Tystnad

Läsning pågår

Etikett: Finland

Husen i Jyväskylä: Finncon 2019

i.

Han grät när de fäste honom på korset, ylade förtvivlat när de långa spikarna gled genom kött, senor och hud. ”Min stad”, snyftade han, ”min stad, varför har ni övergett mig?” De försökte förklara att de inte hade övergett honom, att de aktade honom lika mycket som alltid. Det var bara så här man gjorde om man ville försäkra sig om att någon skulle leva vidare, om någons ande skulle fortsätta vila över trakten. Det visste alla. Arkitektens klagan dränkte deras lugnande ord. De var lite illa till mods. Det var inte alls den värdiga ceremoni de hade hoppats på. De lade honom i hans mausoleum och borgmästaren höll ett ansträngt tal om hans gärningar. Sedan talade de inte mer om saken.

Arkitektens ande vilar över mycket. Eller så är det en annan arkitekts.

1.

Jag har ägnat fem dagar i ett töcken av koncentrerad splittring: arbetat med ett ljudkonstprojekt, lotsat Bo Gustavssons översättning av Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen runt de sista hindren för tryckning och läst böcker av Charles Stross. Det är alltså förutsägbart att kroppen skall reagera med en allergisk reaktionen i mötet med omvärlden. Jag tar min väska, går tre minuter mot busshållplatsen för att ta mig hem till Malmö. I den korta väntan på bussen gör sig de första symptomen gällande. Det är sådant de gärna gör.

Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen. Den borde ni skaffa er så snart den kommer. Den kommer snart.

I Ängelholm springer jag helt kort in i Karin Tidbeck. Hon är förstås inte på väg till Jyväskylä. Det är ändå ett bra kongresstecken. Jag anländer Malmö, slänger in min väska, grabbar tag i den tidigare Finlandspackade. Vänder i dörren. Sedan sitter jag på Kastrup och knaprar i mig ett halvt apotek medan febern stiger tillsammans med flygplanen. Det känns som en usel idé. Det är den gamla förkylningen som gör en försiktig återkomst, tänker jag optimistiskt, väl medveten om att förkylningar inte fungerar på det sättet men mycket väl slå tillbaka immunförsvaret nog för att öppna porten för något av de där ett par hundra andra förkylningsförknippade virusen. Om du har en bra värd vill du dela ’na med mig i en bravärdmelodi? Men det är en mycket mänsklig tanke. Hoppet är det sista som lämnar oss. Hoppet och förkylningarna.

Jag antar att det säger någonting om mig som person. Låt mig bara ha det trevligt och träffa mina vänner och jag kan i sista stund bestämma mig för att, nej, jag har för mycket. Jag orkar inte. Sätt mig i programmet – ge mig en uppgift – och jag kommer med feberglansiga ögon att påbörja resan och lägga alldeles för mycket pengar på att åka till en halv kongress för nu har jag ju lovat att göra någonting, innerst inne väl medveten om att jag på intet sätt är oersättlig i sammanhanget. Att ha roligt är för oseriösa människor. Vi andra söker plikter. Det är så vi kommer upp ur sängen på morgonen.

2.

Flygplatser är våra portaler. Rituellt ställer man sig i kö, tar av sig bältet, lägger sina vätskor väl synliga i den lilla påsen, ställer sig utanför metalldetektorn och väntar på en nådig nick. Sedan går man in, viftas förbi, och är inne. Världen flimrar till och när man kliver ut ur systemet är man i Finland.

Mörkret har lagt sig över Helsingfors; regnet söker en annan gemenskap och kastar sig mot väggar, gator och flanörer. Tågen mot Jyväskylä har lagt sig i dvala för natten, ovilliga att möta vad som än vandrar längs spåren i dunkeltimmarna. Men här som annars bjuds härbärge för den vandrare som kan betala. Receptionisten välkomnar mig på modersmålsklingande svenska. Så hittar hon inte några ord i beskrivningen, utan söker sig till engelskan för att fylla i ordförrådets luckor, så som finskspråkiga finländare ibland gör. Ursäktar sig. Jag säger att hon talar utmärkt svenska och att min finska verkligen är mycket sämre. Hon förklarar lite nedslaget att, jo, hon är ju finlandssvensk. Hon talar bara inte så mycket svenska nu för tiden. Tappar orden. Vi förenas i vår outtalade skam: hon för att hon glömmer sitt modersmål, jag för att ha berömt en modersmålstalare för hur väl de talar språket. Det är också en samhörighet.

3.

Jag vaknar frisk och pigg.

4.

Jag har tre och en halv timmes tågresa till kongressen. Det är utmärkt: tid att förbereda hedersgästintervju. Den har förstås förberetts tidigare. Men nu skall lästa böcker, texter och intervjuer sammanfogas till den ammunition med vilket samtalet skall matas.

Charlie Stross författarskap bor någonstans där sf-litteraturens tankeexperiment möter den glada underhållningslitteraturen. Han är en idéförfattare, men inte den typ av idéförfattare som tar ett koncept och sedan försiktigt vänder och vrider på det för att metodiskt utforska det. Hans recept tycks snarare gå ut på att ta några fina idéer, köra dem i en mixer, se vad för roligt som dyker upp och krydda ordentligt.

5.

Man anländer. Promenerar längs Jyväsjärvis strand tills man når ett hotell. Lämnar sin packning. Går till kongresslokalen. Möts av ett myller människor. Utanför står Henry Söderlund, fotoapparat i fast grepp. Det känns tryggt så. I hallarna trängs främmande ansikten med finska bokbord, förlag, föreningar och försäljare med folkmassa. Jag vinkar åt vänner, välkomnas, vandrar runt. Får min namnskylt för programmedverkan och hittar det gröna rummet mest för att ha någonstans att vara.

Hotell.

Där sitter Charlie. Jag presenterar mig som den som skall ta honom genom morgondagens hedersgästintervju och föreslår struktur: en kort vandring genom bibliografin, därefter en diskussion kring centrala teman, slutligen en kort stund frågor från åhörarna. Ekonomi, nämner jag. Från Singularity Sky som mycket handlar om den påverkan en överflödsekonomi har på den politiska strukturen i en värld som inte lever i överflöd till Naptune’s Brood och olika former av betalningsmedel till Halting State där en av de inledande frågorna är hur ett gäng digitala orkers – ”and a dragon, for support” – rån kommer påverka ett spelföretags aktiekurs till The Merchant Princes-serien som, tja, cirklar kring handel och ekonomisk utveckling till Accelerando och diskussionen om ekonomiska system till The Laundry Files som inleds med gräl om budget och utvecklas till en metafor för vår tids finanssystem. Visst, nickar Charlie. Problemet med att skriva nära framtids-science fiction i dagens värld, föreslår jag. Mm. Att leva med en bokserie i ett par decennier och hur författarens åldrande påverkar böckerna, säger jag, som fortsättning på någonting han tidigare skrivit om. Absolut. Singulariteten, för … han gör en grimas. Förklarar att det inte är vem han är längre. Att han i värsta fall kan prata om varför han inte längre skriver om det. Att Singularity Sky är en illa vald titel för att en redaktör tyckte att det var inne då. Accelerando skriven av en annan person i en annan värld. The Rapture of the Nerds mest parodisk. Jag har läst eller läst om stora delar av hans författarskap under några månader. För mig finns det inte mycket tidsdjup: böckerna står bredvid varandra i min bokhylla och i min läsning. The Labyrinth Index inte mycket nyare än The Family Trade. Jag har läst om ”Lobsters” så sent som på tåget upp. För honom är det historia. Den fjärde dimensionen lägger titlarna i en tidsbrunn; även om jag kan räkna upp publiceringsår för hans titlar är min uppfattning om bibliografins landskap tredimensionell. Böckerna rör sig friare längs tidsaxeln i min värld.

ii.

Professorn lade en gång fram teorin att byggnaderna inte alls hade varit vita från början. Den monokroma arkitekturens kvävande norm var ett missförstånd: färgen hade bara regnat bort. En gång i tiden hade staden varit ett myller av glada pastellfärger. Det var roligt, tyckte folk, och hon visste säkert vad hon talade om. Kommunen köpte in belysning för att nattetid projektionsledes påminna om den tid som varit. Det antika Jyväskylä, kallade man projektet. Sedan flyttade professorn till Esbo och det hela föll i glömska.

Jyväskylä. I färg.
Fortsätt läsa

Archipelaconfragment: ett arrangörsperspektiv

Det börjar med att jag tar mitt ansvar som arrangör och åker med fel färja. Gruppresan som kongressen ordnat med Silja Line går alldeles vansinnigt tidigt och på fel tunnelbanelinje från Agnes Ambrosiani där jag tillbringat natten i Stockholm. Eckerölinjens buss till Grisslehamn låter sömnunderskottet bli åtminstone någon timme mindre. Och någon, tänker jag osjälviskt, måste hålla koll på flocken från Uppsala. Vem vet vilka vansinniga idéer de skulle kunna få för sig annars.

Vi är inte ensamma om omtanken om gruppen från den eviga ungdomens stad, eller om det nu är en timmes extra sömn som lockar mina medpassagerare. Redan i kön för att stiga på bussen från Stockholm hittar vi Andreas Ekeroot. Så kan Archipelacon börja redan på Eckerölinjens buss och omintetgöra alla planer på att få sig en tupplur på vägen till kongressen. Vi diskuterar fandoms struktur, anarkofeodalism och huruvida Bellis, som att döma av en rad desperata mail till Fanaclistan inte riktigt kan hantera det här med båttrafik, likt Agamemnon kommer att anlända till Åland ett decennium för sent.

På Eckerölinjen finns goda möjligheter att hitta någonstans med sittplatser, ordentliga bord och tillräckligt mycket utrymme för att samla ett större sällskap. Det finns också möjlighet att undvika färjans livemusik. Det är däremot svårt att välja mer än ett av dessa alternativ. Således hamnar vi, nu med sällskap av Anna Bark Persson, Arina Pingol, Maria Nygård, Markus Ålind, Veronica Hellstrand och Nahal Ghanbari. Där jag försöker illustrera riskakefeodalismens princip genom att köpa mig vasaller, med den matsäck jag köpt till mig och Anges utifall vi inte skulle hitta någon vettig lunch på färgan. Jag köpte mig sällskap för kakor, för mig var ej annat att få, sjung vackert I skorrande färjetrubadurer, sjung vackert om vänskap ändå.

Agnes får gå och köpa annan mat.

På bussen från Eckerö till Mariehamn får Jessica Elgenstierna ett samtal från en uppländsk lokaljournalist som behöver någon att prata science fiction-film med apropå senaste Terminator-filmen. Hon förklarar att alla i Uppsala som kan någonting om science fiction naturligtvis är på Åland nu. Likväl är det ingen på bussen som känner att de kan, eller vill, prata om Terminatorfilmerna. ”Den är väl om en sådan där robot”, fyller Tony Elgenstierna hjälpsamt i. Jag försöker få Nahal, som inte bara är välformulerad utan också kan en hel del om amerikanska actionåbäken, att ställa upp. Hon tittar på mig som jag föreslagit att vi skall ut och vanhelga gravar och spotta små barn i ansiktet. Slutligen tar Jessica på sig uppgiften med planen att föra över samtalet på idébetonade filmer med lägre budget och visa hur många sådana man kunde ha gjort istället.

En av mina sämre vanor är att jag varje gång jag arbetar med programmet för en ambitiös kongress byter jobb någonstans runt sämsta tänkbara läge. Förra gången bestämde jag mig för att en riktig överlämning av programansvaret skulle ta lika lång tid som att bara göra det själv och lade programspår i huvudet på tågresor utan tillgång till mina anteckningar utan fick komma ihåg vem som satt i vad och när de skulle anlända och avresa. Det gick bra ändå – Nahal är vänlig nog att under Archipelacon kommentera att hon blivit bortskämd av det faktum att hennes första kongress var Kontrast, och att ingen sedan dess lever upp till den standarden – men resten av kommittén höll på att få en hjärtattack på vägen. Den här gången hade jag både tid att lämna över och avsaknad av huvudansvar, men jag blir ändå lite sorgsen över att aldrig riktigt få göra det jag vill med programmet. Alltid är det några saker jag hade önskat att jag hade tiden att genomföra bättre, någonting som inte blir av. Jag vill se fler dialoger, något fler föredrag, fler workshoppar – men alltid är det enklare att sätta upp en panel istället, när tiden inte riktigt räcker till. Det betyder inte att Archipelaconprogrammet nödvändigtvis hade varit bättre om jag inte hade varit så upptagen, men det hade varit mer mitt.

Johan Anglemark kommer aldrig att vara dum nog att vara ordförande för en kongress där jag har någon form av programansvar igen.

Fördelen med att ha samlat ihop en veckas kompledighet under de två och en halv första veckorna på Wikimedia Foundation är att jag inte behöver ta ut någon semester runt Archipelacon. Nackdelen är att jag ligger ett par tusen mejl efter i kongressplanerandet och efter att ha arbetat med kongressen i närmare ett år har alla praktiska beslut ändå fattats de sista veckorna före kongressen. Mitt fina orange arrangörsband drar till sig betydligt fler frågor än jag kan besvara. Jag ägnar mycket av kongressen åt att springa runt och leda folk till rätt person istället, sätta ihop press, bloggare och podcastare med folk de borde intervjua, lösa problem i programrummen och, när jag lite förvirrat inte vet vart jag skall göra nytta härnäst, faktiskt se en och annan programpunkt och prata med folk. Det gör kongressen mycket trevligare.

nordicweird

Konstiga nordiska saker.

Jag ser Johanna Sinisalo och Karin Tidbeck samtala om begreppet Nordic Weird under ledning av Jukka Halme. Båda erkänner sig obekväma med etiketterna ”science fiction” eller ”fantasy” och för all del, marknadskategorier har en på många sätt destruktiv funktion. Deras främsta funktion är att få läsare att hålla sig till vad de redan läser. Gillar du rymdskepp? Läs mer om rymdskepp. Läs inte någonting som avviker för mycket från vad du tidigare har tyckt om, läs det här. Tror du att du inte gillar rymdskepp? Läs inte någonting som avviker för mycket från det du tidigare har tyckt om, läs inte det här. Så bygger man murar. Ligger man då i genrens utkant blir effekten, som Johanna påpekar, att många läsare som söker sig till boken på grund av etiketten blir besvikna och många som kunde ha uppskattat den låter bli på grund av fördomsfulla uppfattningar om vad den förmodligen kommer att innehålla. Själv kan jag inte låta bli att undra om det är de specifika etiketterna som skaver eller etiketter per definition. Om Nordic Weird passar bättre är det nog i inte så liten utsträckning för att termen är ny, luddig och lite vilsen. Den blir en decimeterhög gärdsgård snarare än en mur. Det är svårare att bli bortskrämd av en etikett man inte har någon aning om vad den egentligen innebär.

Jag hinner lyssna till en halv konsert. Den spelar filmmusik. Jag känner igen Sonnenaufgang, inledningen till Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra, ett av mina favoritverk från det senare artonhundratalet. Resten är trevligt men en smula alienerande, för mig personligen, i den uppenbarliga förväntningen att det här skall vara vår kultur. Jag vet ingenting om science fiction-film.

bandinvigning

Band. Här under invigningsceremonin.

Det är egentligen ganska oartigt att ständigt genomgå en hårmässig metamorfos när man rör sig så mycket i sammanhang där man träffar människor en, två, tre gånger om året. Emilia Uusitalo påpekar att hon aldrig har sett mig två gånger med samma längd på hår och skägg. ”Du har ju inget hår”, utbrister Sara Bergmark Elfgren och ursäktar sig genast för att ha påpekat någonting jag säkert har hört tjugo gånger tidigare under dagen. Irma Hirsjärvi tycker i fyra dagar att det är tråkigt att jag inte är på kongressen där innan hon hamnar i samtal med mig under döda hund-festen och inser vem det är hon pratar med. Jag förmodar att jag skall vara tacksam att traditionen påbjuder namnbricka.

Edward James, Linnéa Anglemark, Ian Sales och jag diskuterar bokansamlande. Jag är, till skillnad från till exempel Ian, inte en samlare. Jag bryr mig inte om signerade böcker, förstaupplagor, pekuniärt värde. Jag är en hamstrare: jag vill ha närhet till texterna och skapar känslomässiga band till just de specifika exemplar jag läst och vuxit upp eller blivit äldre med. Med tiden glider samtalet över till mer allvarliga ting, som den bisarra väg identitetsfrågan tagit i Shakespearediskussionen. Alla som har ägnat någon rimlig tid åt att studera forskningsläget vet förstås att det sannolikt inte var Oxford, Bacon eller Marlowe som var Shakespeare, utan Shakespeare själv. Vad som är mindre känt är att Shakespeare även var drottning Elizabeth I. Hans samtid anade det förstås, vilket märks av att de gav honom benämningen the ”the Queen Man” och inte minst i titel till Edmund Spensers diktverk om drottningen, ”The Faerie Queene”. Senare århundradens puristiska drag har raderat ut detta faktum ur historien och skrivit om benämningen till ”the Queen’s Men”.

Jag anar en vetenskaplig artikel eller två här.

På kvällarna samlas vi vid poolbaren på Arkipelag, hotellet bredvid kongressen. Det är ett av få områden i Mariehamn som saknar liveband. Mats Strandberg funderar på om det är så att Åland är den plats där färjemusiker kliver av och fastnar. Säkert, spekulerar jag med Sara, Mats Strandberg, Johan Bergman och Sten Thaning, är det tvärtom. På Åland finns det musikinstitut varifrån trubadurerna i allmänhet hämtas. Vid fyra års ålder tas barnen från sina föräldrar. De sätts i sovsalar, trettio sängar i varje grått, kalt rum, och ges en banjo eller ukelele. Den som inte kan ta sig igenom ”Hotel California” får gå till sängs hungrig och gråta sig till sömns. Så lär de sig.

Flera gånger får jag frågan om livemusikerna på Alandicas terass är någonting kongressen har hyrt in. Det skulle aldrig ha fallit oss in: det är helt och hållet Alandicas eget initiativ. Det finns en bar. De serverar mat och dryck. Jag tror, förklarar jag, att de helt enkelt bistår oss med allt de i detta fall anser nödvändigt. Bord. Stolar. Tallrikar. Musiker. Bestick. Glas.

Jag lyssnar på när John-Henri Holmberg och Jerry Määttä diskuterar Häpna! vid poolbaren och bibliografier och hamnar sedan i en diskussion om Nova science fiction och kostnaderna för att ge ut ambitiösa papperstidskrifter i Sverige. Alla skall vi ha en hobby; vissa är dyrare och svårare att finansiera än andra. Några badar, de flesta sveper sig istället allt eftersom timmarna går in sig i hotellets rosa filtar eller kurar ihop under infravärmen. När poolområdet stänger någon timme efter midnatt tvingas vi röra oss in mot hotellets nattklubb, Ålands ungdoms köttmarknad och vattenhål. Vi anar en viss kulturkrock. Toni Jerrman konstaterar att blickarna de kastar på honom – över femtio, långt, svart hår, läderjacka, målade svarta naglar – antyder att lokalbefolkningen möjligtvis anser att han inte riktigt hör hemma där. De flesta av oss har det trevligt ändå, i de små sociala öar vi skapar.

I samband med Finncon ordnas varje år ett seminarium för science fiction- och fantasyforskning, Finfar. Det brukar ligga lite avsides. I avsaknad av Finncon i år får de istället hålla till godo med Archipelacon, vilket är utmärkt för kongressen. Undantaget det som sker på färjan från det finländska fastlandet till Mariehamn sker hela seminariet som ett akademiskt spår i Archipelaconprogrammet, öppet för alla medlemmar i kongressen. Det innebär att de som uppskattar att ha en chans att lyssna på akademiska presentationer men kanske inte hade sökt sig till en separat litteraturvetenskaplig konferens för konferensens skull får en chans att göra det, och att vi hobbyakademiker inte behöver åka till Florida eller någonting annat dumt för att kunna göra det. Mycket av den programtid jag lyckas stjäla spenderar jag i Ramsö, kongressens akademiska sal. Jag missar allt utom de sista minuterna av Farah Mendlesohns presentation men får se Jerrys och Mia Åkerfelts föredömligt välillustrerade och pedagogiska genomgångar av ruinens funktion i postapokalyptisk science fiction respektive den utomjordiska arkitekturens historia i science fiction-film. Stefan Ekman visar i ett metodpaper hur mycket som kan utläsas av att noggrant – mycket noggrant – studera kartan i en fantasybok. Jag kan inte låta bli att undra om den roman han undersökt är representativ. Jag tänker mig att det inte kan vara helt ovanligt att författaren inte styr tecknandet i minsta lilla detalj, och att information inte bara kan utelämnas utan även att sådant som inte hör till texten kan infogas som ren estetisk utsmyckning. Men det återstår, förmodar jag, att se.

anderssandberg

Anders Sandberg, entusiastisk.

Alla borde någon gång i livet få höra Merja Polvinen presentera någonting. Hon lyckas kombinera att med någorlunda avancerad teoretisk utgångspunkt på tjugo minuter våga försöka säga någonting med en tydlig pedagogisk insats som bjuder in till möjligheten att följa med även när ämnet ligger ganska långt utanför ens eget område. När Anders Sandberg talar om intelligensökande metoder i science fiction sitter ett dussin personer på golvet i den lilla salen; när Cheryl Morgon presenterar ett paper om transreaktioner på Wanda i Neil Gaimans Sandman fortfarande fyra, fem. Det är vackert.

På fredagen är det någon form av släpp för Surupukki, Osuuskummas antologi med svenska noveller översatta till finska som jag skrivit efterordet till. Det missar jag, förstås, upptagen som arrangör någonstans. Saara Henriksson letar upp mig i efterhand och ger mig en blomma som tack för min medverkan. Jag, Karin och Kristina Hård går sedan omkring och viftar med våra växter, lite osäkra på vad man egentligen gör med sådana. Vi beslutar oss för att ta med dem till poolpartyt, för att göra det lite extra festligt. Jag sticker ned den i någon form av kruka för en mindre buske. Hoppas att den trivs.

antologi

Antologi, med det vansinnigt intressanta efterordet ”Ruotsalainen spefinovellistiikka uudeella vuosituhannella”.

Jag ser Karin besvara fråga efter fråga i den engelska hedersgästintervjun. Om uppväxt, rollspel, skrivande, säkert någonting om svamp också. Det är alltid någonting med svamp. Jag tappar räkningen på antalet. Trettio? Femtio? Jag känner mig lättad: själv skall jag hålla söndagens hedersgästintervju med henne och har förberett fem frågor. Den kommer, tänker jag, uppenbarligen bli helt annorlunda.

karinochjohan

Hedersgästintervju. Publikens intensiva blickar håller oss vakna. Eller i alla fall deras närvaro.

Vi hinner egentligen bara täcka fyra av de fem teman jag tänkte prata om, eftersom vi snöar in i detaljerna kring litteraturen som verktyg för att förändra världen. Karin pratar om både hennes önskan att genom litteraturen skapa en förståelse för och samhörighet med världen och naturen och om vikten av att normalisera psykisk sjukdom och hur det är ett tema som löper genom flera av hennes verk. Vi lyckas båda glömma den egentliga titeln på en av hennes noveller – ”Jag har lagt min sjukdom på dig”, inte det bättre namnet ”Sorgebocken” – och jag får henne att råka försäga sig och i förbifarten kalla Amatka för en dystopi innan hon snabbt tar tillbaka det och hävdar att det är en antiutopi istället. På det stora hela en av de bättre hedersgästintervjuer jag har hållit. Eftersom vi räknar med att de flesta vid det laget är ytligt bekanta med Karin som person och författare får vi tid att utforska våra ämnen på det tillbakalutade sätt som uppstår när en kongressarrangör och en hedersgäst en söndagförmiddag så fjärde dagen på en fyradagskongress skall sitta och samtala i fyrtiofem minuter. Karin är trots tröttheten rolig och intelligent, som vanligt. Publiken skrattar åt mina skämt, vilket tyder på att den antingen är road eller artig. Båda alternativen är utmärkta. Alla vill ha en artig publik.

Och artiga medlemmar. Under Archipelacons sista dagar kommer folk hela tiden fram till mig och uttrycker vilken bra kongress de tycker att det är eller har varit, kanske fler då än sammanlagt under alla andra kongresser jag någonsin har arrangerat. Kanske är det att Mariehamn känns som lagom främmande mark för de allra flesta. Kanske är det vädret. Kanske är det våra ansträngningar. Jag vet inte, men det är trevligt oavsett.

Flera gånger under helgen pratar Johan Bergman om könsrocken som den folkliga kulturens sista utpost, den som aldrig kommer att approprieras och få finstämpeln satt på sig, och kommer på så sätt in på att Johnny Bode under sin tid i Åbo, efter att ha åkt till Finland som frivillig i kriget men naturligtvis ratats hur desperat situationen än var, skall ha skrivit en science fiction-pjäs eller -musikal som skall finnas någonstans i ett arkiv där. Jag vill så gärna att detta skall vara sant och att någon skall lyckas gräva fram den.

gary

Gary K. Wolfe pratar. Kongressen blir bättre så.

Jag ser Gary K. Wolfe hålla ett intressant föredrag om hur science fiction förhåller sig till verkligheten och till litteraturen. Jag är inte säker på att jag tror att han har rätt, men det innebär inte att det inte är mycket värt att lyssna på. Lyssningsvärt är också det samtal han för med Niall Harrison om recensionens värde och syfte, även om jag inte kan hitta någonting på kongressen jag håller med mindre om än att alla borde skriva recensioner om så bara för sin egen skull. Ingenting i mitt liv har varit så destruktivt för min läsning som vanan jag skaffade mig i tonåren att recensera åtminstone delar av det jag tog mig an. Istället för att koncentrera mig på verket började jag skapa recensioner i huvudet under läsningen: lägga märke till sådant jag skulle återvända till, slipa på mina egna formuleringar. Att vara recensent är för människor med bättre självdisciplin. Jag får hålla mig till essäer jag bestämt mig för att skriva långt efter läsningen. Det blir bäst så.

Jag äter en sista middag med Niall, Nic Clarke och Liz Batty. Vi vandrar runt nere vid vattnet och hittar båtar som potentiellt hade kunnat servera mat om de varit öppna. Thaibåten är nu för tiden italiensk, men man anar fortfarande svagt bokstäverna THAI som ett eko från en lyckligare tid. Till slut hamnar vi på något pizzaställe där jag avslöjar vad jag sysslar med till vardags och sedan får besvara en rad frågor om Wikipedia, vilket hade varit tråkigare om man inte hade som ett av sina korståg i livet att upplysa omgivningen om hur Wikipedia egentligen fungerar. Det är sällan jag inte uppskattar en chans att plocka på mig rustningen och dra mitt svärd mot okunskapen. På väg tillbaka till den döda hunden råkar jag upplysa Niall om hur det egentligen gick till när en fullt acceptabel text jag skrev för Strange Horizons utvecklades till en av de mest mediokra essäer jag någonsin producerat. Han verkar glad att det var före hans tid som redaktör.

avslutning

Johan Anglemark håller ett känslosamt tal under kongressens avslutningsceremoni. I bakgrunden står andra delar av kommittén på scenen och samtalar om någonting helt annat.

Den stackars kvinnan i döda hund-festens bar hade några vaga planer på att stänga och ge sig hem vid tiotiden. Istället är klockan närmare två när hon ger upp och vi uppmanas att ta oss in till nattklubben, där några enstaka lokalbor fortfarande roar sig så framåt vilodagens slut. ”Å nej, de kommer hitåt” utbrister en av dem halvdiskret när vi väller in likt ett khaganat för att plundra baren på allt den har. Allt eftersom timmarna går beslutar sig allt fler för att det förmodligen är en dag i morgon också, vilket verkar vara ett onödigt försiktigt tillvägagångssätt när man ändå vet att det är en natt här och nu, och till slut sitter jag som enda svensk i en större grupp finnar och debatterar finländsk sexualpolitik och får användning för min närmast encyklopediska kunskap om byxmyndighetsålder i olika länder, vilket har en bakgrund som har mer att göra med research för science fiction-noveller och mindre med att ligga med tonåringar, men ändå är ett fantastiskt obekvämt partytrick och således oemotståndligt. De slänger inte ut oss förrän närmare fyra, vilket får anses vara imponerande för en nattklubb i en stad av Mariehamns storlek så natten mot en måndag.

Det slutar inte där, förstås. Agnes har övertygat mig om att vi borde åka färjan till Stockholm på tillbakavägen. Så drar vi ut på avskedet. Gary och Stacie Hanes envisas med att bjuda oss på lunch. Jag försöker påpeka att det är en dålig vana att låta hedersgästerna bjuda kongressarrangörerna istället för tvärtom. Gary viftar bort invändningen med att kongressen faktiskt är över. De vet nu mer om svensk blockpolitik och decemberöverrenskommelsen än de flesta svenskar. Resten av tiden ägnar jag åt att cirkla kring färjan: jag pratar flygplatser, barnuppfostran, kongressarrangerande, principer för beskattning av företagsförmåner och tysk nittonhundratalslitteratur.

Sedan skringras vi. Tills vi ses igen.

Alla bilder förutom antologiomslaget är tagna av Henry Söderlund och publicerade under en Creative Commons CC-BY 4.0-licens.

Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Fortsätt läsa

Finncon 2013

Finland är världens minst exotiska land, förklarar jag för Cheryl Morgan där vi står och tittar ut över Finska viken. Ingen annan plats i världen ser ut så mycket som Sverige. Det är naturligtvis menat som en komplimang snarare än en förolämpning. Möjligtvis skulle inte alla finländare uppfatta det så. Det är deras problem.

Finska viken. Eller åtminstone en liten del av den.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Känslan förstärks när eftermiddagen på något sätt blir till ett Kontrast i miniatyr: Peter Watts och Caitlin Sweet dyker upp, liksom Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vi befinner oss i en stuga med bastu någonstans ute vid vattnet tillsammans med gäster, arrangörer och några enstaka personer ur kategorin allmänt löst folk, som undertecknad. Jag försöker hjälpa till att förbereda maten, och känner att jag gör en stabil insats: jag häller kol i en av grillarna. Kvällen hade aldrig fungerat utan mig.

Det är en internationell tillställning: utöver alla finländare och vi svenskar finns i den närvarande lilla skaran folk från Storbritannien, Kanada, Kina, Frankrike och Lettland. Vi hanterar detta skrämmande faktum genom att samlas fyra svenskar runt ett bord och prata svenska med varandra. Bara Stefan Ekman är föredömligt internationell. Snart bryts vår isolation upp, förstås: Tom Crosshill kommer förbi, och Aliette de Bodard och Matthieu Larqué slår sig ned, medan Mats går och lägger sig i en närliggande hammock för att läsa och snart somnar. Jag, Sara och Caitlin pratar om skrivande och Caitlin nämner någonting om omöjligheten i att skriva noveller. Det är en vilsen och lite pervers inställning. Jag kontrar med att berätta om den gång jag insåg att jag höll på att skriva en roman. Fyrtiotusen tecken in i en novell var jag fortfarande kvar i inledningen och plötsligt slog det mig att, nej, det här är faktiskt ett romanprojekt. I ren panik raderade jag filen och min backup innan jag kunde pusta ut: jag skulle inte känna mig förpliktigad att fortsätta skriva på en text långt, långt efter att jag hade tröttnat på den. Förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin fattat.

Fortsätt läsa

Finnconfragment

I helgen var jag på den finländska science fiction-kongressen Finncon, som i år ägde rum i Åbo. Närmaste svenska motsvarighet är Swecon, som i år var Eurocon och nästa år är Kontrast i Uppsala. Jag har inte tid att skriva någon ambitiös och genomtänkt eller ens putsad rapport. Vill man ha sådan kommer Åka Davour lägga upp sin i delar på Landet Annien de kommande dagarna. Här följer i alla fall några hastigt nedtecknade spridda fragment.

Många städer liknar varandra förvånansvärt mycket: de är ett hotellrum och en konferenslokal, kanske en pub eller två. Åbo är större än så, och innehåller dessutom en domkyrka och en Tom of Finland-utställning. Möjligtvis även en science fiction-kongress. Det är inledningsvis lite oklart. Trots att vi kommer till Åbo vid sjutiden på morgonen lyckas jag inte ta mig ut till kongressområdet förrän klockan närmar sig fem.

Program känns det inte som om jag missat så värst mycket av.

Jag skall till Logomo med Marianna Leikomaa och Inkeri Kontro för att se Alice in Wonderland- och Tom of Finland-utställningarna. Jag ser två andra män på den sistnämnda under den tid vi är där. De håller sig mycket nära sina flickvänner, så att man inte skall få för sig att de är där för att de själva vill.

På sätt och vis börjar kongressen med kvällens fest. Jag diskuterar bibliografiprojektet med Vesa Sisättö, vi glider oundvikligen in i en jämförelse mellan science fiction-utgivningen i Sverige och Finland. Det är ett deprimerande samtalsämne. Åtminstone om man läser och skriver på svenska. Jag pratar kongressarrangerande med Tero Ykspetäjä, och vårens kommande ICFA-resa med Mika Loponen. Man behöver inte gå på program för att ta del av intressanta litteraturrelaterade diskussioner på kongress.

Ibland hjälper det att inte göra det.

Fortsätt läsa

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑