Inlägg om: författare

Bara han inte är nazist

Frans G. Bengtssons nuvarande artikel på svenskspråkiga Wikipedia har ett avsnitt om hans politiska hållning, som huvudsakligen går ut på att förklara att Bengtsson minsann inte var nazist. En användare har också lagt in ett citat ur Bengtssons korrespondens.

Ett norskt förlag under nya herrar under ockupationen ville ge ut Röde Orm ”efter vissa strykningar och rättelser”. Bengtsson svarade i ett brev till förläggaren Ragnar Svanström:

”Varken ett komma eller en jude skall med mitt medgivande borttagas ur boken [...] jag vägrar överhuvud att bli översatt till norska förrän herrar kretiner och kriminaldårar upphört att syssla med förlagsverksamhet därstädes, och helst upphört med allt annat också.”

På så vis blir det viktigaste i berättelsen om Frans G. Bengtssons politiska hållning vad han inte var, snarare än vad han var, ett resultat av att delen förmodligen skrivits mycket som ett försvar av Bengtsson. Samma sak skall man inte anklaga Peter Lutherssons förord till Ernst Jüngers I stålstormen (In Stahlgewittern) för. Likväl måste även Jünger, tydligen, försvaras mot nazismen:

Men i en tid av lika ideliga som slarviga och osakliga beskyllningar om nazistanstrykning hos än den ene och än den andre är det viktigt att konstatera att Jünger inte var nazist, att han tvärtom tydligt kom att markera distans och rentav uttrycka avsky. År 1927 avböjde han ett erbjudande om att ta plats i riksdagen för nazisterna, och år 1933 avvisade uppmaningen att bli ledamot av den nybildade Tyska diktarakademin. För övrigt noterar Goebbles i sin dagbok apropå Jünger att och dennes närmaste vänner redan i oktober 1930: »De förmår inte inordna sig.«

Och visst är det kanske så: att någon inte är nazist hamnar lätt i fokus eftersom alla författare verksamma i vissa länder under trettio- och fyrtiotalet som har uttryckt minsta obehagliga åsikt genast skall förklaras vara nazister, som om världen vore uppdelad i pacifistiska ickerasister och nazister.

Antinazism är inte ett lackmustest för sympatiska åsikter.

Av kl. 15:54 i Babbel | Taggar:

Glädjeskutt: Ursula K. Le Guin om Karin Tidbecks noveller

Karin Tidbeck skriver skeva noveller som har fått mig och exempelvis Sara BE att tänka på Kelly Link. Jag gillade hennes novellsamling Vem är Arvid Pekon?, trots några invändningar, och blev väldigt nyfiken på vad som skulle komma från henne i framtiden.

Gårdagens glädjeskutt (inombords, det var folk i närheten) kom när flera personer skrev på Facebook om att Ursula K Le Guin har kommenterat hennes kommande novellsamling Jagannath på följande sätt:

I have never read anything like Jagannath. Karin Tidbeck’s imagination is recognisably Nordic, but otherwise unclassifiable–quietly, intelligently, unutterably strange. And various. And ominous. And funny. And mysteriously tender. These are wonderful stories.

Hur häftigt?! Om ni blir nyfikna och inte får tag i Vem är Arvid Pekon? rekommenderar jag att ni spanar in e-novellerna från MIX förlag, som man antingen kan köpa eller låna.

Karin Tidbeck är förresten en av våra gäster på Kontrast i höst. Efter Åcon vet jag att hon är en awesome paneldeltagare, så kom och lyssna! Nämnda Kelly Link har vi också lyckats haffa. Det kommer att bli så bra.

Av kl. 20:48 i Spaning | Taggar: , , ,

5 november i Uppsala

”Bättre sent är aldrig” är ju mitt motto, så här är några bilder från sf- och fantasydagen i Uppsala femte november.


Johan intervjuade fantasyförfattaren Erik Granström. De var mycket allvarliga.


Nejdå. :) Serietecknaren Lisa Medin såg förresten också glad ut.


Hon pratade om serier med Elin Fahlstedt och Fabian Göranson.


Anders Björkelid pratade om sin senaste fantasyroman Förbundsbryterskan. Den är en del i en serie, precis som Eriks senaste, och det var så komiskt att de båda pratade om hur böckerna hade blivit längre än de hade tänkt sig. Förbundsbryterskan skulle tydligen bli den tunnaste i serien, men blev den längsta – hittills. Det var nog fler än jag i publiken som tänkte på de i sammanhanget berömda orden ”It’s going to be a trilogy”, även om jag inte tror att någon av dem riskerar att spåra ur åt det hållet.


Oskar Källner, Elin Holmerin och Mattias Lönnebo pratade om att ge ut böcker själv och att starta förlag.


Åka spelade in radio. Man kan lyssna på inslaget här.

Av kl. 17:27 i Bildigt, Evenemang | Taggar: , , ,

Här finns bara en författare

Felicitas Hoppe i förra numret av Vi Läser, artikeln om Berlin:

- Jag blir galen på turistbussarna som stannar här på gatan. Först kollar de in grannhuset, Deutsches Theater, sen är det alltid någon guide som pekar upp mot mina fönster och med något viktigt i rösten säger: ”Där bodde barnboksförfattaren Erich Kästner.” Men jag har kollat upp saken. Han kan ha bott här. Men det är långt ifrån säkert. Och då får jag lust att öppna fönstret och ropa: ”Här finns bara en berömd författare. Och det är jag, Felicitas Hoppe!”

Av kl. 19:40 i Citat | Taggar:

Meteorer

Författare som gör anspråk på att veta hur samhället bör inrättas skall tänka på hur de själva ser på människor som anser sig veta hur författarna bör skriva.

Meteorer, Horace Engdahl. Sant på ett sätt, förstås. Å andra sidan:

Kockar som gör anspråk på att veta hur samhället bör inrättas skall tänka på hur de själva ser på människor som anser sig veta hur kockarna bör laga mat. Lokalvårdare som gör anspråk på att veta hur samhället bör inrättas skall tänka på hur de själva ser på människor som anser sig veta hur lokalvårdarna bör lokalvårda. Ledarskribenter som gör anspråk på att veta hur samhället bör inrättas skall tänka på hur de själva ser på människor som anser sig veta hur ledarskribenterna bör skriva.

De flesta har någon form av åsikt om hur samhället bör inrättas. Författare har sällan givit intryck att ha bättre saker att säga än, tja, företagsekonomer.

Men inte heller sämre.

Av kl. 6:21 i Citat | Taggar:

Älskade LIBRIS

Via Ola Wikander:

Hammurabi’s laws : text, translation and glossary -
Richardson, M. E. J. (författare)
Hammurabi, Kung av Babylonien (medarbetare)

Jag hoppas att de hade roligt tillsammans, när de skrev sitt verk.

Av kl. 20:54 i Citat | Taggar: ,

Fragment från jobbet III

Jag håller på att gallra bland den magasinerade skönlitteraturen på jobbet. Magasinet är inget trevligt rum att vara i, men det ger en intressant bild av vilka författare som var väldigt lästa förr men som ingen – åtminstone inte av våra besökare – intresserar sig för längre.

Exempelvis fanns det omkring 40 romaner av Olle Hedberg, varav de flesta såg rätt lästa, för att inte säga slitna, ut. Men bara någon enstaka har lånats ut de senaste fem åren och majoriteten av dem har inte lånats en enda gång sedan katalogen datoriserades, vilket ju var ett tag sedan… Stackars Olle. Inte många av hans böcker fick vara kvar.

Av kl. 10:46 i Babbel | Taggar: ,

Signera boken? Skall du inte spilla kaffe i den när du ändå håller på?

Bokhora pratas det om signerade böcker. Liksom Jessica har jag ett par böcker med Neil Gaimans namnteckning, med största sannolikhet signerade vid samma tillfälle – jag och ett gäng vänner passade på att träffas i Stockholm och kikade förbi butiken. Så på rak arm tror jag att de är mina enda signerade böcker, tack och lov. Jag var ung och dum, naiv och okunnig. Jag levde i en signeringsnormativ värld. Jag visste inte bättre.

Det är lite synd, med tanke på att jag tycker om böckerna (Neverwhere och Smoke and Mirrors), och alltid blir en smula irriterad när jag öppnar dem och inser att någon jävla klåpare har kladdat i dem. Må så vara att det är författaren: jag tyckte ändå bättre om dem jungfruligt orörda, innan någon penna satt sitt spår.

Några bekanta har sett lätt förolämpade ut några gånger när de har gett mig sin senaste bok och sagt ”åh, och så skall jag bara signera den” och jag snabbt dragit undan den och sagt ”alltså … jag skulle verkligen uppskatta om du lät bli”, kanske lite för snabbt och oroligt för att hinna formulera mig fullt så diplomatiskt som jag borde, lite för ivrig att rädda böckerna. Men vad skall man göra? De är för unga för att veta sitt eget bästa, som en femåring på väg att få en slarvig tatuering.

Jag vill inte att någon skall kludda ned mina böcker med sin namnteckning. Huruvida någon är författaren eller slumpad person på gatan är nästan helt egalt.

Av kl. 0:08 i Babbel | Taggar: ,

Drakhornet

Jag brukar vara väldigt försiktig med att ta emot recensionsexemplar av egenutgivna böcker. De kan vara precis hur som helst och att såga någons egenutgivna stackars bok känns hundra gånger jobbigare än att skriva negativt om en bok som har blivit utgiven av ett etablerat förlag, så det är en situation jag vill undvika, både för min egen skull och för författarens. Hur som helst blev jag tillräckligt nyfiken på Drakhornet av Oskar Källner för att tacka ja, och trevligt nog för oss båda har jag positiva saker att säga om den.

Drakhornet börjar som vilken ungdomsfantasy som helst. En till synes vanlig pojke eller ung man, denna gång en stallpojke vid namn Erik, rycks ur sitt enkla liv med våld och död. Han får börja ett nytt liv, upptäcka att han har magiska krafter och, som till synes vanliga fantasypojkar brukar, slåss mot sitt ursprung som visst inte var så enkelt ändå.

Vad som gör Drakhornet annorlunda är att den utspelar sig i 1800-talets Sverige istället för i en påhittad värld och förankras i historien genom att bitar av både krig och en kungs död vävs in i berättelsen. Med kriget mot Ryssland som mörka moln vid horisonten leder Källner ut läsaren på den svenska landsbygden, där Erik möter troll, älvor och dryader, varav alla inte är vänligt sinnade. Det är både ett våldsamt äventyr och en ganska jordnära skildring av hårt arbetande bybor – jag gillade faktiskt det senare bättre, trots att inslag av folktrons varelser i fantasy alltid ger en extra stjärna i kanten från mig.

Drakhornet är skriven med driv och gott humör och jag tyckte om att läsa den. Tyvärr lider den av något som är vanligt bland böcker som antingen är egenutgivna eller från väldigt små förlag, och det är att den är oputsad. Böcker från etablerade förlag är naturligtvis inte alltid bra, men de brukar för det mesta kännas färdiga. Drakhornet skulle däremot behöva en omgång korrläsning till och en duktig redaktör som går loss med rödpennan på anglicismer och en del konstiga formuleringar. Källner kan berätta en historia och det är synd att den hackar lite på grund av att språket inte har bearbetats tillräckligt. Mest störande är att romanfigurerna ibland pratar en aning styltigt och ålderdomligt och ibland alldeles modernt, vilket ger ett osammanhängande intryck i en annars trevlig och underhållande dialog.

Jag skrev att jag, lite oväntat, gillade bylivet mer än äventyren och trollen. Det beror till stor del på att det Källner har lyckats bäst med är skildringen av Hanna, en byflicka med en alkoholiserad och våldsam far som försöker gifta bort henne med en äldre man. Hanna är något ovanligt i den här typen av fantasy: en helt vanlig tjej som får ta stor plats i berättelsen och inte bara för att hjälten har spanat in henne. Att vara vanlig och ändå få vara med och leka är annars förbehållet bondpojkarna, åtminstone tills de har upptäckt sitt ARV och ÖDE. Brudarna som får ta stor plats i fantasy av standardmallen brukar däremot sticka ut redan från början. Ni vet, svärd i hand, munnen full av svordomar och det eldröda håret på ända. Hanna är vanlig, men på inget sätt tråkig, eftersom hon framstår som en riktig människa och inte någon tuff brud-schablon. Både Erik och Hanna griper förtvivlat efter en möjlighet att styra sina egna liv, men i Hannas berättelse blir den kampen snäppet mer intressant, mer om kön och ekonomisk makt och en trasig familj än om genetiskt arv, soldater och hjältens vanliga ”varför jag?”-klagan. Jag vill läsa nästa bok för att få reda på vad som händer med henne – om hon nu kommer att vara med där. Erik bryr jag mig ärligt talat inte mycket om, men Hanna vill jag möta igen.

Förresten träffade jag på Oskar Källner på Eurocon för två veckor sedan och passade på att knäppa en bild, där han står mellan arrangören Sten Thaning och Marmeladkungen:

(Fafner förlag, april 2011)

Av kl. 21:23 i Bildigt, Evenemang, Recensioner | Taggar: , , , , ,

Eurocon: Några författarbilder


Karin Tidbeck (Vem är Arvid Pekon?) och Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln).


Nene Ormes (Udda verklighet), till höger, intervjuar hedersgästen Elizabeth Bear.


Lotta Olivecrona (Vren-trilogin) pratar om barn- och ungdomslitteratur, omgiven av Sara Bergmark Elfgren och Peter Bergting (Legenden om Morwhayle).

Av kl. 22:06 i Bildigt, Evenemang | Taggar: , , ,

Misslyckad författarsignering

Alex Schulman skriver i sin senaste bok om en signering då ingen kom:

”Till slut börjar jag signera mina egna böcker ändå. Jag tänker att det kunde vara trevligt för butiken att ha dem i hyllan med min namnteckning. Det kunde ju bli en trevlig överraskning för dem som köper boken. När jag signerat tio stycken springer butikschefen fram, flåsig och svettig och ropar NEJ och SLUTA. Jag frågar varför jag inte kan signera mig egen bok och han förklarar att han inte får skicka dem i retur tillbaka till förlaget om de är kladdade på.”

Ouch. Det är mycket sånt: obekväma situationer, pinsamma tystnader, stela samtal, föreläsare som inte får några applåder. Jag tycker att det är skitjobbigt att läsa – jag dör ju av sympatiskam till och med när det är fiktiva figurer som hamnar i obekväma sociala situationer. Ändå tyckte jag rätt bra om boken. (Vilket förvånade mig en aning. Fördomar, fördomar.) Ska skriva mer om den imorgon.

Av kl. 23:45 i Citat | Taggar: , ,

Science fiction-poesi och Eurocon

Ovan ett utdrag ur Science fiction av Johannes Heldén. Han är en av många författare som kommer att besöka sf- och fantasykongressen Eurocon i Stockholm i sommar. Förutom de utländska författarhedersgästerna Elizabeth Bear och Ian McDonald har arrangörerna lyckats få dit åtminstone 18 (!) svenska fantastikförfattare. Hur kul som helst.

Så alla som är intresserade av fantasy, sf eller övernaturlig skräck: Eurocon 17-19 juni i Stockholm. Kom ihåg det! En helg fullsmockad med föredrag, paneldebatter och allmänt nördsnack i baren eller runt bokborden.

Ni som inte har fyllt 26 går in gratis, men då måste ni registrera er i förväg.

Av kl. 22:23 i Citat, Evenemang | Taggar: , , ,

Småplock

Brombergs söker bidrag till en poesiantologi

Writers and Kitties (hittat hos Calliope)

GP: Bokbloggarna tar över

Av kl. 9:34 i Länktips | Taggar: ,

DWJ

Det verkar som att jag avslutar den här kvällen med att fastna i artiklar och blogginlägg om Diana Wynne Jones, som avled igår. Neil Gaimans och Emma Bulls texter om henne är hemskt fina och gör mig tårögd.

Av kl. 23:50 i Spaning | Taggar: ,

Skriva och leva

På tal om Karin Johannisson kom jag att tänka på en föreläsning hon höll på Akademiska sjukhuset förra vintern, om föreställningar kring kropp och intellekt. ”Intellektets tunna kropp”, tror jag att den hette. Jag försökte hitta mina anteckningar från den, men istället hittade jag bara lite kludd från när jag lyssnade på Jeanette Winterson i kulturhuset, också det förra vintern.

Hon pratade bland annat om hur hon inte kan integrera sitt skönlitterära skrivande med resten av sitt liv.

”I’m very nice to be around when I’m not working.” Men inte när hon skriver: ”I’m absolute hell. That’s why I don’t live with anyone.”

Hon sade att hon inte kan ha allt på en gång, och någon i publiken frågade vad hon gör då.

”Ignore everybody.”

Av kl. 23:41 i Evenemang, Skrivande | Taggar: