Tystnad

Läsning pågår

Tagg: författare (sida 2 av 3)

Veronika Malmgren x 2

Mer bilder från bloggkvällen hos Brombergs.

Dorotea Bromberg och Veronika Malmgren

Igår var jag på bloggträff hos förlaget Brombergs. Dorotea Bromberg pratade om skrivande med författaren Veronika Malmgren, som här verkar ha fått en svår fråga.

Författarna och kritiken

På kritikseminariet på litteratursociologin, som jag säkert redan har nämnt några gånger, berättade Ola Larsmo och Cecilia Davidsson om hur de som författare förhåller sig till kritik. Ingen av dem läser recensioner av de egna böckerna ingående eller försöker lära sig av dem. Davidsson kastar istället ett öga på recensionerna för att uppfatta huvuddragen i dem, men läser inte noga. Istället klipper hon ut dem och stoppar i en pärm som hon sällan tittar i. Larsmo sade att hans överlevnads-mekanism är att glömma bort recensionerna. Läsa dem och sedan låta dem falla ur minnet.

Båda sade att många författare tycker att det blir jobbigare och jobbigare att läsa kritik med tiden. En del slutar helt, antingen för att inte göra sig illa eller för att de inte bryr sig. Davidsson trodde att det, alltså att sluta läsa kritik för att den gör ont, särskilt gäller författare som har fått uppleva att bli avfärdade för samma saker som de tidigare hyllats för – vilket ju är förståeligt.

Det förvånade mig lite att många författare tycker att kritiken blir svårare att hantera ju längre tiden går. Jag vet inte riktigt varför, jag hade kanske förväntat mig att de skulle säga att man vänjer sig. Det var helt klart ett intressant samtal att lyssna på.

Att sätta i sammanhang

Den här hösten hoppade jag på en halvtidskurs i litteratursociologi, bara för att det skulle vara kul. (Ignorerar sin masteruppsats, vem, jag?) Idag var sista seminariet och vi hade besök av Cecilia Davidsson och Ola Larsmo som pratade bland annat om hur de som författare förhåller sig till litteraturkritik.

Det är många tankar om kritik som snurrar i huvudet just nu. Veckans kurslitteratur, kritikdiskussionen i ett några veckor gammalt avsnitt av Babel som jag såg igår, debatten om litteraturkritiker vs. bokbloggare som dyker upp då och då. En fras som återkommer hela tiden är ”att sätta i sammanhang”. Vad är det vanligaste svaret på frågan om vad kritiker sysslar med? Jo, kritiker sätter litteraturen i ett sammanhang. (Till skillnad från de som ”bara tycker saker”, tillägger de som kanske vill rikta en känga till tidningar som kör med korta betyg-recensioner eller folk i allmänhet som skriver om sina åsikter och upplevelser av kultur på nätet). Och ja, jag är helt med, men efter att ha hört/läst det så många gånger den senaste tiden var det roligt att höra Cecilia Davidsson berätta om hur det gick när hennes noveller skulle sättas in i ett litterärt sammanhang.

Davidsson debuterade med novellsamlingen En av dessa nätter 1994. Hon märkte då att det fanns en ovana bland många kritiker att skriva om noveller. Det visade sig bland annat genom att de klumpade ihop henne med  andra novellförfattare vars texter egentligen inte hade något annat gemensamt med hennes än just novellformatet. Senare blev det bättre, menade hon, efter att 90-talets novellboom förändrat läget.

Att klumpa ihop litterära verk som har väldigt lite gemensamt är ett exempel på hur det kan gå när man inte har koll på sammanhanget. Jag har mest märkt det när det gäller fantastik av olika slag, vilket säkert främst beror på att jag är extra intresserad av det, men kanske är det också så att den typen av litteratur oftare råkar ut för det. Jag tycker att att det är hur trevligt som helst när pressen på ett seriöst sätt behandlar ofina nördgenrer som skräck, fantasy och science fiction, men jag önskar att böckerna inte så ofta skulle sättas i händerna på kritiker som inte riktigt verkar verkar ha koll på genrerna och därför antingen uttrycker förvåning om boken visar sig vara bra eller jämför allt med Sagan om ringen eller Harry Potter.

Ett av de fånigaste exemplen var nog när en kritiker i den brittiska dagstidningen The Daily Telegraph beskrev Sergei Lukyanenkos Night Watch som ”Rowling, Russian style”. Både Night Watch och Rowlings Harry Potter-böcker är fantasy, visst, men förutom genrebeteckingen har de så lite gemensamt att det verkligen inte finns någon anledning att klumpa ihop dem. Det är ungefär lika nyanserat som om man skulle jämföra Agatha Christie och Stig Saeterbakken bara för att båda har skrivit kriminallitteratur.

Här rinner raderna iväg. Jag som hade trott att det här skulle bli ett kort inlägg. Hur som helst, det är lätt för mig att sitta här och gnälla över okunniga recensioner inom de genrer som är ”mina”. Det finns självklart områden inom litteraturen där jag skulle vara den som är borttappad, men förhoppningsvis har jag vett att tacka nej om jag skulle bli frågad om att recensera någon bok som ligger helt utanför mitt kunskapsområde. Det är ju inte alltid lätt ens när man är på sitt eget område. Jag är knappast den enda skribent som ibland är rädd för att missa grejen och skicka in något irrelevant svammel till den stackars redaktionen.

Nuri Kino om Gränsen är dragen och Bokmässetjuvar

Författare nummer tre plockades upp av Bokbussen i Borås och det var journalisten Nuri Kino, aktuell med Gränsen är dragen som är en verklighetsbaserad roman om kriget i Irak.

”Varför skriver du skönlitteratur när du är journalist? Varför skriver du inte ett reportage?” sade Kino med ett tonfall som antydde att han har fått den frågan ett antal gånger. Svaret är att han har skrivit flera reportage och gjort dokumentärer om Irak-kriget och valde denna gång att skriva en roman i förhoppningen om att nå en bredare publik.

Kino har skrivit Gränsen är dragen tillsammans med den amerikanske journalisten David Kushner. Det samarbetet började tydligen med att Kino beskrev sina idéer för Kushner som kom med en massa åsikter och kommentarer tills Kino utbrast ”Håll tyst och skriv boken med mig!” Kushner var tveksam först. Skriva en roman? Det hade han ju aldrig gjort. ”Då är det kanske dags då”, tyckte Kino.

Under arbetet med Gränsen är dragen pratade han med många gömda flyktingar och alla personer i boken är verklighetsbaserade. Det tyngsta med arbetet var att sålla bland alla dessa människor och deras berättelser för att hålla en röd tråd genom romanen och inte sluta med en jättebok på 2000 sidor.

”Kommer du någonsin att skriva ren fiktion?” frågade Clara Fröberg. ”Skriver någon ren fiktion?” blev svaret.

Samtalet hoppade vidare till Bokmässan och Kino tyckte att det var intressant med hur mycket tjuvar det finns där och vilka det är. De som stjäl mest ser ut som  ”barndomens bibliotekarier”, menade han. Han berättade också om en mindre förlagsfest som hade fått säkert 40 oinbjudna gäster som han beskrev som ”arga personer som vill ha gratis alkohol.”

Agnes Hellström om skrivande och trovärdighet

Författare nummer två på Bokbussen var Agnes Hellström, som debuterade förra året med Ränderna går aldrig ur. Den utspelar sig på en internatskola i Sigtuna, där Hellström själv har gått. Författare som på ett tydligt sätt har använt mycket av sitt eget liv i romaner brukar vara noga med att framhålla att boken är ett fiktivt verk trots de nära likheterna med verkligheten. Det sade visserligen Hellström också, att Elin i boken inte är hon, men jag tyckte att det var väldigt intressant att hon också tyckte att det var viktigt att markera likheterna: att vem hon är var relevant för bokens trovärdighet. Eftersom internatskolan är en så sluten värld är det viktigt att hon visar att hon verkligen känner till det hon skriver om.

Nu skriver Agnes Hellström på sin andra bok. Det är ingen uppföljare till Ränderna går aldrig ur, men hon utgår fortfarande ”från det jag känner till”. I första boken använde hon jag-form, vilket hon ibland upplevde som begränsande. I andra boken hoppar hon mellan flera karaktärer och tycker att det är både lättare och mycket roligare. Över huvud taget har skrivandet blivit lättare. ”De första 50 sidorna var vedervärdiga”, sade hon om debutromanen. ”De tog lika lång tid att skriva som resten av boken.” Hon berättade också att hon fortfarande skriver väldigt hattigt och ostrukturerat: ”Slutet först och så.”

Flera elever, både gamla och nutida, från skolan i Sigtuna har hört av sig med positiva kommentarer om Ränderna går aldrig ur. Gladast blir hon av nutida elever som känner igen sig och tycker att boken har hjälpt dem för att den visar att det finns ett liv utanför internatbubblan. ”Tio år senare kommer man skratta åt det som verkar viktigt då.”

 

(Jag har tidigare skrivit om Ränderna går aldrig ur här. Det fanns flera saker jag gillade med den, men tyckte att den kunde gå djupare.)

Bilder från Bokmässan

Bokmässan är inget lätt ställe att fotografera på. Visserligen många intressanta motiv, men också hemskt mycket folk som är ivägen – eller så är man själv ivägen när man stannar och försöker få en bra vinkel. Jag är fototokig i vanliga fall, men fast i en folkmassa där man armbågar någon varje gång man rör sig var det inte jättelockande att ta fram kameran. Några bilder blev det i alla fall:


Den där folkmassan.


”Lars Kepler”, dvs Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.


Petra Östergren pratar om sin första skönlitterära bok, Berättelsen om Esmara.


I bloggcafét: Helen Engqvist från Sekwa pratade om utgivningen av Claire Castillons böcker på svenska. Johanna Lindbäck, ungdomsboksförfattare och Bokhora, pratade om bloggande.

Sara Lövestam om Udda och bok nummer två

Igår åkte jag med den tidigare nämnda Bokbussen till Bokmässan. Med på bussen var tre författare som läste lite ur sina böcker och pratade om skrivande. Den första var Sara Lövestam, som vann skrivtävlingen Bok-SM förra året vilket ledde till att debutromanen Udda gavs ut av Piratförlaget.

Sara Lövestam berättade att när hon började blogga 2006 var det som ett test på om hon kunde skriva. Hon tänkte att om folk börjar läsa hennes blogg betyder det att hon faktiskt kan skriva, att det inte bara är hennes svensklärare som har tyckt det. Bloggen var på den tiden anonym och handlade mycket om hennes dejtingliv. Hon bloggar fortfarande, men under eget namn och inte lika privat.

Udda är en underhållande roman som möttes av många positiva reaktioner (jag gillade också) men många var tydligen skeptiska innan de började läsa den. Lövestam berättade att hon har sett många recensioner på nätet som inleds med ”Jag var skeptisk till den här boken, men …” men hon vet inte riktigt varför det är så. Hon var beredd på att bli sågad, men inte på den skeptiska inställningen. Är folk kanske skeptiska för att hon vann en tävling – ”bokvärldens svar på Idol”, som hon uttryckte det – eller för att de uppfattar karaktärerna som konstiga? ”Jag fattade inte att folk skulle tycka att det var konstigt”, sade hon. ”Jag tyckte att jag skrev som är mest.”

Clara Fröberg, som intervjuade författarna, tog upp några vanliga påståenden kring en författares andra bok, som att den andra är mycket svårare att skriva än den första. Lövestam menade att det påståendet utgår från att ens första bok är ens första manus: ”Bok nummer två är svårare om det är manus nummer två. Min bok nummer två är manus nummer fem.” Eftersom debutromanen var hennes fjärde manus fortsatte hon bara att skriva som hon brukar, utan vanliga andra boken-problem. Flera personer i branchen har dock varnat henne om att andra boken ofta blir sågad.

Hon pratade en del om förväntningarna på nästa roman. Nästa bok kommer nämligen inte att vara någon Udda 2, utan en mycket mörkare historia. Om Udda var feel good är andra boken feel bad. ”Jag känner nästan att jag måste be om ursäkt för att jag har skrivit en tragisk bok”, sade hon.

Fröberg frågade om den vägen till publicering – att vinna en tävling – var en väg att rekommendera. Lövestam tyckte att det var problematiskt att allt gick så fort. Förlagsarbete som brukar ta ett halvår eller mer skulle klaras av på två månader. ”Men med facit i hand blev det bra.”

 

Imorgon kommer en sammanfattning av intervjun med Agnes Hellström och på tisdag Nuri Kino.

Henning Mankells tal på IFLA

Jag är som sagt på World Library and Information Congress i Göteborg. Igår morse talade Henning Mankell om ”To be able to read and write – a question of dignity.” Jag missade talet eftersom jag var på möte med kongresstidningen, men det ligger uppe på Vimeo och jag ska titta så snart jag hinner. Det tycker jag att ni också ska göra, för enligt dem som var där är det bra och intressant.

Svensk biblioteksförening lägger löpande upp andra tal på Vimeo som kanske också kan vara av intresse, som Jan Eliasson om ordens makt.

Skrivtips från författare

Några länkar jag har samlat på mig från olika håll den senaste tiden.

Ten rules for writing fiction: Några författare ställer upp regler i The Guardian.

How to write a great novel: Olika författare snackar skrivande i Wall Street Journal.

The Art of Great Writing: 60 Writing Tips from 6 All-time Great Writers

The Art of Great Writing Part 2 – 125 More Tips from 20+ All Time Great Writers

Länkar x 3

Jag avslutar den här veckan med några länktips. Imorgon eller på tisdag ska jag försöka samla ihop länkar till mina favoritbokbloggar, men nu filar jag vidare på en recension till papperstidningen.

Så gör du säljande bokomslag
CAP&Design har en rätt lång artikel om bokomslag.

Direktförsäljning enda sättet att överleva
SvB om mindre förlag som är beroende av direktförsäljning, t.ex. på förlagets hemsida, eftersom de vanliga försäljningskanalerna inte räcker till.

På båten sa han, sa hon, sa dom…
Bokmania om författarna på Litterära båtsalongen.

Sofi Fahrman är bättre än sin bok

I måndags skrev jag om modejournalisten Sofi Fahrmans debutroman Elsas mode. Jag tyckte att den var rätt underhållande men inte särskilt bra skriven. Men jag måste säga att jag gillar hur befriande icke-pretto hon är när hon snackar om boken i intervjuer. Några citat finns hos Illusionernas blogg. Själv gillar jag det här uttalandet i senaste ELLE:

”Mitt förlag undrade nog hur det skulle gå, jag frågade ju saker som ’Hur långt är ett kapitel?'”

Ett citat om skapande


Neil Gaiman, som tydligen fyller 48 idag. Hittat hos Myskoteket. Just nu sitter jag och tittar på videon som finns länkad där. Spana in vad han säger om redaktörers reaktioner när en författare kommer med en novellsamling!

Fotoprojektet Where I Write och att skriva med penna

Via Skriva-listan fick jag tips om fotoprojektet Where I Write där några sf- och fantasyförfattare har fotograferats i sina skrivmiljöer. Det är fina bilder, särskilt den med Joe Haldeman som skriver med penna och papper i ljuslågors sken.

Det ser jättemysigt ut, samtidigt som jag tänker att det skulle jag själv inte kunna göra i längden. När jag skriver noveller (eller brukade skriva noveller, ska jag väl säga med tanke på ordtorkan detta år) och har svårt att komma igång så brukar jag börja med att skriva på papper och sedan övergå till datorn när det har lossnat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är som att vägen mellan tankarna och orden blir kortare, eller har färre hinder, när jag skriver med penna. En obruten linje från hjärnan genom armen ner på pappret. Det är väl en illusion egentligen, någon form av romantisering av penna och papper i ett datorsamhälle. Men jag bryr mig inte om varför det funkar, bara att det gör det.

Och som sagt vill jag inte skriva på papper hur länge som helst. När den tröga starten är över kan pennans långsamhet bli frustrerande och jag byter den mot tangentbordets smatter. Det går snabbare, det är enkelt att redigera och man kan skriva mycket längre utan att bli trött i handen. Men lika mysigt är det inte.

(Tillägg: jag upptäckte just mängden dockhuvuden på bilden av Ellen Datlow. Läskigt!)

Winterson om panik och skrivande

Förra veckan var jag en sväng i Stockholm för att lyssna på Jeanette Winterson på Kulturhuset. Hon är inte bara en bra författare utan också en väldigt underhållande och engagerande talare och jag klottrade nästan sju sidor i mitt lilla block.

Hon pratade bland annat om kreativitet och hur hon själv funkar i sitt skrivande och höll ett väldigt peppigt tal om att man inte ska få panik när kreativiteten inte vill lossna.
”But don’t you ever panic?” kom då frågan.
”No, I don’t panic”, sade Jeanette. ”I fall into despair and want to kill myself.”

Så var det med det rådet.

Efteråt träffade jag, efter viss förvirring (vi hade ju inte setts förut), bokbloggarna Snowflake, Boktipset och Holly Hock, vilket var väldigt trevligt.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑