Tystnad

Läsning pågår

Tagg: Poesi (page 1 of 2)

Saker jag läste i januari

läst i januari

Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,

skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström

Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.

Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.

Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.

En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.

Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.

Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.

The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.

Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.

Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!

Månadens fakta

Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.

Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.

Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?

Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.

En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.

#lyrikfredag

Ett snabbt tips: taggen #lyrikfredag på Twitter. Mitt bidrag idag är ur Nattens språk av Rut Hillarp, som jag har ströläst i veckan.

Rut Hillarp. #lyrikfredag

Ett foto publicerat av Maria (@grenverk)

Det var jag som kom hem till dig

Jag är ingen journalist
men jag skulle vilja ställa
några frågor
Först lite bakgrundsinformation:
Likheterna mellan mig
och en människa
är förvånansvärt många
Nu till första frågan:
Kan du nämna någon
eller några av dessa likheter?

Ställ vattenglaset på sängbordet
Om du tänker törsta ihjäl
ser du glaset precis innan du dör
och blir nöjd över att du är så bra
på att planera

Det är inte för att jag är förtryckt
som jag inte gör uppror
Krig och våld skrämmer mig inte
Jag är bara rädd att om jag
sätter ner foten blir världen impotent
och det skulle väl inte göra så mycket
om det inte vore för att jag
är så förtjust i att knulla

Inget av det du åt igår
är lagat av din mamma
Det var bara som du trodde
men hon köpte färdiglagat
hela veckan
för hon hade inte tid
med hushållsgörat
Hon kastade sten på bilarna och åt
bakelser uppkallade efter kvinnor
utan underdel

Ur Det var jag som kom hem till dig av Nina Hemmingsson.

Goethe medan pastan kokar

På sistone har jag haft diktsamlingar utspridda här och där i lägenheten, att plocka upp och läsa medan man väntar på någonting. Man lagar mat och vattnet håller på att koka upp. Ens vän som är på besök borstar tänderna. Ofta för kort för till och med en novell, men ofta lagom för en dikt eller två. Just nu är det Goethe som får fylla de där minuterna.

Ibland är det rätt banalt, som någonting man kunde tänka sig massproduceras för att sättas upp på köksväggar.

Willst du immer weiter schweifen?
Sieh, das Gute liegt so nah.
Lerne nur das Glück ergreifen,
Denn das Glück ist immer da.

Ibland är det förstås sådant man inte har kunnat undvika förut.

”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?” –
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.”

Men på det stora hela känns det som om dessa stackars minuter får betydligt mer givande sysselsättning nu än tidigare.

Villon

– han var vid denna tidpunkt tjugofem år och hade just gjort undan sitt första mord och sitt första längre poem, ganska harmlösa debutstycken båda –

”Villon” (ur Silversköldarna), Frans G. Bengtsson.

Kyssen i 1700-talets erotiska poesi

Kyssen är ett ganska ovanligt tema i 1700-talets erotiska poesi. På 1800-talet blir det emellertid påfallande vanligt, och många dikter kretsar hänfört kring läpparnas förening. En lärd man i min bekantskapskrets förklarade vad detta beror på. Under 1700-talet var kvaliteten på rakknivar ännu ganska dålig. Det gjorde ont att ta bort skägget och resultatet blev halvskrovligt och för det mesta lät man raka sig endast ett par gånger i veckan. Skäggstubben pudrades över. Rokokotides hjältar stacks alltså något förbannat. Kvinnorna föredrog följaktligen andra typer av erotisk beröring än den som skedde med ansiktet. Så kom i början av 1800-talet det engelska precisionsstålet. Det revolutionerade rakningen och beredde väg för romantiken.

Meteorer, Horace Engdahl. Någonting av det mest sympatiska jag någonsin har läst om 1700-talet.

Den uppländska indiska diktstigen

I eftermiddags tog jag och en vän en promenad i Nåsten, ett skogsområde vid Uppsala. Dagens upptäckt: en indisk diktstig, som jag antar är en rest efter den indiska kulturfestival som fanns här tidigare i höst. Det var förstås för bra för att missas, så vi klafsade genom leran, hoppade över vattenpölar, halkade på brädor utlagda över våtområden och läste indisk poesi där den satt på träden. Runt ett halvdussin olika författare fanns representerade, där deras dikter satt och skapade kontraster mot den svenska höstskogen.

Jag vill ha fler dylika initiativ. En promenad med drapor, kanske? Eller så får man åka till Indien och pryda träden med Anna Maria Lenngren.

Länkhög: Hope Mirrlees, Pindaros och ett science fiction-uppslagsverk

The Encyclopedia of Science Fiction lanserade sin tredje utgåva på nätet häromdagen. Dryga tre miljoner ord om science fiction i olika former. The Encyclopedia of Science Fiction har varit den engelskspråkiga sfärens standarduppslagsverk om science fiction i decennier; det är roligt att se det uppdaterat, utvidgat och mer tillgängligt än tidigare.

Venanzio har skrivit om en nyöversättning av Pindaros, och diskuterar översättarens roll och ethos. Hur tar vi egentligen emot egenutgiven klassikeröversättning från en person vi inte vet någonting om?

The Times Literary Supplement Blog uppmärksammar att Hope Mirrlees dikter nu finns återutgivna. Det är bra, även om jag är lätt skeptisk till formuleringar som ”her best-known work, the long, psychogeographic poem Paris” eller ”that Mirrlees and Loy have been re-issued after so many years out of print” och att skriva om hur bortglömd hon är utan att över huvud taget nämna Lud-in-the-Mist – Mirrlees med största sannolikhet mest lästa verk, inte minst eftersom det faktiskt tryckts och gått att få tag på.

Science fiction-poesi och Eurocon

Ovan ett utdrag ur Science fiction av Johannes Heldén. Han är en av många författare som kommer att besöka sf- och fantasykongressen Eurocon i Stockholm i sommar. Förutom de utländska författarhedersgästerna Elizabeth Bear och Ian McDonald har arrangörerna lyckats få dit åtminstone 18 (!) svenska fantastikförfattare. Hur kul som helst.

Så alla som är intresserade av fantasy, sf eller övernaturlig skräck: Eurocon 17-19 juni i Stockholm. Kom ihåg det! En helg fullsmockad med föredrag, paneldebatter och allmänt nördsnack i baren eller runt bokborden.

Ni som inte har fyllt 26 går in gratis, men då måste ni registrera er i förväg.

Skräckfilmspoesi

Poesi och skräckfilm är inte två former av kultur som ofta förekommer i samma tanke, men i Vid mardrömmens mål utforskar Leif Holmstrand skräckfilm i poesins form. Han återberättar filmer och valda scener genom att koncentrera dem till poetiska bilder.

Nedåt far jag,
uppochnervänd ser jag
ögonblick som stålblänk knycka bort i vassen
och små fötter sparkande, plötsligt torrskodda,
ilskna ovan glas.

Tillsammans bildar de en provkarta över återkommande skräckfilmsmotiv, som de onda barnen, monstren, det groteska moderskapet, (den kvinnliga) sexualiteten som ska bestraffas. I centrum står människokroppen som kan invaderas och intas, slitas sönder och förvandlas.

Ändå kan man återfödas som fullständig,
som vuxen och färdig i uppföljaren till livet,
med illusionen om kroppens helhet och odelbarhet
återupprättad
för en tid.

En del av texterna är mer åt det essäistiska hållet där Holmstrand kort analyserar ämnen som skräckfilmens vilja att bevara status quo.

Vid mardrömmens mål är antagligen lättare att ta till sig om man är en större konsument av skräckfilm än jag är – jag föredrar vanligtvis min skräck i bokform. En del känner jag igen, men ofta vänder jag mig till nätet för att bättre förstå vilka filmer han skriver om.

Jag ska inte påstå att alla texter gav mig något – de fragment som mest återberättar utan att varken klä i poetisk dräkt eller göra mycket till analys känns inte särskilt meningsfulla – men tillräckligt många gjorde det för att jag ska finna samlingen intressant och värd att bläddra i igen. Ibland lyser den, som i det stycke jag har citerat förut:

Fysiska eller språkliga delar, ”fragment”, ”celler”. Collage som falsk vittnesbörd. […] Historien, det döda, åberopas. Fragmenten är kanske snarast ett damm som strösslas över osynliga spöken för att påvisa deras yta. Tricket: genom att kalla en liten text ”fragment” framstår man som nekromantiker. Men alltid, alltid blockerar en ofrånkomlig spegel det frambesvärjda.

(Albert Bonniers, 2010.)

Rita som man känner sig

Jag bläddrar i det nummer av Lyrikvännen som handlar om poesi för barn och fastnar för några rader av Daniel Boyacioglu, ur ”Hur blir man poet?”

Då gick jag fram till henne och frågade
om man skulle rita som man såg ut
eller om man skulle rita som man känner sig.
Hon stod tillsammans med fröken
och dom svarade att man fick göra som man ville.
Då ritade jag nästan som jag såg ut
och la dit två fjädrar i håret.

Att förstå poesi

Poesi. Jobbigt, konstigt och pretto, eller? I Dagens nyheter skriver Anna Hallberg om poesi under rubriken ”Snälla poesiskolan”. Jag gillar initiativet. Den trevliga texten om att poesi inte behöver förstås för att upplevas verkar inte finnas på nätet men den första om poesi i skolan finns här.

Jag undrar om inte är just skolan som har gjort poesi jobbigt, krångligt och konstigt för många. Jag tänker på lektioner där poesiovana elever serveras dikter som ska tolkas och de sitter där och klurar på vad som är det rätta svaret. Förmodligen – förhoppningsvis – går det inte till så i alla klassrum och det var ju dessutom ett rätt bra tag sedan jag tog studenten, men det lilla jag minns av poesi på lektionerna i svenska i högstadiet och gymnasiet var att vi fick läsa en del klassiska dikter som har en någorlunda fastslagen ”rätt” tolkning och känslan vi hade var att det fanns en korrekt betydelse man skulle försöka hitta där i den där halvt obegripliga texten. Vad tror ni att den betyder? Vad handlar den om? De flesta i klassen sade inget. Några kom med gissningar och förslag. De var oftast fel. Eller jo så kan man ju tänka men inte riktigt… Undantaget var en valbar kurs litterär gestaltning, där läraren ifrågasatte att vi ogillade en viss dikt för att vi inte fattade vad den handlade om. Hon menade att den kunde ha andra värden och det hade hon såklart rätt i.

Inte för att det är något fel med att tolka poesi, men den blir så mycket lättare att närma sig om man inte behöver göra det. Det går alldeles utmärkt att uppleva poesi utan att gräva efter vad den betyder, att njuta av dess skönhet, bildspråk och rytm även om man inte ”förstår”.

Litterära länkar i valtider

Kulturpejl. Breakfast Book Club frågar politiker från olika partier om litteraturkanon, bibliotekens framtid m.m.

Toppolitiker läser dikt i Kulturradion.

Kulturnyheterna: Folkpartiet: Vi vill ha en litterär kanon. (Själv tycker jag att idén om en litteraturkanon för skolan mest är dumheter. Rimligtvis kan kompetenta lärare själva sätta ihop lämplig läsning för sina elever.)

Queer poesi från Rosenlarv

Jag läser ett smakprov ur förlaget Rosenlarvs senaste bok, Omslag. Queer poesi av författare som Johan Jönson, Hanna Hallgren, Mara Lee m.fl. Spännande! Jag blir såklart väldigt nyfiken på en bok vars inledning innehåller rader som dessa:

”Men den heteronormativa dikten läcker. […] Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan från början svämmat över.

När den reser sig likt februaris himmel skrapad ren.
När den är en dark stupid blond little pony, när den föredrar råa bär, när den kan dö av en mor och en slev och en soppa.
När den inte har pengar att köpa beröring för.
När den ska få börja på balett, när den lovar domedag och tårar, hundvalpskyss och hämnd.
När den kan bli skjuten i huvudet och ändå överleva.
När den försöker vara så diskret som möjligt.
När den hittar en banan i bistron och kör in den.”

Är det någon av er som har läst den?

Bokstäver och senap

”Alfabetet uppfinns av fenicierna och skrivandet tar verklig fart.
Efter några årtusenden följer recept på fransk senap.”

Eller:

”Vad vi talar om när vi kommer ut ur salongen.
Om hur film är bäst på bio.
Om hur boken var bättre än filmen.
Om att boken har verklighetsbakgrund.
Men är skriven av en spökskrivare.
Om hur man, under sömnlösa nätter, när man pressar boken mot örat.
Kan höra raspet av fjäderpennan, inne i datorn.
Du lyssnar ju inte.”

Ur Österbottnisk gotik av Ralf Andtbacka (2008)

« Äldre inlägg

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑