Jag läser Den stora sömnen av Raymond Chandler till populärlitteraturkursen. Det är en hårdkokt deckare från 30-talet som är så sjukt töntig att det knappt kan beskrivas. Jag återkommer när jag har läst ut den, men här har ni ett smakprov:

”I skenet från lampan hade hennes hud en pärlas skimrande lyster. Benen hade inte riktigt samma raffiga grace som systerns, men de var inte så tokiga. Jag blev varken generad eller brunstig av att stå och se på henne. Det var inte som naken flicka hon fanns i rummet. Hon var ingenting annat än en drogad imbecill. För mig blev hon aldrig något annat än en drogad imbecill.”

Jag brukar försöka hålla smileys och liknande borta från den här bloggen, men det som bäst beskriver mina känslor inför det där stycket är: o_O