Tystnad

Läsning pågår

Etikett: historiskt

The Girl from Everywhere

girlfromTidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

En mörderska bland oss

enmörderska ”De sa att jag måste dö. De sa att jag har stulit andan från män, och nu måste de ta min.”

Pigan Agnes Magnúsdóttir var den sista personen som avrättades på Island. Året var 1830 och hon hade dömts för mord.

Den australiska författaren Hannah Kent fick höra om avrättningen av Agnes när hon var på studieresa på Island, och blev så intresserad att hon senare skrev sin debutroman om fallet. En mörderska bland oss (Burial Rites) tar sin början när Agnes redan har dömts, och hålls fängslad i misär i väntan på avrättningen. Hon har få rättigheter, men en av dem är rätten att välja själasörjare. Hon väljer Tóti, en ung präst utan erfarenhet av att förbereda någon för döden. Han märker snabbt att böner och prat om Gud inte intresserar Agnes, så han uppmanar henne istället att berätta om sitt liv, och så rullas ett hårt öde upp. Den karga miljön och farliga kylan, de undermåliga bostäderna, sjukdomarna, bristen.

Agnes är en kompetent person – praktisk, läskunnig och läkekunnig – som trivs bäst när hon jobbar hårt. Men hon är kvinna och det för med sig sina egna risker. ”De tror inte att tänkande kvinnor kan vara oskyldiga”, säger Agnes och även om det inte är häxeri hon är anklagad för påminner sådana delar av boken om häxprocesserna. Det är en hård tid och plats för alla, men för kvinnorna tillkommer, som så ofta, de sexuella riskerna – horrykten, övergrepp, graviditeter.

Hannah Kent använder ett lapptäcke av röster för att berätta Agnes historia. Den allvetande berättaren turas om med Agnes egen, mer poetiska röst, och blandas dessutom med brev mellan olika styrande personer som avhandlar det praktiska kring avrättningen. De är till stor del baserade på de verkliga breven och är, med den distans som tiden och fiktionen ger, ibland nästan komiska i sin byråkratiska behandling av avslutandet av ett människoliv. Det måste exempelvis tillverkas en ny yxa till avrättningen. Vem ska betala den? Vem äger den? Allt måste gå rätt till.

En mörderska bland oss är också en berättelse om fjärdingsmannen Jón Jónssons familj, som Agnes bor hos i väntan på avrättningen. De blir påtvingade att ha en mörderska boende hos sig i flera månader, men med tiden växer en försiktig respekt och även vänskap fram. Hannah Kent skildrar förändringen varsamt och låter den synas i små glimtar.

I efterordet kallar Kent sin roman för ett ”mörkt kärleksbrev” till Island och det går definitivt att känna det när man läser. Trots sitt hemska ämne och är det en vacker bok om ett vackert land. (Jag var där i somras och blev helt såld.)

Jag läste En mörderska bland oss till en bokcirkel på jobbet och när jag surfade efter extramaterial läste jag att Kent har en ny historisk roman på gång. Även den kommer att utspela sig på 1800-talet, men denna gång på Irland. The Good People, ”a moody thriller dotted with folklore and changelings”. Den släpps i höst och jag kommer absolut att läsa den.

(Damm förlag, 2014.)

Vinterfolket

Vinterfolket Titta på det här omslaget. Läs titeln. Och det är en spökhistoria. Som gjord för mig, right?

Nja.

Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i West Hall, ett litet samhälle i Vermont. Det är en plats som det går konstiga rykten om, eftersom det händer då och då att folk försvinner. Kring sekelskiftet 1900 levde där Sarah Harrison Shea, vars dagböcker senare fick viss uppmärksamhet eftersom hon skrev detaljerat om döda som återvänt, bland annat om sin lilla dotter.

I Sarahs hus i nutid bor tonårstjejen Ruthie, med sin mamma och lillasyster Fawn. När mamman en dag försvinner, ringer Ruthie inte polisen, utan hon och systern börjar istället söka igenom huset efter ledtrådar, och nuet flätas samman med det förflutna. De är dessutom inte ensamma om att nysta i vad som egentligen händer i West Halls vildmark.

Jag gillade Vinterfolket, mestadels. Den är krypande obehaglig och sorglig med stämningsfulla skildringar av det kalla vinterlandskapet med mörka skogar – där någon kanske, kanske inte, rör sig mellan träden – och karga klippor. Kyla, mörker, isolering. Full pott på miljöfronten! Även vardagslivet och relationerna (Sarah och dottern, Sarah och mostern, Ruthie och Fawn) är fint tecknade. I synnerhet Sarahs liv är uppslukande att läsa om, från uppväxten med den magikunniga ”Moster”, till de tragiska händelserna kring hennes dotters och hennes egen död.

Men någonstans när upplösningen närmade sig tyckte jag att stämningen försvann och jag började irritera mig på karaktärerna och hur de betedde sig. Jag är inte helt säker på om det bara var boken eller om det också var jag – jag läste de sista kapitlen efter nångra dagars glapp, och var kanske inte på humör längre. Hur som helst störde jag mig på att de som tidigare kanske betedde sig lite off för att de motiverades av sorg och förtvivlan, slog över till någon sorts b-filmsondska där de tidigare trasiga men någorlunda rimliga personerna exempelvis log eller skrattade listigt och lurigt när de gjorde hemska saker. Det trovärdiga ersattes av tokerier.

Något som störde redan från början var dessutom slarvig korrläsning. Moster kallas faster, Sarah kallas Sara, osv osv.

(Bazar, 2015.)

Kungadottern

kungadottern Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.

Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?

Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.

(Berghs förlag, 2015.)

Mississippi av Hillary Jordan

Det börjar med en grav i lera och regn och det slutar med samma grav. Det är uppenbart från början att berättelsen kommer att återvända till den, men även utan en början som denna hade man förstått att det är på väg åt helvete, och att varje jobbig händelse lär att följas av ytterligare en. Det ligger något olycksbådande över hela romanen, en stämning av annalkande katastrof som tornar upp sig likt oväder vid horisonten.

Mississippi (Mudbound på engelska) utspelar sig till största delen i den amerikanska södern på 1940-talet. Den berättas ur flera perspektiv, men jag uppfattar Laura som huvudpersonen.

Laura är fortfarande ogift vid 30 års ålder (the horror!) och antar att man och familj helt enkelt är något hon kommer att få leva utan. Så träffar hon Henry och blir väl inte kär, men tacksam över att någon vill ha henne. Deras liv är ganska trivsamt ett tag, tills Henry gör slag i sin dröm om att äga en gård och bruka jorden. Finnes ej: elektricitet, rinnande vatten eller täta väggar. Finnes: lera och Henrys skitstövel till pappa. Laura vantrivs, men biter ihop.

När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. […] Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.

Andra som gör sina röster hörda är Henry och Henrys yngre bror Jamie, som är en typisk charmig strulputte med inre mörker. Hap, som är en av de svarta arrendatorerna på Henrys mark, och hans fru Florence, som fungerar som barnmorska på landsbygden, står för ett annat perspektiv: det från dem som sliter på fälten utan att själva äga marken de arbetar på eller huset de bor i.

Det perspektiv som är mest centralt vid sidan av Lauras är Ronsels. Ronsel är Haps och Florences äldste son och soldat i andra världskriget. Tiden i kriget är såklart gräslig, men i Europa får han samtidigt uppleva något som han inte kommit i närheten av hemma: känslan av att bli sedd först och främst som en man, istället för en en svart man.

Mississippi handlar mycket om rasism och jag-formen gör att den kommer nära på ett ganska magstarkt vis. Istället för att “Henry tyckte si och så” får man höra de olika berättarna vädra sina sunkiga åsikter direkt. Även de som antagligen själva tycker att de behandlar de svarta på ett bra sätt och är vänligt inställda till dem är rasistiska som fan, eftersom de ser svarta som av naturen mindre civilicerade än vita och maktobalansen mellan dem som självklar.

Det är tur att Henrys vidrige far Pappi inte har en egen berättarröst, för då hade jag kanske slängt boken ifrån mig. Och det hade ju varit synd, eftersom den är läsvärd. Det finns en tilltalande lätthet i hur Jordan väver sitt nät och drar åt det så att det känns som att det inte hade kunnat gå på något annat sätt.

Jag är också väldigt förtjust i den stadiga Florence, med hennes blandning av pragmatism och mysticism:

Henry McAllan var lika marksjuk som andra karlar jag sett, och tro mig, jag har sett många, både färgade och vita. Det syns i ögona på dom, dom ser på marken som på en kvinna som dom har begär efter.. […] Vita eller svarta, ingen av dom har vett nog att förstå att det är marken som äger dom. Den tar deras svett och blod och deras hustrurs och barns svett och blod och när den har tagit allt så tar den deras kroppar med, tuggar och tuggar i sig tills dom har blivit till ett och detsamma, marken och dom.

I en intervju i slutet av boken säger Hillary Jordan att det svåraste var att fånga de svarta romanpersonernas sydstatsdialekt. Om hon lyckades bra med det eller inte märker man inget av när man läser översättningen, eftersom en sådan sak är omöjlig att överföra till svenska. Här pratar Ronsels föräldrar på ett vis som mest känns vagt “obildad lantis”, utan tillhörighet på något särskilt ställe, och det är ju lite synd. Så vill man att det ska höras på personerna var de befinner sig får man läsa den på engelska istället.

(Historiska Media, 2012)

Från tigerns käftar till havets gap: Jamrach’s Menagerie

Det är andra halvan av 1800-talet i London och Jaffy växer upp lika lerig och stinkande som staden han lever i. En dag stöter han på en tiger som har rymt, och efter det tar hans liv en helt annan väg. (Det är förresten ett fantastiskt stycke, mötet med tigern. Jag citerade ur det här.) Tigerns ägare Jamrach, som handlar med exotiska djur, blir alldeles till sig över det som har hänt och Jaffy börjar jobba hos honom. Det visar sig att han har god hand med djur och när han blir äldre följer han med på en expedition som ska fånga en ”drake” åt en rik kund.

Jamrach’s Menagerie börjar som ett uppsnyggat pojkboksäventyr och dyker sedan ner i kolmörker. Jaffys första resa kommer att förfölja honom för alltid. Jag tror att den kommer att förfölja mig ett tag också. Carol Birchs språk är drömlikt och bildrikt, så fullt av färger, lukter och smuts. Det där glidande drömska skiftar nyans ju längre resan går, får en sjuklig ton, men finns alltid där.

And on and on in that dream – seven dark days and nights that had begun to feel eternal. The superstition of sailors is no more than the lone howling of millions of miles between you and dry land and home, making you know you are a thing that can die. Superstition, dark, spiky, high-stepping, stalked with cloven foot upon our decks.

Holly Hock skrev att det inte finns någon skurk i Jamrach’s Menagerie och det stämmer. Visst hamnar Jaffy i konflikt med andra, men det uppstår ingen direkt fiendskap. Kraftmätningen står snarare mellan människan och naturen. Å ena sidan de instängda, plågade djuren, å andra sidan de sårbara människorna i den vilda naturens grepp, människorna som när deras bräckliga trygghet har tagits ifrån dem inte är mer än djur själva.

Jag tyckte om Jaffys år som djurskötare hos Jamrach. Vänskapen och maktspelen som uppstår mellan honom, pojken Tim och Tims syster Ishbel är skickligt skildrade, både det fina och det fula i deras band till varandra. Hur mycket jag än uppskattar det saltstänkta äventyret (som Johan påpekade för ett tag sedan blir en bra bok ännu bättre av att utspela sig till havs) och hur mycket mörkret i bokens andra halva än höll mig smärtsamt fast, saknar jag de lyhörda detaljerna när Birch skriver om vänskap, kärlek och manipulation. Det försvinner bland galenskap och lidande och kanske är det bara rimligt att det uppstår en större distans då. Det är Jaffy som berättar. Hur skulle han i efterhand kunna detaljanalysera den galna tid då han själv knappt visste vad som var verkligt?

Jag tackar för resan, Carol Birch.

(Canongate, 2011)

(Jamrach’s Menagerie var förresten nominerad till Bookerpriset, men fick smisk av Julians Barnes The Sense of an Ending. Jag ska inte gorma om att den borde vunnit eller så, dels eftersom jag inte har läst de andra kandidaterna och dels eftersom litterära priser inte engagerar mig särskilt mycket, men jag tyckte mer om den här än om vinnaren. Barnes bok gillade jag mycket fram till slutet, som gjorde mig jävligt irriterad. Men det kanske jag skriver om någon annan gång.)

Månskensvargen

Jag tyckte att det behövdes en recension här, efter allt mitt småprat, men jag kände inte för att skriva någon. Vad göra? Ta en gammal text, om ungdomsromanen Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm:

Det är 1300-tal och pesten sveper genom Sverige. Fjortonåriga Ylva har vallat djur halva sommaren och när hon återvänder till sin by möts hon av eld och död. Hus och sjuka kroppar brinner. Hon flyr. Men hon är inte ensam länge, för i skogen möter hon en stum pojke. Vad är han? En farlig vittra, en räddande ängel eller bara en illaluktande vekling som vet hopplöst lite om att leva i vildmarken? Tillsammans finner de sätt att överleva.

Augustprisnominerade Månskensvargen är en fängslande berättelse om desperation och kärlek. Genom svält och kyla klänger sig Ylva och pojken hon kallar Ulv fast vid livet och vid varandra. Trots att ensamheten gör dem väldigt utsatta erbjuder den också frihet att växa utanför den trygga världens normer, där ingen av dem passade in.

Med ett egensinnigt språk och historiskt kunnande, som återkallar en flydd tid utan att bli svårläst eller för faktatungt, har Holm skrivit en stark roman om vuxenblivande i en hård värld. Det enda problemet är att det plötsligt avhuggna slutet lämnar en känsla av ofullständighet. Tydligen är en fortsättning på väg, men även böcker som kommer att följas av en del till bör ha ett riktigt slut.

Publicerad i UNT, någon gång i slutet av 2009

(Bonnier Carlsen, 2009)

Ett riktigt slut

I helgen läste jag ut Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm. Den är Augustiprisnominerad i barn- och ungdomskategorin och är en mycket bra roman om två ungdomars kamp för att överleva i ett medeltida Sverige där pesten härjar. Min recension av den kommer i papperstidningen i helgen, men jag tänkte här utveckla något som inte fick plats där och det är vad jag tycker om slutet. I recensionen kallar jag det plötsligt avhugget. Det är väl ett fint sätt att säga att när jag hade läst den sista meningen tänkte jag ”men vad faan?!” Det berodde på att jag hade väntat mig en avslutad berättelse men fick istället ett slut som pekar framåt mot en bok till. Nya trådar startade utan att de gamla riktigt hade knutits ihop. Nu har jag läst någonstans att en fortsättning kommer, men det visste jag ju inte då.

Jag läser mycket fantasy och är därmed van vid långa bokserier och jag har inget emot fortsättningar i sig. Skillnaden är att i fallet med fantasysviterna så meddelas det vanligvis på omslaget att det är första delen av si och så många. När jag börjar läsa en sådan bok så vet jag att jag inte kommer få hela historien på en gång. Man vet att man riskerar att få vänta länge på slutet. (Även om de som plockade upp första delen av Robert ”It’s going to be a trilogy” Jordans Wheel of Time i början av 90-talet knappast väntade sig att femton år senare skulle författaren dö och lämna efter sig en ännu inte färdigskriven mastodontfantasyserie som hunnit växa till elva tegelstenar.)

Men när det gäller Månskensvargen så finns det inget på omslaget som antyder att den inte är en fristående roman och därför känner jag som läsare mig rätt lurad när jag tror att jag ska få ett snyggt ihopknutet slut och istället får värsta såpa-cliffhangern. Jag vet inte om fortsättningen var planerad eller inte när Månskensvargen skrevs, men oavsett om den var det eller inte så borde något ha varit annorlunda. Om den var planerad kunde det stått i boken. Om den inte var planerad borde boken fått ett riktigt slut. Eller förresten, jag tycker att även böcker som ska få en fortsättning borde ha ett riktigt slut. Även om en historia ska fortsätta i många böcker borde ändå varje enskild bok ha någon känsla av avslut.

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑