Tystnad

Läsning pågår

Etikett: månadens fakta

Animal – The Autobiography of a Female Body

Animal omslag

Komikern Sara Pascoe skriver i inledningen att hon ville lära sig mer om kvinnors sexualitet. Hon ville veta mer om hur hon själv och andra människor funkar – kropp, hjärna, hormoner – för att förstå sig själv bättre. Skulle alla förvirrande grejer människor gör kanske bli mer begripliga om hon helt enkelt såg på oss som djur med en massa nedärvda beteenden? Så hon har läst högvis med böcker om människokroppen, sexualitet, evolution och skrivit Animal som är en humoristisk och personlig blandning av självbiografi, biologilektion och feministisk grundkurs.

Animal har tre delar: Kärlek, Kroppen och Samtycke. Den första handlar om varför vi blir kära, gärna parar ihop oss två och två och annat som hör till (i korthet: vi får värdelösa ungar som kräver jättemycket omvårdnad i många år). Kroppen är å ena sidan hormoner och kroppsfunktioner och å andra sidan alla dumheter ”vi” gör med och mot våra kroppar för att försöka uppfylla orimliga förväntningar på att vara liten och slät och luktfri och allt det där, bla bla, ni vet. Samtycke handlar om sexualbrottslagstiftning förr och nu och folks sanslöst olika syn på vad man får göra med andras kroppar. Hon utgår ofta från egna erfarenheter och försöker se dem genom biologiska glasögon: varför gör djuret Sara så här? Varför beter sig andra som de gör mot henne?

Jag var inte helsåld på Animal. Den är rolig och bitvis intressant och det är ju lätt att stämma in med Pascoe när hon är förbannad på allt från Gwyneth Paltrow till barnbrudar. En av hennes drivkrafter är ilska och sorg över osynliggörandet av kvinnors sexualitet. Pascoe beskriver det som att det var rätt långt upp i vuxen ålder som hon fattade att kvinnor ens har en egen sexualitet, som existerar utan att bara vara ett bihang till eller en reaktion på mäns sexualitet. Jag uppskattar också att hon inte backade de gånger som hennes redaktör, mamma eller någon annan ifrågasatte om hon verkligen skulle ta med biten om sin abort, självskador eller något annat tungt. Jag uppskattar hennes vetgirighet och villighet att ompröva saker hon trodde att hon visste. Men.

Det är en väldigt hetero bok, vilket hon själv påpekar. Hon generaliserar gärna utifrån sina egna erfarenheter, vilket hon också är tydlig med. Hon säger emot sig själv, vilket inte är så konstigt då hennes källor inte är överens – det påpekar hon också flera gånger. Hon skriver att hon inte är expert, och det är kanske lite där problemet ligger för mig – jag hade nog hellre läst en expertbok. (Men å andra sidan skulle en expertbok säkert vara skriven på ett tråkigare sätt.)

Pascoe vill väva samman kunskap om gener och biologi med vad exempelvis ”sociologer, filosofer och feminister” har tänkt och skrivit om dagens samhälle och dess syn på kvinnokroppen. Höga ambitioner. Och svårt och komplicerat och med risk för att ramla i fällan att observera ett nutida beteende och bara konstatera att vi gör så pga SAVANNEN. För trots att Pascoe absolut inte tycker att nedärvda beteenden är någon ursäkt för att bete sig som en röv – vi har större möjlighet än andra djur att välja vad vi gör – känns det som att hon ibland hamnar på nivån ”tonårstjejer hatar sig själva pga EVOLUTIONEN”, som någon som just har upptäckt svaret på allt. (Inte för att jag är någon sorts expert heller. Heh.) Jag gillade det självbiografiska mer.

Animal är nyfiken och arg och uppmuntrande och vill vara ett motgift mot det självhat som så många tjejer och kvinnor dras med, men på feministfronten innehåller den inte direkt något nytt. Det behöver den inte nödvändigtvis göra heller, men om man redan har läst en del sånt är det kanske inte så spännande. (Det känns ju också lite bakvänt att läsa en bok om kvinnokroppen skriven av en person som fortfarande vid åldern 30+ trodde att hennes mens ”alltid var sen”, eftersom hon hade en längre menscykel än 28 dagar. Så jag tänker att målgruppen kanske inte är personer som lärde sig sånt av att läsa typ KP eller Libresses hemsida.)

(Faber & Faber, 2017)

Saker jag läste i januari

Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,

skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström

Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.

Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.

Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.

En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.

Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.

Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.

The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.

Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.

Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!

Månadens fakta

Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.

Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.

Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?

Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.

En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.

© 2020 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑