Tystnad

Läsning pågår

Etikett: kärlek (sida 1 av 2)

”Förlåt, kan vi prata om sexy Gandalf?”

romancepodden

Senaste tiden har jag lyssnat mycket på Romancepodden, en otroligt underhållande podd där Julia Skott, Amanda Idberg, Melody Lovelin, Nikoo Jorjani och Elin Jonsson vänder och vrider på den bespottade genren romance (som jag själv har massor av fördomar om, får jag erkänna). Det är en sån där podd som är lite farlig att lyssna på på offentliga platser, dels för att den är så jävla rolig och dels för att de pratar ganska mycket snusk och kroppsdelar. Varje gång jag lyssnar på tåget får jag tvångstankar om att resten av vagnen kan höra allt som sägs.

Mitt favoritavsnitt är Adelskalendrar for days, som reder ut en massa olika adelstitlar. Jag lyssnade på det under en bilresa med sambon och när vi stannade för att äta återberättade jag entusiastiskt allt jag hade lärt mig om brittisk adel. Även de som är helt ointresserade av att lyssna på snack om romance borde lyssna på det. Ni ser ju själva:

Som en folkbildande gärning försöker vi reda ut det här med adelssystem. Vilka är titlarna, vem är finast, vem får sitta på en pall nära drottningen, vad gör alla superadliga människor hela dagarna? Och framför allt: Hur mycket tid har de egentligen att ligga?

Beautiful Disaster

201410_disaster För några dagar sedan drabbades jag av litterär sinnesförvirring och lånade hem Jaime McGuires Beautiful Disaster, för att jag ville läsa något lättsmält. Det borde ha varit uppenbart av texten på omslaget att det var helt fel sorts lättsmält för mig, men jag tog den ändå. Det ledde till en arg lässtund och följande dialog:

Sambon: ”Vad läser du?”
Jag: ”En sjukt irriterande bok, jag hatar den.”
Sambon: ”Men varför slutar du inte läsa den då?”
Jag: *mummel mummel veta vad som händer, hur kasst kan det bli? mummel mummel*
Sambon: ”Sluta läsa. Googla slutet.”

Jag slutade läsa efter sådär 50 sidor. Jag har inte googlat slutet, men vem som helst med en halv hjärncell kan väl ändå räkna ut hur det går.

Så vad är Beautiful Disaster? En otroligt klyschig historia om en städad tjej (möjligtvis med stök i sitt förflutna, men jag kom inte så långt att jag fick reda på vad) som möter en skitsnygg och farlig kille. Gnistor flyger. Abby och Travis tjafsar ständigt, men umgås ändå. Alla tjejer slänger sig som galna över Travis – utom Abby, såklart. Och självklart gör hennes ointresse att han hänger upp sig som fan på henne. Ni hör ju. I stort sett allt jag hatar med klyschiga kärlekshistorier.

Den är tråkigt skriven och alla karaktärer är irriterande och för att göra det hela ännu värre beskrivs nästan alla kvinnor, utom Abby och hennes bästis, som puckade bimbos. Det är faktiskt ännu mer störande än den aggressive och revirpissande bad-boy-som-kanske-kan-tämjas-fantasin Travis. Jag klarar inte av ”Alla kvinnor är dumma och ytliga utom jag”-attityd. Grattis Abby, du är patriarkatets lilla bitch.

Delirium

”But we’re not safe yet – far from it. The darkness is mobile, twisting, alive with paths of light: Flashlights cut through the woods to our left and right, and in their glare I see fleeing figures, lit up like ghosts, frozen for a moment within the beams.”

Efter eller vid sidan om vampyrer, varulvar och liknande kräk verkar dystopiska framtidsskildringar vara grejen i ungdomslitteraturen nu. Igår doppade jag tårna i genren genom att sträckläsa Delirium av Lauren Oliver, som utspelar sig i ett kontrollfreakigt USA där alla städer är inhägnade och ingen ska leva i ”the wilds” utanför. Specialaren i Delirium är att kärlek är klassat som en sjukdom. Efter att ha fyllt 18 måste alla invånare genomgå ett medicinskt ingrepp som tar bort deras förmåga att känna kärlek och passion. De blir lugna och stabila och gifter sig med den person som har valts ut och dem och skaffar rätt antal barn.

Detta stabilitetsfixerade samhälles polerade yta och våldsamma, förljugna insida skildras genom ögonen på Lena, som räknar dagarna till att hon ska ”botas”. Hon ser fram emot att inte behöva vara rädd för att bli smittad, att inte behöva vara rädd att bli som sin mor, som trots upprepade behandlingar aldrig passade in. Men så träffar hon (såklart) Alex och börjar (såklart) känna saker saker hon inte ska känna och upptäcker (såklart) hur jävla brutal hennes trygga värld är mot dem som inte inordnar sig.

Ordens makt framhålls i många dystopier och här är det vackert tal om trygghet, stabilitet och lycka används för att berättiga den totala kontrollen. Kärlek gör människor instabila och i längden olyckliga och den kan få dem att göra vad som helst, från att ljuga till att döda. Samhället fungerar bättre utan den. Delirum är bitvis riktigt obehaglig, men det är inte de hårda lagarna och eller våldet som får det att krypa mest inombords, utan de vardagliga detaljerna och hur de vuxna umgås med varandra och med barn. För Lena och de andra är den avmätta distansen normal, men för mig är de ”botades” beteende creepy och ofta väldigt sorgligt. Det finns kapitel med Lena och hennes vän Hana som är så fulla av liv – springade steg, solen i håret, höga skratt som bubblar i hela kroppen – att jag vill svära högt åt att de ska tvingas att byta det mot de botades gråa tillvaro. Om Lauren Oliver vill säga att ett liv utan någon sorts passion är ett låtsasliv lyckas hon bra.

Flera gånger kommer jag att tänka på Hungerspelen, men inte främst för att båda är dystopiska ungdomsböcker, utan för att båda är sådana förbannat spännande bladvändare. Jag ser en del svagheter, registrerar dem lite i utkanten av tankarna, men bryr mig egentligen om dem för att jag är andlöst uppslukad och vill bara läsa vidare. Kombinera det med fina skildringar av vänskap och ny kärlek och Delirium blir en känslomässig bergodalbana. Jag slog ihop den med känslan av att ha blivit överkörd av ångvält – på ett bra sätt – och det var precis den sortens läsupplevelse jag ville ha just då.

(2011. Även på svenska i maj 2012.)

Några andra som har läst: Bokbabbel, Beroende av böcker, LitteraturMagazinet, Bookis, Bladvändaren, Bokpussen.

Den vita katten: fel, fel, fel

Jag läste nyligen Den vita katten av Holly Black och har glatt visat upp den för diverse människor som boken med ”världens töntigaste omslag”. Hade jag inte vetat från förut att Holly Black är bra hade jag nog aldrig läst den, inte med det omslaget och den fåniga baksidestexten:

”Sexig och provocerande noir-thriller av författaren till Spiderwick!

Magi, action och romantik i en ny, fängslande urban fantasy-serie.”

Que?

Det känns som att de försöker locka den yngre halvan av den läsargrupp som går igång på romantisk urban fantasy, men det är ju inte den sortens bok. Den innehåller typ en sexig händelse (såvida man inte tänder på handskar, då är den väl sexig hela tiden) och även om det finns en sorts kärlekshistoria som drivkraft så ligger den liksom i bakgrunden och tar väldigt lite plats. Snarare tyckte jag att Den vita katten var en jävligt oromantisk bok, där känslor lika gärna kan ha tvingats på en genom magi istället för att vara ”äkta”.

Synd att utsidan är så fel, för insidan är helt ok. Recension kommer antagligen på Catahya om några veckor.

Regn & åska

(En gammal UNT-text från förra våren eller när det nu var.)

”Det var som om jag omedelbart kände igen honom, som om jag med en gång visste vem han var. Som ett återseende. Eller kanske en återspegling.”

17-åriga Oscar turistar i Tallin med sin mamma när han möter Rein, en estnisk kille i samma ålder. Förälskelsen är omedelbar och ömsesidig och de får några lyckobubbliga dagar, men vad gör man när den man älskar är ett hav bort?

I sin nya ungdomsroman Regn och åska återbesöker Håkan Lindquist ett tema som är bekant från flera av hans tidigare böcker: tonårspojkar eller unga män som blir kära i varandra och utforskar sin sexualitet. I Regn och åska skriver han ljust och hoppfullt, utan den skärande ensamheten i Att samla frimärken eller de tragiska händelserna i Min bror och hans bror.

Oscar och Rein må bo på varsin sida av Östersjön, men i övrigt är deras kärlekshistoria utan hinder. Ingen jobbig komma ut-process, inga spel, ingen rädsla, bara glädje och nyfikenhet. Jag tycker om att få läsa en berättelse där den samkönade kärleken är oproblematisk, eller åtminstone nästan – det finns hot, men de tar väldigt liten plats. Med Oscar som berättare skildrar Linquist finstämt förälskelsen, från den pirriga önskan att ens arm ska råda nudda en annans, till känslan av att livet har börjat på riktigt.

Oscar och Rein är, i likhet med några förälskade pojkar och män i Lindquists tidigare böcker, väldigt verbala och öppna när de uttrycker kärlek och kåthet. Både när de pratar med varandra och med sina vänner är de mycket välformulerade och ofta poetiska. Det låter fint, men ibland så tillrättalagt att känslan av realism riskerar att spricka sönder till en fluffig saga.

Självklart behöver inte tonåriga romanfigurer säga ”ahmen shit ba” i varannan mening, men det här är en aning för välputsat och den vuxne författarens poetiska penna för tydlig i Oscars ord. Jag känner mig som en glädjedödare när jag önskar mig smutsfläckar i denna vackra och solvarma kärleksskildring, men lite mer friktion skulle faktiskt inte skada.

(Charlie by Kabusa, 2011)

Välmenande men platt: Amandas bok

(UNT-text från i våras, som vanligt den oputsade versionen.)

Katerina Janouch är mest känd som sexrådgivare i tidningar, men hon har också skrivit en lång rad böcker där självbiografiskt inspirerade romaner står sida vid sida med barnböcker och facklitteratur. I sin första ungdomsroman Amandas bok kombinerar hon rådgivaren med författaren för att skriva en faktaspäckad berättelse om kärlek och sex.

Med utgångspunkt i målningen “Danae och guldregnet” bestämmer sig högstadietjejen Amanda och två klasskompisar för att göra ett skolarbete om oskulder. De gräver i oskuldsbegreppets betydelser och mödomshinnemyter, diskuterar skolkorridorernas orättvisa könsroller och läser Suzanne Brøgger och Erica Jong i jakt på att förstå vad som egentligen är grejen med sex. Samtidigt har hon motstridiga känslor inför barndomskompisen Axel.

Jag uppskattar verkligen vad Janouch försöker göra, men det stannar där – vid ett försök. Den upplysande rösten lyckas inte smälta samman med den berättande, vilket får fiktionen att kännas som ett tunt lager ovanpå istället för att vara den bärande grunden. Förhållningssättet i Amandas bok är öppet, nyfiket och uppmuntrande och kan säkert ge tonåringar svar eller stöd, men som roman är den blek med sitt platta språk och snabbt glömda personporträtt.

Det ligger nära till hands att jämföra med en annan av vårens ungdomsböcker där sex och kärlek står i centrum. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson handlar, i korthet, om rätten att vara kåt. I likhet med Janouchs roman skildrar den det svåra med att lista ut vad man gillar och dessutom våga göra det när omgivningen muttrar “slampa”, men Ohlsson gör det utan den föreläsande tonen.

Medan Amandas bok är sympatisk men litterärt ointressant är Jag är tyvärr död… sprudlande livfull – trots titeln – och upprorisk utan minsta pekpinne. Hade man kunnat kombinera de bästa dragen ur de två hade man kanske fått den ultimata ungdomsromanen om sex.

(Bonnier Carlsen, 2011)

Alex Schulmans bok med den långa titeln

Den där titeln som är så lång att den inte får plats i bloggens rubrikfält: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Boken är självbiografisk och börjar efter en separation. Ensam och vilsen vacklar Alex Schulman omkring i Stockholm. Klarar inte av att vara hemma. Dricker varje dag. Så träffar han vackra Amanda Widell och ljuv musik uppstår. De har bara varit tillsammans ett litet tag när hon blir gravid, och boken slutar ungefär med dottern Charlies födelse.

Om man har haft någon koll på den svenska bloggvärlden kan man inte ha undgått Alex Schulman, som hade en av landets mest lästa bloggar för några år sedan. Jag har inte följt någon av hans bloggar och knappt läst något annat som han har skrivit. Jag har mest tagit del av andras åsikter om honom, vilket har gett en rätt spretig bild, och visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag satte igång att läsa hans senaste bok. Det blev en oväntat positiv upplevelse, men inte utan frustration.

Titeln må nämna ”henne”, men egentligen handlar Att vara med henne inte om Amanda. Den handlar om honom. Bilden av Amanda är vag. Hon är som ett vackert väsen någonstans utom räckhåll. Först för både Alex och läsaren, och sedan, när de har blivit ett par, fortsätter hon att vara ogreppbar för mig, som om jag tittar in genom en ojämn reva där hon ibland fladdrar förbi.

Huvudkaraktären, om man kan kalla den så, är Alex kärlek och vad den gör med honom. Jag antar att det är därifrån tunnelseendet kommer: man får nästan bara se Amanda genom de väldigt begränsade förälskelseglasögonen. Det är förståeligt, men det får henne antagligen att framstå som en mindre intressant person än hon egentligen är. Istället för en människa framstår hon som en gudinna, helt överlägsen Alex som är inte kan förstå att hon valde honom. Det är frustrerande, men hjärteknipande. Över huvud taget blir det många ”men” när jag försöker bena ut vad jag tycker.

Att vara med henne är fint skriven, men ramlar ibland iväg till att bli väl förälskelsepoetisk, som när Amandas ögon gnistrar trots att det är helt mörkt. Jag uppskattar också hur Alex Schulman skriver om sin egen osäkerhet, absurda situationer i medievärlden och hur konstigt vi människor beter oss i grupp, samtidigt som boken ibland känns som ett rodnande pärlband av jobbiga sociala situationer. Det är roligt, men på ett plågsamt sätt. Inte en obekväm konversation till, snälla, tänker jag och vill gömma antingen mig själv eller boken under närmaste kudde.

(Piratförlaget, januari 2011)

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Jag läste nyligen ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch. I den förekommer flera diskussioner mellan högstadietjejer om orättvisa sexuella normer. Ni vet: killar får strula runt men tjejer som gör samma sak är slampor och horor. Same old, same old. Fan, tänkte jag trött, det var ju mer än tio år sedan jag gick i högstadiet. Hur länge ska det där hänga kvar?

Det låg nära till hands att tänka på den när jag läste nästa bok. I söndags när jag skulle beskriva Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag med tre ord valde jag ”Tonår, dumpad, sex”. Nu när jag har läst ut den tänker jag att ”Tonår, dumpad, frigörelse” skulle passa bättre. (Jag höjer också betyget på den från 3 till 4.)

Jag är tyvärr död… handlar om 17-åriga Olivia som blir dumpad av sin några år äldre pojkvän John. De har varit tillsammans sedan hon var 14, men nu tycker han att det inte fungerar längre. ”Du är så ung”, säger han.

Olivia blir helt förstörd och hennes vän Emma börjar smida planer (med det fina kodnamnet ”operation fågelbajs”) för att reparera förhållandet, men ingen av dem hade väntat sig den röra som uppstår när Olivia upptäcker vem hon är utan den perfekta pojkvännen vid sin sida.

Olivia är berättaren och hon framställer gärna deras förhållande som perfekt, men läsaren ser att det inte riktigt stämmer. John har visserligen många bra sidor, men verkar också placera Olivia på en fina flickan-piedestal där handlingsutrymmet är rätt begränsat. Flickvänner ska inte ha kort kjol. Flickvänner ska inte vara sexgalna eller göra vissa saker i sängen. ”Nej, inte så. Du är ju min flickvän.”

Sara Ohlsson skriver så skickligt om förvirringen och skammen när Olivia försöker hitta sin egen väg. Hur hon längtar efter hudkontakt och ser till att få den, men efteråt äcklas av sig själv. Hur hon vill röra, men nästan bara vågar när hon är full och då går det så lätt snett. Både hennes ex och ryktesspridarna omkring henne upprätthåller ju normen att kåt är man bara när man är kär, annars är man en slampa.

Danijel, som Olivia både dras till och äcklas av på samma gång, tycker att man inte ska krångla till det utan helt enkelt skratta när man är glad, skrika när man är arg och knulla när man är kåt. Kan hon göra det? När hon lever efter det blir det rörigt och många trasiga känslor, men i allt det jobbiga är det en frigörelse.

Jag är tyvärr död… är välskriven, gripande och underhållande, men allra mest tycker jag om den för att den handlar om att göra det som känns bra även när omgivningen vill begränsa en med rykten och blickar.

(Gilla böcker, mars 2011)

Kärlek utan gnista

Maddy knew that her father had lots of money, because he was often away from home earning it. When she was small and her mother said the word ”earning”, Maddy hadn’t understood what she meant. She decided that Mama had meant to say ”ironing”. So for much of her childhood Maddy believed that her father’s job was to heat a great iron on a great stove and to press all the world’s paper money flat so it would sit tidily in pockets and in cash-register tills. Such a job would be hot and heavy work, which explained Papa’s gruffness as well as his importance.

Mitt första möte med australiska författaren Sonya Hartnett är The Ghost’s Child från 2007 och den lämnar mig kluven. Jag vill älska den här boken. Den är så fin på många sätt. Det glittrande språket, den underfundiga humorn och den magiska sammansmältningen av jordnära och allt-kan-hända kunde göra berättelsen om en lite udda flicka som träffar en väldigt udda pojke till något alldeles extra. Men. Det finns ett stort MEN.

The Ghost’s Child handlar om kärlek och vad som gör livet värt att leva även efter att kärleken har rasat samman. Maddy, som till sin mors stora förtret har rest jorden runt med sin far istället för att le vackert och skaffa sig en rik karl, träffar den otämjde Feather på stranden. Hon blir störtförälskad, och han kommer att älska henne tillräckligt för att slå sig ner och försöka vara den hon vill att han ska vara tills det inte längre går. När han har försvunnit seglar Maddy över haven och pratar med havsdjur, vindar och spöken för att hitta honom, inte för att få honom tillbaka utan för att få svar på en fråga.

Det finns som sagt mycket att tycka om, men jag slog igen boken med en lite tom känsla. Varför? För att kärlekshistorien inte griper tag i mig. Allt funkar utom den, och den är tillräckligt viktig för att dämpa upplevelsen av allt det andra. Hartnett är fåordig i gestaltningen av deras kärlek, skriver mest ut den istället för att visa den. Jag ser inga gnistor. Det är som i sagor, där berättaren förväntar sig att det ska räcka med att säga att prinsen och prinsessan blev förälskade och levde lyckliga i alla sina dagar så tror vi på det. Men jag tror inte bara sådär och jag köper det inte här heller.

Det händer nu

Jag har just läst ut Sofia Nordins Det händer nu, om Stella som bli kär i sin bästa vän Sigrid, och påminns om det jag tyckte mest om även i hennes förra roman Natthimmel: hur bra hon är på att skriva om de delar av mänsklig kommunikation som sker utan ord. Blickar, kroppsspråk, tystnad. Skolkorridorens outtalade regler.

Jag lyckades också bli förbannad på Sigrids mamma, som har problem med tjejernas relation. När man fantiserar om att skälla ut påhittade personer så har den som hittade på dem vanligtvis gjort något rätt.

(Rabén & Sjögren, september 2010.)

Whatever ”love” means

Vad är kärlek och vad gör alla idéer om kärlek med oss och våra relationer? Det är ämnet för Liv Strömquists senaste seriealbum Prins Charles känsla. Titeln syftar på en gammal intervju där prins Charles fick frågan om han var kär i Diana och svarade ”Whatever love means.”

Strömquist undersöker den nutida bilden av kärlek och tvåsamhet, äktenskapets och den sexuella äganderättens historia och de olika roller som kvinnor och män skolas in i när det gäller hur man knyter an till andra människor. Varför finns det så många tv-serier om män som tycker att kvinnor är asjobbiga, men ändå fortsätter att vara tillsammans med dem? Vad är grejen med alla kvinnor som vårdar män? Hur gick det till när ofta flyktiga känslor som förälskelse och attraktion blev det som ska styra hur vi organiserar praktiska saker som boende och ekonomi? Och varför är det så självklart att alla förväntas veta var gränsen går för vad man får och inte får göra med andra personer när man är i ett förhållande?

Prins Charles känsla består av ett antal längre serier som tillsammans bildar en smart, vass och underhållande helhet. Att läsa den är som att lyssna på en kunnig förläsare som både ifrågasätter och drar bitska skämt – helt enkelt den bästa sortens lektion om kärleken som en social ritual. Strömquist har en förmåga att på ett enkelt sätt säga sådant som jag egentligen redan vet men inte riktigt har kunnat formulera. Det beundrar jag, även om det enkla i tilltalet ibland gör att det blir väl plakattydligt.

Antalet skratt en bok orsakar är inte nödvändigtvis världens bästa mått på hur bra den är, men det är sällan jag skrattar rätt ut flera gånger när jag läser, särskilt om jag är ensam hemma och inte har någon att dela det roliga med. Prins Charles känsla skrattade jag mycket åt. (Liksom jag skrattar åt Strömquists repliker i intervjuer, som när hon för några dagar sedan uttryckte en önskan om att döpa om vår kulturminister till ”Blubby”.)

Liv Strömquist kan som sagt vara lite övertydlig och i Prins Charles känsla blir det dessutom ibland plottrigt med alla referenser till olika teoretiker som ska klämmas in i serierutorna, men annars har jag inget att klaga på. Jag vill köra Prins Charles känsla i ansiktet på alla som intresserar sig för kärleken som kulturellt fenomen, eller kanske ännu hellre på dem som tror att de inte gör det.

Modehistoria, slisk och en ny bekantskap

För första gången på länge har jag en riktig läsdag: läst ut två påbörjade böcker och börjat med en ny.

Inte bara mode. Samhället som modeskapare av Tonie Lewenhaupt. Hon skriver med entusiasm och ett bildrikt språk om samspelet mellan samhällsutveckling och klädmode, på ett mer grundat sätt än de slentrianmässiga påståenden som ibland hörs om exempelvis lågkonjunktur och korta kjolar. Det är upplysningsidéer och livrock, bomullsindustri och konfektionsklädernas födelse, infrastruktur och resedräkter, sportiga hälsoideal och kvinnokläder som tillåter rörlighet. Det är trevlig läsning, om än något virrigt med teorier och samband som sprutar åt alla håll. Ibland tappas någon tråd bort, ibland känns någon annan alldeles för tunn, i synnerhet när hon kommer in på frigörelse och demokratisering. Illustrationerna, collage av tygbitar klippta till att forma bilder, är mycket vackra, men hjälper knappast en oinsatt att förstå hur kläderna Lewenhaupt skriver om egentligen såg ut. Och så var det den feta texten – se förra inlägget.

Mörkervarelser, som gavs ut i juni, är en samling som består av tre långa vampyrnoveller. Jag upptäckte inte förrän jag hade lånat hem att den är utgiven av Harlequin, vilket kanske var en aning trögtänkt av mig med tanke på den slemmige mannen med uppknäppt skjorta på framsidan. Nåja. Vad som fick mig att plocka upp den från början är att den inleds med en novell av Charlaine Harris, vars Sookie Stackhouse/True Blood-böcker jag gillar. Harris novell var rätt ok, men sedan gick det bara utför. Den andra var tråkig, småpinsam, könsrollskramande standard-Harlequin och den tredje kan vara den värsta sliskfest jag någonsin har läst. Det känns som att någon har kladdat gelehjärtan i ansiktet på mig. Undvik.

Den alldeles nyss påbörjade är Gunnar Blås Övervakningen. Jag har nog läst en och annan novell av Gunnar Blå, men det här är första gången jag ger mig på en roman. Det lär jag inte ångra, jag är redan snärjd i herr Blås språkkonster och flyttade mig bara till datorn för att citera:

”Han såg sig som en reptil i en skuggvärld av klibbigt informationsslem, där enstaka trådar inte bar hans tyngd, där vissa allt för stora klumpar kunde bli hans död.”

Hösten böcker: barn & ung

Jag har bläddrat i Höstens böcker och drabbats av ha-begär samt viss nyfikenhet på några böcker som jag inte har några förväntningar på men vill läsa bara för att.

En av de senare är Fallen ängel av Becca Fitzpatrick. Hush, hush heter den på engelska och handlar om skötsamma Nora vars liv vänds uppochner när den mystiske Patch dyker upp i skolan och hon blir besatt på att ta reda på vad han egentligen är, vilket råkar vara en fallen ängel. Och så blir det det såklart lite kärlek.

Annette Curtis Klauses varulvshistoria Blod och choklad som kommer i oktober har jag läst förut på engelska. Bland alla ”människotjej blir kär i vampyr/varulv/whatever” handlar Blood and Chocolate om en varulvstjej som blir kär i en människa. Att tjejen är monstret och killen är den vanliga människan är en trevlig omväxling, men på andra sätt är den ändå rätt sunkig. Människa-monster-kärlek funkar tydligen bara om det är mannen som är monstret, annars blir det för stora av avsteg från de rådande könsnormerna. Hur tröttsamt är inte det? Jag har i alla fall svårt att tolka skillnaden mellan händelseförloppet i Blood and chocolate och händelseförloppet i andra liknande böcker på något annat sätt.

Underbara Jeanette Wintersons senaste, Battle of the Sun, kommer som Solstriden i september. Jag är också nyfiken på De levande döda av Charlie Higson och Kaostrilogin del 1: Tystnaden i bruset av Patrick Ness. Piraternas fånge av Emily Diamand som sålt stort i andra länder kan kanske också vara något. Postapokalyptisk fantasy med pirater? Jag är på.

Värd att nämna är också De dödas imperium, Mårten Sandéns tredje roman om den synska Jannike Faltin som har handskats med sataniska förbanneler, onda sagovarelser och här reser till London för att jobba med MI0, den paranormala delen av brittiska underrättelsetjänsten. Den ser jag verkligen fram emot.

Utanför fantasy/sf/skräck-området ser jag också fram emot Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell och Bara kärlek kan krossa ditt hjärta av Gunnar Ardelius. Ardelius första roman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket kan vara det gulligaste jag har läst.

Trollromantik, någon?

Kombinationen kärlek och övernaturligheter innehåller ofta vampyrer, varulvar och kanske en och annan älvliknande varelse. Därför var det kul att läsa Mårten Melins övernaturliga kärlekshistoria Som trolleri där det varken förekom slemmiga vampyrer, varulvar med machokomplex eller översnygga älvor. (Att det är en bok som vänder sig mellanåldern gör såklart också att den skiljer sig från det mesta av den övernaturliga romantiken som riktar sig till ungdomar eller vuxna.)

Som trolleri, som gavs ut i början av året, handlar om tolvåriga Mona som är på landet över sommaren med sin pappa. Där träffar hon grönögde Mikael, som hon blir tokkär i. Problemet är bara att Mikael verkar rätt konstig. Att han har tvivelaktig hygien och saknar en hel del social kompetens visar sig bero på att han inte ens är mänsklig: han är ett troll.

Melin skriver enkelt men med väl valda ord och Som trolleri är spännande, rolig och ibland obehaglig. Det enda jag inte gillade var slutet, men det gör ju inte resten av boken sämre. Sätt den i handen på närmaste tioåring – eller närmaste vuxna person som gärna läser barnböcker.

Hjärta Winterson

Jag har ignorerat Alla hjärtans dag hela dagen, men ok, jag tar och citerar lite nu när dygnet nästan är slut:

Min far var Poseidon. Min mor var Jorden.
Mina far älskade de starka konturerna hos min mors kropp. Han älskade hennes skiljelinjer och hennes gränser. […] Min mor älskade min far därför att han inte erkände några gränser. Hans längtan var som tidvatten. Han breddade sig, han sjönk, han svämmade över, han omvandlades. […] Vart han än begav sig fanns hon där, som ett mjukt hinder, en allvarsam påminnelse; jorden och de vattenmassor som täckte jorden. Han visste emellertid att medan han inte kunde täcka hela henne fanns hon som ett stöd under honom. Trots all hans styrka var hon stark.

– Ur Tyngd av Jeanette Winterson

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑