Läsning pågår

Etikett: postapokalyps

Döda ord

 

Jag stavar och ljudar medan Petsamo otåligt snusar genom näsan bakom min axel.
– Du kan aldrig lära dej läsa ordentligt bokstav för bokstav. Du måste lära dej känna igen hela ord.
– Hur många ord finns det?
– Tiotusentals. De flesta är döda och finns bara i böcker. Kanske används här på ön högst tusen numera.

Ur Efter floden av PC Jersild

Väg av aska

”The soft black talc blew through the streets like liquid squid ink uncoiling along a sea floor and the cold crept down and the dark came early and the scavengers passing down the steep canyons with their torches trod silky holes in the drifted ash that closed behind them silently as eyes.”

När jag såg The Road i vintras lämnade sambon soffan efter kanske en halvtimme. Jag minns inte vad han gav för anledning. Kanske var det för grått. Själv låg jag kvar i soffan, nästan andlös, och tänkte att om filmen påverkar mig så här måste jag fan läsa boken också.

I Cormac McCarthys The Road (Vägen på svenska) verkar världen i stort sett ha gått under. Man får inte veta vad som har hänt, men allt är täckt av aska och inget växer, knappt något lever. De få människor som finns kvar gömmer sig i förfallna byggnader eller drar längs vägarna och söker något att äta, vad som helst som går att äta.

Flera år efter katastrofen vandrar en man och hans son söderut genom det döda landet, eftersom mannen är säker på att de inte kommer att överleva en vinter till om de inte ger sig av. De har sina få ägodelar i en kundvagn och släpar sig fram över berg och genom tomma städer. De letar efter mat i tomma hus och sedan länge plundrade affärer och gömmer sig för andra människor. De fryser, svälter och blir sjuka, men fortsätter hela tiden vidare utan att veta om om målet de rör sig mot ens är värt att nå.

The Road gräver ett hål i bröstet på mig. Allt är så genomgrått och hopplöst och ändå fortsätter de att försöka. Utöver att hålla sin son vid liv försöker mannen också hålla kvar vid någon sorts mänsklighet, någon sorts moral, trots att världen som var försvinner allt mer ur hans minne. Först försvann tingen, sedan orden för dem. McCarthys avskalat poetiska språk är perfekt för att gestalta liv som har krympt till det mest nödvändiga och samtidigt ge skönhet åt skildringen av den förfallna världen.

Mannen och pojken, båda namnlösa, talar inte särskilt mycket med varandra och när de väl gör det får jag ofta känslan av att de har sagt samma saker till varandra flera gånger förut. Du måste prata med mig. Men vad pratar man om när allt är grått och dött? Den kortfattade dialog som finns är ändå laddad med mening, som när de försöker öppna en lucka i ett hus och pojken är rädd. De har inte ätit på flera dagar.

Papa, the boy said. We should go. Papa.
There’s a reason this is locked.
The boy pulled at his hand. He was almost in tears. Papa? he said.
We’ve got to eat.
I’m not hungry, Papa. I’m not.

”Jag är inte hungrig”, fast han svälter. Så mycket dessa få ord säger om deras relation.

Ni borde läsa.

(2006)

Dagens underdrift

Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet ”zombie” har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.

Det är en brutal bok, där den lilla trygghet som finns är mycket bräcklig, där tolv-trettonåringar har ansvaret för att se till att de yngre barnen överlever och där nämnda småbarn dör då och då. Mitt i detta beskrivs barnens känslor inför det som händer ibland på ett otroligt svagt, oengagerande och absurt nedtonat sätt. Inte hela tiden, lyckligtvis, men här och där kommer ett riktigt stolpskott till mening. Jag vet inte om det är översättningen eller om det helt enkelt ska vara så, men underligt är det.

Vid ett tillfälle har en unge blivit tagen av de vuxna och ligger i en äcklig säck:

”Han hade svimmat och när han vaknade skumpade han omkring på en av de vuxnas axlar. Den vuxna stank, men säcken luktade ännu värre. Fett och ruttet kött och bajs. Sam tyckte inte att det var trevligt i säcken. Han såg ingenting och han hade kissat på sig.”

Han tyckte inte att det var TREVLIGT i säcken. Nej. Okej.

Eller ett tag senare, när ungen har lyckats fly efter några dramatiska händelsern:

”Sam hade känt sig osäker föregående kväll, men cykeln gav honom nytt mod. Det enda han behövde göra var att följa skyltarna mot Holloway Road, så skulle det ordna sig.”

Osäker? Haha, va? Det var dödsskräck, inte lite osäkerhet.

Har någon av er läst den på engelska? Är det likadant där?

Dystopibokprat och bokcirklar utan lästvång

Det är trevligt med bokcirkla, men att man vanligtvis måste läsa en viss bok till ett visst datum brukar alltid ställa till det för några som vill vara med och snacka litteratur. Någon hinner inte läsa, någon annan har problem att få tag i boken osv osv. Så för ett tag sedan kläckte Vetsaga-Johan idén att hålla bokprat kring vissa teman istället för vissa böcker. På så vis behöver man inte stressläsa eller jaga böcker för att vara med – även om det såklart är bra att tidigare ha läst några böcker som passar temat.

Igår var vi tolv personer, de flesta från Upsalafandom och Catahya, som samlades för att diskutera dystopier. Några frågor som kom upp var varför många dystopier är tråkigt skrivna, vad som är skillnaden mellan dystopiska och postapokalyptiska berättelser och vad som gör att alla dystra framtidsskildringar inte bör kallas dystopier. (Ni som var där får rätta mig om jag minns något fel i redogörelsen nedan.)

När det gäller dystopi och postapokalyps är den första uppenbara skillnaden katastrofen. Samhället i en dystopiberättelse behöver inte ha hamnat där det är på grund av någon stor omvälvande händelse, utan kan ha glidit långsamt neråt. En viktig skillnad är också att det dystopiska samhället är orsakat av människan själv och inte av någon yttre faktor, vilket kan vara fallet när det gäller postapokalyps. Vi kom också in på betydelsen av politik vs. estetik, i både dystopier och postapokalyptiska berättelser. I en del böcker (eller filmer) används det framtida förfallna samhället främst för att det ger möjligheten till häftiga, mörka miljöer och roliga prylar, och inte för att göra politiska kommentarer. Om samhällsförfallet bara är yta är det ingen riktig dystopi och Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij togs upp som exempel på ”postapokalypsonani”, som någon uttrycke det.

Att tydligt skilja ut dystopierna ur dystra framtidsskildringar i allmänhet visade sig vara klurigt, men vi verkade åtminstone vara överens om att för att det ska vara en dystopi bör skildringen av samhället vara en central del av berättelsen.

Angående tråkigt skrivna dystopier nämndes lyckligtvis också några författare av dystopier som är stilistiskt bra, bland andra Karin Boye (Kallocain), Margaret Atwood (Tjänarinnans berättelse, Oryx & Crake) och Ray Bradbury (Fahrenheit 451).

© 2022 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑