Tystnad

Läsning pågår

Etikett: fantasy (sida 1 av 5)

Att skriva i Fairy

rosesandrot

I Kat Howards debutroman Roses and Rot blir författaren Imogen och hennes dansande syster Marin antagna till den pretigefyllda konstskolan Melete. Där bor författare, målare, musiker, dansare och skulptörer under en tid för att satsa på sitt skapande i en avskild miljö. Det tenderar att gå bra för de som har gått på Melete, i vissa fall väldigt bra. Efter en tid lär sig Imogen och Marin att det är mer än bara hårt skapande arbete som pågår på Melete. Det finns en magisk komponent i Meletes framgångar och magi har, som alltid, ett pris.

Det var något av en berg- och dalbana att läsa Roses and Rot, och jag svängde flera gånger i min uppfattning om den. Melete är som en fantasi för personer som sysslar med någon skapande verksamhet (eller kanske önskar att de gjorde det) och en del av bokens dragningskraft är att jag helt enkelt också vill ta en paus från vardagen och dra till en mysig plats och pyssla med vad jag vill, med ett stipendie som gör att jag inte behöver betala för det och dessutom ingår bra mat. Ja, vem fan vill inte? Baksidan av denna skapandefantasi är att det är rätt tråkigt att läsa om Imogens eget skapande. För att utspela sig på ett uppblåst författarretreat där hon ägnar mycket tid åt att skriva handlar det rätt lite om hennes utveckling som författare, och kanske skulle den biten fungera bättre om den var mer ingående. Eller kanske inte. Det kanske är svårt att skildra på ett intressant sätt över huvud taget.

Imogen skriver sagor, eller berättelser inspirerade av sagor och folktro, vilket skapar en sagoväv i flera lager. De anknyter till hennes och hennes systers liv, och till magin kring Melete, som består av en överenskommelse med fefolket eller älvorna eller vad man ska kalla dem på svenska. The Fae, ni vet. Älvorna lånar Melete sin kraft, i utbyte mot att en av eleverna från Melete går med på att leva i Fairy i sju år, där de i sort sett funderar som ett levande matförråd – älvorna livnär sig på människornas känslor. Dessutom är många av karaktärerna inspirerade av sago- eller mytologiska figurer. (Om ni, liksom jag, har läst boken och missade flera av referenserna finns en mer ingående recension hos Fantasy Faction som tar upp dem.)

Imogen och Marin har växt upp en gräslig mamma som misshandlat dem både psykiskt och fysiskt och som vuxna vill de inte ha någon kontakt med henne. Hon tränger sig ändå in i deras liv då och då, med telefonsamtal eller brev, vilket såklart orsakar ångest hos systrarna. Men precis som med skapandet upplever jag den aspekten av berättelsen som lite ytlig och oengagerande. Kat Howard nämner i glimtar de hemskheter mamman utsatte systrarna för, och jag känner inget. En förälder som är ond bara för att hen är ond kanske funkar i en kort saga, men när det gäller en hel roman vill jag förstå något av vad som driver hen. Samma sak gäller en del av de andra relationerna. Det uppstår exempelvis några romanser, som jag inte brydde mig ett dugg om, och den enda relation som riktigt lever är den mellan systrarna.

Styrkan i Roses and Rot är stämningen och Kat Howards fina språk och hennes förmåga att skildra magiska platser på ett sätt som får mig att känna att just det, där är för det här jag läser fantasy. För den här känslan. Det är synd att resten av boken är för ojämn för att leva upp till den magin.

Tidigare publicerad på Catahya.

Vattnet drar av Madeleine Bäck

Vattnet drarTidigare publicerad på Catahya.

Något har vaknat i markerna kring Storvik, en bruksort några mil från Gävle. En kvinna hittas död vid en badplats, och ett gäng olika människor dras från olika håll in i en härva av farlig magi. Det är Viktor, som tillsammans med sina kompisar (eller snarare “kompisar”) stjäl en dyrbar madonnastaty ur en kyrka. I kyrkan hittar han även en underlig sten, som drar honom till sig och som han sedan inte kan släppa, vars krafter han inte kan kontrollera. Det är Beata, vars kompis Celia träffar en kille som fyller Beata med skräck, medan Celia bleknar bort. Det är veterinären Krister, vars förmåga att kommunicera med djur visar sig vara mer än en ovanlig talang. Och det är den slitne lokalreportern Jäder, som tillsammans med fotografen Shirin försöker avslöja en korrupt lokalpolitiker, och som hittar mycket värre saker än de hade väntat sig när effekterna av det som har vaknat i skogen sprider sig som ringar på vattnet.

Med alla dessa olika perspektiv tar Vattnet drar god tid på sig att ställa ut alla spelpjäser, men när de väl är på plats blir det fullt ös. Det är en väldigt spännande och obehaglig berättelse, någonstans i gränslandet mellan fantasy och skräck, och även om den övernaturliga biten är obarmhärtig (varning: kattöron), är det vår bekanta världs jävligheter som hugger djupast. Det här är avfolkningsnoir med missbruk och brutalt våld, men Madeleine Bäck skildrar det utan det känns som att boken gottar sig i det. Det är en egenskap som blir extra viktig i och med att magin i boken har en sexuell komponent, där sex flera gånger används som maktmedel, och det hade så lätt kunnat bli obehagligt på alldeles fel sätt. Nu är skildringen visserligen rå, men inte äcklig.

Känslan av maktlösheten löper som en röd tråd genom boken, både på karaktärsnivå – vad stenen gör med Viktor, och vad han gör med andra människor – och i användningen av en plats som unga vill flytta bort från och där Lottakårens lokal har sålts till ett MC-gäng. (I en tid när det kommer nyheter om att vissa människor hellre vill ha ett MC-gäng än ett flyktingboende i sin kommun, fastnade just den detaljen lätt i minnet.) Vattnet drar har en imponerande stark känsla av plats, och trots mörkret i skildringen lyser det också igenom en kärlek till miljön där allt utspelar sig. Det som drar ner mitt intryck av Vattnet drar är egentligen att den är en första del, eller snarare att den känns så tydligt som en första del. Även om jag gärna kommer att läsa resten av trilogin också, är frustration över att historien knappt har börjat inte en känsla jag vill avsluta en bok med.

I övrigt pluspoäng för omslaget och den otroligt snygga insidan (som jag dumt nog inte tog någon bild på).

(Natur & Kultur, 2016)

The Girl from Everywhere

girlfromTidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

Kungadottern

kungadottern Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.

Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?

Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.

(Berghs förlag, 2015.)

Archipelaconfragment: ett arrangörsperspektiv

Det börjar med att jag tar mitt ansvar som arrangör och åker med fel färja. Gruppresan som kongressen ordnat med Silja Line går alldeles vansinnigt tidigt och på fel tunnelbanelinje från Agnes Ambrosiani där jag tillbringat natten i Stockholm. Eckerölinjens buss till Grisslehamn låter sömnunderskottet bli åtminstone någon timme mindre. Och någon, tänker jag osjälviskt, måste hålla koll på flocken från Uppsala. Vem vet vilka vansinniga idéer de skulle kunna få för sig annars.

Vi är inte ensamma om omtanken om gruppen från den eviga ungdomens stad, eller om det nu är en timmes extra sömn som lockar mina medpassagerare. Redan i kön för att stiga på bussen från Stockholm hittar vi Andreas Ekeroot. Så kan Archipelacon börja redan på Eckerölinjens buss och omintetgöra alla planer på att få sig en tupplur på vägen till kongressen. Vi diskuterar fandoms struktur, anarkofeodalism och huruvida Bellis, som att döma av en rad desperata mail till Fanaclistan inte riktigt kan hantera det här med båttrafik, likt Agamemnon kommer att anlända till Åland ett decennium för sent.

På Eckerölinjen finns goda möjligheter att hitta någonstans med sittplatser, ordentliga bord och tillräckligt mycket utrymme för att samla ett större sällskap. Det finns också möjlighet att undvika färjans livemusik. Det är däremot svårt att välja mer än ett av dessa alternativ. Således hamnar vi, nu med sällskap av Anna Bark Persson, Arina Pingol, Maria Nygård, Markus Ålind, Veronica Hellstrand och Nahal Ghanbari. Där jag försöker illustrera riskakefeodalismens princip genom att köpa mig vasaller, med den matsäck jag köpt till mig och Anges utifall vi inte skulle hitta någon vettig lunch på färgan. Jag köpte mig sällskap för kakor, för mig var ej annat att få, sjung vackert I skorrande färjetrubadurer, sjung vackert om vänskap ändå.

Agnes får gå och köpa annan mat.

På bussen från Eckerö till Mariehamn får Jessica Elgenstierna ett samtal från en uppländsk lokaljournalist som behöver någon att prata science fiction-film med apropå senaste Terminator-filmen. Hon förklarar att alla i Uppsala som kan någonting om science fiction naturligtvis är på Åland nu. Likväl är det ingen på bussen som känner att de kan, eller vill, prata om Terminatorfilmerna. ”Den är väl om en sådan där robot”, fyller Tony Elgenstierna hjälpsamt i. Jag försöker få Nahal, som inte bara är välformulerad utan också kan en hel del om amerikanska actionåbäken, att ställa upp. Hon tittar på mig som jag föreslagit att vi skall ut och vanhelga gravar och spotta små barn i ansiktet. Slutligen tar Jessica på sig uppgiften med planen att föra över samtalet på idébetonade filmer med lägre budget och visa hur många sådana man kunde ha gjort istället.

En av mina sämre vanor är att jag varje gång jag arbetar med programmet för en ambitiös kongress byter jobb någonstans runt sämsta tänkbara läge. Förra gången bestämde jag mig för att en riktig överlämning av programansvaret skulle ta lika lång tid som att bara göra det själv och lade programspår i huvudet på tågresor utan tillgång till mina anteckningar utan fick komma ihåg vem som satt i vad och när de skulle anlända och avresa. Det gick bra ändå – Nahal är vänlig nog att under Archipelacon kommentera att hon blivit bortskämd av det faktum att hennes första kongress var Kontrast, och att ingen sedan dess lever upp till den standarden – men resten av kommittén höll på att få en hjärtattack på vägen. Den här gången hade jag både tid att lämna över och avsaknad av huvudansvar, men jag blir ändå lite sorgsen över att aldrig riktigt få göra det jag vill med programmet. Alltid är det några saker jag hade önskat att jag hade tiden att genomföra bättre, någonting som inte blir av. Jag vill se fler dialoger, något fler föredrag, fler workshoppar – men alltid är det enklare att sätta upp en panel istället, när tiden inte riktigt räcker till. Det betyder inte att Archipelaconprogrammet nödvändigtvis hade varit bättre om jag inte hade varit så upptagen, men det hade varit mer mitt.

Johan Anglemark kommer aldrig att vara dum nog att vara ordförande för en kongress där jag har någon form av programansvar igen.

Fördelen med att ha samlat ihop en veckas kompledighet under de två och en halv första veckorna på Wikimedia Foundation är att jag inte behöver ta ut någon semester runt Archipelacon. Nackdelen är att jag ligger ett par tusen mejl efter i kongressplanerandet och efter att ha arbetat med kongressen i närmare ett år har alla praktiska beslut ändå fattats de sista veckorna före kongressen. Mitt fina orange arrangörsband drar till sig betydligt fler frågor än jag kan besvara. Jag ägnar mycket av kongressen åt att springa runt och leda folk till rätt person istället, sätta ihop press, bloggare och podcastare med folk de borde intervjua, lösa problem i programrummen och, när jag lite förvirrat inte vet vart jag skall göra nytta härnäst, faktiskt se en och annan programpunkt och prata med folk. Det gör kongressen mycket trevligare.

nordicweird

Konstiga nordiska saker.

Jag ser Johanna Sinisalo och Karin Tidbeck samtala om begreppet Nordic Weird under ledning av Jukka Halme. Båda erkänner sig obekväma med etiketterna ”science fiction” eller ”fantasy” och för all del, marknadskategorier har en på många sätt destruktiv funktion. Deras främsta funktion är att få läsare att hålla sig till vad de redan läser. Gillar du rymdskepp? Läs mer om rymdskepp. Läs inte någonting som avviker för mycket från vad du tidigare har tyckt om, läs det här. Tror du att du inte gillar rymdskepp? Läs inte någonting som avviker för mycket från det du tidigare har tyckt om, läs inte det här. Så bygger man murar. Ligger man då i genrens utkant blir effekten, som Johanna påpekar, att många läsare som söker sig till boken på grund av etiketten blir besvikna och många som kunde ha uppskattat den låter bli på grund av fördomsfulla uppfattningar om vad den förmodligen kommer att innehålla. Själv kan jag inte låta bli att undra om det är de specifika etiketterna som skaver eller etiketter per definition. Om Nordic Weird passar bättre är det nog i inte så liten utsträckning för att termen är ny, luddig och lite vilsen. Den blir en decimeterhög gärdsgård snarare än en mur. Det är svårare att bli bortskrämd av en etikett man inte har någon aning om vad den egentligen innebär.

Jag hinner lyssna till en halv konsert. Den spelar filmmusik. Jag känner igen Sonnenaufgang, inledningen till Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra, ett av mina favoritverk från det senare artonhundratalet. Resten är trevligt men en smula alienerande, för mig personligen, i den uppenbarliga förväntningen att det här skall vara vår kultur. Jag vet ingenting om science fiction-film.

bandinvigning

Band. Här under invigningsceremonin.

Det är egentligen ganska oartigt att ständigt genomgå en hårmässig metamorfos när man rör sig så mycket i sammanhang där man träffar människor en, två, tre gånger om året. Emilia Uusitalo påpekar att hon aldrig har sett mig två gånger med samma längd på hår och skägg. ”Du har ju inget hår”, utbrister Sara Bergmark Elfgren och ursäktar sig genast för att ha påpekat någonting jag säkert har hört tjugo gånger tidigare under dagen. Irma Hirsjärvi tycker i fyra dagar att det är tråkigt att jag inte är på kongressen där innan hon hamnar i samtal med mig under döda hund-festen och inser vem det är hon pratar med. Jag förmodar att jag skall vara tacksam att traditionen påbjuder namnbricka.

Edward James, Linnéa Anglemark, Ian Sales och jag diskuterar bokansamlande. Jag är, till skillnad från till exempel Ian, inte en samlare. Jag bryr mig inte om signerade böcker, förstaupplagor, pekuniärt värde. Jag är en hamstrare: jag vill ha närhet till texterna och skapar känslomässiga band till just de specifika exemplar jag läst och vuxit upp eller blivit äldre med. Med tiden glider samtalet över till mer allvarliga ting, som den bisarra väg identitetsfrågan tagit i Shakespearediskussionen. Alla som har ägnat någon rimlig tid åt att studera forskningsläget vet förstås att det sannolikt inte var Oxford, Bacon eller Marlowe som var Shakespeare, utan Shakespeare själv. Vad som är mindre känt är att Shakespeare även var drottning Elizabeth I. Hans samtid anade det förstås, vilket märks av att de gav honom benämningen the ”the Queen Man” och inte minst i titel till Edmund Spensers diktverk om drottningen, ”The Faerie Queene”. Senare århundradens puristiska drag har raderat ut detta faktum ur historien och skrivit om benämningen till ”the Queen’s Men”.

Jag anar en vetenskaplig artikel eller två här.

På kvällarna samlas vi vid poolbaren på Arkipelag, hotellet bredvid kongressen. Det är ett av få områden i Mariehamn som saknar liveband. Mats Strandberg funderar på om det är så att Åland är den plats där färjemusiker kliver av och fastnar. Säkert, spekulerar jag med Sara, Mats Strandberg, Johan Bergman och Sten Thaning, är det tvärtom. På Åland finns det musikinstitut varifrån trubadurerna i allmänhet hämtas. Vid fyra års ålder tas barnen från sina föräldrar. De sätts i sovsalar, trettio sängar i varje grått, kalt rum, och ges en banjo eller ukelele. Den som inte kan ta sig igenom ”Hotel California” får gå till sängs hungrig och gråta sig till sömns. Så lär de sig.

Flera gånger får jag frågan om livemusikerna på Alandicas terass är någonting kongressen har hyrt in. Det skulle aldrig ha fallit oss in: det är helt och hållet Alandicas eget initiativ. Det finns en bar. De serverar mat och dryck. Jag tror, förklarar jag, att de helt enkelt bistår oss med allt de i detta fall anser nödvändigt. Bord. Stolar. Tallrikar. Musiker. Bestick. Glas.

Jag lyssnar på när John-Henri Holmberg och Jerry Määttä diskuterar Häpna! vid poolbaren och bibliografier och hamnar sedan i en diskussion om Nova science fiction och kostnaderna för att ge ut ambitiösa papperstidskrifter i Sverige. Alla skall vi ha en hobby; vissa är dyrare och svårare att finansiera än andra. Några badar, de flesta sveper sig istället allt eftersom timmarna går in sig i hotellets rosa filtar eller kurar ihop under infravärmen. När poolområdet stänger någon timme efter midnatt tvingas vi röra oss in mot hotellets nattklubb, Ålands ungdoms köttmarknad och vattenhål. Vi anar en viss kulturkrock. Toni Jerrman konstaterar att blickarna de kastar på honom – över femtio, långt, svart hår, läderjacka, målade svarta naglar – antyder att lokalbefolkningen möjligtvis anser att han inte riktigt hör hemma där. De flesta av oss har det trevligt ändå, i de små sociala öar vi skapar.

I samband med Finncon ordnas varje år ett seminarium för science fiction- och fantasyforskning, Finfar. Det brukar ligga lite avsides. I avsaknad av Finncon i år får de istället hålla till godo med Archipelacon, vilket är utmärkt för kongressen. Undantaget det som sker på färjan från det finländska fastlandet till Mariehamn sker hela seminariet som ett akademiskt spår i Archipelaconprogrammet, öppet för alla medlemmar i kongressen. Det innebär att de som uppskattar att ha en chans att lyssna på akademiska presentationer men kanske inte hade sökt sig till en separat litteraturvetenskaplig konferens för konferensens skull får en chans att göra det, och att vi hobbyakademiker inte behöver åka till Florida eller någonting annat dumt för att kunna göra det. Mycket av den programtid jag lyckas stjäla spenderar jag i Ramsö, kongressens akademiska sal. Jag missar allt utom de sista minuterna av Farah Mendlesohns presentation men får se Jerrys och Mia Åkerfelts föredömligt välillustrerade och pedagogiska genomgångar av ruinens funktion i postapokalyptisk science fiction respektive den utomjordiska arkitekturens historia i science fiction-film. Stefan Ekman visar i ett metodpaper hur mycket som kan utläsas av att noggrant – mycket noggrant – studera kartan i en fantasybok. Jag kan inte låta bli att undra om den roman han undersökt är representativ. Jag tänker mig att det inte kan vara helt ovanligt att författaren inte styr tecknandet i minsta lilla detalj, och att information inte bara kan utelämnas utan även att sådant som inte hör till texten kan infogas som ren estetisk utsmyckning. Men det återstår, förmodar jag, att se.

anderssandberg

Anders Sandberg, entusiastisk.

Alla borde någon gång i livet få höra Merja Polvinen presentera någonting. Hon lyckas kombinera att med någorlunda avancerad teoretisk utgångspunkt på tjugo minuter våga försöka säga någonting med en tydlig pedagogisk insats som bjuder in till möjligheten att följa med även när ämnet ligger ganska långt utanför ens eget område. När Anders Sandberg talar om intelligensökande metoder i science fiction sitter ett dussin personer på golvet i den lilla salen; när Cheryl Morgon presenterar ett paper om transreaktioner på Wanda i Neil Gaimans Sandman fortfarande fyra, fem. Det är vackert.

På fredagen är det någon form av släpp för Surupukki, Osuuskummas antologi med svenska noveller översatta till finska som jag skrivit efterordet till. Det missar jag, förstås, upptagen som arrangör någonstans. Saara Henriksson letar upp mig i efterhand och ger mig en blomma som tack för min medverkan. Jag, Karin och Kristina Hård går sedan omkring och viftar med våra växter, lite osäkra på vad man egentligen gör med sådana. Vi beslutar oss för att ta med dem till poolpartyt, för att göra det lite extra festligt. Jag sticker ned den i någon form av kruka för en mindre buske. Hoppas att den trivs.

antologi

Antologi, med det vansinnigt intressanta efterordet ”Ruotsalainen spefinovellistiikka uudeella vuosituhannella”.

Jag ser Karin besvara fråga efter fråga i den engelska hedersgästintervjun. Om uppväxt, rollspel, skrivande, säkert någonting om svamp också. Det är alltid någonting med svamp. Jag tappar räkningen på antalet. Trettio? Femtio? Jag känner mig lättad: själv skall jag hålla söndagens hedersgästintervju med henne och har förberett fem frågor. Den kommer, tänker jag, uppenbarligen bli helt annorlunda.

karinochjohan

Hedersgästintervju. Publikens intensiva blickar håller oss vakna. Eller i alla fall deras närvaro.

Vi hinner egentligen bara täcka fyra av de fem teman jag tänkte prata om, eftersom vi snöar in i detaljerna kring litteraturen som verktyg för att förändra världen. Karin pratar om både hennes önskan att genom litteraturen skapa en förståelse för och samhörighet med världen och naturen och om vikten av att normalisera psykisk sjukdom och hur det är ett tema som löper genom flera av hennes verk. Vi lyckas båda glömma den egentliga titeln på en av hennes noveller – ”Jag har lagt min sjukdom på dig”, inte det bättre namnet ”Sorgebocken” – och jag får henne att råka försäga sig och i förbifarten kalla Amatka för en dystopi innan hon snabbt tar tillbaka det och hävdar att det är en antiutopi istället. På det stora hela en av de bättre hedersgästintervjuer jag har hållit. Eftersom vi räknar med att de flesta vid det laget är ytligt bekanta med Karin som person och författare får vi tid att utforska våra ämnen på det tillbakalutade sätt som uppstår när en kongressarrangör och en hedersgäst en söndagförmiddag så fjärde dagen på en fyradagskongress skall sitta och samtala i fyrtiofem minuter. Karin är trots tröttheten rolig och intelligent, som vanligt. Publiken skrattar åt mina skämt, vilket tyder på att den antingen är road eller artig. Båda alternativen är utmärkta. Alla vill ha en artig publik.

Och artiga medlemmar. Under Archipelacons sista dagar kommer folk hela tiden fram till mig och uttrycker vilken bra kongress de tycker att det är eller har varit, kanske fler då än sammanlagt under alla andra kongresser jag någonsin har arrangerat. Kanske är det att Mariehamn känns som lagom främmande mark för de allra flesta. Kanske är det vädret. Kanske är det våra ansträngningar. Jag vet inte, men det är trevligt oavsett.

Flera gånger under helgen pratar Johan Bergman om könsrocken som den folkliga kulturens sista utpost, den som aldrig kommer att approprieras och få finstämpeln satt på sig, och kommer på så sätt in på att Johnny Bode under sin tid i Åbo, efter att ha åkt till Finland som frivillig i kriget men naturligtvis ratats hur desperat situationen än var, skall ha skrivit en science fiction-pjäs eller -musikal som skall finnas någonstans i ett arkiv där. Jag vill så gärna att detta skall vara sant och att någon skall lyckas gräva fram den.

gary

Gary K. Wolfe pratar. Kongressen blir bättre så.

Jag ser Gary K. Wolfe hålla ett intressant föredrag om hur science fiction förhåller sig till verkligheten och till litteraturen. Jag är inte säker på att jag tror att han har rätt, men det innebär inte att det inte är mycket värt att lyssna på. Lyssningsvärt är också det samtal han för med Niall Harrison om recensionens värde och syfte, även om jag inte kan hitta någonting på kongressen jag håller med mindre om än att alla borde skriva recensioner om så bara för sin egen skull. Ingenting i mitt liv har varit så destruktivt för min läsning som vanan jag skaffade mig i tonåren att recensera åtminstone delar av det jag tog mig an. Istället för att koncentrera mig på verket började jag skapa recensioner i huvudet under läsningen: lägga märke till sådant jag skulle återvända till, slipa på mina egna formuleringar. Att vara recensent är för människor med bättre självdisciplin. Jag får hålla mig till essäer jag bestämt mig för att skriva långt efter läsningen. Det blir bäst så.

Jag äter en sista middag med Niall, Nic Clarke och Liz Batty. Vi vandrar runt nere vid vattnet och hittar båtar som potentiellt hade kunnat servera mat om de varit öppna. Thaibåten är nu för tiden italiensk, men man anar fortfarande svagt bokstäverna THAI som ett eko från en lyckligare tid. Till slut hamnar vi på något pizzaställe där jag avslöjar vad jag sysslar med till vardags och sedan får besvara en rad frågor om Wikipedia, vilket hade varit tråkigare om man inte hade som ett av sina korståg i livet att upplysa omgivningen om hur Wikipedia egentligen fungerar. Det är sällan jag inte uppskattar en chans att plocka på mig rustningen och dra mitt svärd mot okunskapen. På väg tillbaka till den döda hunden råkar jag upplysa Niall om hur det egentligen gick till när en fullt acceptabel text jag skrev för Strange Horizons utvecklades till en av de mest mediokra essäer jag någonsin producerat. Han verkar glad att det var före hans tid som redaktör.

avslutning

Johan Anglemark håller ett känslosamt tal under kongressens avslutningsceremoni. I bakgrunden står andra delar av kommittén på scenen och samtalar om någonting helt annat.

Den stackars kvinnan i döda hund-festens bar hade några vaga planer på att stänga och ge sig hem vid tiotiden. Istället är klockan närmare två när hon ger upp och vi uppmanas att ta oss in till nattklubben, där några enstaka lokalbor fortfarande roar sig så framåt vilodagens slut. ”Å nej, de kommer hitåt” utbrister en av dem halvdiskret när vi väller in likt ett khaganat för att plundra baren på allt den har. Allt eftersom timmarna går beslutar sig allt fler för att det förmodligen är en dag i morgon också, vilket verkar vara ett onödigt försiktigt tillvägagångssätt när man ändå vet att det är en natt här och nu, och till slut sitter jag som enda svensk i en större grupp finnar och debatterar finländsk sexualpolitik och får användning för min närmast encyklopediska kunskap om byxmyndighetsålder i olika länder, vilket har en bakgrund som har mer att göra med research för science fiction-noveller och mindre med att ligga med tonåringar, men ändå är ett fantastiskt obekvämt partytrick och således oemotståndligt. De slänger inte ut oss förrän närmare fyra, vilket får anses vara imponerande för en nattklubb i en stad av Mariehamns storlek så natten mot en måndag.

Det slutar inte där, förstås. Agnes har övertygat mig om att vi borde åka färjan till Stockholm på tillbakavägen. Så drar vi ut på avskedet. Gary och Stacie Hanes envisas med att bjuda oss på lunch. Jag försöker påpeka att det är en dålig vana att låta hedersgästerna bjuda kongressarrangörerna istället för tvärtom. Gary viftar bort invändningen med att kongressen faktiskt är över. De vet nu mer om svensk blockpolitik och decemberöverrenskommelsen än de flesta svenskar. Resten av tiden ägnar jag åt att cirkla kring färjan: jag pratar flygplatser, barnuppfostran, kongressarrangerande, principer för beskattning av företagsförmåner och tysk nittonhundratalslitteratur.

Sedan skringras vi. Tills vi ses igen.

Alla bilder förutom antologiomslaget är tagna av Henry Söderlund och publicerade under en Creative Commons CC-BY 4.0-licens.

LonCon-fragment: Till Robert Jordans försvar

När jag lyssnade på senaste avsnittet av Gårdagens värld idag igen, som handlar om LonCon 3, förra årets Worldcon, kom jag på att jag ju har massor av anteckningar från paneler och andra programpunkter jag var på.

201502_jordan

En panel jag lyssnade på hette något i stil med ”The road goes ever on and on” och handlade om Robert Jordans The Wheel of Time. Deltagare var författarna Peter V. Brett och Wesley Chu, Maria Simons som var Jordans assistent, Harriet McDougal som var hans fru och redaktör och Adam Whitehead som hade något att göra med Dragonmount och/eller WoTMania (om jag förstår mina anteckningar rätt).

Jag hade inte riktigt tänkt på vilka deltagarna var innan panelen, utöver att jag ville gå på något där Peter V. Brett var med, för att mentalt kunna kryssa av att ha lyssnat på honom, ungefär. Jag hade nog väntat mig lite lol:ande i en panel som skulle handla om att minnas WoT, men det var för att jag inte hade uppfattat att Harriet McDougal skulle vara med.

De inledde med att prata om vad WoT hade betytt för dem och det gjorde mig oväntat varm inombords. Det finns ju mycket med WoT som man med rätta kan göra sig lustig över eller frustreras av, och jag har själv gjort det många gånger. Men det var intressant att höra vad paneldeltagarna uppskattade med WoT utifrån vad de hade läst för fantasy tidigare. Det är ju ändå 25 år sedan The Eye of the World publicerades.

Wesley Chu sade att han tyckte att WoT-serien var speciell för att den hade gråskalor. Han tyckte att den mesta fantasyn hade hade läst innan – som Eddings, Dragonlance, Brooks – var väldigt svartvit när det gällde gott och ont och han gillade att i WoT var det inte så självklart vem som var god och ond och de handlingar som den ”goda” sidan utförde var inte nödvändigtvis bra.

Peter V Brett gillade att de olika kulturerna hade olika styrkor och svagheter och att ”väst” inte vara kunde klampa in i öknen och ta över, utan att de var tvungna att anpassa sig och lära sig för att kunna leva där. Han sa att aielfolket var en anledning till att han själv inte har svärd som vapen i sina böcker, utan spjut. Han uppskattade också skildringen av ”the burden of power”, som han uttryckte det.

Adam Whitehead sade att det var den första stora fantasyserierna som hade många kvinnliga karaktärer som var drivande för handlingen. Det fanns ingen ”token female”. Harriet McDougal sköt in att Robert Jordan var stolt över att han presenterade sina karaktärer utifrån vad de gjorde och inte utifrån deras kön. Det kan man ju ha lite invändningar mot, särskilt med tanke på allt tjat i böckerna om att män och kvinnor inte begriper sig på varandra och i det ju är väldigt definierade av sina kön, men okej. Han försökte i alla fall. HM berättade också om någon gång då det hade varit snack om att det skulle utvecklas ett spel baserat på WoT, men spelfolket tyckte att det var onödigt med kvinnliga spelbara karaktärer, för kvinnor spelar ju inte spel. Hon mindes inte så mycket av det hela, utöver att RJ hävdade att inte det går att göra spel av WoT utan kvinnor och därför blev det inget samarbete.

Jag blev både glad och lite trött av att höra de här grejerna. Glad för att även om jag kan ranta i timmar om allt som är fel med WoT, så hör de ändå till de böcker som har betytt väldigt mycket för mig som läsare, och det kändes lite fint att höra folk prata om vad som var bättre med dem i jämförelse med många tidigare fantasyverk. Trött för det är ju egentligen så fjuttigt. Good guys kan vara dumma, makt kan vara jobbigt, väst-är-inte-bäst, det finns många kvinnliga karaktärer. Wow liksom.

HM pratade en del om redigering och sedan började publiken fråga en massa detaljgrejer om de sista böckerna, som jag inte har läst, och då blev det tråkigt och jag gick. Jag insåg dessutom att jag fortfarande inte vet vad som händer i de sista böckerna och att jag, till min förvåning, faktiskt inte vill bli spoilad innan jag läser dem själv. Vilket kanske blir om fem år. Eller kanske aldrig.

Nidstången & Grimmen

pax För ett tag sedan sade en kollega åt mig att jag borde läsa Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell, som hon trodde skulle bli nästa stora grej bland fantasyläsande barn. Efter att ha plöjt igenom den och fortsättningen Grimmen – och surat över att nästa del inte kommer förrän nästa år – håller jag med. Det är väldigt bra och spännande böcker och de snygga illustrationerna av Henrik Larsson hjälper såklart till.

Alrik och Viggo är bröder och går i mellanstadiet i Mariefred. De bor i fosterfamilj och har det lite trassigt, den ena med sitt humör, den andra med sin tendens att råka stoppa saker i fickorna. Och trassligare blir det, för onda krafter vill komma åt det magiska biblioteket som är gömt i Mariefred, och det visar sig såklart att bröderna är utvalda till att försvara det, oavsett vad de själva eller de gamla väktarna Estrid och Magnar tycker om saken.

Det finns ingen utfyllnad i de här korta böckerna, inga onödiga passager, knappt ens några onödiga ord. Språket flyter smidigt, monstren är läskiga och det är helt enkelt himla spännande. Men trots att det är fullt ös för det mesta finns det ändå plats för att brödernas känslor och relationer till varandra, fosterföräldrarna och den frånvarande mamman ska träda fram tydligt. PAX, som serien heter, ska få tio delar, och de kommande har lovande namn som Mylingen, Bjäran, Näcken, Pesten, Gasten, Vitormen, Maran och Draugen. Yay för fantasy med nordisk folktro!

Bonnier Carlsen hoppas uppenbarligen att det här ska bli en storsäljare och hojtar ”Lika beroendeframkallande som Harry Potter, lika blodisande som Hungerspelen.” Tröttsam taktik, särskilt med tanke på att den typiska PAX-läsaren lär vara ett antal år yngre än den typiska Hungerspelen-läsaren. Jag skulle snarare säga att PAX ger mig Spiderwick-vibbar, vilket ju är en bra sak. Kanske Spiderwick med några stänk av Berättelsen om Blodet, på grund av de nordiska inslagen.

Det enda jag tycker är lite konstigt är den nästan totala bristen på flickor. Förutom någon klasskompis i början av första boken och ett av grimmens offer i den andra, ser man inte röken av några tjejer. Vuxna män, vuxna kvinnor och pojkar är vad som finns i den här världen. (Men enligt en kommentar hos Bokhora kommer det att bli ändring på det.)

Jag vill ha Frostskymning! Nu!

Jag peppar sällan inför kommande böcker på samma sätt som jag ibland fnattar ur inför kommande filmer eller tv-serier, eller ser fram emot vissa böcker så mycket att jag slänger mig på dem så fort de ges ut. Inte ens när det gäller författare som jag räknar som favoriter blir det särskilt mycket OMG GE MIG. Det är mer ”Ja, det var ju trevligt. Den ska jag läsa någon gång.” Liksom, jag har fortfarande inte läst Karens Russells novellsamling Vampires in the Lemon Grove som släpptes för ett år sedan. Jag vet inte riktigt vad bristen på fnatt beror på, men skit samma.

Det här året finns det faktiskt en bok som jag längtar väldigt mycket efter och det är Frostskymning av Anders Björkelid. Frostskymning är fjärde och sista delen i fantasysviten Berättelsen om Blodet. Jag tyckte om del ett och två, och älskade den tredje:

201401_bjorkelid

I mars släpps fjärde. Woho!

Åcon! Karen Lord!

Hej!

Nu på fredag (och lördag! Och söndag!) är det dags för årets Swecon, Fantastika. Det kommer att bli hur bra som helst. Men jag vill ändå passa på att vara lite entusiastisk inför en sf-kongress som kommer att äga rum ett tag senare, Åcon i Mariehamn 1–4 maj. Vi har tillkännagivit vår hedersgäst i dag, och hon kommer, tror jag, vara en riktigt bra hedersgäst: Karen Lord.

Lord kombinerar en rad saker. Hon har skrivit science fiction (romanen The Best of All Possible Worlds, som gavs ut tidigare i år). Hon har skrivit fantasy (Redemption in Indigo, som vann och nominerades till en massa priser när den kom för ett par år sedan). Hon är doktor i religionssciologi och har en grundutbildning i fysik. Hon gör en podcast. Hon kommer från Barbados, vilket är kul, för hey, hur ofta får vi chansen att bjuda in en författare från Barbados?

Och Åcon! Åcon är så roligt. Tillräckligt liten för att man skall hinna prata med alla man vill prata med, tillräckligt avslappnad för att ha tid att umgås, tillräckligt många bra människor för att ändå kunna ha riktigt intressanta programpunkter. En av årets science fiction- och fantasyrelaterade höjdpunkter i vårt område.

Det här kommer att bli bra.

Mina rapporter från de senaste årens Åcon: 2012, 2013.

Översättningsgnäll: A Game of Thrones

201310_agot Jag läste nyligen andra delen av serieversionen av A Game of Thrones. Jag tycker, precis som med tv-serien, att det är intressant att se hur tegelstensromanen, med varierande resultat, har bearbetats i medium som har helt andra förutsättningar. Berättartekniskt är det här albumet bättre än det första.

Tyvärr har jag en del problem med översättningen. Den funkar för det mesta, men ibland känns det som att den engelska originaltexten ligger bakom och stör. Jag har inte sett originaltexten så jag kan inte jämföra, men både ordval och meningsbyggnad känns ibland som att de har översatts rakt av, istället för att arbetas om till en mer naturligt flytande svenska.

Men det som stör mig mest är att namnen på karaktärer och platser ofta är på engelska. Eftersom det här är fantasy finns det många platser med hittepånamn och de ska såklart vara som de är, men varför de namn som betyder något, som King’s Landing, inte har översatts begriper jag inte. De sju kungadömena är inte ett engelskspråkigt rike och därför finns det ingen vettig anledning att behålla de engelska namnen. Jag tycker att det känns jättefånigt att läsa en text på svenska om ett påhittat land där folk, djur och platser har namn som är engelska ord. Snow, Summer, Ghost. Det hade varit så himla enkelt att översätta sådana namn till svenska. Dessutom finns ju en svensk översättning av romanerna som man kunde plocka platsnamn från om inspiration behövdes.

Helt konsekvent är det inte heller. Vissa personer och platser har fått sina namn översatta. Littlefinger kallas Lillfinger i den svenska versionen (tack!) – men Hound kallas fortfarande Hound. Casterly Rock har översatts till Casterlyklippan, medan Dragonstone är oöversatt.

En annan obegriplighet är att Night’s Watch i den svenska serieversionen heter ”Mörkrets väktare” istället för ”Nattens väktare” eller liknande.

(Och när jag ändå gnäller så stör det mig också att de äter ”bacon”.)

Vetsaga och kommentarerna

Häromdagen lagade jag mitt gamla nättidskriftsprojekt Vetsaga, som på sistone inte bara varit inaktivt utan även oläsbart efter att den gamla WordPressversionen slutat fungera. Av bara farten skrev jag sedan en text om internet, internationaliseringen av science fiction och engelskans roll för svenska läsare Eller åtminstone för mig. Jag passade också på att läsa igenom några gamla texter och slogs av hur fantastiskt bra kommentarsfält Vetsaga kunde ha. Se bara kommentarerna till Charlotte Strömboms jämförelse mellan Erik Anderssons och Åke Ohlmarks respektive översättningar av The Lord of the Rings, Johan Anglemarks essä om problemet med vuxenfantasy i Sverige eller Hans Perssons fascinerande redogörelse för jakten på Stella, en tidskrift som aldrig fanns.

I övrigt: min vän Joakim har startat bloggen Skräckens labyrinter, där han bland annat skriver om skräcklitteratur. Där kan man kika in om man så önskar.

Sweconprogrammet

fantastikalog Ett preliminärt program för årets Swecon (Fantastika) ligger uppe här nu.

Personligen ser jag fram emot intervjun med Jo Walton, John-Henri Holmbergs föredrag om Jack Vance, hedersgästintervjun med Lavie Tidhar, panelerna om sex i fantastik och politik i science fiction och Torill Kornfeldts föredrag om konstiga saker som djur gör som förmodligen inte kommer att ha så mycket med science fiction eller fantasy att göra men nog bli ett av programmets höjdpunkter ändå. Har jag tid över finns förstås en hel del annat roligt, som vad Philip K. Dick betyder i dag, Lars-Olov Strandbergs bildvisning från gamla tider i fandom, panelen om finlandssvensk fantastik och hedersgästintervjun med Karin Tidbeck och Johan Anglemark, som kanske hade varit allra högst prioriterade om jag bara inte hade lyssnat på dem så många gånger förr.

Vi ses väl där? Jag och Maria skall dit, förstås.

Besvärjelser och beskydd

friedner Cecilia är en ständigt festande bibliotekarie utan några större bekymmer. Det är lite jobbigt att de flesta av hennes kollegor ogillar henne, men man kan ju ha värre problem. Hon är oförskämt snygg och det dräller karlar omkring henne, men markens rycks undan under hennes Moschinoklädda fötter när hon ställs inför följande fakta: hennes mormor är en fe som har kidnappats av vättemaffian. Om Cecilia inte levererar ett barn till vättarna inom en viss tid kommer det att gå illa för stackars mormor.

Cecilia framstår som en rätt blasé person, som oftast glömmer att äta och mest verkar leva på vin och kaffe. (Cecilia själv verkar ju inte fatta det och det framställs som lite skojsigt dekadent, men jag tycker att hon verkar ha alkoholproblem.) När hon ställs inför den magiska verkligheten säger det sig självt att hon inte är så himla bra på att hantera det. Det är ganska roligt att följa hennes eskapader, men det är också en del grejer med henne som stör. Hon har inga vänner, bortsett från några älskare, och är märkligt reaktionslös i många situationer. När hennes lägenhet blir nerbränd är det liksom en liten sidohändelse som hon knappt tänker på i efterhand, trots att det för de flesta människor skulle vara en katastrof. Det får en förklaring mot slutet, men det känns som att det är för sent för att göra särskilt mycket skillnad. Det ändrar inte på att jag har följt en romanfigur i över 250 sidor utan att lära känna henne ett dugg. Jag bryr mig inte om henne.

Maria Friedner skriver enkelt och lite pladdrigt och håller bra tempo på sin mix av urban fantasy och chick lit. Jag gillar de olika figurerna som Cecilia får hjälp av – en bitter vätte som känner sig orättvist behandlad av de andra vättarna, en ständigt svärande älva och den alldeles vanlige nörden Movitz – och tycker att det är kul med det magiska samhället som lever inflätat i vårt eget, med nätforum och appar och allt. Men så mycket mer är det inte att säga. Besvärjelser och beskydd underhållande för stunden, men knappast en läsupplevelse som stannar kvar.

Eller jo, en sak till. När man tittar på omslaget kan man få för sig att Besvärjelser och beskydd är en lite snuskig bok, särskilt om man känner igen Lina Neidestams tecknarstil och associerar till hennes porrserie Maran. Så är inte fallet. Cecilia har en hel del sex med olika personer, men det är mest något nämns, inte något som skildras. Det finns kanske en eller två sexscener, som inte är av den detaljerade varianten. Jag minns inte riktigt, jag satt mest och störde mig på killen i fråga. Om man går igång på klichén ”skitsnygg mörkhårig demon som får hjältinnan att tappa all sans” kanske man har något att hämta på det området, men jag tycker att den manstypen är klart överanvänd i genren. Några gånger fick jag känslan av att hans existens i den här boken kanske skulle vara en drift med den klichén, men jag vet inte riktigt.

(Mix, 2013)

Några andra som också tycker saker: The owl and the pussycat, Bokhora, Monicas bokläsardagbok, Bibliophilia, IHeartFantasy, Glasögonorm.

Ett annat sätt att sortera ett bibliotek

Ur The Magicians av Lev Grossman:

Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Fortsätt läsa

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑