Tystnad

Läsning pågår

Etikett: film & tv

The Lizzie Bennet Diaries

Fiktiviteter har organiserat en Austendag och mitt lilla bidrag är ett tips: The Lizzie Bennet Diaries.

The Lizzie Bennet Diaries är en modern YouTube-version av Jane Austens roman Pride and Prejudice. Lizzie Bennet är här en 24-årig student som bor i Kalifornien och videobloggar om sitt liv. Hon har en mamma som även i denna tid är fixerad vid att hennes döttrar ska gifta sig, en sansad äldre syster och en livlig yngre. Äldre systern Jane kärar ner sig i Bing Lee och Lizzie rantar om den irriterande snobben Darcy. Lillasyster Lydia är väldigt bra gif-material och börjar efter ett tag göra egna videor. Det är underhållande och efter ett tag smått beroendeframkallande.

För bara någon dag sedan nådde serien 100 avsnitt och är nu avslutad. Jag har inte sett allt än, utan närmar mig hälften. Om man vill följa berättelsen extra noga kan man även ta en titt på karaktärernas aktivitet på Twitter och Tumblr, på sidan som har allt i kronologisk ordning.

Nedan är en spellista med de tio första avsnitten, för er som vill ta en snabb titt. Avsnitten är ca tre minuter långa.

Austendagens schema: 10:00 Fiktiviteter | 10:15 Books ABC | 10:30 Tystnad | 11:00 Beroende av böcker | 11:30 Fiktiviteter | 11:45 Books ABC | 12:00 Mamma Jakeline | 13:00 Fiktiviteter | 13:15 Books ABC | 13:30 Skuggornas bibliotek | 14:00 Fantastiska berättelser | 14:30 Fiktiviteter | 15:00 Books ABC | 16:00 Bakbokmat | 16:30 Fiktiviteter

Buffy och böckerna

Jag ser om säsong fyra av Buffy och tyckte att konversationen när Willow försöker hjälpa Buffy att välja kurser till universitetet hör hemma här.

Kontrast, del 1: förberedelser och fredag

Min Kontrastrapport verkar bli lång, så jag delar upp den i flera delar.

Pyssel
Jag börjar med söndagen veckan innan kongressen:



Kommittén hade möte och fattade säkert några beslut, men mest klippte och laminerade vi medlemsbrickor och fixade skyltar.

Middag
På torsdagen gick jag tidigt från jobbet för att vara köksslav åt Daniel när han lagade middag åt kommittén och hedersgästerna. Flera hjälpredor anlände efterhand:






Middagen blev god, som alltid när herr Albertsson är i farten, och allt var väldigt trevligt. Och lite overkligt, när det ibland slog mig att ”Huh. På andra sidan bordet sitter Joe Abercrombie och pratar om skägg.”

Fredag
Fredagen startade något kaotiskt eftersom vi inte var klara med en hel del saker som borde vara när man öppnar. Sorry, kära deltagare. Men det löste sig till sist. Mina första eftermiddag och kväll på Kontrast ägnade jag åt att skriva ut program, ge förvirrade instruktioner i försäljningsrummet, fixa inför paneler, sätta upp skyltar och springa till hotellets personal med frågor som ”får jag sätta klet på väggarna?” eller ”har ni en låda/tidskriftssamlare/random pryl som vi kan låda?”

Jag var på en programpunkt för att se till att den gick som den skulle, och det var min roligaste stund under hela helgen: Once More, with Feeling. Efter en stunds inledande problem med att få igång ljudet (tack, tjejen från hotellreceptionen som hjälpte oss), sjöng vi både fint och falskt till musikalavsnittet av Buffy.

Jag hade oroat mig lite innan, tänkt att ”hoppas att det kommer mer än i alla fall tio personer och hoppas att de faktiskt vågar sjunga”. Oj vad jag oroade mig i onödan. Folk klämde i från första ordet och enligt den som räknade deltagare var det ca 50 pers där. Fantastiskt. Jag hade ingen aning om att man kunde bli så glad av att vara i ett mörkt rum och sjunga Buffysånger, men det var fan nördglädje i sin renaste form. Jag har länge velat anordna en Buffy sing-along och nu fick jag äntligen chansen. En gång till, tack!

Imorgon kommer lördagsrapporten.

Vad man hittar i gömmorna

Jag har flyttat och håller på att packa upp de sista bokkartongerna. Av någon anledning råkade jag hitta ett gammalt fanzine vi i Upsalafandom gjorde en dag våren 2007 – innan jag egentligen hade hunnit flytta till staden. Jag tycker egentligen att det är väldigt tråkigt med filmatiseringar av böcker, och ser nu för tiden nästan aldrig sådana av litteratur jag redan har läst, men 2007 fanns det uppenbarligen minst ett undantag.

I denna filmatiseringens tid är det en skam att ett av de stora svenska litterära verken fortfarande inte har lämnat sin bokstavspuppa och fått liv även i de rörliga bildernas värld. SAOB bara ligger och väntar: ett historiskt verk av tidigare oanade höjder, en fransk-tysk invasion, en leranimation, ett kostymdrama. En stor och högljudd fanbase som efter att ha följt bok efter bok skulle gå på bion minst ett tiotal gånger, köpa DVD-boxarna, actionfigurerna, plastleksakerna.

Och fan ta dem om filmen avviker från böckerna.

UR Samtiden sänder Euroconmaterial på Kunskapskanalen

Först på programmet står en diskussion om det föregående årtiondets science fiction med Marianna Leikomaa, Jukka Halme, Kristina Hård och Niels Dalgaard. Därefter följer bland annat östeuropeisk science fiction på frammarsch, As You Know, Bob-panelen, Nene Ormes intervju med Elizabeth Bear och Ian McDonalds hedersgästtal.

För er som av en eller annan anledning missade det när det ägde rum.

Dykes to watch out for

Ibland börjar man läsa en bok och undrar efter någon sida varför i hela världen man inte har läst den tidigare. Idag var den boken The Essential Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel.

Jag fick upp ögonen för Bechdel för bara något år sedan, dels för att hennes fantastiska och litteraturnördiga självbiografi i den grafiska romanens form, Fun Home, gavs ut på svenska (Husfrid), och dels för att Bechdel-testet dök upp i ett flertal bloggar jag läser.

Dykes to Watch Out For är en serie i strippformat som Alison Bechdel tecknade mellan 1983 och 2008. The Essential… samlar en stor del av stripparna, som handlar om en löst sammanhållen grupp av lesbiska som bor i en medelstor stad i USA och på ett ofta humoristiskt sätt skildrar deras relationer och politiska engagemang.

Eftersom jag följde tv-serien L Word för några år sedan tänker jag ofta på den när det dyker upp gemensamma teman och trådar, men det är egentligen att jämföra åt ”fel håll” eftersom Bechdels berättelse skrevs mycket tidigare. DTWOF innehåller dessutom klart mindre glamour och mer politik – även om L Word inte var någon opolitisk serie.

Hittills har jag läst ungefär en fjärdedel och ville knappt lägga den ifrån mig för att skriva det här.

Nyfikna kan titta i stripparkivet här.

Skräckfilmspoesi

Poesi och skräckfilm är inte två former av kultur som ofta förekommer i samma tanke, men i Vid mardrömmens mål utforskar Leif Holmstrand skräckfilm i poesins form. Han återberättar filmer och valda scener genom att koncentrera dem till poetiska bilder.

Nedåt far jag,
uppochnervänd ser jag
ögonblick som stålblänk knycka bort i vassen
och små fötter sparkande, plötsligt torrskodda,
ilskna ovan glas.

Tillsammans bildar de en provkarta över återkommande skräckfilmsmotiv, som de onda barnen, monstren, det groteska moderskapet, (den kvinnliga) sexualiteten som ska bestraffas. I centrum står människokroppen som kan invaderas och intas, slitas sönder och förvandlas.

Ändå kan man återfödas som fullständig,
som vuxen och färdig i uppföljaren till livet,
med illusionen om kroppens helhet och odelbarhet
återupprättad
för en tid.

En del av texterna är mer åt det essäistiska hållet där Holmstrand kort analyserar ämnen som skräckfilmens vilja att bevara status quo.

Vid mardrömmens mål är antagligen lättare att ta till sig om man är en större konsument av skräckfilm än jag är – jag föredrar vanligtvis min skräck i bokform. En del känner jag igen, men ofta vänder jag mig till nätet för att bättre förstå vilka filmer han skriver om.

Jag ska inte påstå att alla texter gav mig något – de fragment som mest återberättar utan att varken klä i poetisk dräkt eller göra mycket till analys känns inte särskilt meningsfulla – men tillräckligt många gjorde det för att jag ska finna samlingen intressant och värd att bläddra i igen. Ibland lyser den, som i det stycke jag har citerat förut:

Fysiska eller språkliga delar, ”fragment”, ”celler”. Collage som falsk vittnesbörd. […] Historien, det döda, åberopas. Fragmenten är kanske snarast ett damm som strösslas över osynliga spöken för att påvisa deras yta. Tricket: genom att kalla en liten text ”fragment” framstår man som nekromantiker. Men alltid, alltid blockerar en ofrånkomlig spegel det frambesvärjda.

(Albert Bonniers, 2010.)

Ett tips på Jane Austens födelsedag

Jane Austen föddes den 16 december 1775, vilket gör att idag är en extra lämplig dag för ett Austen-relaterat tips. Det är ingen bok, eftersom jag tänker anta att de flesta som läser här har någon sorts koll på vad hon har skrivit, utan en tv-serie.

Lost in Austen är en brittisk miniserie i fyra avsnitt från 2008. Den handlar om en nutida Londontjej, Amanda, som gillar att läsa Austen och som en dag hittar Elizabeth Bennet ur Stolthet och fördom i sitt badrum. Elizabeth visar henne en portal som Amanda stiger igenom och hamnar i Stolthet och fördom, där hon blir vän med familjen Bennet och börjar lägga sig i deras liv för att få det att löpa likadant som händelserna i boken. Knasigt? Ja, och väldigt charmigt och underhållande. Skulle man ha turen att få den på DVD i julklapp passar den säkert utmärkt för en dag i julgodiskoma.

Litteratur-tv

För en stund sedan sändes sista avsnittet av Hej litteraturen! Det är en serie i sju program om litteraturens historia och det vänder sig främst till gymnasieelever, men vi andra kan såklart också titta. Själv ser jag väldigt sällan på tv numera, men utnyttjar istället möjligheten att titta på nätet. Hej litteraturen! kan man se på UR Play det närmaste halvåret.

Jag misstänker att jag kommer se en del på SVT Play den närmaste tiden också, för på torsdag startar litteraturprogrammet Babels höstsäsong. Första avsnittet kommer bland annat att handla om politisk satir och gästas av Liv Strömquist, Lena Andersson och Peter Settman. Babelbloggen är också igång igen efter sommaruppehållet.

Genuslitteraturtips till nörden (och andra)

Jag brukar inte läsa studentkårens tidning Ergo särskilt noga, men igår när jag bläddrade i senaste numret fastnade blicken på en text om Normality/Normativity som är den senaste publikationen från Centrum för genusvetenskap här i Uppsala. Normality/Normativity är tydligen en antologi där forskare från olika områden – allt från idéhistoria till idrottsvetenskap – skriver om normalitet och normativitet med fokus på kropp, genus och hälsa. Ergo skriver att boken tar upp så skilda ämnen som ”kroppsideal i science fiction-serien Battlestar Galactica, lesbiskhet i samtida nordisk skönlitteratur, diagnosen hysteri i slutet av artonhundratalet och rasblandning hos filosofen Kant.” Det verkar vara en väldigt intressant bok även utan science fiction-inslaget, men när jag såg att det har skrivits om Battlestar Galactica i en genusantologi dog jag av nördglädje. Detta måste införskaffas.

Att överdosera

Bokstävlarna skrev nyligen om hur hon tröttnade på Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker efter den femte. Jag fnissade lite inombords, för jag hade haft ungefär samma upplevelse. Efter bok fem kände jag mig också mätt. Men efter lite mer än ett halvår plockade jag upp serien igen och då kändes den rolig igen. Nu har jag läst nio delar.

Harris böcker om den tankeläsande servitrisen Sookie och vampyrer, varulvar och annat övernaturligt pack är lättsmälta, underhållande, ganska spännande och väldigt väldigt lätta att plocka upp när jag inte känner för att läsa något mer krävande. När jag har gjort små månadsrapporter här i bloggen har Harris aldrig utsetts till månadens bästa, men ändå var hon den författare jag läste mest av förra året. Efter att ha lagt ifrån mig en vill jag gärna plocka upp nästa på en gång, men jag har märkt att det ofta inte är en särskilt bra idé. Den här sortens läsning funkar bäst i små doser, omväxlat med något mindre slaskigt. Annars blir det som med godis och kakor: gott först, men äter man för mycket blir man illamående.

(Tv-serien True Blood som är baserad på böckerna kan jag däremot inte få nog av. Mindre sött och mera galenskap.)

Tematrio: film

Lyrans senaste tematrio handlar om filmatiseringar av böcker som man har läst.

1. Härskarringen-trilogin av J.R.R. Tolkien. Inte så oväntat, kanske. Jag var nog inne i min djupaste fantasynördsperiod när den första delen av Peter Jacksons filmatiseringar kom, men jag hade ändå inte läst Tolkien. Jag såg till att läsa Ringen-böckerna innan jag såg filmerna, men medan jag tyckte att böckerna var bra men inte fantastiska så blev jag helt förtrollad av filmerna. Böckerna har jag inte läst om, men filmerna har jag sett många gånger. ”Boken är alltid bättre än filmen” är alltså ett vanligt påstående som jag inte skriver under ett dugg på.

2. Guldkompassen av Philip Pullman. Ibland (eh, ofta) gnälls det på att vissa saker i handlingen tas bort vid en filmatisering, men Guldkompassen är ett exempel på att det faktiskt är en bra sak att skala bort. Där hade försökt trycka in för mycket av boken, och av en underbar fantasyroman för både unga och vuxna blev det en otroligt snygg men rörig, hoppig och virrig film.

3. Jag försökte verkligen komma på någon bok/film som inte har med fantastik att göra och som jag dessutom har något att säga om, men tankeverksamheten funkar inte alls bra idag. (Hej, förkylning.) Så det tredje exemplet blir Dracula av Bram Stoker. Det roliga med Dracula är att den fortfarande är bättre än de flesta nutida vampyrromaner. Dracula-filmer finns det hur många som helst av, av varierande kvalitet, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har sett någon av de äldre med t.ex. Bela Lugosi eller Christopher Lee. Däremot är jag väldigt förtjust i Francis Ford Coppolas variant från 1992 – den med Gary Oldman, Winona Ryder och Keanu Reeves. Men boken är nog bättre. Jag läste om den för något år sedan och förvånades av hur spännande den fortfarande var, trots att jag kunde historien framlänges och baklänges.

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑