Tystnad

Läsning pågår

Etikett: fantasy (sida 2 av 5)

Ett annat sätt att sortera ett bibliotek

Ur The Magicians av Lev Grossman:

Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Fortsätt läsa

Finncon 2013

Finland är världens minst exotiska land, förklarar jag för Cheryl Morgan där vi står och tittar ut över Finska viken. Ingen annan plats i världen ser ut så mycket som Sverige. Det är naturligtvis menat som en komplimang snarare än en förolämpning. Möjligtvis skulle inte alla finländare uppfatta det så. Det är deras problem.

Finska viken. Eller åtminstone en liten del av den.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Känslan förstärks när eftermiddagen på något sätt blir till ett Kontrast i miniatyr: Peter Watts och Caitlin Sweet dyker upp, liksom Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vi befinner oss i en stuga med bastu någonstans ute vid vattnet tillsammans med gäster, arrangörer och några enstaka personer ur kategorin allmänt löst folk, som undertecknad. Jag försöker hjälpa till att förbereda maten, och känner att jag gör en stabil insats: jag häller kol i en av grillarna. Kvällen hade aldrig fungerat utan mig.

Det är en internationell tillställning: utöver alla finländare och vi svenskar finns i den närvarande lilla skaran folk från Storbritannien, Kanada, Kina, Frankrike och Lettland. Vi hanterar detta skrämmande faktum genom att samlas fyra svenskar runt ett bord och prata svenska med varandra. Bara Stefan Ekman är föredömligt internationell. Snart bryts vår isolation upp, förstås: Tom Crosshill kommer förbi, och Aliette de Bodard och Matthieu Larqué slår sig ned, medan Mats går och lägger sig i en närliggande hammock för att läsa och snart somnar. Jag, Sara och Caitlin pratar om skrivande och Caitlin nämner någonting om omöjligheten i att skriva noveller. Det är en vilsen och lite pervers inställning. Jag kontrar med att berätta om den gång jag insåg att jag höll på att skriva en roman. Fyrtiotusen tecken in i en novell var jag fortfarande kvar i inledningen och plötsligt slog det mig att, nej, det här är faktiskt ett romanprojekt. I ren panik raderade jag filen och min backup innan jag kunde pusta ut: jag skulle inte känna mig förpliktigad att fortsätta skriva på en text långt, långt efter att jag hade tröttnat på den. Förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin fattat.

Fortsätt läsa

Jack Vance är död

Liane made a wry mouth. There were objections to the course. Sometimes it seemed as if all living creatures conspired to exasperate him. Only this morning, the spice merchant—what a tumult he had made dying! How carelessly he had spewed blood on Liane’s cock comb sandals! Still, thought Liane, every unpleasantness carried with it compensation. While digging the grave he had found the bronze ring.
 — ”Liane the Wayfarer”

Jack Vance är död. En lysande berättare, imponerande stilist och stor författare har gått ur tiden.

WoT-liket lever

För elva dagar sedan: ”Ordentligt inlägg om [Beauty Queens] är på gång och kommer antagligen imorgon.” Right. Så gick det med den planen. Det kommer någon gång, men knappast imorgon heller.

Det som händer just nu i bokväg är att jag frivilligt läser en irriterande bok och tycker att det är trevligt. 2011 fick jag för mig att jag skulle läsa om hela Robert Jordans ordbajseri Wheel of Time. Det var kul ett tag, men med fjärde tegelstenen The Shadow Risning började det gå väldigt trögt (se gnällinlägg), så när jag hade läst ut den tog jag en ”paus”. Den blev lång. Men nu när sista delen faktiskt har släppts blev jag sugen på att läsa WoT igen och plockade upp följande del, The Fires of Heaven.

Eftersom det kändes så motigt med The Shadow Rising förväntade jag mig att det skulle vara jobbigt att läsa The Fires of Heaven, men istället har jag blivit oväntat uppslukad. Det har inte blivit många långa lässtunder, men istället har jag den med mig i väskan hela tiden och plockar upp den även om jag bara åker buss i tio minuter. Den har till och med lyckats konkurrera ut Quizkampen som sysselsättning på buss. Huh. Visst, 99% av karaktärerna är i vanlig ordning sjukt irriterande och jag vill fnysa som Egwene åt Jordans fixering vid att beskriva (kvinno)kläder men trots allt trams trivs jag ändå i den där världen. Gammal kärlek rostar visst, men inte helt och hållet.

Kommer jag att läsa alla resterande böcker nu? Det tror jag inte. Jag misstänker att jag kommer att läsa ut den här och kanske en eller två till och sedan läsa sammanfattningar innan jag ger mig på de tre sista, som jag ju inte har läst förut. Vi får se.

Januari: lästa böcker, köpta böcker

Året började så här:

1. Anaché – Maria Turtschaninoff
2. Onda krafter i Sollentuna – Coco Moodysson
3. Beauty Queens – Libba Bray
4. Minnas hemlighet – Monic Arvidson W
5. Något måste hända nu – Anna Lindberg

Inte en vuxenbok så långt ögat kan nå… Jag läste visserligen halva trollthrillern Stallo av Stefan Spjut också, men den hamnar ju inte på listan förrän den är utläst.

Bra skit: Fantasyromanen Anaché var stark och välskriven, som vanligt när det gäller Maria Turtschaninoff.

Besvikelse: Eftersom jag kommer från Sollentuna ryckte jag såklart tag i Onda krafter i Sollentuna så fort den dök upp på jobbet. Tyvärr var den inte vad jag hade hoppats att den skulle vara. Med det menar jag inte att den var dålig, utan att jag blev lurad av titeln och omslaget att förvänta mig något annat än en roman om en högstadiekille med ett jobbigt, men helt realistiskt, liv. En helt ok ungdomsbok, men jag hade ju hoppats på faktiska onda krafter.

Kluvenhet: Libba Brays satir Beauty Queens var både så rolig att jag skrattade högt och så frustrerande övertydlig att jag kände för att hugga bokjäveln med närmaste nagelfil. Ordentligt inlägg om den är på gång och kommer antagligen imorgon.

Jobbläsning: Minnas hemlighet skrev jag om i UNT.

Jag fick ett presentkort på Adlibris i julklapp och det kom till användning när Karen Russells nya novellsamling Vampires in the Lemon Grove släpptes alldeles nyligen. Med i beställningen följde också avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm, Mumieland av Sara Tuss Efrik och en förbeställning av seriealbumet Berättelser från Engelsfors. Även The Walking Dead 6: Totalt jävla mörker har införskaffats.

A Storm of Swords

A Storm of Swords var min tjocka julledighetsbok, en sån där bok som jag medvetet har sparat till ett tillfälle då jag kan läsaläsaläsa. Några korta kommentarer:

* Bäst hittills i ASOIAF. Tyvärr har jag förstått på de som har läst vidare att det inte fortsätter så.

* Folk dör. Jag visste ju innan att flera centrala figurer skulle stryka med i den här boken (men jag hade faktiskt lyckats undvika att få reda på vilka) men det blev många ”Whoa, vad fan händer?” ändå. Jag uppskattar att en författare vågar göra så, trots att det faktiskt gjorde ganska ont, och det ska bli intressant att se vilka som blir mer viktiga istället. Nu ser jag fram mot reaktionerna när mängder av personer som inte har läst böckerna ser den tredje säsongen av tv-serien i vår. Moahaha.

* Danys kapitel är så himla tråkiga att jag bara skummade de flesta av dem. Martin, det är inte ok att göra tjejen med drakarna till den segaste delen av berättelsen.

”The Starks have manned the wall for thousands of years” – Oh, shut up

Fantasygnäll om 3, 2, 1 …

Något jag däremot brukar hänga upp mig på när det gäller high fantasy är när det det babblas om vad som hände för si och så många tusen år sedan. Ofta handlar det om samhällen som är på en luddigt senmedeltida utvecklingsnivå och det krigas och härjas och förstörs hela tiden och ändå har de stenkoll på sin historia flera tusen år bakåt i tiden och det finns traditioner som är tusentals år gamla och gamla släkter som har överlevt i nästan rakt nedstigande led i tusen år och blah blah blah.

Bitches, please. Jag kan tro på drakar, men jag har jävligt svårt för det där. Det må vara påhittade världar, men de befolkas vanligtvis av människor som, med undantag av vissa magiska förmågor, är precis som människorna i vår värld.

Anledningen till att jag klagar på det här nu är att jag just har läst A Storm of Swords av George R. R. Martin och han är väldigt förtjust i sina millennier. Exempelvis har Night’s Watch funnits i typ 8000 år och de har dessutom röstat fram sina ledare på precis samma sätt i alla dessa år. Där har vi en sann förebild för dem som gnölar över brutna traditioner. Men seriöst, 8000 år? Inte en chans att jag tror på det och jag avskyr när en författare får mig att leva mig in i en värld och sedan spräcks illusionen för att det dyker upp någon bit i världsbygget som jag inte köper.

Martin är ju inte ensam om det där tusenårsrunkandet heller och jag förstår inte riktigt vad som är grejen. Vad är så tilltalande med en tradition eller släkt som har bestått i flera tusen år?

Vad jag läste för fem år sedan

Bokhoras Fredagsfråga lydde igår ”Vad läste du för fem år sedan?” Då är det smidigt att man har varit en listtönt i många år. Det här är vad jag läste i november 2007:

Krigarens väg – Niklas Krog
Blatte betyder kompis. Om maskulinitet och språk i en högstadieskola – Rickard Jonsson
The Privilege of the Sword – Ellen Kushner
Den brinnande staden – Catherine Fisher
Det heliga ordet – Catherine Fisher
Gudinnans förkämpe – Tamora Pierce
Den bindande kronan – Catherine Fisher

På den tiden var jag flitig med att recensera på Catahya, så där kan man läsa att Krigarens väg var ett trevligt återseende av karaktärer jag gillade, men ändå inte vad jag hade hoppats på, att jag irriterade mig på Lejoninnans sång av Tamora Pierce och att jag upptäckte att sista delen i Catherine Fishers Legenden om Kråkan inte finns på svenska.

Den bok jag tyckte mest om den månaden, den finfina The Privilege of the Sword av Ellen Kushner, skrev jag av någon anledning inget om. Det gjorde däremot mot Johan i början av det året, moahaha. (En läskig och rolig sak med Catahya är att det finns så himla många av våra gamla texter där.)

Blatte betyder kompis minns jag som hyfsat intressant och trevlig läsning, men att den inte direkt bjöd på några överraskande insikter för någon som själv gick på högstadiet i en förort till Stockholm.

Kväst

Efter en Facebookdiskussion med bland andra Jerry Määttä, Ylva Spångberg, Johan Anglemark, Johan Frick och Svante Lovén om begreppet ”quest” och hur det skall översättas (möjligt i det enskilda fallet om man översätter skönlitteratur, men inte på något tillfredsställande sätt om man pratar om begreppet som sådant) har jag kommit fram till att jag skall börja använda kväst svenska.

”Vårt kväst har fört oss hit från fjärran land.” Kvästfantasy. Och så vidare.

Det har nästan samma klang som engelskans ”quest”.

Fantasytips: Fredens pris

En sak som gjorde mig glad idag är att det lilla förlaget Undrentide snart kommer att ge ut en omarbetad upplaga av fantasyromanen Fredens pris av Anna Blixt.

Jag läste Fredens pris för några år sedan och minns den som ganska klassisk fantasy, fast från den ”mörka” sidan. Ni vet det där mörkögda, magikunniga folket som ofta är fienden i fantasy? Det här en berättelse ur den svartögda Minoras perspektiv.

Jag är partisk här, det ska erkännas. Jag är bekant med Elin som driver Undrentide (exempelvis satt vi samtidigt i Catahyas styrelse för ett antal år sedan) och när Anna gav ut Fredens pris själv för några år sedan var jag en av hennes testläsare. Dessutom är Maria som har gjort det nya omslaget samma Maria som har designat en massa tjusiga saker åt Kontrast, så ja, jag hejar såklart extra på den här boken. Men jag skulle ju inte tipsa om den om jag inte tyckte att den var läsvärd. Sådetså.

Upsalafandoms 188:e pubmöte

Upsalafandom träffas på puben en gång i månaden för att prata om science fiction, fantasy och allt möjligt annat. Man behöver inte känna oss för att vara välkommen: jag känner då inte alla som dyker upp.

”Skriver någon om de här mötena nu för tiden?” frågar Bly och ser sig omkring bland de glesnande skarorna på Pipes of Scotland. Ljudnivån har fallit till ett bakgrundssurr som knappt kräver att man höjer rösten.

”Nä”, säger jag. ”Det var nog ett tag sedan.”

Hen beklagar sig över att det blev så utspritt på Pipes, så svårt att hålla reda på, när vi splittrades i grupper på ett halvdussin bord istället för runt ett långbord som på Williams. ”Jag har ingen koll på vad folk har pratat om.”

”Om du skriver om de samtal du har varit med om”, säger jag, ”så skriver jag om mina.”

”Nej, jag skall nog inte skämma ut mig”, säger Bly. ”Jag glömmer alltid vad alla heter.”

”Du kan ge dem nya namn”, föreslår jag. Hen tycker inte att pseudonymisering är lösningen. Det beror kanske på att Bly ännu inte har insett att man bör gripa varje möjlighet att ge sin omgivning fåniga alias.

Sweconkommittén har tänkt ägna delar av pubmötet åt att spåna fram fler renodlade science fiction-programpunktsidéer. Det blir inte så mycket med det. Istället hamnar jag bredvid Krom, Brom, Cerium, Osmium och Tenn och kastas in i en diskussion om garum och lika sätt att tillaga och äta den. Legionärsranson om man blandar den med utspätt vin? Jag marscherar väl hellre på det än på surströmming. Men inte mycket hellre.

Via Atlas Shrugged konstaterar vi att Robert Jordan aldrig fått sitt erkännande som fantasygenrens Marcel Proust och börjar sedan spekulera i hur det hade blivit om Proust skrivit Conanpastischer. Förmodligen helt fantastiskt.

Fortsätt läsa

Karin Tidbeck och Nene Ormes skickas till World Fantasy Con

Karin Tidbeck och Nene Ormes får stöd för att kunna ta sig till World Fantasy Con, skriver Lavie Tidhar. Personligen tycker jag väl att hur internationellt det är med science fiction och fantasy är tämligen oberoende av hur mycket av det som syns på ett specifikt språk – här engelska – men roligt för Karin och Nene.

Om just du händelsevis inte skall på World Fantasy Con kan du träffa dem på Swecon istället. Den kommer säkert att vara mycket bättre ändå.

Fantastiklänkhög

I Uppsala kan man prata om The Dispossessed av Ursula K. Le Guin. Le Guin är bra saker. Läs hennes böcker så får du se.

I Uppsala kan man också tycka att Maria Nygård skall få årets Alvarpris. Maria Nygård är också bra saker. Titta på videon så får du se.

(Man kan till och med tycka det utanför Uppsala.)

Requires Only That You Hate har skrivit om kvinnors styrka och hur kvinnor i böcker så ofta måste vara svaga, åtminstone innerst inne.

Anna Gustafsson Chen har skrivit om en kinesisk science fiction-novellsamling. Tänk om man kunde få se mer sådant översatt till svenska.

Steampunkförfattaren Lavie Tidhar har gjort folk upprörda genom att kalla steampunk för ”fascism for nice people”.

Min favoritmonsterscen någonsin. Hell had come to the Kimmundy.

Drottninggatans bokhandel startar dystopiläsecirkel.

Via File 770 hittade jag ”Fact-checking Ray Bradbury”, en text som Stephen Andrew Hiltner skrev om Bradbury strax efter hans död. Jag har lite svårt att förstå Mike Glyers reaktion på vad jag ser som en respektfull och uppskattande text som även råkar nämna att personer som nyligen drabbats av stroke lätt blandar ihop saker.

So all people are glyphs

When I first met my enemy, she was a glyph, and it was I who chose to read her as my friend. When my enemy first met me, I was a glyph, and it was she who chose to read me as her friend. So all people are glyphs, and every understanding comes from choice.

–MEDRIC’s History of My Father’s People

Fire Logic, Laurie J. Marks.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑