Tystnad

Läsning pågår

Etikett: noveller (sida 2 av 6)

Veckans novell: ”A Walk in the Sun”, Geoffrey A. Landis

”A Walk in the Sun” är framför allt en optimistisk novell. En novell om människans förmåga att överleva, att klara sig, att ta vad som finns i situationen och kombinera kunskap med uppfinningsrikedom och ren vilja för att lyckas ta sig ur den. Utopismen må vara död, men science fiction kan ibland ha en närmast obotlig optimism som jag tycker kan vara svår att hitta i andra litteraturformer. ”A Walk in the Sun” är ett bra exempel på hur uppfriskande det kan vara.

Hemingways berömda skor

”For sale: Baby shoes. Never worn.”

De sex orden brukar plockas fram som ett exempel på Ernest Hemingways förmåga att beskriva någonting med få ord. Det är en fantastisk berättelse i all enkelhet: tragisk med så enkla medel. Jag har sett många andra sexordsnoveller, inspirerade av den, men aldrig någon som ens varit i närheten.

Frågan är vad den egentligen har med Hemingway att göra, dock. Snopes har gjort sitt bästa för att försöka antingen belägga eller vederlägga att det var han som skrev den och misslyckats. På sätt och vis vore det fantastiskt passande med mytbildningen kring honom: inte ens några sina mest citerade ord har han skrivit.

Veckans novell: ”The Cold Equations”, Tom Godwin

”The Cold Equations” (”Kalla ekvationer”) tillhör science fiction-genrens klassiker, en novell om obehagliga val som måste fattas eftersom alla alternativ är sämre. Kanske är intrigen bakom en smula ansträngd. Jag vet ärligt talat inte om det gör så mycket. Det är fortfarande en viktig novell om att allting inte alltid löser sig. Ibland kan man inte rädda människor. Ibland kan man inte ens försöka.

“You still haven’t told me,” she said. “I’m guilty, so what happens to me now? Do I pay a fine, or what?”

”The Cold Equations” går att läsa här.

Veckans novell: ”The Connoisseurs”, Mervyn Peake

”The Connoisseurs” är en kort liten novell, ungefär två och en halv sida lång i min utgåva av Boy in Darkness and Other Stories. Den är också en av de bästa kommentarer jag någonsin har läst till vårt änsliga behov av att veta om någonting är äkta eller inte för att kunna uppskatta det. Titelns konnässörer diskuterar huruvida en vas är äkta eller inte: allt eftersom samtalet fortskrider och båda övertygas om att den inte är det börjar även den nytillkomna se blottorna, att den inte var så skön som de en gång trott.

It took eight years, my dear chap, not eight minutes to arrive at my suspicion. For eight years I’ve been torn between pleasure and distaste for the vase.

Till slut finns bara en lösning: att slå sönder den för att se om man kan hitta det märke som skulle visa att den var äkta. Bara då kan de veta om den är vacker eller inte. Det finns någonting i dialogen som de som har läst Gormenghastböckerna kommer att känna igen, ett drag som utmärker den som Peake, även om den förstås skiljer sig kraftigt från den trilogi som väl är hans mest lästa verk. Men ”The Connoisseurs” är minst lika bra, på sitt eget sätt.

Veckans novell: ”Captive Girl”, Jennifer Pelland

Det är inte så att jag tycker att ”Captive Girl” är det bästa som någonsin har skrivits, vad vissa som än har hört mig prata om den skulle kunna tro. Men det är förmodligen den starkaste science fiction-novell jag någonsin har läst, science fiction som handlar om människor och deras val och beslut. Om moral och etik och vad som egentligen är rätt när alla alternativ är fel. Framför allt är det en novell om Alice och hennes önskan att bli älskad, vad villkoren än må vara.

Marika leans in and whispers, “I’ll be back as soon as I can.” She gives Alice’s shoulders a squeeze, and when she lets them go, the shock of absence makes Alice draw in a pained gasp through her chest tube.

And then she is alone, a woman behind a solid metal mask, with ears calibrated for the solar winds, and eyes that can only see the stars.

Jag läste den först i Ylva Spångbergs översättning (”Den fångna flickan”) i Nova science fiction 18/19, gick så snart jag läst ut den till datorn, hittade den på engelska på nätet, läste originalet, beställde Pellands novellsamling Unwelcome Bodies. Jag fick mina vänner att läsa den; Nahal mådde dåligt i flera dagar efteråt. Maria var dålig och läste den inte på över ett år. När hon hade gjort det skrev hon ett inlägg med titeln ”Bästa novellen på länge, länge”.

En vän, Johan Jönsson som driver Vetsaga, har tjatat om den i över ett år, så det var verkligen på tiden att jag läste den. Nu förstår jag tjatet. ”Captive Girl” är den hemskaste, mest obehagliga och bästa novell jag har läst på hur länge som helst. Faktiskt kommer jag just nu inte på någon annan text som har gett en så stark fysisk känsla av obehag och samtidigt varit så jäkla bra.

Så vad väntar du på? Läs den. Läs den!

Veckans novell: ”Saskia”, Charles de Lint

Charles de Lints novellsamling Moonlight and Vines är på sätt och vis en av de mest hoppfulla böcker jag har läst. På sätt och vis lyckades den alltid förmedla en varm känsla av att världen är en bra plats och att allting ordnar sig. Bara det är skäl nog att läsa den. Ett annat är den inledande novellen, ”Saskia”, som förmodligen bara kunde ha skrivits där någonstans runt när datorer och internet hade börjat spridas till allmänheten men fortfarande inte blivit en självklar del av våra dagliga liv. En kärlekshistoria, egentligen en ganska enkel berättelse. Men den är fin och, i brist på bättre ord, trevlig.

The puppet thinks:
It’s not so much
what they make me do
as their hands inside me.

Ja, kanske inte just den biten, men jag tycker så mycket om den dikten att jag var tvungen att citera den. Författad av den person i novellen som givit den dess namn, Saskia.

Veckans novell: ”Jägaren”, Christina Brönnestam

Första gången jag läste ”Jägaren” var det som ett bidrag i en intern tävling på SKRIVA-listan, för mer än tio år sedan. Senare kom den att publiceras i första numret av Mitrania. Det kan vara min favorit bland alla svenska science fiction-noveller jag har läst. Idén är inte ny och jag kan inte peka på exakt vad det är som jag tycker gör den så bra, men den fungerar. Den fungerade för mig, första gången jag läste den, så mycket bättre än många andra noveller.

Men Krastia talade bara lite kyligt om för honom att skiftesgeneratorn var ur funktion. Och förresten, tillade hon med något som nästan liknade skadeglädje, hade det inte varit en meteorit som träffat dem, utan ett artificiellt vapen med en kärnladdning.

Tillägg: Björn påminner om att ”Jägaren” även finns att hämta inläst på Elektrubadur, för den som tycker om att lyssna på sina noveller.

Veckans novell: ”In der Strafkolonie”, Franz Kafka

Der Process (Processen) kan man förvänta sig att en läsande människa åtminstone är bekant med ryktesvägen. Likså Die Verwandlung (Förvandlingen). Kafkas kortare noveller är inte lika spridda. Det är synd, tycker jag – personligen håller jag dem för de allra mest läsvärda av hans verk, även om det börjar bli länge sedan jag läste någonting han skrivit. Den som bitit sig fast allra bäst i minnet är ”In der Strafkolonie” (”I straffkolonin”), en novell som med sitt till synes slumpmässiga förhållande till skuld och straff på sätt och vis ekar Processen i ett koncentrerat format. Novellen cirklar kring en avrättningsmaskin, som en resande får sig förevisad av en entusiastisk officer. Det absurda är lika närvarande som i Kafkas andra verk; det surrealistiska rentav mer så.

Der Reisende hatte verschiedenes fragen wollen, fragte aber im Anblick des Mannes nur: »Kennt er sein Urteil?« »Nein«, sagte der Offizier und wollte gleich in seinen Erklärungen fortfahren, aber der Reisende unterbrach ihn: »Er kennt sein eigenes Urteil nicht?« »Nein«, sagte der Offizier wieder, stockte dann einen Augenblick, als verlange er vom Reisenden eine nähere Begründung seiner Frage, und sagte dann: »Es wäre nutzlos, es ihm zu verkünden. Er erfährt es ja auf seinem Leib.« Der Reisende wollte schon verstummen, da fühlte er, wie der Verurteilte seinen Blick auf ihn richtete; er schien zu fragen, ob er den geschilderten Vorgang billigen könne. Darum beugte sich der Reisende, der sich bereits zurückgelehnt hatte, wieder vor und fragte noch: »Aber daß er überhaupt verurteilt wurde, das weiß er doch?« »Auch nicht«, sagte der Offizier und lächelte den Reisenden an, als erwarte er nun von ihm noch einige sonderbare Eröffnungen. »Nein«, sagte der Reisende und strich sich über die Stirn hin, »dann weiß also der Mann auch jetzt noch nicht, wie seine Verteidigung aufgenommen wurde?« »Er hat keine Gelegenheit gehabt, sich zu verteidigen«, sagte der Offizier und sah abseits, als rede er zu sich selbst und wolle den Reisenden durch Erzählung dieser ihm selbstverständlichen Dinge nicht beschämen.

Veckans novell: ”Ett halvt ark papper”, August Strindberg

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. – Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

I år firar vi tydligen att det var hundra år sedan Strindberg dog. Jag har nu aldrig varit någon Strindbergfantast, men att ägna ett helt år åt att fira hans frånfälle är en smula magstarkt till och med för mig. En av hans texter jag faktiskt tycker mycket om är dock ”Ett halvt ark papper”. Kanske hade den kunnat göras mer effektivt, kanske skriver den läsaren något på näsan. Likväl: en god och väl genomförd idé, en tragedi genom några telefonnummer. Den går att läsa på Projekt Runeberg om man inte har gjort det.

Veckans novell: ”A Buyer’s Guide to Maps of Antarctica”, Catherynne M. Valente

The 1907 expedition to the Antarctic continent was doubly notable: it was on this virgin crossing that young Nahuel Acuña, barely free of university, lost his right foot to an Orca in estrus, and by simplest chance the good ship Proximidad employed an untested botanist by the name of Villalba Maldonado. Maldonado, himself a recent graduate of no less note than his illustrious shipmate, worked placidly as a cook to gain his passage, having no access to the funding that pursued Acuña through his career like a cheerful spaniel.

Kampen mellan två män (för de verkar alltid vara män) inom samma fält med radikalt olika syn på arbetet är inte ett nytt grepp (Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell och Daniel Kehlmanns Die Vermissung der Welt är två andra exempel från senare år), men det fungerar. Särskilt om deras öden berättas genom kommentarer till deras kartor. Den här novellen innehåller så mycket av det jag tycker om med Valente: fantasin, det originella genomförandet, språket. Det är inte bara roliga grepp – den är dessutom engagerande.

”A Buyer’s Guide to Maps of Antarctica” går att läsa på Clarkesworld Magazine.

Veckans novell: ”Hemulen som älskade tystnad”, Tove Jansson

Ni är rimligtvis någorlunda belästa och kulturellt bevandrade människor, så förhoppningsvis vet ni redan att Tove Jansson är en av de skickligaste författarna som någonsin har skrivit på svenska. Det märks inte bara i hennes Muminböcker; även en novellsamling som Lyssnerskan är väl värd att läsa och det här inlägget kunde lika gärna handla om ”Ekorren”. Men det gör det inte. Istället handlar det om hemulen som älskar tystnad och bara vill pensioneras och få lugn och ro utan att någon förstår honom. Det skulle kunna handla om ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” också. Men vi skall inte underskatta identfikationens makt: jag känner så för hemulen som bara vill ha tyst omkring sig på ett sätt som sällan gör med fiktiva personer.

Tove Janssons Muminfigurer lyckas på samma gång var karikatyrer och fullblodiga personer, originella samtidigt som de bygger på enstaka drag. De är annorlunda men samtidigt ack så mänskliga.

I morgon, tänkte hemulen, i morgon ska jag säga dem att de kan få skratta och kanske gnola lite om det känns så. Men inte mera. Absolut inte mera.

Det finns en säkerhet i berättandet, en känsla av att varje ord står precis där det skall vara. Kanske är det faktiskt så. Det är definitivt bra nog.

Bland spöken och alligatorer

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.

I Karen Russells texter finns flickor som brottas med alligatorer, pojkar som på nätterna dyker bland gamla båtar för att hitta sin systers spöke, ett läger för barn med udda sömnsvårigheter och flickor som har uppfostrats av vargar, för att nämna några. Där finns vackert språk, en mörk humor och de mest underbara infall. Men precis som för In Another Library räckte det inte riktigt för mig. Trots alla bra kvaliteter gjorde bristen på en berättelse att flera av novellerna till slut kändes som ett ”jaha”.

Det är inte så att jag kräver att alla noveller ska ha en tydlig början, mitt och slut, jag har inget emot luddighet, men precis som när jag har läst Kelly Link eller Aimee Bender – som jag också tycker mycket om – känner jag ibland att ”men vad fan, kan du inte berätta en ordentlig historia någon gång? En, snälla?” Det är lite som att äta en färgglad bakelse istället för rejäl mat till middag. Visst såg den hemskt fin ut och visst var den god, men inte fan blev man mätt.

Den mest minnesvärda novellen i samlingen var ”Ava Wrestles the Alligator”, om en flicka och hennes spökbesatta syster i Floridas träskmarker. Den hade tyngd och en väldigt creepy stämning, som gjorde att även om resten av novellerna hade varit skit hade jag varit beredd att hojta att jag älskar Karen Russell. Just den novellen har Russell sedan utvecklat till en roman, Swamplandia!, och jag är himla glad att hon gjorde det.

Swamplandia! är en nöjespark i förfall. Turister brukade komma för att titta på alligatorerna och se familjen Bigtree brottas med dem i shower som var om inte spektakulära så i alla fall kittlande på grund av faran. Stjärnan var modern Hilola, men efter hennes död faller både familjen och parken samman. Pappa Bigtree håller envist kvar vid drömmen om att kunna fortsätta. Brodern Kiwi vill bort, han vill leva på fastlandet och plugga på universitetet, medan systern Osceola pratar med spöken och försvinner ut i träskmarken på nätterna för att träffa sina ”pojkvänner”. Det är Ava, yngst i familjen, som fortsätter att ta hand om alligatorerna.

När Kiwi har stuckit och fadern åker iväg på en av sina långa affärsresor blir Ava och Ossie ensamma kvar i den folktomma parken. Ossie rymmer och Ava ger sig av ut i träsket för att hitta henne. Likt en mytisk hjälte söker hon sig ner i underjorden för att rädda en älskad, men det blir ingen välordnad hero’s journey. Liksom flera novellerna i St Lucy’s… rör sig Swamplandia! i gränsland, mellan vad som är verkligt och inte, mellan att vara barn och vuxen. Den handlar om att växa upp och inse att verkligheten inte är som man trodde, att ens berättelse har stora hål. Att ens föräldrar kanske bara är vanliga människor och att de saker som är viktiga för en själv kanske inte betyder ett dugg för omvärlden. Medlemmarna i familjen Bigtree är allihopa fast i varsin drömvärld som det är smärtsamt att ryckas ut ur och farligt att stanna i.

Swamplandia! växlar mellan systrarna i träsket och Kiwi som har fått jobb på en konkurrerade nöjespark nära staden. Kiwis förvirrade möte med det vanliga samhället gör mycket för att visa vilken bisarr uppväxt syskonen har haft, men det är träsket som drar i mig mest och jag blir nästan irriterad när det växlar till Kiwis kapitel igen. Russell laddar träskmarken så att den framstår nästan som en annan värld, en främmande planet av vatten och oändligt gräs, ett gotiskt slott av träd och skränande fåglar.

Our eyes met. I looked up, still swaying from my fistfuls of the stolen dress. What I saw inside them was all landscape: no pupil or colored hoop of iris but the great swamp – the islands, the saw-grass prairies. Long grasses seemed to push onward for miles inside the depths of her eyes. Inside each oval I saw a world of saw grass and no people. Believe me – I know how that must sound. But I stood there and I watched as feathery clouds blew from her left eye behind the bridge of her nose and appeared again in her right socket. I saw a nothing that rolled forward forcefully forever. There was nobody in the ether of either white sky.
I heard the wind on the pond all around us, a deep clay smell rising from her skin. When she blinked again, her eyes looked black and oily, ordinary. For years I’ve wondered if this person I met was only a woman.

Swamplandia! är både sorglig och rolig, drömsk och hemsk. Jag hoppas på fler böcker av Karen Russell.

Veckans novell: ”Lambing Season”, Molly Gloss

Molly Gloss ”Lambing Season” är en första kontakten-novell om en kvinna som är ute med fåren och följer ett konstigt ljus. Det är en av mina favoriter i genren – kanske mest eftersom inte så mycket händer.

While the dogs worked on the lamb, she stood with both hands pressed to her tired back, looking out at the sheep, the mottled pattern of their whiteness almost opalescent across the black landscape, and the stars thick and bright above the faint outline of the rock ridges, stood there a moment before turning toward the trailer, toward bed, and afterward, she would think how the coyote and the sorrowing ewe and the dark of the July moon and the kink in her back, how all of that came together and was the reason that she was standing there watching the sky, was the reason that she saw the brief, brilliantly green flash in the southwest and then the sulfur yellow streak breaking across the night, southwest to due west on a descending arc onto Lame Man Bench. It was a broad bright ribbon, rainbow-wide, a cyanotic contrail. It was not a meteor, she had seen hundreds of meteors.

Den är stillsam novell där mötet inte har någon betydelse för någon annan än de som är med om det. Resten av världen lämnas utanför. Det kan den gott göra.

Veckans novell: ”A Family Supper”, Kazuo Ishiguro

Fugu poisoning is hideously painful and almost always fatal. If the fish has been eaten during the evening, the victim is usually overtaken by pain during his sleep. He rolls about in agony for a few hours and is dead by morning. The fish became extremely popular in Japan after the war. Until stricter regulations were imposed, it was all the rage to perform the hazardous gutting operation in one’s own kitchen, then to invite neighbours and friends round for the feast.

Kazuo Ishiguro hör till mina absoluta favoritförfattare. Allt han har skrivit är inte fantastiskt – jag tycker att det är lite synd att så många jag känner bara verkar ha läst Never Let Me Go – men det mesta är mycket, mycket bra. Min favorit är kanske, föga originellt, novellen ”A Family Supper”. En man, hans syster, hans far. En kultur i förändring. Några sidor, en middag, så mycket outtalat att läsa mellan raderna. Det är vad som inte sägs, det som man aldrig kan vara riktigt säker på, som gör novellen så bra, så bra.

Veckans novell: ”Love is the Plan the Plan is Death”, James Tiptree, jr.

Remembering—

Do you hear, my little red? Hold me softly. The cold grows.

I remember:

—I am hugely black and hopeful, I bounce on six legs along the mountains in the new warm! … Sing the changer, Sing the stranger! Will the changes change forever? … All my hums have words now. Another change!

Det är inte nödvändigtvis svårt att prata om noveller utan att prata om science fiction, även om man kommer att missa ett och annat. Det är däremot nästan omöjligt att föra en vettig diskussion om science fiction utan att ta upp noveller. Sf är i mångt och mycket en idélitteratur, och idélitteratur gör sig ofta bättre i det korta formatet än i det långa. Mycket, så mycket av det som är bra med science fiction har skrivits i novellform snarare än som romaner.

En av de saker som är bra med science fiction är James Tiptree, jr. eller Alice Sheldon, som hon egentligen hette. Sheldon, som länge skrev under manlig pseudonym och noga vaktade sin anonymitet, är en av sf-litteraturens allra bästa författare, framför allt i novellformatet. ”You need to read James Tiptree Jr. If you’ve never read her, and you’ve any interest in SF, you need to rectify that anomaly”, som Adam Roberts skrev i sin recension av Her Smoke Rose Up Forever. Jag tycker att han är för begränsad. Du behöver läsa Tiptree. Science fiction-intresserad behöver du inte vara.

Min absoluta favorit är ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, och handlar om en spindel eller en spindelliknande varelse och dess kamp mot biologins tyranni, mot att låta tanke ge vika för instinkt. Den är välskriven, fångande, fascinerande.

”Stop, Frim, stop!” I cry, dodging away bewildered. It’s warm—how can Frim be wild, kill-wild?

”Brother Frim!” I call gently, soothingly. But something is badly wrong! My voice is bellowing too! Yes, in the warm and I want only to calm him, I am full of love—but the kill-roar is rushing through me, I too am swelling, rattling, booming! Invincible! To crush—to rend—

Oh, I am shamed.

Vill du läsa någonting som skiljer sig från vad du brukar läsa? Läs ”Love is the Plan the Plan is Death”.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑