Etikett: Mytserien

Philip Pullman är tidigare mest känd för den Den mörka materian, en fantasytrilogi ungdomsböcker som bland annat väckte uppmärksamhet för sitt religionskritiska tema.

Pullmans senaste bok, Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren, ingår i Mytserien och har, vilket titeln gör uppenbart, också en hel del med religion att göra. Det är en berättelse om Jesus och om hur berättelser skapas, hur påhitt kan bli sannare är det som egentligen hände.

I Pullmans version är Jesus och Kristus bröder. Jesus är den som talar till folket, botar sjuka och drar till sig uppmärksamhet. Kristus håller sig i bakgrunden och skriver ner det som sker. Ibland skarvar han lite, ändrar händelserna för att de ska fungera bättre. Kristus och en hemlighetsfull främling som uppmuntrar hans skrivande har nämligen en annan syn på världen och Guds rike än Jesus. Det var ur en sådan dialog jag citerade för några inlägg sedan:

”Men vad är bättre”, sade främlingen och bröt ännu en bit bröd, ”att eftersträva absolut renhet och misslyckas helt, eller att göra eftergifter och skörda vissa framgångar?”

Framgångarna de skördar är att använda Jesus för att grundlägga en kyrka som han inte önskade.

Det är en intressant och smart historia, och jag hade stort nöje av att läsa den, från Pullmans versioner av välkända avsnitt ur evangelierna till Kristus manipulationer som mot slutet av boken når höjder som ändrar världens gång. Det som drar ner det hela en aning är språket, som är enkelt och utan mycket till gestaltning. Jag ser poängen med det, men det ändrar inte på att det är rätt tråkigt att läsa.

(Leopard förlag, augusti 2010.)

Den förtrollade staden (Orfãos do Eldorado) av Milton Hatoum är den senaste boken i Mytserien som har översatts till svenska. Den tar en med in i Amazonas regnskogar i början av 1900-talet där den unge Arminto går från ett ekonomiskt rikt liv till i stort sett utblottad, då hans framgångsrike far dör och företaget faller i spillror, både till följd av Armintos agerande och det ekonomiska läget när det går utför med gummiindustrin. Det enda som spelar verklig roll i hans liv är Dinaura, en föräldralös indianflicka som han förälskar sig i och sedan inte kan släppa, inte ens när hon har varit försvunnen sedan länge. Dinaura är som Armintos Eldorado, något han söker efter och drömmer om men inte finner och fast i drömmen slänger han bort resten av sitt liv.

Den förtrollade staden är kort och aningen rörig. Det är den gamle Arminto som berättar om sitt liv och ibland skuttar han i tiden så att jag inte riktigt hänger med. Men det gör inte så mycket. Desto tråkigare är det att Hatoum bara skrapar på ytan på de många intressanta relationerna som fladdrar förbi, som det ansträngda bandet mellan Arminto och hans far, eller den mångbottnade relationen till Florita som uppfostrade honom när han var utan mor. Och varför hänger han egentligen upp sig så mycket på Dinaura? Hon är undflyende inte bara för Arminto utan också för läsaren. Varför hon inte bara blev ett kort och sedan avslutat kapitel i hans liv förstår jag inte, jag kommer dem inte tillräckligt nära för det.

Det är frustrerande att läsa något som innehåller fröet till något väldigt intressant men inte utvecklar det tillräckligt mycket, men Den förtrollade staden var ändå ganska trevlig läsning, främst för skildringen av samhället och de mytiska berättelserna om regnskogen.

Nu har jag läst sju av böckerna i Myserien. Hittills har jag tyckt mycket om fem och varit mindre imponerad av två. En av många bra saker med Mytserien, som ska innehålla böcker från ett 30-tal länder, är att den bidrar till att jag läser fler böcker som är översatta från något annat språk än engelska. Det är tyvärr dåligt med sånt annars bland mina bokhögar.

I fredags var det Världsbokdagen, men tyvärr kan jag inte säga att jag firade den med en god bok. Istället läste jag en rätt tråkig bok.

Lejonhonung (Dvash arayiot, 2005) av David Grossman ingår i Mytserien men är inte riktigt som andra mytböcker jag har läst. I dem har författarna valt en myt och skrivit en ny skönlitterär berättelse utifrån dem, men Grossman har valt en annan väg.

Myten i Lejonhoung är den bibliska berättelsen om Simson, den starke mannen som förlorade sin kraft när hans hår klipptes av. Boken inleds med bibeltexten och sedan tolkar Grossman den, fyller den med det känslomässiga innehåll som Bibeln saknar. Vad kände Simsons mor när en ängel kom till henne och berättade att hon – som länge varit barnlös – skulle få en mycket betydelsefull son och varför undanhöll hon vissa saker som ängeln sagt för sin man? Varför utkrävde Simson flera gången en så våldsam hämnd när han blev sviken? Hur tänkte han när kvinnan han älskade gång på gång förrådde honom?

Bibeln är ju väldigt sparsam med inre skeenden och berättar mest vad som händer. Att berätta en bibelberättelse igen, särskilt en så dramatisk som den om Simson, och lägga till tankar och känslor är ingen dum idé.  Grossman för en del intressanta resonemang, framför allt kring distansen mellan Simson och hans föräldrar och hur den kan ha präglat hans framtida relationer, främst med de kvinnor som sviker honom. Han lägger också till miljöbeskrivningar och historiska fakta som får den torra bibeltexten att kännas mer levande och gör några jämförelser mellan Simson och den Israeliska staten som gärna hade fått ta mer plats.

Synd bara att det är så trist skrivet. Kanske kände han si, kanske tänkte hon så och kanske kanske kanske. Jag har också svårt för ”vi”-tilltalet som Grossman använder. ”Nu tolkar vi så här och nu känner vi så här med Simson”-stilen. Nej, det gör vi inte alls. Jag är uttråkad.

Jag har också nyligen läst Den förtrollade staden av Milton Hatoum, som är den senaste i Mytserien som har översatts till svenska. Jag var inte så himla förtjust i den heller, men det skriver jag om någon annan dag.