Tystnad

Läsning pågår

Etikett: genussnack (sida 1 av 4)

En mörderska bland oss

enmörderska ”De sa att jag måste dö. De sa att jag har stulit andan från män, och nu måste de ta min.”

Pigan Agnes Magnúsdóttir var den sista personen som avrättades på Island. Året var 1830 och hon hade dömts för mord.

Den australiska författaren Hannah Kent fick höra om avrättningen av Agnes när hon var på studieresa på Island, och blev så intresserad att hon senare skrev sin debutroman om fallet. En mörderska bland oss (Burial Rites) tar sin början när Agnes redan har dömts, och hålls fängslad i misär i väntan på avrättningen. Hon har få rättigheter, men en av dem är rätten att välja själasörjare. Hon väljer Tóti, en ung präst utan erfarenhet av att förbereda någon för döden. Han märker snabbt att böner och prat om Gud inte intresserar Agnes, så han uppmanar henne istället att berätta om sitt liv, och så rullas ett hårt öde upp. Den karga miljön och farliga kylan, de undermåliga bostäderna, sjukdomarna, bristen.

Agnes är en kompetent person – praktisk, läskunnig och läkekunnig – som trivs bäst när hon jobbar hårt. Men hon är kvinna och det för med sig sina egna risker. ”De tror inte att tänkande kvinnor kan vara oskyldiga”, säger Agnes och även om det inte är häxeri hon är anklagad för påminner sådana delar av boken om häxprocesserna. Det är en hård tid och plats för alla, men för kvinnorna tillkommer, som så ofta, de sexuella riskerna – horrykten, övergrepp, graviditeter.

Hannah Kent använder ett lapptäcke av röster för att berätta Agnes historia. Den allvetande berättaren turas om med Agnes egen, mer poetiska röst, och blandas dessutom med brev mellan olika styrande personer som avhandlar det praktiska kring avrättningen. De är till stor del baserade på de verkliga breven och är, med den distans som tiden och fiktionen ger, ibland nästan komiska i sin byråkratiska behandling av avslutandet av ett människoliv. Det måste exempelvis tillverkas en ny yxa till avrättningen. Vem ska betala den? Vem äger den? Allt måste gå rätt till.

En mörderska bland oss är också en berättelse om fjärdingsmannen Jón Jónssons familj, som Agnes bor hos i väntan på avrättningen. De blir påtvingade att ha en mörderska boende hos sig i flera månader, men med tiden växer en försiktig respekt och även vänskap fram. Hannah Kent skildrar förändringen varsamt och låter den synas i små glimtar.

I efterordet kallar Kent sin roman för ett ”mörkt kärleksbrev” till Island och det går definitivt att känna det när man läser. Trots sitt hemska ämne och är det en vacker bok om ett vackert land. (Jag var där i somras och blev helt såld.)

Jag läste En mörderska bland oss till en bokcirkel på jobbet och när jag surfade efter extramaterial läste jag att Kent har en ny historisk roman på gång. Även den kommer att utspela sig på 1800-talet, men denna gång på Irland. The Good People, ”a moody thriller dotted with folklore and changelings”. Den släpps i höst och jag kommer absolut att läsa den.

(Damm förlag, 2014.)

Onda boken

onda boken Något dunkelt pågår vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, något mer än studenternas vanliga deppighet och stress. När studenten Pasi meddelar att han vill skriva ett arbete om den okände modernisten Leander Granlund tappar hans lärare sin vanliga fattning och verkar nästan rädd. Varför? För det finns en ond bok, som sägs leda sina läsare till helvetet, och han har stött på den förut.

Perspektiven i Kaj Korkea-ahos möjligtvis övernaturliga aka-thriller är två: Det första tillhör lektor Mickel Backman, som har svåra ryggproblem och ett halvdött äktenskap, men som brukar trivas med att undervisa. När Pasi drar upp namnet Granlund drar han också upp minnena av det värsta som har hänt i Mickels liv. Det andra studenten Calle Hollender, som dras med ångest, misslyckas med sina studier och extraknäcker som ståuppare. Han är vän med den instabile Pasi och ser honom må allt sämre.

Onda boken lät verkligen som en bok för mig. Den utspelar sig bland litteraturvetare, komplett med klagomål om litteraturens status och konkurrens om bidrag och stipendier. Den rymmer både en respekt för litteraturens förmåga att förändra liv, sorgen över att inte längre beröras (lektorn som inte längre kan läsa utan ett analytiskt filter mellan sig och texten) och rätt mycket skämtande om studentlivet. (”Det var någonting så absurt med att befinnas värdig det statliga stödet igen, för att ha läst en totalt ovidkommande kurs i pyskologi som lärt honom ingenting alls.”) Dess mystik rör en gammal diktsamling, som kanske inte håller hög litterär kvalitet (den bortglömde Granlund blev aldrig publicerad) men som besitter kraften att förgöra. Det talas om solförmörkelser och galenskap. Det är gulnade dokument, halvskrivna avhandlingar och gamla polisrapporter hit och dit. Mys!

Korkea-aho skriver dessutom med en sorts mörk humor som ofta får mig att dra på munnen mitt i karaktärernas gråa liv. Särskilt beskrivningarna av Åbo är roliga. ”Åbo var en mödosam stad att älska.” Ja, vad vet jag, jag brukar bara passera från färjan till riksvägen, halvsovande tidigt på morgonen.

Tyvärr tar Onda boken rätt god tid på sig innan den blir just ond. Det är relationstjafs, studentfylla, mikropizza och livsleda och det är inte direkt dåligt – särskilt ångestskildringarna är starka – men det är inte vad jag hade hoppats på. Istället väntar jag. Ska inte den onda boken börja härja ordentligt snart? När kommer skräcken? Det hintas ständigt om hemskheter ur det förflutna och jag förstår ju att något liknande kommer att hända igen, men det känns utdraget. Inte förrän sista tredjedelen öser den på ordentligt, skruvar upp undergångsstämningen och är den verkligen svår att släppa. Jag önskar att Korkea-aho hade börjat ta ut svängarna tidigare.

Det som dessutom är tråkigt i Onda boken är kvinnorna, eller snarare männens relationer till kvinnor, som känns som en trött klichéfest. Det är Mickels minnen av Elsa, en mycket yngre kvinna som han hade en affär med och som han tänker på som Lolita (ew – och det tyckte även hon om smeknamnet). Det är Calle, som inte fattar hur viktig flickvännen Helena är för honom förrän hon tröttnar och dumpar honom. Det enda som griper tag på det området är Mickels rädsla för att hans ryggskada inom bara några år kommer att göra honom helt beroende av sin frus hjälp, och vad det kommer att göra med dem båda. Mycket mer intressanta är de många och ofta destruktiva relationerna mellan män som skildras i glimtar.

(Schildts & Söderströms, 2015.)

Historier om ett brott

historier-om-ett-brott Ni vet när man ska resa bort och får för sig att de kanske hundratals läsbara saker man redan har i läsplattan kanske inte räcker – man kan ju vilja läsa något helt annat – och därför paniklånar lite mer e-böcker precis innan man åker? Sånt gör i alla fall jag och en sådan paniklånad bok i julas var Historier om ett brott : illegala aborter i Sverige på 1900-talet av idéhistoriken Lena Lennerhed.

Den handlar alltså om aborternas historia i Sverige från slutet av 1800-talet till 1975 års fria abort. Lennerhed skriver om metodernas utveckling, sexualmoralen och de politiska turerna kring lagstiftningen. Hon gör nedslag bland annat i en 15-årig flickas dagbok och i texter av och om abortören Ivar Olofsson som inte hade läkarutbildning men ändå genomförde tusentals aborter. Hon tittar även på hur abort skildrades i litteratur och på film under seklets första halva.

Det finns mycket intressant i den här boken, men det jag fastnade mest för var diskrepansen mellan hur den illegala aborten framställdes som otroligt farlig i både politisk propaganda och fiktion, och hur den i verkligheten, under rätt förutsättningar, i många fall gick bra. För om man tänker på ”illegala aborter förr” och hur de har skildrats i fiktionen får i alla fall jag lätt upp en bild av läskiga gubbar eller gummor som skadar eller till och med orsakar den gravida kvinnans död. Men det verkar som att efter att abortönskande kvinnor slutade käka fosfor, vilket ju var klart livsfarligt, och en sorts abortmarknad med andra metoder bredde ut sig en bit in på 1900-talet blev det betydligt säkrare.

Det skedde mängder av illegala aborter som utfördes av personer som visste vad de gjorde och som gick precis som de skulle. Det innebar såklart inte att det var ofarligt, skador och dödsfall skedde även efter att utvecklingen gått framåt, men bilden av den illegala strumpstickeaborten som alltid ledde till katastrof stämde inte riktigt med verkligheten. Men man ska inte heller glömma att de kompetenta abortörerna i många fall var mer tillgängliga för kvinnor med pengar.

Väldigt intressant, som sagt. Lennerhed skriver dessutom tillgängligt och utan akademikerkrångel. Lite varning utfärdas för de första kapitlen, där det står en del om abortmetoder och finns bilder på olika instrument. Lennerhed går inte in på några geggiga detaljer, men jag kände ett fysiskt obehag ändå.

(Atlas, 2008.)

Beautiful Disaster

201410_disaster För några dagar sedan drabbades jag av litterär sinnesförvirring och lånade hem Jaime McGuires Beautiful Disaster, för att jag ville läsa något lättsmält. Det borde ha varit uppenbart av texten på omslaget att det var helt fel sorts lättsmält för mig, men jag tog den ändå. Det ledde till en arg lässtund och följande dialog:

Sambon: ”Vad läser du?”
Jag: ”En sjukt irriterande bok, jag hatar den.”
Sambon: ”Men varför slutar du inte läsa den då?”
Jag: *mummel mummel veta vad som händer, hur kasst kan det bli? mummel mummel*
Sambon: ”Sluta läsa. Googla slutet.”

Jag slutade läsa efter sådär 50 sidor. Jag har inte googlat slutet, men vem som helst med en halv hjärncell kan väl ändå räkna ut hur det går.

Så vad är Beautiful Disaster? En otroligt klyschig historia om en städad tjej (möjligtvis med stök i sitt förflutna, men jag kom inte så långt att jag fick reda på vad) som möter en skitsnygg och farlig kille. Gnistor flyger. Abby och Travis tjafsar ständigt, men umgås ändå. Alla tjejer slänger sig som galna över Travis – utom Abby, såklart. Och självklart gör hennes ointresse att han hänger upp sig som fan på henne. Ni hör ju. I stort sett allt jag hatar med klyschiga kärlekshistorier.

Den är tråkigt skriven och alla karaktärer är irriterande och för att göra det hela ännu värre beskrivs nästan alla kvinnor, utom Abby och hennes bästis, som puckade bimbos. Det är faktiskt ännu mer störande än den aggressive och revirpissande bad-boy-som-kanske-kan-tämjas-fantasin Travis. Jag klarar inte av ”Alla kvinnor är dumma och ytliga utom jag”-attityd. Grattis Abby, du är patriarkatets lilla bitch.

En varg söker sin pod

Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli har i samarbete med Expressen Kultur en podcast med det fantastiska namnet ”En varg söker sin pod”. Jag lyssnade på första avsnittet någon gång innan jul och jag och sambon gav varandra ett antal WTF-blickar över köksbordet. Första intrycket var inte så bra, kan man säga. Ganska underhållande, men alltför fnissigt, flamsigt och rörigt. (Innan jag klagar vidare kan jag ju säga att andra avsnittet, som handlade om The Hobbit, och tredje avsnittet, om Girls, vithet och bristen på svarta karaktärer i tv-serier, var mycket bättre.) Dessutom sades det en del sunkiga saker.

Ämnet för den första delen var Stig Larssons självbiografi När det känns att det håller på ta slut. De sa säkert något intressant om den, men det enda som faktiskt fastnade i minnet på mig var olika varianter av utseendesnack – tydligen var han snyggare när han knarkade.

En episod i boken är att Stig Larsson binder och piskar en ung kvinna och har analsex med henne och hon börjar gråta. Det här har nämnts i en och annan intervju med Larsson och han har sagt något i stil med att han hade tur att hon inte anmälde honom, men hon ville egentligen. ”Tjejer vill en sak men säger något annat.” Trevlig kille, det där.

När Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli tar upp det så börjar de prata om att de har svårt att föreställa sig att en person som ser ut som Larsson kan göra en sådan sak, för han ser numera ut som en liten tant. De återkommer till det åtminstone en gång till i skämtsamma toner och en av dem (jag minns inte vem) säger att hon inte ens tror att det hände, utan hon tolkar det på samma sätt som när hon hör äldre människor prata om vad som hände förr och saker de gjorde när de var unga, fast det de berättar inte är sant utan en rejäl överdrift.

Vad som verkligen hände vet ju ingen som inte var där, men allt jag kunde tänka på att en kvinna kanske blev utsatt för ett övergrepp, eller åtminstone hade en obehaglig upplevelse (ledtråd: gråt), och där sitter de i sitt radioprogram och fnissar om det för att göra sig lustiga över Stig Larsson, som om tjejen var helt irrelevant i sammanhanget. Fräscht, verkligen.

Vi måste prata om spoilers: Kontrast, feminism och John Clute

Det är färre uppdateringar på Tystnad nu. Det kommer nog att vara så, de sista veckorna inför Kontrast. Åtminstone som inte handlar om kongressen. Förlåt. Det går över snart. Lovar.

Vi börjar få en ganska lång lista på klara programpunkter och ytterligare en lång lista som kanske bara saknar den där sista personen som skall säga ja. Andra är svårare att hitta någon till. Som förslaget om en paneldiskussion om bortglömd tidig feministisk science fiction, där vi har en person som kan ämnet och vill prata om det men inte har tid att förbereda ett föredrag. Det skulle vara så intressant. Problemet är att anledningen till att det skulle vara så intressant är att man inte hör någon prata om det och anledningen till att man inte hör någon prata om det är att det är så få som kan det här med artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets feministiska dystopier. Personer som kan prata om Joanna Russ, Alice B. Sheldon (Tiptree), Kelley Eskridge, Ursula Le Guin och så vidare går det tretton på dussinet. Men före femtiotalet? Nog för att de finns, men tillräckligt många av dem skall komma på kongressen också.

Eller personer som kan prata om spoilers på ett vettigt sätt – alltså inte bara har en (stark) åsikt, utan genomtänkta resonemang. Jag kan tycka att det finns viss typ av litteratur (där en stor del av upplevelsen handlar om att någonting man trott var fel uppenbarar sig eller där författaren har eftersträvat en paranoia i berättelsen, som Philip K. Dicks ”Second Variety”) där det finns en poäng i att inte förstöra den upplevelsen, men det handlar om undantagsfall. Likväl har det särskilt på nätet vuxit fram en kultur av att man inte skall avslöja för mycket, åtminstone som norm – vilket betyder att normen är att man inte kan diskutera boken på djupet. Det är problematiskt, inte bara för att spoilerrädslan är onödig, utan för att den i längden kan vara direkt skadlig för hur vi diskuterar berättande, när våra recensioner helt släpper kritikerns perspektiv och bara blir konsumentupplysning, samtidigt som det inte verkar finnas något vetenskapligt stöd för att vi faktiskt skulle njuta mindre av en berättelse där vi vet vad som händer. Och hur skulle vi själva kunna avgöra saken? Som Björn Lindström påpekade på Fanaclistan när ämnet diskuterades i går: själva kan vi aldrig riktigt bedöma vad en spoiler har gjort med vår läsupplevelse. Vi läser första gången antingen med den eller utan den. Vi kan inte väga upplevelserna mot varandra, för en text kan bara upplevas på det ena eller det andra sättet av varje enskild invidiv. Aldrig båda.

Men, ja. Så värst genomtänkt vet jag inte om min position är.

Spoilers är för övrigt en av de saker som John Clute tog upp i intervjun som jag nämnt tidigare och som Maria postade bilder från. Den ligger på nätet nu. Under första halvan frågar Johan Anglemark och Anna Davour ut Clute om hans liv, om science fiction och att skriva kritik. Andra halvan intervjuar jag honom om The Encyclopedia of Science Fiction. Mitt mål för eftermiddagen var att inte ta upp Wikipedia. Det gick nästan – det var åtminstone inte jag som drog upp ämnet. Men jag lyckades i alla fall avhålla mig från att gå i polemik när han sade saker jag inte höll med om.

Videon finns här.

How to Be a Woman

I onsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Caitlin Moran. Hon var fantastiskt rolig och charmig och jag hoppas att samtalet mellan henne och Jan Gradvall dyker upp på nätet någon gång så att ni som inte var där får chansen att höra också. Jag tror att ögonblicket när jag blev lite kär i henne var när Gradvall sa något i stil med ”Du är anställd av The Times…” och hon gjorde ett klentroget ansiktsuttryck och bara ”I KNOOOW!” som att det var både den mesta absurda och mest fantastiska saken i världen.

I början av året läste jag hennes bok How to Be a Woman. (Jag hade, precis som ett gäng andra medlemmar ur bokbloggsmaffian, införskaffat den efter Helenas entusiastiska recension.) Den kan beskrivas som en feministisk självbiografi med mycket humor och jag gillade den. Den är smart, arg och förbannat underhållande med hög igenkänningsfaktor. Jag var dock inte helt såld. Att jag inte alltid håller med Moran struntar jag för tillfället (för när läser man någonsin en 300-sidors bok och håller med om precis allt) utan det jag hade problem med var dels att hon gör det för enkelt för sig och dels att hennes perspektiv på saker och ting är väl snävt.

Jag menar, ”Don’t bother” som svar på många av de idiotiska krav kvinnor känner på sig känns så jävla enkelt när man väl har nått dit, och jag är helt jävla för ett stort, fett DON’T BOTHER, men det kan också vara ljusår bort innan man har nått dit, och jag tycker att hon till stor del missar vägen däremellan. Samtidigt tror jag att Moran är väl medveten om att hon gör det enkelt för sig och absolut medveten om att såna där feminister med akademisk bakgrund (typ jag) kommer att sitta och gnöla ”men analyseeera meeeeera” mellan gapskratten och jag tror också att hon skiter fullständigt i det, för boken är inte skriven främst för dem. (Och hade den varit det hade den inte nått så många läsare som den har gjort, och ju fler som läser så här roliga och lättillgängliga feministiska texter, desto bättre.)

Hur som helst tänker jag inte gå närmare in på mina invändningar än så, för Martina Lowden tog upp det så bra i DN nyligen när hon recenserade den svenska översättningen Konsten att vara kvinna att jag tänker helt enkelt hänvisa er dit istället. Ha!

Dagens bok var också på Kulturhuset och har bloggat om det.

Nattens ögonbryn

Den här hetingen till bok gallrade jag idag, men var såklart tvungen att bevara dess omslag för eftervärlden. Det första jag fastnade för var den rosa ögonskuggan och ljuset i ögonen. Haha, hjälp?! Det andra var de tydliga hårstråna mellan hennes ögonbryn och jag tänkte något i stil med ”kul med snygg kvinna som inte är perfekt noppad”. Sedan tänkte jag på hur otänkbart ett motsvarande omslag skulle vara idag och då blev jag trött.

(Egentligen hade jag tänkt skriva något om måndagkvällen på PUNKTmedis eller Caitlin Moran på Kulturhuset igår, men, eh, trött. Då blir det sånt här istället.)

Kyrklund talar ur graven: apropå hendebatten

På nästan alla europeiska språk vore det tämligen knepigt att skriva långa utgjutelser, så att man inte vet om det är fråga om pojke, flicka eller Gud. På persiska underlättas uppgiften väsentligt av att språket saknar varje slag av genusbeteckning, därhän att även ”han” och ”hon” uttryckes med samma ord. Att det språkliga uttrycket inte tvingar till specificering är en uppenbar tillgång, när det gäller att betona framställningens allmänna och symboliska syftning, att mana fram en panteistisk allkänsla. De gängse skönhetsattributen och kroppskaraktärerna – månansikte, kind, lock (fläta), hjärtetjuv, turk (för att beteckna skönhet och grymhet) osv. – är också genomgående desamma. […] Att översätta sådana saker till andra språk är icke lätt. Tyskarna går robust in för maskulinum över hela fronten, vilket må vara sakligt riktigt, men för med sig en frän odör av kompakt manlighet och korporationserotik, som inte riktigt hör hemma i Shiraz. Engelsmännen med sitt mer avkönade språk klarar sig bättre; när det kommer till det kritiska pronominet tar de på sig en viktorianskt oberörd min och säger ”she”, så länge vederbörande inte har skägg.

Ur Till Tabbas.

Fantastiklänkhög

I Uppsala kan man prata om The Dispossessed av Ursula K. Le Guin. Le Guin är bra saker. Läs hennes böcker så får du se.

I Uppsala kan man också tycka att Maria Nygård skall få årets Alvarpris. Maria Nygård är också bra saker. Titta på videon så får du se.

(Man kan till och med tycka det utanför Uppsala.)

Requires Only That You Hate har skrivit om kvinnors styrka och hur kvinnor i böcker så ofta måste vara svaga, åtminstone innerst inne.

Anna Gustafsson Chen har skrivit om en kinesisk science fiction-novellsamling. Tänk om man kunde få se mer sådant översatt till svenska.

Steampunkförfattaren Lavie Tidhar har gjort folk upprörda genom att kalla steampunk för ”fascism for nice people”.

Min favoritmonsterscen någonsin. Hell had come to the Kimmundy.

Drottninggatans bokhandel startar dystopiläsecirkel.

Via File 770 hittade jag ”Fact-checking Ray Bradbury”, en text som Stephen Andrew Hiltner skrev om Bradbury strax efter hans död. Jag har lite svårt att förstå Mike Glyers reaktion på vad jag ser som en respektfull och uppskattande text som även råkar nämna att personer som nyligen drabbats av stroke lätt blandar ihop saker.

Nej till Liv

När jag läste Liv Strömquists Prins Charles känsla för något år sedan hade jag mycket roligt åt hennes vassa och humoristiska dissekering av de normer och föreställningar som omgärdar kärlek och parförhållanden. En av få invändningar jag hade då var plakattydligheten, och jag har ännu större problem med den i hennes senaste Ja till Liv! som är en spretig samling serier, ordnad som en ilsken ABC-bok, om allt från moderater till Barbapappa.

Prins Charles känsla fick mig att skratta högt gång på gång, men Ja till Liv! är inte lika mycket i min smak och jag blir mer trött än upplivad av Strömquists vevande. Även om det finns genomgående teman, som genus- och klassfrågor, saknar jag det sammanhängande från Prins Charles känsla, de små akademiska utläggningarna om ett ämne som intresserar mig mycket. Ibland uppskattar jag Strömquists sätt att koka ner saker och ting till enkla och tydliga rader, men alldeles för ofta blir det mest ”jaha”. (Kanske har det också att göra med något så banalt som att jag inte är lika överens med henne den här gången.)

Visst finns det riktigt bra inslag. Den fyra sidor långa ”Barn är Kristdemokrater” är fantastiskt rolig och som eventuellt blivande kulturtant gillar jag såklart hennes kängor mot de delar av kulturvärlden som hånar den publik som gör den möjlig.

Enligt en uråldrig tradition inom japanskt pärlfiske är det äldre kvinnor som dyker ner mot botten. Man menar nämligen att äldre kvinnor är extra tåliga för att vistas i en kall, kvävande, händelselös miljö där det är svårt att andas. Kanske är det därför det är medelålders kvinnor som konsumerar all kultur i Sverige.

Min favoritruta hör ändå till ”Heterohetsaren”:

Den sortens ilska vill jag ha, inte några sidor ”information till Robert Gustafsson” om att ingen vill ligga med honom. Det är möjligt att han förtjänar det, men det innebär inte att det är intressant.

En av de mest klockrena serierna handlar om framgångsrika nördar som använder sin plats på kultursidorna till att uppvärdera nördskapet och whina över att de inte fick ligga när de gick i skolan. Det är då Strömquist är som bäst, när hon tydliggör maktpositioner hos folk som kanske inte ser dem själva. Men den oftast återkommande känslan när jag läste Ja till Liv! var ändå irritation över att bli skriven på näsan.

(Galago, 2011)

Välmenande men platt: Amandas bok

(UNT-text från i våras, som vanligt den oputsade versionen.)

Katerina Janouch är mest känd som sexrådgivare i tidningar, men hon har också skrivit en lång rad böcker där självbiografiskt inspirerade romaner står sida vid sida med barnböcker och facklitteratur. I sin första ungdomsroman Amandas bok kombinerar hon rådgivaren med författaren för att skriva en faktaspäckad berättelse om kärlek och sex.

Med utgångspunkt i målningen “Danae och guldregnet” bestämmer sig högstadietjejen Amanda och två klasskompisar för att göra ett skolarbete om oskulder. De gräver i oskuldsbegreppets betydelser och mödomshinnemyter, diskuterar skolkorridorernas orättvisa könsroller och läser Suzanne Brøgger och Erica Jong i jakt på att förstå vad som egentligen är grejen med sex. Samtidigt har hon motstridiga känslor inför barndomskompisen Axel.

Jag uppskattar verkligen vad Janouch försöker göra, men det stannar där – vid ett försök. Den upplysande rösten lyckas inte smälta samman med den berättande, vilket får fiktionen att kännas som ett tunt lager ovanpå istället för att vara den bärande grunden. Förhållningssättet i Amandas bok är öppet, nyfiket och uppmuntrande och kan säkert ge tonåringar svar eller stöd, men som roman är den blek med sitt platta språk och snabbt glömda personporträtt.

Det ligger nära till hands att jämföra med en annan av vårens ungdomsböcker där sex och kärlek står i centrum. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson handlar, i korthet, om rätten att vara kåt. I likhet med Janouchs roman skildrar den det svåra med att lista ut vad man gillar och dessutom våga göra det när omgivningen muttrar “slampa”, men Ohlsson gör det utan den föreläsande tonen.

Medan Amandas bok är sympatisk men litterärt ointressant är Jag är tyvärr död… sprudlande livfull – trots titeln – och upprorisk utan minsta pekpinne. Hade man kunnat kombinera de bästa dragen ur de två hade man kanske fått den ultimata ungdomsromanen om sex.

(Bonnier Carlsen, 2011)

Ben hit och ben dit


Det här med kvinnokroppsdelar på omslag känns minst sagt tramsigt ibland.

Ménage à trois

Girl Genius: "Who thought having two boyfriends was a good idea?"

En annan av de serier jag följer är Girl Genius, av Phil och Kaja Foglio. Den har de där episka ambitionerna jag saknar hos många nätserier, för att det är roligt att det finns sådana också. Ett något tröttsamt inslag är det någorlunda lågintensiva men ändå förekommande svartsjukedramat mellan Gilgamesh Wulfenbach och Tarvek Sturmvoraus. Min förhoppning är att huvudpersonen, Agatha, skall bestämma sig för att det är dumt att välja bort någon av dem och, om hon nu skall ha den ena eller den andra, ta båda.

Det skulle vara så uppfriskande.

Länkhög

Johan

Landet Annien och In Another Library diskuterar att läsa fantastik av kvinnliga författare – med tanke på att det inte direkt finns någon brist på läsvärd sådan.

I Helsingborgs Dagblad skriver Jenny Högström om Maria Schottenius intervju med Linda Boström Knausgård.

Engelskspråkiga Wikipedia har en ambitiös genomgång av vad som händer i George R.R. Martins A Dance with Dragons. Det är bra för oss som efter att ha kämpat oss igenom A Feast for Crows nog ärligt talat hellre lägger den tiden på att läsa någonting annat.

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑