Tystnad

Läsning pågår

Tagg: romaner (sida 2 av 11)

Plats

plats Efter sådär tre-fyra sidor tänkte jag att det här går inte. Jag klarar inte av det här språket. Jag står ut med ”dom”, även om jag inte är så förtjust i det. ”Mej” och ”sej” är värre, men går väl också. Men ”säjer”, där någonstans går min gräns. Det känns, som jag gnällde om på Instagram, som att texten tjoar HÄJ HÄJ, fast det inte alls är en tjoig bok.

Jag fortsatte ändå envist att läsa och det komiska är att ju längre man kommer, desto mindre irriterande blir språket, helt enkelt för att huvudpersonen har mindre och mindre kontakt med omvärlden och då blir det inga ”säjer” eftersom hon knappt pratar med någon.

Plats är barnboksförfattaren Pija Lindenbaums första bok för vuxna, en kort roman om en kvinna som tappar greppet. Hon sticker utan förklaring ifrån man och son, isolerar sig i en andrahandslägenhet och umgås bara med en stackars hund som hon nyss har skaffat. Mellan dem uppstår en sorts maktkamp, åtminstone i kvinnans huvud.

Plats är en avskalad skildring inifrån en person som inte klarar av sitt vanliga liv längre, som går sönder och drar. Den är obehaglig, men jag tar den inte till mig. Jag uppskattar känslan av overklighet och hur små detaljer blir som enorma hinder, och bortsett mej/sej/säjer är det verkligen inget fel på språket, men som helhet faller den ändå ganska platt för mig, i synnerhet mot slutet då den blir allt mer fragmentarisk. Det känns som att jag har läst ungefär den här boken ett antal gånger förut, men då var den bättre.

(Norstedts, 2013)

Ge mig arsenik

201308_arsenik UNT-text från i våras.

Elisabeth Jansson snattar en anteckningsbok och med de första orden hon skriver i den blir hon Elsa. “Det är jag som är Elsa Jansson. Det är jag som är ett geni.”

Exakt när Elisabeth blir Elsa skrivs inte ut, men tidsmarkörerna signalerar tidigt 00-tal med kickers i skolkorridorerna, Håkan Hellström på cd och en berättare utan mobil. Tristessen och frustrationen är däremot tidlös, liksom ensamheten. Klara Krantz, som har gått skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola och läser litteraturvetenskap i Uppsala, debuterar med en vackert skriven ungdomsroman om att hantera svek och känslor man helst vill mota bort.

När Andreas Palmaer recenserade David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål i Dagens nyheter nyligen skrev han att många av dagens ungdomsböcker har rört sig bort från de stora problemen och att det har blivit viktigare med tonträffen i dialoger och socialt spel. Han menar att Wiberg “gör konst av ältandet” genom ett språk fyllt av roliga bilder och ordvändningar.

Ge mig arsenik passar också in där. Elsa ältar inte i riktigt samma detalj som Wibergs Linnea och är inte heller lika drastisk i sina ordlekar, men även i hennes berättelse ligger styrkan i tonträffen och i Elsas egna röst. Det finns en skilsmässa och ett svek mellan vänner, men inget som går utöver ett alldeles vanligt tonårsliv. Det räcker utmärkt, för Klara Krantz skildrar det alldeles hjärtskärande genom att ge Elsa ett pansar som sedan spricker.

Elsa bär sitt geniskap som en sköld. “Och kanske är jag ensammast i världen men det är inte en sorglig tanke för det är så det är att vara geni.” När hon skriver i den nya anteckningsboken blir det två parallella berättelser, om en smart flickas uppväxt och om Superhjälten E. Det som egentligen gnager vill smyga sig in, men Elsa håller det borta så länge hon kan med ramsan författare-geni-superhjälte.

Jag läser nog mer ny ungdomslitteratur nu än när jag faktiskt tillhörde målgruppen, och jag blir gång på gång golvad av dess stilistiskt livliga sätt att ta sig an allvaret i vardagens skitsaker. Ibland undrar jag om det är för att jag är närmare i ålder med flera av författarna. Betyder “perfekt tonträff” egentligen att våra minnen matchar? Jag var 15 när den fiktiva Elsa var 15. Man ska inte bortse från den faktorn, men främst är det så att mycket av ungdomslitteraturen från de senaste åren är förbannat bra.

(Alfabeta, 2013)

Mississippi av Hillary Jordan

Det börjar med en grav i lera och regn och det slutar med samma grav. Det är uppenbart från början att berättelsen kommer att återvända till den, men även utan en början som denna hade man förstått att det är på väg åt helvete, och att varje jobbig händelse lär att följas av ytterligare en. Det ligger något olycksbådande över hela romanen, en stämning av annalkande katastrof som tornar upp sig likt oväder vid horisonten.

Mississippi (Mudbound på engelska) utspelar sig till största delen i den amerikanska södern på 1940-talet. Den berättas ur flera perspektiv, men jag uppfattar Laura som huvudpersonen.

Laura är fortfarande ogift vid 30 års ålder (the horror!) och antar att man och familj helt enkelt är något hon kommer att få leva utan. Så träffar hon Henry och blir väl inte kär, men tacksam över att någon vill ha henne. Deras liv är ganska trivsamt ett tag, tills Henry gör slag i sin dröm om att äga en gård och bruka jorden. Finnes ej: elektricitet, rinnande vatten eller täta väggar. Finnes: lera och Henrys skitstövel till pappa. Laura vantrivs, men biter ihop.

När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. […] Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.

Andra som gör sina röster hörda är Henry och Henrys yngre bror Jamie, som är en typisk charmig strulputte med inre mörker. Hap, som är en av de svarta arrendatorerna på Henrys mark, och hans fru Florence, som fungerar som barnmorska på landsbygden, står för ett annat perspektiv: det från dem som sliter på fälten utan att själva äga marken de arbetar på eller huset de bor i.

Det perspektiv som är mest centralt vid sidan av Lauras är Ronsels. Ronsel är Haps och Florences äldste son och soldat i andra världskriget. Tiden i kriget är såklart gräslig, men i Europa får han samtidigt uppleva något som han inte kommit i närheten av hemma: känslan av att bli sedd först och främst som en man, istället för en en svart man.

Mississippi handlar mycket om rasism och jag-formen gör att den kommer nära på ett ganska magstarkt vis. Istället för att “Henry tyckte si och så” får man höra de olika berättarna vädra sina sunkiga åsikter direkt. Även de som antagligen själva tycker att de behandlar de svarta på ett bra sätt och är vänligt inställda till dem är rasistiska som fan, eftersom de ser svarta som av naturen mindre civilicerade än vita och maktobalansen mellan dem som självklar.

Det är tur att Henrys vidrige far Pappi inte har en egen berättarröst, för då hade jag kanske slängt boken ifrån mig. Och det hade ju varit synd, eftersom den är läsvärd. Det finns en tilltalande lätthet i hur Jordan väver sitt nät och drar åt det så att det känns som att det inte hade kunnat gå på något annat sätt.

Jag är också väldigt förtjust i den stadiga Florence, med hennes blandning av pragmatism och mysticism:

Henry McAllan var lika marksjuk som andra karlar jag sett, och tro mig, jag har sett många, både färgade och vita. Det syns i ögona på dom, dom ser på marken som på en kvinna som dom har begär efter.. […] Vita eller svarta, ingen av dom har vett nog att förstå att det är marken som äger dom. Den tar deras svett och blod och deras hustrurs och barns svett och blod och när den har tagit allt så tar den deras kroppar med, tuggar och tuggar i sig tills dom har blivit till ett och detsamma, marken och dom.

I en intervju i slutet av boken säger Hillary Jordan att det svåraste var att fånga de svarta romanpersonernas sydstatsdialekt. Om hon lyckades bra med det eller inte märker man inget av när man läser översättningen, eftersom en sådan sak är omöjlig att överföra till svenska. Här pratar Ronsels föräldrar på ett vis som mest känns vagt “obildad lantis”, utan tillhörighet på något särskilt ställe, och det är ju lite synd. Så vill man att det ska höras på personerna var de befinner sig får man läsa den på engelska istället.

(Historiska Media, 2012)

”I’m trying not to be”

”I hate you.”
My sister said it different than she said it to my dad. She meant it with me. She really did.
”I love you,” was all I could say in return.
”You’re a freak, you know that? You’ve always been a freak. Everyone says so. They always have.”
”I’m trying not to be.”
Then, I turned around and walked to my room and closed my door and put my head under my pillow and let the quiet put things where they are supposed to be.

Jag läser äntligen The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky och den är så fin, så fin, och jag har en känsla av att den kommer att orsaka något sånt här.

A Storm of Swords

A Storm of Swords var min tjocka julledighetsbok, en sån där bok som jag medvetet har sparat till ett tillfälle då jag kan läsaläsaläsa. Några korta kommentarer:

* Bäst hittills i ASOIAF. Tyvärr har jag förstått på de som har läst vidare att det inte fortsätter så.

* Folk dör. Jag visste ju innan att flera centrala figurer skulle stryka med i den här boken (men jag hade faktiskt lyckats undvika att få reda på vilka) men det blev många ”Whoa, vad fan händer?” ändå. Jag uppskattar att en författare vågar göra så, trots att det faktiskt gjorde ganska ont, och det ska bli intressant att se vilka som blir mer viktiga istället. Nu ser jag fram mot reaktionerna när mängder av personer som inte har läst böckerna ser den tredje säsongen av tv-serien i vår. Moahaha.

* Danys kapitel är så himla tråkiga att jag bara skummade de flesta av dem. Martin, det är inte ok att göra tjejen med drakarna till den segaste delen av berättelsen.

Övergrepp, mord och jävligt mycket svamp

Orken att skriva långt och genomtänkt finns inte riktigt, men jag vill ändå nämna de många bra grejer jag har läst de senaste månaderna. Det får bli några inlägg med kortare rekommendationer istället. Här är det första.

Elin under havet av Sofia Malmberg

När årets Augustprisnomineringar avslöjades kunde jag konstatera att jag bara hade läst en av de nominerade böckerna: Sofia Malmbergs fina serie Elin under havet. Elin är ensam men hittar någon på nätet som säger de rätta sakerna för att få henne att känna sig sedd. Hon chattar med en kampsportare som erbjuder att lära henne det han kan, men när hon väl träffar honom utsätter han henne för ett sexuellt övergrepp. Efteråt försvinner hon in i en skrämmande fantasivärld under havet och försöker kämpa sig ut.

Det här är en mörk och smärtsam historia, fåordigt berättad men väldigt uttrycksfull. Sofia Malmberg behöver bara enstaka bildrutor för att få en att förstå Elins relation till sina föräldrar eller vad som händer med chattkillen.

Fantasivärldarna är vältecknade och läskiga på ett nästan gulligt sätt, fast det inte är något som helst gulligt med Elins upplevelser. Stilen är ovanlig i svenska serier och de får mig att tänka lite på animerad film eller datorspel.

Elin under havet passar enligt förlaget från 11 år, men kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna, och jag skulle inte rekommendera att man sätter den i händerna på en elvaåring utan att se till att diskutera innehållet med läsaren.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är en av årets positiva överraskningar för mig. En tunn, blodfläckad debutbok från ett litet förlag jag aldrig hade hört talas om, kunde det vara något? Oh ja.

Feberflickan är Luna, som vandrar omkring i huset där hennes far och en kvinna, ”hon”, ligger döda. Samtidigt som läkare och polis undersöker fallet undersöker Elisabeth Östnäs ett trasigt psyke. Luna är inte en pålitlig berättare och man förstår snart att hennes version av verkligheten inte är den enda. Feberflickan är full av motsättningar mellan det som sägs och tänks, det som händer och det som uppfattas. I småbitar rullas familjens historia upp och den är inte vacker.

Berättelsen är vag och sparsmakad, samtidigt som miljön beskrivs i detalj, full av härsket kött, slitna möbler och blodigt tyg, allt skildrat med ett språk som har en sorts solkig, äcklig skönhet. Dessutom påminner stämningen och systerrelationen mig om Shirley Jacksons We have always lived in the castle, vilket ju bara är en bra sak. När jag precis hade läst ut reagerade jag så här:

(Columbi Publishing, 2012)

Amatka av Karin Tidbeck

Människorna lever i en värld som inte är stabil och de har strikta rutiner för att hålla ihop samhället. Att förändra rutinerna, till och med så små saker som att säga fel ord, kan få hemska konsekvenser.

Vanja reser från en större stad till det lilla samhället Amatka för att göra en undersökning under några veckors tid, men blir kvar och kan inte låta bli att börja gräva i Amatkas mysterier.

Jag blev fullkomligt uppslukad av Amatkas väg bort från ordningen. Det finns mycket som är bekant från andra dystopier – det extrema kontrollsamhället, angiveriet, hemlighetsmakeriet, mixtrandet med språket – men samtidigt känns den som något helt eget. Den har den där känslan av att verkligheten glider iväg som även finns i Tidbecks noveller, den förvridna, otydliga skuggan i ögonvrån.

Amatka är välskiven på ett avskalat, sakligt sätt och Tidbeck avslöjar tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vaket samtidigt som hon inte säger för mycket. Plus också för äckliga detaljer som att det mesta de äter verkar vara gjort av svamp. Svampgröt, hörni! Ew.

(Mix, 2012)

Rekviem för en vanskapt

”Jag trodde ofta att jag skulle dö där på fjället. Att vintern skulle ta mig, att kölden och blåsten och fukten skulle göra slut på mig, men det var som om min kropp var för grov, för stark. Kölden ville aldrig riktigt bita på mig.
Jag var som odödlig.”

När Stina föddes var det nära att hennes mor dog. Ingen hade sett ett så stort spädbarn och hon fortsatte att växa mer än alla andra. Trots att hon inte trivdes med andra människor reste hon, som vuxen, runt i Europa för att visas upp inför en gapande publik av impressarion Wolfgang Wolfenstein. När hon kom hem igen till norra Sverige var hon tyst och levde sina sista ord utan att säga något. Stor, stark och ensam – men inte odödlig.

Rekviem för en vanskapt börjar när Stor-Stina är döende. Döden berättar för läsaren att det snart är dags. ”Fåglarna närvarande, som ett tecken.” En stor del av sitt liv har Stina blivit tittad på, men inte ens när hennes liv är slut får hon vara ifred. Döden håller henne kvar, talar med henne. De turas om att berätta om hennes liv, medan hennes kropp ligger i ett skjul i väntan på begravning, medan en vetenskapsman från Stockholm kommer för att gräva upp hennes kropp, medan hennes kropp obduceras. Insprängt i berättelsen om Stor-Stina skildras andra obduktioner, andra kroppar, lärda män som rotar i sammanväxta tvillingar eller pyttesmå flickor.

Rekviem för en vanskapt är journalisten Mattias Hagbergs första roman och bygger på Christina Katarina Larsdotter, Stor-Stina kallad, som levde under första halvan av 1800-talet. Den är en saklig och melankolisk liten pärla där döden ser på när olika sätt att se på världen och livet nöter mot varandra: samiska myter och kristendom, tro och vetenskap. Men främst är det den ständigt skiftande linjen mellan det normala och det abnorma, och 1800-talets stora intresse för det senare, som ligger blottad på bordet. De människor som visas upp i Wolfgangs freakshow framställs som mer annorlunda än de är – Stina uppmanas exempelvis att inte tala – antagligen för att göra glappet mellan dem och den betalande publiken ännu större, och vetenskapsmännen med sina böcker och verktyg söker efter sanningen om människan i annorlunda individers kroppar, och blir besvikna när de inte hittar något revolutionerande.

Ingen får vad de vill ha. Stina fick inte vara ifred. De bildade männen med inälvor upp till armbågarna hittade inte vad de sökte. Men jag fick vad jag inte ens visste att jag ville ha: en ganska märklig idéroman där fåglar följer ett lik och döden talar med klara, poetiska ord. Jag tycker mycket om den.

(Atlas, 2012)

Andra som har läst: Bokstävlarna, Booze’n’books, Swedish Zombie, Reflektioner allteftersom, Marcusbiblioteket, Kreativituren, Lektyr, Svensson.

Mellan dig och dig

(En månad gammal UNT-text, fast en längre version än den som publicerades i tidningen.)

Katarina Kieri har skrivit ett flertal böcker för barn och ungdomar, bland annat 2004 års Augustprisvinnare Dansar Elias? Nej! I sin nya ungdomsroman Mellan dig och dig använder hon många bekanta ungdomsboksinslag när hon introducerar Tora, en något tvär och poetiskt begåvad sjuttonåring, med en frånvarande mamma som stack med en gris och en tafatt pappa som mumlar på tröskeln. Tora kommer på kant med sin enda vän, Ivar, och undrar vad de egentligen har för relation. Hon känner sig också dragen till skolbibliotekarien som inte beter sig riktigt lämpligt.

Det är ingen händelserik bok, utan bygger till stor del på Toras tankar då hon försöker få rätsida på sig själv och sin omgivning. Tora berättar eftertänksamt och poetiskt, med ord som “Dagen kryper långsamt genom min kropp”, och genom hela boken skriver hon en dikt, som någon rad i taget presenteras för läsaren och speglar berättelsen i koncentrerad form.

“Det finns en musik som vill mycket mer än den vågar.
Det finns en musik som sjunger en halvfärdig sång.”

Det finns ett avstånd mellan Tora och Ivar. Det har alltid funnits där och Tora tänker mycket på det när de är isär. Den här distansen är inte bara problematisk för dem, utan präglar min syn på Ivar, och till viss del på Tora. Toras familjerelationer och försiktiga nya vänskapsband är känsligt skildrade och trovärdiga in i minsta detalj, men Ivar blir aldrig riktigt riktig och Tora framstår som något av en pappdocka tillsammans med honom.

Mellan dig och dig börjar och slutar med Ivar, men under en stor del av berättelsen är han frånvarande. Han är viktig för Tora – den enda hon har, trots avståndet – men blir i sin frånvaro aldrig viktig för mig. Det är relationerna som formas och förändras i hans frånvaro som griper tag. Det är där, i tidsrymden mellan Ivar och Ivar, som de intressanta spänningarna finns. Det är där Tora och människorna omkring henne blir tydliga och Tora konfronteras med glappen mellan vad hon tror om andra och hur de verkligen är. Hon lär sig mycket, allt utan honom, och ändå får han äran att vara slutet på berättelsen. Det stör mig. När Tora förstår avståndet mellan dem tar boken slut och det gnisslar och skrapar.

Mellan dig och dig är välskriven och nyanserad, men bland all den utmärkta ungdomslitteratur som skrivs idag sticker den inte ut som något extra.

(Rabén & Sjögren, 2012)

I den tysta minuten mellan

(Gammal UNT-text, något redigerad.)

Om antalet rader man vill skriva av och spara är någon indikation på en texts kvalitet ligger Viveka Sjögrens Augustprisnominerade vackra ungdomsroman I den tysta minuten mellan, om fjortonårige Torvi som reser till Island för att närvara vid sin fars begravning, bra till.

Torvi har inte träffat sin pappa Kettil sedan han var liten och flyttade till Sverige med sin mamma. Vid ett tillfälle meddelade Kettil att han tänkte resa till Sverige och leva med dem, men han kom aldrig och Torvi slog upp en pansardörr i sitt inre och sprejade “Gubbjävel” på den. Resan ger Torvi glimtar av vem hans far var, men mest handlar I den tysta minuten mellan om de levande. Släkten och barndomskompisarna ger honom en sommar han kommer att minnas länge och fyller en del av det hål som slets upp i honom när han lämnade ön som liten.

Den välbekanta tematiken med sonen som återvänder och avstampet i familjen gör att jag känner jag mig lite snuvad på det stora avslöjandet som aldrig kommer och jag saknar tydligare konturer åt föräldrarna. Kettil fortsätter att orsaka fler frågor än svar och mamman blir aldrig mer än en diffus gestalt med dåligt samvete och avhuggna meningar.

Det vägs mer än väl upp av hur mycket jag tycker om kontrasten mellan det karga Island och värmen i orden som Sjögren målar upp sin återvändarberättelse med. Där finns sorg, rått väder, tystnad och alkoholdimma, men hennes meningar är mjuka och försiktigt glödande. I hennes språklandskap är sorg något man kan ha på sig och gympaskorna som bärs av den man är förtjust i kan ge elektriska stötar. Jag får också stötar, av vind som river sönder hav och hur blickar kan studsa över golvet som gummibollar. Jag läser med pennan i handen.

(Kabusa, 2011)

Torsdagsbarn

Jag blev inte helsåld när jag läste Sonya Hartnetts The Ghost’s Child för ett år sedan, men såg tillräckligt mycket jag gillade för att ge henne en chans till. Nu har jag läst Torsdagsbarn, och nu, nu är jag såld. Den har både det jag tyckte om i The Ghost’s Child – språket, upproret, sprickorna i verkligheten – och det jag saknade, nämligen de trovärdiga känslorna och ett hårt grepp om sagoglittret istället för att låta det flyga fritt.

Torsdagsbarn har fått sin titel från ramsa där en av raderna lyder ”Thursday’s child has far to go” och även om det syftar på en viss unge man kan nog säga att alla i den här boken har långt att gå. Berättaren heter Harper Flute och växer upp på den australiensiska landsbygden under depressionen på 30-talet. Familjen har det knapert och lever i ett fallfärdigt hus på mark där det knappt går att odla. Det är barnets blick på en familj som försöker, men bara halkar längre bakåt, på föräldrar som misslyckas och syskon som försvinner. Det är svårt, men i barnets blick självklart. Hon vet inget annat sätt att leva.

Barnet som har längst att gå är lillebror Tin, som inte riktigt är som han ska. Han trivs bäst under huset där han gräver ut en håla åt sig själv och senare långa tunnlar. Familjen låter honom vara och med åren blir han alltmer förvildad, mer ett underjordiskt djur än ett barn. Är detta ett fantastiskt inslag, en metafor för familjens kollaps eller ska det tolkas precis som det är? Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll. Det fungerar på alla plan.

Torsdagsbarn kallas ungdomsbok och skulle, om man orkade, kunna användas för en vända till i den aldrig avslutade diskussionen om vad som egentligen är ungdomslitteratur. När jag läste den tyckte jag inte att det fanns något som utmärkte den som just ungdomsbok utöver att den har tilldelats den stämpeln. Ni vet, vissa böcker känns ju så uppenbart skrivna för unga när man läser dem (och inget fel med det, såklart), men den här kunde lika gärna stå i vuxenhyllan.

I slutet finns utdrag ur en intervju med Hartnett, där hon säger:

”Jag sticker inte under stol med att jag skriver för unga intelligenta ensamvargar. […] Det finns så mycket ytligt och konventionellt för tonåringar , och det är ju bra för dem som är ytliga och konventionella, som nöjer sig med det. Men jag skriver för de klyftiga, de allra smartaste av de smarta. Det är kanske därför en del människor finner mina böcker föga inbjudande”.

Och jag tänker att där har vi det kanske, det som jag har haft i bakhuvudet när jag har läst men inte riktigt har kunnat sätta ord på. Torsdagsbarn är inte ett dugg inbjudande. Den säger inte ”Kom, läs mig.” Den är, i all sin underjordiska, smutsiga skönhet, jävligt jobbig. Motsträvig, som Tin under huset. Skrämmande på ett totalt icke-mysigt sätt.

”Okej, läs mig då, men vänta dig inte att det ska vara kul.”

(Atrium förlag, 2010)

En bok om dagen, Bokmilaskogen, Bokpärlan, Böcker, böcker, böcker och Bläddra! Bläddra! har också läst den.

Regn

Stackars bloggen. Om den har förmågan att tycka något, tycker den säkert att jag är en hemskt dålig bloggägare och önskar kanske att den hade blivit kläckt av Johan istället, för det är ju han som skriver saker.

Men jag ska bryta min tystnad (höhö) med att berätta vilken mörk liten pärla jag läste för några dagar sedan.

Regn av Kirsty Gunn skildrar tolvåriga Janey och hennes lillebror på semester med föräldrarna. De har en stuga vid en sjö och barnen leker i och kring vattnet större delen av sin vakna tid, håller sig borta så länge de kan. Föräldrarna har fest nästan varje kväll och på dagarna ligger de och solar med en drink eller flera, på den sida av huset där man inte ens ser den fantastiska utsikten.

Regn är en kort roman, strax över 100 sidor, rik på skönhet och vemod. Trots sitt lilla format känns den tung, men inte på ett dåligt sätt. Förstår ni hur jag menar? Som att den drar en neråt och man vill inget annat.

Det måste ha varit tusentals, tusen och åter tusen vattendrag som mynnade ut i sjön, porlande rännilar, smala djupa strömfåror, vattenfall och forsar som störtade sig ner från klipporna med så våldsam kraft att det var som att se glas krossas om och om igen, i ett dån av skärvor och flisor och skurar av vitt, vitt pulver. Ändå, trots att det var så många vattendrag som berikade sjön med ännu mera vatten, fulla av fisk, tjockflytande av kvistar och löv som de dragit med sig från sluttningarna långt uppe i bergen, så tycktes det bara vara vår flod som i sig rymde alla de platser den passerat.

Det är en tät och laddad text där allt tycks ändlöst: barndomen, himlen, vattnet, upprepningarna. Samma lekar, samma väntan och samma fester, dag efter dag. Tills det ändå tar slut, som allt måste. Det är inte ofta jag läser en så vacker och sårig berättelse om barndomens motsatspar: friheten och maktlösheten. Föräldrarna och barnen lever som i olika världar, men på helt olika villkor. Trots sin frånvaro är det de vuxna som har makten. Janey tycker att brodern är hennes, hon håller koll på honom, gör mat åt honom, skyddar honom, men modern kan ta honom ifrån henne på ett ögonblick, eller göra henne till en skojig ingrediens på festen.

Regn gavs ut 1997 av förlaget Leander Malmsten, som konkade för ett antal år sedan. Råkar ni på den på bibliotek eller antikvariat borde ni läsa den. (Och den finns ju fortfarande i tryck på engelska, som Rain.)

Bland spöken och alligatorer

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.

I Karen Russells texter finns flickor som brottas med alligatorer, pojkar som på nätterna dyker bland gamla båtar för att hitta sin systers spöke, ett läger för barn med udda sömnsvårigheter och flickor som har uppfostrats av vargar, för att nämna några. Där finns vackert språk, en mörk humor och de mest underbara infall. Men precis som för In Another Library räckte det inte riktigt för mig. Trots alla bra kvaliteter gjorde bristen på en berättelse att flera av novellerna till slut kändes som ett ”jaha”.

Det är inte så att jag kräver att alla noveller ska ha en tydlig början, mitt och slut, jag har inget emot luddighet, men precis som när jag har läst Kelly Link eller Aimee Bender – som jag också tycker mycket om – känner jag ibland att ”men vad fan, kan du inte berätta en ordentlig historia någon gång? En, snälla?” Det är lite som att äta en färgglad bakelse istället för rejäl mat till middag. Visst såg den hemskt fin ut och visst var den god, men inte fan blev man mätt.

Den mest minnesvärda novellen i samlingen var ”Ava Wrestles the Alligator”, om en flicka och hennes spökbesatta syster i Floridas träskmarker. Den hade tyngd och en väldigt creepy stämning, som gjorde att även om resten av novellerna hade varit skit hade jag varit beredd att hojta att jag älskar Karen Russell. Just den novellen har Russell sedan utvecklat till en roman, Swamplandia!, och jag är himla glad att hon gjorde det.

Swamplandia! är en nöjespark i förfall. Turister brukade komma för att titta på alligatorerna och se familjen Bigtree brottas med dem i shower som var om inte spektakulära så i alla fall kittlande på grund av faran. Stjärnan var modern Hilola, men efter hennes död faller både familjen och parken samman. Pappa Bigtree håller envist kvar vid drömmen om att kunna fortsätta. Brodern Kiwi vill bort, han vill leva på fastlandet och plugga på universitetet, medan systern Osceola pratar med spöken och försvinner ut i träskmarken på nätterna för att träffa sina ”pojkvänner”. Det är Ava, yngst i familjen, som fortsätter att ta hand om alligatorerna.

När Kiwi har stuckit och fadern åker iväg på en av sina långa affärsresor blir Ava och Ossie ensamma kvar i den folktomma parken. Ossie rymmer och Ava ger sig av ut i träsket för att hitta henne. Likt en mytisk hjälte söker hon sig ner i underjorden för att rädda en älskad, men det blir ingen välordnad hero’s journey. Liksom flera novellerna i St Lucy’s… rör sig Swamplandia! i gränsland, mellan vad som är verkligt och inte, mellan att vara barn och vuxen. Den handlar om att växa upp och inse att verkligheten inte är som man trodde, att ens berättelse har stora hål. Att ens föräldrar kanske bara är vanliga människor och att de saker som är viktiga för en själv kanske inte betyder ett dugg för omvärlden. Medlemmarna i familjen Bigtree är allihopa fast i varsin drömvärld som det är smärtsamt att ryckas ut ur och farligt att stanna i.

Swamplandia! växlar mellan systrarna i träsket och Kiwi som har fått jobb på en konkurrerade nöjespark nära staden. Kiwis förvirrade möte med det vanliga samhället gör mycket för att visa vilken bisarr uppväxt syskonen har haft, men det är träsket som drar i mig mest och jag blir nästan irriterad när det växlar till Kiwis kapitel igen. Russell laddar träskmarken så att den framstår nästan som en annan värld, en främmande planet av vatten och oändligt gräs, ett gotiskt slott av träd och skränande fåglar.

Our eyes met. I looked up, still swaying from my fistfuls of the stolen dress. What I saw inside them was all landscape: no pupil or colored hoop of iris but the great swamp – the islands, the saw-grass prairies. Long grasses seemed to push onward for miles inside the depths of her eyes. Inside each oval I saw a world of saw grass and no people. Believe me – I know how that must sound. But I stood there and I watched as feathery clouds blew from her left eye behind the bridge of her nose and appeared again in her right socket. I saw a nothing that rolled forward forcefully forever. There was nobody in the ether of either white sky.
I heard the wind on the pond all around us, a deep clay smell rising from her skin. When she blinked again, her eyes looked black and oily, ordinary. For years I’ve wondered if this person I met was only a woman.

Swamplandia! är både sorglig och rolig, drömsk och hemsk. Jag hoppas på fler böcker av Karen Russell.

Från tigerns käftar till havets gap: Jamrach’s Menagerie

Det är andra halvan av 1800-talet i London och Jaffy växer upp lika lerig och stinkande som staden han lever i. En dag stöter han på en tiger som har rymt, och efter det tar hans liv en helt annan väg. (Det är förresten ett fantastiskt stycke, mötet med tigern. Jag citerade ur det här.) Tigerns ägare Jamrach, som handlar med exotiska djur, blir alldeles till sig över det som har hänt och Jaffy börjar jobba hos honom. Det visar sig att han har god hand med djur och när han blir äldre följer han med på en expedition som ska fånga en ”drake” åt en rik kund.

Jamrach’s Menagerie börjar som ett uppsnyggat pojkboksäventyr och dyker sedan ner i kolmörker. Jaffys första resa kommer att förfölja honom för alltid. Jag tror att den kommer att förfölja mig ett tag också. Carol Birchs språk är drömlikt och bildrikt, så fullt av färger, lukter och smuts. Det där glidande drömska skiftar nyans ju längre resan går, får en sjuklig ton, men finns alltid där.

And on and on in that dream – seven dark days and nights that had begun to feel eternal. The superstition of sailors is no more than the lone howling of millions of miles between you and dry land and home, making you know you are a thing that can die. Superstition, dark, spiky, high-stepping, stalked with cloven foot upon our decks.

Holly Hock skrev att det inte finns någon skurk i Jamrach’s Menagerie och det stämmer. Visst hamnar Jaffy i konflikt med andra, men det uppstår ingen direkt fiendskap. Kraftmätningen står snarare mellan människan och naturen. Å ena sidan de instängda, plågade djuren, å andra sidan de sårbara människorna i den vilda naturens grepp, människorna som när deras bräckliga trygghet har tagits ifrån dem inte är mer än djur själva.

Jag tyckte om Jaffys år som djurskötare hos Jamrach. Vänskapen och maktspelen som uppstår mellan honom, pojken Tim och Tims syster Ishbel är skickligt skildrade, både det fina och det fula i deras band till varandra. Hur mycket jag än uppskattar det saltstänkta äventyret (som Johan påpekade för ett tag sedan blir en bra bok ännu bättre av att utspela sig till havs) och hur mycket mörkret i bokens andra halva än höll mig smärtsamt fast, saknar jag de lyhörda detaljerna när Birch skriver om vänskap, kärlek och manipulation. Det försvinner bland galenskap och lidande och kanske är det bara rimligt att det uppstår en större distans då. Det är Jaffy som berättar. Hur skulle han i efterhand kunna detaljanalysera den galna tid då han själv knappt visste vad som var verkligt?

Jag tackar för resan, Carol Birch.

(Canongate, 2011)

(Jamrach’s Menagerie var förresten nominerad till Bookerpriset, men fick smisk av Julians Barnes The Sense of an Ending. Jag ska inte gorma om att den borde vunnit eller så, dels eftersom jag inte har läst de andra kandidaterna och dels eftersom litterära priser inte engagerar mig särskilt mycket, men jag tyckte mer om den här än om vinnaren. Barnes bok gillade jag mycket fram till slutet, som gjorde mig jävligt irriterad. Men det kanske jag skriver om någon annan gång.)

När man kan höra sig själv blinka: Evig natt av Michelle Paver

Den arktiska världen är en bra plats för skräck, tänkte jag när jag såg vampyrskräckisen 30 Days of Night. Den är bäst i början, när det långa mörkret närmar sig och det lilla samhället i Alaska blir helt isolerat från omvärlden. Den där känslan av utsatthet var klart läskigare än några fåniga vampyrer.

Michelle Paver, som är mest känd för stenåldersfantasyn i Vargbröder-böckerna, har också placerat sin nya spökhistoria i den mörka och kalla tystnaden. Evig natt (Dark Matter) följer Jack, en medlem i en arktisk forskningsexpedition som råkar bosätta sig i en vik som är hemsökt. I Gruhuken, inte långt från Spetsbergen, väntar något annat än väderobservationer, övergivna gruvor och snö.

Evig natt biter inte till en början. Den puttrar på om expeditionens rutiner, om hur dess medlemmar beundrar naturen och går varandra på nerverna. Antydningarna om kommande läskigheter är på sin höjd lite mysrysiga. Jag uppskattar den sparsmakat skickligt skildrade dynamiken mellan Jack, Gus och Algie, och blir såklart förtjust i landskapet, men är inte nöjd. Blir det inte mer snart?

Men sedan, när de två andra expeditionsmedlemmarna måste ge sig av på grund av sjukdom och Jack stannar ensam kvar i den lilla stugan mitt ute i den eviga natten. Sedan. Åh, rädslan sitter som en istapp i ryggraden. Det är inte spökerierna som skrämmer mig, även om de har en nog så obehaglig bakgrundhistoria, utan hur bra Paver gestaltar Jacks reaktioner på att vara ensam i ett landskap som är tomt, mörkt och tyst, där allt som hörs är ens egna andetag och knarret av ens fotsteg i snön verkar eka bakom en. Hur tiden flyter ihop när det inte finns något dagsljus och hur han ömsom pratar med sig själv, ömsom försöker att föra så lite oväsen som möjligt för att inte höras – av vadå? Jag kan inte låta bli att försöka föreställa mig hur jag själv skulle reagera, hur rädd jag skulle vara, hur jag – precis som Jack – skulle se en gestalt där den bara är en stolpe och skulle avsky stunden då man går in i sin mörka stuga med den öppna natten bakom ryggen, hur knasig man måste bli av bristen på mänsklig kontakt och hur stor betydelse små detaljer får. Skyddslösheten. Och alla som ibland är irrationellt mörkrädda kan nog känna igen sig i stycken som det här:

Klockan är åtta på kvällen när jag skriver det här. Jag sitter vid bordet med en whisky och tre klart lysande lampor. Om någon stod på trädäcket och tittade in skulle jag synas klart och tydligt. Men det finns förstås ingen som tittar in. Jag tycker ändå inte om känslan. Och jag tycker inte om att se de där svarta fönsterrutorna när jag tittar upp. Jag önskar att jag kunde täcka för dem och hindra natten från att kika in.

Jag känner väl till den känslan, eller åtminstone det hyfsat tätbefolkade samhällets lightversion av den, och hon beskriver på den pricken, så att jag känner den göra ryggmusklerna stela. Evig natt är en elegant och riktigt kuslig roman kommer att sitta kvar i kroppen ett bra tag.

Några andra som också har läst den: Bokmalen, Bokpärlan, Drömmarnas berg, Olika sidor, Dark Places

Ursäkta att man vill bli lite älskad

Gammal UNT-text, den oputsade versionen:

Första sidan i Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad är som en kommentar till andra ungdomsböcker. ”Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra”, menar berättaren, sjuttonåriga Nora. ”Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen.” Hon har vänner, hennes föräldrar har det bra tillsammans, ingen missbrukar, ingen närstående har dött och hon har inte blivit utsatt för övergrepp. Hon är alldeles vanlig – och det är det som är problemet.

I jämförelse med populära och självklart lysande bästisen Lisa och smarta kompisen Jossan, en sådan som kommer att ”bli något”, tycker Nora att hon inte har något att komma med. Hon är bra på armbrytning, men hur häftigt är det egentligen? Hon är helt enkelt inte det minsta speciell på något vis.

Ungdomsböcker om svåra frågor är naturligtvis viktiga, och Thydell har tidigare skrivit bland annat om döden i sin omtyckta debutroman I taket lyser stjärnorna, men det är trevligt att läsa om en tonåring vars liv inte är så dramatiskt. ”Vanliga” problem kan vara nog så jobbiga, och Noras värld tippar när Lisa säger upp bekantskapen med henne efter en fest då Nora pratade länge med Lisas pojkvän. Nora tycker att Lisa överreagerar. Hon gjorde ju inget! Men minnesskärva för minnesskärva låter Thydell både läsaren och Nora förstå att det inte var helt oskyldigt, trots att ”inget hände”.

Ursäkta att man vill bli lite älskad är ett fint och nyanserat porträtt av vänskap och bekräftelsebehovets mekanismer. Nora tycker att hon är lagom och tråkig. Ingen ser på henne som de ser på fantastiska Lisa. Men viljan att bli sedd och omtyckt – särskilt av killar, eftersom det är den ultimata bekräftelsen – gör att hon både sviker sig själv och sårar sin omgivning. Hon fejkar åsikter och intressen och stöter på killar hon egentligen inte är intresserad av. Identitetslös, kallar Lisa henne när de grälar. Genom korta bilder av Nora och hennes vänner genom åren nystar Thydell skickligt upp bakgrunden till Noras beteende och mot slutet hejar jag verkligen på henne och hoppas att hon ska lyckas ta sig loss ur den låtsasrelation hon då befinner sig i.

Kanske är det frånvaron av stor dramatik som gör att historien känns seg i mitten. Ett tag står den mest och stampar och det händer inte mycket. Men humorn är alltid närvarande och är som mest slagfärdig i de Noriska ordspråken, där Nora har transformerat vanliga ordspråk till en småcynisk tonårsvardag: ”Man har aldrig roligare än bordet bredvid.”

(Alfabeta, 2010)

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑