. Så lär de sig.
Flera gånger får jag frågan om livemusikerna på Alandicas terass är någonting kongressen har hyrt in. Det skulle aldrig ha fallit oss in: det är helt och hållet Alandicas eget initiativ. Det finns en bar. De serverar mat och dryck. Jag tror, förklarar jag, att de helt enkelt bistår oss med allt de i detta fall anser nödvändigt. Bord. Stolar. Tallrikar. Musiker. Bestick. Glas.
Jag lyssnar på när John-Henri Holmberg och Jerry Määttä diskuterar Häpna! vid poolbaren och bibliografier och hamnar sedan i en diskussion om Nova science fiction och kostnaderna för att ge ut ambitiösa papperstidskrifter i Sverige. Alla skall vi ha en hobby; vissa är dyrare och svårare att finansiera än andra. Några badar, de flesta sveper sig istället allt eftersom timmarna går in sig i hotellets rosa filtar eller kurar ihop under infravärmen. När poolområdet stänger någon timme efter midnatt tvingas vi röra oss in mot hotellets nattklubb, Ålands ungdoms köttmarknad och vattenhål. Vi anar en viss kulturkrock. Toni Jerrman konstaterar att blickarna de kastar på honom – över femtio, långt, svart hår, läderjacka, målade svarta naglar – antyder att lokalbefolkningen möjligtvis anser att han inte riktigt hör hemma där. De flesta av oss har det trevligt ändå, i de små sociala öar vi skapar.
I samband med Finncon ordnas varje år ett seminarium för science fiction- och fantasyforskning, Finfar. Det brukar ligga lite avsides. I avsaknad av Finncon i år får de istället hålla till godo med Archipelacon, vilket är utmärkt för kongressen. Undantaget det som sker på färjan från det finländska fastlandet till Mariehamn sker hela seminariet som ett akademiskt spår i Archipelaconprogrammet, öppet för alla medlemmar i kongressen. Det innebär att de som uppskattar att ha en chans att lyssna på akademiska presentationer men kanske inte hade sökt sig till en separat litteraturvetenskaplig konferens för konferensens skull får en chans att göra det, och att vi hobbyakademiker inte behöver åka till Florida eller någonting annat dumt för att kunna göra det. Mycket av den programtid jag lyckas stjäla spenderar jag i Ramsö, kongressens akademiska sal. Jag missar allt utom de sista minuterna av Farah Mendlesohns presentation men får se Jerrys och Mia Åkerfelts föredömligt välillustrerade och pedagogiska genomgångar av ruinens funktion i postapokalyptisk science fiction respektive den utomjordiska arkitekturens historia i science fiction-film. Stefan Ekman visar i ett metodpaper hur mycket som kan utläsas av att noggrant – mycket noggrant – studera kartan i en fantasybok. Jag kan inte låta bli att undra om den roman han undersökt är representativ. Jag tänker mig att det inte kan vara helt ovanligt att författaren inte styr tecknandet i minsta lilla detalj, och att information inte bara kan utelämnas utan även att sådant som inte hör till texten kan infogas som ren estetisk utsmyckning. Men det återstår, förmodar jag, att se.
Anders Sandberg, entusiastisk.
Alla borde någon gång i livet få höra Merja Polvinen presentera någonting. Hon lyckas kombinera att med någorlunda avancerad teoretisk utgångspunkt på tjugo minuter våga försöka säga någonting med en tydlig pedagogisk insats som bjuder in till möjligheten att följa med även när ämnet ligger ganska långt utanför ens eget område. När Anders Sandberg talar om intelligensökande metoder i science fiction sitter ett dussin personer på golvet i den lilla salen; när Cheryl Morgon presenterar ett paper om transreaktioner på Wanda i Neil Gaimans Sandman fortfarande fyra, fem. Det är vackert.
På fredagen är det någon form av släpp för Surupukki, Osuuskummas antologi med svenska noveller översatta till finska som jag skrivit efterordet till. Det missar jag, förstås, upptagen som arrangör någonstans. Saara Henriksson letar upp mig i efterhand och ger mig en blomma som tack för min medverkan. Jag, Karin och Kristina Hård går sedan omkring och viftar med våra växter, lite osäkra på vad man egentligen gör med sådana. Vi beslutar oss för att ta med dem till poolpartyt, för att göra det lite extra festligt. Jag sticker ned den i någon form av kruka för en mindre buske. Hoppas att den trivs.
Antologi, med det vansinnigt intressanta efterordet ”Ruotsalainen spefinovellistiikka uudeella vuosituhannella”.
Jag ser Karin besvara fråga efter fråga i den engelska hedersgästintervjun. Om uppväxt, rollspel, skrivande, säkert någonting om svamp också. Det är alltid någonting med svamp. Jag tappar räkningen på antalet. Trettio? Femtio? Jag känner mig lättad: själv skall jag hålla söndagens hedersgästintervju med henne och har förberett fem frågor. Den kommer, tänker jag, uppenbarligen bli helt annorlunda.
Hedersgästintervju. Publikens intensiva blickar håller oss vakna. Eller i alla fall deras närvaro.
Vi hinner egentligen bara täcka fyra av de fem teman jag tänkte prata om, eftersom vi snöar in i detaljerna kring litteraturen som verktyg för att förändra världen. Karin pratar om både hennes önskan att genom litteraturen skapa en förståelse för och samhörighet med världen och naturen och om vikten av att normalisera psykisk sjukdom och hur det är ett tema som löper genom flera av hennes verk. Vi lyckas båda glömma den egentliga titeln på en av hennes noveller – ”Jag har lagt min sjukdom på dig”, inte det bättre namnet ”Sorgebocken” – och jag får henne att råka försäga sig och i förbifarten kalla Amatka för en dystopi innan hon snabbt tar tillbaka det och hävdar att det är en antiutopi istället. På det stora hela en av de bättre hedersgästintervjuer jag har hållit. Eftersom vi räknar med att de flesta vid det laget är ytligt bekanta med Karin som person och författare får vi tid att utforska våra ämnen på det tillbakalutade sätt som uppstår när en kongressarrangör och en hedersgäst en söndagförmiddag så fjärde dagen på en fyradagskongress skall sitta och samtala i fyrtiofem minuter. Karin är trots tröttheten rolig och intelligent, som vanligt. Publiken skrattar åt mina skämt, vilket tyder på att den antingen är road eller artig. Båda alternativen är utmärkta. Alla vill ha en artig publik.
Och artiga medlemmar. Under Archipelacons sista dagar kommer folk hela tiden fram till mig och uttrycker vilken bra kongress de tycker att det är eller har varit, kanske fler då än sammanlagt under alla andra kongresser jag någonsin har arrangerat. Kanske är det att Mariehamn känns som lagom främmande mark för de allra flesta. Kanske är det vädret. Kanske är det våra ansträngningar. Jag vet inte, men det är trevligt oavsett.
Flera gånger under helgen pratar Johan Bergman om könsrocken som den folkliga kulturens sista utpost, den som aldrig kommer att approprieras och få finstämpeln satt på sig, och kommer på så sätt in på att Johnny Bode under sin tid i Åbo, efter att ha åkt till Finland som frivillig i kriget men naturligtvis ratats hur desperat situationen än var, skall ha skrivit en science fiction-pjäs eller -musikal som skall finnas någonstans i ett arkiv där. Jag vill så gärna att detta skall vara sant och att någon skall lyckas gräva fram den.
Gary K. Wolfe pratar. Kongressen blir bättre så.
Jag ser Gary K. Wolfe hålla ett intressant föredrag om hur science fiction förhåller sig till verkligheten och till litteraturen. Jag är inte säker på att jag tror att han har rätt, men det innebär inte att det inte är mycket värt att lyssna på. Lyssningsvärt är också det samtal han för med Niall Harrison om recensionens värde och syfte, även om jag inte kan hitta någonting på kongressen jag håller med mindre om än att alla borde skriva recensioner om så bara för sin egen skull. Ingenting i mitt liv har varit så destruktivt för min läsning som vanan jag skaffade mig i tonåren att recensera åtminstone delar av det jag tog mig an. Istället för att koncentrera mig på verket började jag skapa recensioner i huvudet under läsningen: lägga märke till sådant jag skulle återvända till, slipa på mina egna formuleringar. Att vara recensent är för människor med bättre självdisciplin. Jag får hålla mig till essäer jag bestämt mig för att skriva långt efter läsningen. Det blir bäst så.
Jag äter en sista middag med Niall, Nic Clarke och Liz Batty. Vi vandrar runt nere vid vattnet och hittar båtar som potentiellt hade kunnat servera mat om de varit öppna. Thaibåten är nu för tiden italiensk, men man anar fortfarande svagt bokstäverna THAI som ett eko från en lyckligare tid. Till slut hamnar vi på något pizzaställe där jag avslöjar vad jag sysslar med till vardags och sedan får besvara en rad frågor om Wikipedia, vilket hade varit tråkigare om man inte hade som ett av sina korståg i livet att upplysa omgivningen om hur Wikipedia egentligen fungerar. Det är sällan jag inte uppskattar en chans att plocka på mig rustningen och dra mitt svärd mot okunskapen. På väg tillbaka till den döda hunden råkar jag upplysa Niall om hur det egentligen gick till när en fullt acceptabel text jag skrev för Strange Horizons utvecklades till en av de mest mediokra essäer jag någonsin producerat. Han verkar glad att det var före hans tid som redaktör.
Johan Anglemark håller ett känslosamt tal under kongressens avslutningsceremoni. I bakgrunden står andra delar av kommittén på scenen och samtalar om någonting helt annat.
Den stackars kvinnan i döda hund-festens bar hade några vaga planer på att stänga och ge sig hem vid tiotiden. Istället är klockan närmare två när hon ger upp och vi uppmanas att ta oss in till nattklubben, där några enstaka lokalbor fortfarande roar sig så framåt vilodagens slut. ”Å nej, de kommer hitåt” utbrister en av dem halvdiskret när vi väller in likt ett khaganat för att plundra baren på allt den har. Allt eftersom timmarna går beslutar sig allt fler för att det förmodligen är en dag i morgon också, vilket verkar vara ett onödigt försiktigt tillvägagångssätt när man ändå vet att det är en natt här och nu, och till slut sitter jag som enda svensk i en större grupp finnar och debatterar finländsk sexualpolitik och får användning för min närmast encyklopediska kunskap om byxmyndighetsålder i olika länder, vilket har en bakgrund som har mer att göra med research för science fiction-noveller och mindre med att ligga med tonåringar, men ändå är ett fantastiskt obekvämt partytrick och således oemotståndligt. De slänger inte ut oss förrän närmare fyra, vilket får anses vara imponerande för en nattklubb i en stad av Mariehamns storlek så natten mot en måndag.
Det slutar inte där, förstås. Agnes har övertygat mig om att vi borde åka färjan till Stockholm på tillbakavägen. Så drar vi ut på avskedet. Gary och Stacie Hanes envisas med att bjuda oss på lunch. Jag försöker påpeka att det är en dålig vana att låta hedersgästerna bjuda kongressarrangörerna istället för tvärtom. Gary viftar bort invändningen med att kongressen faktiskt är över. De vet nu mer om svensk blockpolitik och decemberöverrenskommelsen än de flesta svenskar. Resten av tiden ägnar jag åt att cirkla kring färjan: jag pratar flygplatser, barnuppfostran, kongressarrangerande, principer för beskattning av företagsförmåner och tysk nittonhundratalslitteratur.
Sedan skringras vi. Tills vi ses igen.
Alla bilder förutom antologiomslaget är tagna av Henry Söderlund och publicerade under en Creative Commons CC-BY 4.0-licens.
När jag lyssnade på senaste avsnittet av Gårdagens värld idag igen, som handlar om LonCon 3, förra årets Worldcon, kom jag på att jag ju har massor av anteckningar från paneler och andra programpunkter jag var på.
En panel jag lyssnade på hette något i stil med ”The road goes ever on and on” och handlade om Robert Jordans The Wheel of Time. Deltagare var författarna Peter V. Brett och Wesley Chu, Maria Simons som var Jordans assistent, Harriet McDougal som var hans fru och redaktör och Adam Whitehead som hade något att göra med Dragonmount och/eller WoTMania (om jag förstår mina anteckningar rätt).
Jag hade inte riktigt tänkt på vilka deltagarna var innan panelen, utöver att jag ville gå på något där Peter V. Brett var med, för att mentalt kunna kryssa av att ha lyssnat på honom, ungefär. Jag hade nog väntat mig lite lol:ande i en panel som skulle handla om att minnas WoT, men det var för att jag inte hade uppfattat att Harriet McDougal skulle vara med.
De inledde med att prata om vad WoT hade betytt för dem och det gjorde mig oväntat varm inombords. Det finns ju mycket med WoT som man med rätta kan göra sig lustig över eller frustreras av, och jag har själv gjort det många gånger. Men det var intressant att höra vad paneldeltagarna uppskattade med WoT utifrån vad de hade läst för fantasy tidigare. Det är ju ändå 25 år sedan The Eye of the World publicerades.
Wesley Chu sade att han tyckte att WoT-serien var speciell för att den hade gråskalor. Han tyckte att den mesta fantasyn hade hade läst innan – som Eddings, Dragonlance, Brooks – var väldigt svartvit när det gällde gott och ont och han gillade att i WoT var det inte så självklart vem som var god och ond och de handlingar som den ”goda” sidan utförde var inte nödvändigtvis bra.
Peter V Brett gillade att de olika kulturerna hade olika styrkor och svagheter och att ”väst” inte vara kunde klampa in i öknen och ta över, utan att de var tvungna att anpassa sig och lära sig för att kunna leva där. Han sa att aielfolket var en anledning till att han själv inte har svärd som vapen i sina böcker, utan spjut. Han uppskattade också skildringen av ”the burden of power”, som han uttryckte det.
Adam Whitehead sade att det var den första stora fantasyserierna som hade många kvinnliga karaktärer som var drivande för handlingen. Det fanns ingen ”token female”. Harriet McDougal sköt in att Robert Jordan var stolt över att han presenterade sina karaktärer utifrån vad de gjorde och inte utifrån deras kön. Det kan man ju ha lite invändningar mot, särskilt med tanke på allt tjat i böckerna om att män och kvinnor inte begriper sig på varandra och i det ju är väldigt definierade av sina kön, men okej. Han försökte i alla fall. HM berättade också om någon gång då det hade varit snack om att det skulle utvecklas ett spel baserat på WoT, men spelfolket tyckte att det var onödigt med kvinnliga spelbara karaktärer, för kvinnor spelar ju inte spel. Hon mindes inte så mycket av det hela, utöver att RJ hävdade att inte det går att göra spel av WoT utan kvinnor och därför blev det inget samarbete.
Jag blev både glad och lite trött av att höra de här grejerna. Glad för att även om jag kan ranta i timmar om allt som är fel med WoT, så hör de ändå till de böcker som har betytt väldigt mycket för mig som läsare, och det kändes lite fint att höra folk prata om vad som var bättre med dem i jämförelse med många tidigare fantasyverk. Trött för det är ju egentligen så fjuttigt. Good guys kan vara dumma, makt kan vara jobbigt, väst-är-inte-bäst, det finns många kvinnliga karaktärer. Wow liksom.
HM pratade en del om redigering och sedan började publiken fråga en massa detaljgrejer om de sista böckerna, som jag inte har läst, och då blev det tråkigt och jag gick. Jag insåg dessutom att jag fortfarande inte vet vad som händer i de sista böckerna och att jag, till min förvåning, faktiskt inte vill bli spoilad innan jag läser dem själv. Vilket kanske blir om fem år. Eller kanske aldrig.
För ett tag sedan sade en kollega åt mig att jag borde läsa Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell, som hon trodde skulle bli nästa stora grej bland fantasyläsande barn. Efter att ha plöjt igenom den och fortsättningen Grimmen – och surat över att nästa del inte kommer förrän nästa år – håller jag med. Det är väldigt bra och spännande böcker och de snygga illustrationerna av Henrik Larsson hjälper såklart till.
Alrik och Viggo är bröder och går i mellanstadiet i Mariefred. De bor i fosterfamilj och har det lite trassigt, den ena med sitt humör, den andra med sin tendens att råka stoppa saker i fickorna. Och trassligare blir det, för onda krafter vill komma åt det magiska biblioteket som är gömt i Mariefred, och det visar sig såklart att bröderna är utvalda till att försvara det, oavsett vad de själva eller de gamla väktarna Estrid och Magnar tycker om saken.
Det finns ingen utfyllnad i de här korta böckerna, inga onödiga passager, knappt ens några onödiga ord. Språket flyter smidigt, monstren är läskiga och det är helt enkelt himla spännande. Men trots att det är fullt ös för det mesta finns det ändå plats för att brödernas känslor och relationer till varandra, fosterföräldrarna och den frånvarande mamman ska träda fram tydligt. PAX, som serien heter, ska få tio delar, och de kommande har lovande namn som Mylingen, Bjäran, Näcken, Pesten, Gasten, Vitormen, Maran och Draugen. Yay för fantasy med nordisk folktro!
Bonnier Carlsen hoppas uppenbarligen att det här ska bli en storsäljare och hojtar ”Lika beroendeframkallande som Harry Potter, lika blodisande som Hungerspelen.” Tröttsam taktik, särskilt med tanke på att den typiska PAX-läsaren lär vara ett antal år yngre än den typiska Hungerspelen-läsaren. Jag skulle snarare säga att PAX ger mig Spiderwick-vibbar, vilket ju är en bra sak. Kanske Spiderwick med några stänk av Berättelsen om Blodet, på grund av de nordiska inslagen.
Det enda jag tycker är lite konstigt är den nästan totala bristen på flickor. Förutom någon klasskompis i början av första boken och ett av grimmens offer i den andra, ser man inte röken av några tjejer. Vuxna män, vuxna kvinnor och pojkar är vad som finns i den här världen. (Men enligt en kommentar hos Bokhora kommer det att bli ändring på det.)
Jag peppar sällan inför kommande böcker på samma sätt som jag ibland fnattar ur inför kommande filmer eller tv-serier, eller ser fram emot vissa böcker så mycket att jag slänger mig på dem så fort de ges ut. Inte ens när det gäller författare som jag räknar som favoriter blir det särskilt mycket OMG GE MIG. Det är mer ”Ja, det var ju trevligt. Den ska jag läsa någon gång.” Liksom, jag har fortfarande inte läst Karens Russells novellsamling Vampires in the Lemon Grove som släpptes för ett år sedan. Jag vet inte riktigt vad bristen på fnatt beror på, men skit samma.
Det här året finns det faktiskt en bok som jag längtar väldigt mycket efter och det är Frostskymning av Anders Björkelid. Frostskymning är fjärde och sista delen i fantasysviten Berättelsen om Blodet. Jag tyckte om del ett och två, och älskade den tredje:
Nu på fredag (och lördag! Och söndag!) är det dags för årets Swecon, Fantastika. Det kommer att bli hur bra som helst. Men jag vill ändå passa på att vara lite entusiastisk inför en sf-kongress som kommer att äga rum ett tag senare, Åcon i Mariehamn 1–4 maj. Vi har tillkännagivit vår hedersgäst i dag, och hon kommer, tror jag, vara en riktigt bra hedersgäst: Karen Lord.
Lord kombinerar en rad saker. Hon har skrivit science fiction (romanen The Best of All Possible Worlds, som gavs ut tidigare i år). Hon har skrivit fantasy (Redemption in Indigo, som vann och nominerades till en massa priser när den kom för ett par år sedan). Hon är doktor i religionssciologi och har en grundutbildning i fysik. Hon gör en podcast. Hon kommer från Barbados, vilket är kul, för hey, hur ofta får vi chansen att bjuda in en författare från Barbados?
Och Åcon! Åcon är så roligt. Tillräckligt liten för att man skall hinna prata med alla man vill prata med, tillräckligt avslappnad för att ha tid att umgås, tillräckligt många bra människor för att ändå kunna ha riktigt intressanta programpunkter. En av årets science fiction- och fantasyrelaterade höjdpunkter i vårt område.
Det här kommer att bli bra.
Mina rapporter från de senaste årens Åcon: 2012, 2013.
Johan, som tycker om att läsa på alldeles för många språk och ser narrativ retorik som den självklara litteraturvetenskapliga analysmetoden. Skriver om Wikipedia på Wikipediabloggen. @JohanJ
Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.
Tidigare publicerad på 
Tidigare publicerad på 
Jag erkänner att jag, precis som 
För ett tag sedan sade en kollega åt mig att jag borde läsa Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell, som hon trodde skulle bli nästa stora grej bland fantasyläsande barn. Efter att ha plöjt igenom den och fortsättningen Grimmen – och surat över att nästa del inte kommer förrän nästa år – håller jag med. Det är väldigt bra och spännande böcker och de snygga illustrationerna av Henrik Larsson hjälper såklart till. 
Senaste kommentarer