Tystnad

Läsning pågår

Etikett: science fiction (sida 2 av 4)

Upsalafandoms 188:e pubmöte

Upsalafandom träffas på puben en gång i månaden för att prata om science fiction, fantasy och allt möjligt annat. Man behöver inte känna oss för att vara välkommen: jag känner då inte alla som dyker upp.

”Skriver någon om de här mötena nu för tiden?” frågar Bly och ser sig omkring bland de glesnande skarorna på Pipes of Scotland. Ljudnivån har fallit till ett bakgrundssurr som knappt kräver att man höjer rösten.

”Nä”, säger jag. ”Det var nog ett tag sedan.”

Hen beklagar sig över att det blev så utspritt på Pipes, så svårt att hålla reda på, när vi splittrades i grupper på ett halvdussin bord istället för runt ett långbord som på Williams. ”Jag har ingen koll på vad folk har pratat om.”

”Om du skriver om de samtal du har varit med om”, säger jag, ”så skriver jag om mina.”

”Nej, jag skall nog inte skämma ut mig”, säger Bly. ”Jag glömmer alltid vad alla heter.”

”Du kan ge dem nya namn”, föreslår jag. Hen tycker inte att pseudonymisering är lösningen. Det beror kanske på att Bly ännu inte har insett att man bör gripa varje möjlighet att ge sin omgivning fåniga alias.

Sweconkommittén har tänkt ägna delar av pubmötet åt att spåna fram fler renodlade science fiction-programpunktsidéer. Det blir inte så mycket med det. Istället hamnar jag bredvid Krom, Brom, Cerium, Osmium och Tenn och kastas in i en diskussion om garum och lika sätt att tillaga och äta den. Legionärsranson om man blandar den med utspätt vin? Jag marscherar väl hellre på det än på surströmming. Men inte mycket hellre.

Via Atlas Shrugged konstaterar vi att Robert Jordan aldrig fått sitt erkännande som fantasygenrens Marcel Proust och börjar sedan spekulera i hur det hade blivit om Proust skrivit Conanpastischer. Förmodligen helt fantastiskt.

Fortsätt läsa

Tidiga Astounding Stories

Den moderna science fiction-litteraturen, så som den oftast ser ut när vi läser den i dag, tillbringade stor del av sin barndom i de amerikanska novelltidskrifterna, där den skapade sig ett helt eget litterärt fält: ”egna författare, läsare, redaktörer, kritiker, tidskrifter, förlag – och sin egen litteratursyn, där idéerna och spekulationerna stod i fokus och spelade en mycket större roll än stil och psykologiska porträtt”, som jag uttryckte saken i en essä för några år sedan. John-Henri Holmberg talar till exempel gärna om den tidiga sf-litteraturen som ett getto. Nu ligger (tack vare förvirrade amerikanska upphovsrättslagar, förmodar jag) ett gäng av en av de allra viktigaste tidiga tiskrifterna, Astounding Stories – som med tiden kom att byta namn till Astounding Science Fiction – uppe på Project Gutenberg.

Det är kanske mer intressant ur ett litteraturhistoriskt perspektiv än som nöjesläsning.

Men det är litteraturhistoriskt intressant nog.

Fantastiklänkhög

I Uppsala kan man prata om The Dispossessed av Ursula K. Le Guin. Le Guin är bra saker. Läs hennes böcker så får du se.

I Uppsala kan man också tycka att Maria Nygård skall få årets Alvarpris. Maria Nygård är också bra saker. Titta på videon så får du se.

(Man kan till och med tycka det utanför Uppsala.)

Requires Only That You Hate har skrivit om kvinnors styrka och hur kvinnor i böcker så ofta måste vara svaga, åtminstone innerst inne.

Anna Gustafsson Chen har skrivit om en kinesisk science fiction-novellsamling. Tänk om man kunde få se mer sådant översatt till svenska.

Steampunkförfattaren Lavie Tidhar har gjort folk upprörda genom att kalla steampunk för ”fascism for nice people”.

Min favoritmonsterscen någonsin. Hell had come to the Kimmundy.

Drottninggatans bokhandel startar dystopiläsecirkel.

Via File 770 hittade jag ”Fact-checking Ray Bradbury”, en text som Stephen Andrew Hiltner skrev om Bradbury strax efter hans död. Jag har lite svårt att förstå Mike Glyers reaktion på vad jag ser som en respektfull och uppskattande text som även råkar nämna att personer som nyligen drabbats av stroke lätt blandar ihop saker.

Om barn- och ungdomslitteratur i Bokvännen 11/1955

Bokvännen 11/1955 går i barndomens läsnings tema. Folmer Christensen har skrivit ”Tegnekunst i billedboken”, en kort översikt av illustratörer i dansk barn- och ungdomslitteratur från artonhundratalet och framåt, Astrid Lindgren har en artikel om hur barnet upplever boken (”därom vet jag inte så värst mycket”) och Carl-Olof Lång har tecknat ett porträtt av Gustaf Berndtsson, som samlat på sig barnböcker och gjort om sitt ena kök för att få plats med dem.

De två mest intressanta texterna står emellertid Roland Adlerberth och Eva von Zweigbergk för, ”Professor Lidenbrock och strålpistolen” respektive ”Att recensera barnböcker”. Adlerberth tar upp Jules Verne och andra tidiga science fiction-författare och konstaterar att utlåningen av Verne mest verkar gå till medelålders personer som vill återuppleva sin barndoms litterära äventyr. Han konsteterar att stilen på det stora hela inte håller och att Vernes rykte som förutsägare av framtiden är tämligen överdriven (”om de framtida uppfinningar som dyker upp i hans böcker har han spått rätt enbart när det gäller sådana som fanns redan när han skrev – när han fabulerat på egen hand har han i allmänhet skändligen misstagit sig”).

Våra egna furnissörer i branschen bör i barmhärtighetens namn inte namnges – det gäller tyvärr ända fram till boksäsongen 55 med undantag för Lönnerstrand, vars »Rymdhunden» är acceptabel, vetenskaplig grodlös och hyggligt skriven.

De välskrivna svenska sf-romaner för ungdomar som Adlerberth önskat sig i artikeln har önskat sig har väl på det stora taget fortfarande låtit bli att infinna sig, sådär mer än ett halvt århundrade senare. Jag vet inte, kanske var hans generation ”den sista julesvernegenerationen” i jämförelse. Men dagens tioåringar lär väl fortfarande läsa mer Jules Verne än svensk science fiction.

Eva von Zweigbergk undrar var barnboksrecensenterna egentligen håller hus: The New Yorker, The New Statesman och The Times Literary Supplement tar årligen upp de bästa barn- och ungdomsböckerna, skriver hon, medan svenska tidskrifter yrvaket minns att de finns sisådär vart femte, sjätte år. ”Barnbokskritikern anses inte vara någon »riktig» kritiker och hyllas aldrig för »kulturgärning». Vetenskapen ser ungdomslitteraturen över axeln för att borra ned sig i de enklaste, med rätta glömda signaturpoeterna.” Det fattas minst ett trettiotal utbildade erfarna barnboksrecensenter i landet, säger von Zweigbergk, och att fylla luckorna är tydligen inte helt enkelt: ”man måste ha läst tusentals klassiska och moderna barn- och ungdomsböcker med omsorg och eftertanke för att ha en bakgrund” och man ”måste veta något om barnpsykologi och allmän konst- och litteraturhistoria, om språk och översättningsteknik”. Vidare måste man ”bli till hälften som ett barn, när man läser barnets böcker, och dessutom reflektera som en vuxen” samt ”själv ha varit ett läsgalet barn med en rik fantasim och god tillgång till böcker under uppväxten”. Det är inte lätt att vara barnboksrecensent, uppenbarligen.

Många ungdomsböcker i dag är »sociala», de har höga mål, de vill peka på aktuella problem, de vill samhällsförbättra, de vill undervisa om ditt eller datt.

För all del, det behöver inte göra dem dåliga, men det gör dem sällan roliga.

Have we lived and fought in vain?

Egentligen är det väl lite för mycket hipster över att gå omkring med en egendesignad (”designad”) tröja med ett citat på som nästan ingen känner igen för att jag skall vara helt bekväm med det. Men den fungerar, åtminstone just nu, på sf-kongresser. Och kanske inte över huvud taget i några andra sammanhang. På science fiction-kongresser är den å andra sidan väldigt mycket en samhörighetsmarkör. Om man nu skulle behöva sådana.

Litteratur är, som vi alla vet, serious business.

Ray Bradbury

Egentligen finns det ett helt gäng science fiction-författare som dött de senaste åren som betytt mer för mig som läsare än vad Ray Bradbury har: Joanna Russ, Ocatavia Butler, J.G. Ballard … Men få har spelat lika stor roll för litteraturen som Ray Bradbury, om även om det snart är femtio år sedan han skrev sina viktigaste verk. Nu är han död. Ytterligare en länk bruten.

Novellen ”The Murderer” är kanske den mest skrämmande träffande framtidsskildring jag någonsin har läst, så flera decennier i förväg. Läs den.

Åconfragment

I helgen som gick var Tystnad – Maria, Daniel och jag – på Åcon, en science fiction-kongress i Mariehamn. Åcon är en bra sak.

Resan till Åcon brukar vara en pilgrimsfärd i tystnad och ensamhet. Det är därför en smula underligt att möta Maria Nygård, Torill Kornfeldt och Ante och Åka Davour redan vid bussen som skall ta oss till Grisslehamn, vårt Alqualondë, där Anna Bark Persson sällar sig till vår skara. De övriga Uppsalaborna har tagit den tidiga färjan. Galenskap tar många former.

Skeptisk Maria är skeptisk. Nog mest för att någon använder henne för att lära sig kameran.

Vissa kläder passar bara i särskilda sammanhang. Frack, till exempel, är utanför Uppsala och Lund någonting som endast bärs vid högtidligare tillfällen. Min ”Have we lived and fought in vain?”-t-shirt fungerar sämre utanför sf-kongresser. Här hamnar jag å andra sidan tio minuter efter att ha kommit fram till kongressen i en diskussion med Mika Loponen om Christopher Priests sågning av de nominerade romanerna till årets Arthur C. Clarke-pris. Sedan kommer Maria, Torill, Anna, Jesper Svedberg och Daniel Albertsson och skall äta mat. Jag bestämmer mig för att det kanske skulle vara bra att äta någonting mer än frukost och gör dem sällskap. Jag och Daniel visar hur långt man kan ta Uppsalabegreppet ”jordnötter” genom att glatt hugga in på delar av de andras mat: för att ingen skall känna sig utanför har vid måltidens slut alla åtminstone ätit någonting från någon annans tallrik eller fått någonting uppätet. I de flesta fall både och.

Fortsätt läsa

Veckans noveller

Den här veckan får ni istället hålla tillgodo med en lista på femton riktigt bra science fiction-noveller jag skrev för Kontrastbloggen.

Framtidens ljud – hur science fiction tänkt sig vår ljudmiljö

Gott folk,

jag håller på med ett litet projekt och skulle vilja ha er hjälp, om ni har hjälp att ge.

Jag samlar på mig exempel på hur science fiction-genren har föreställt sig att framtiden skall låta: ljudlandskap i städer, teknologi, rymdfarkoster, prylar, verktyg, datorer, vapen, allt. Om du har några citat, hänvisningar, länkar eller tips om ungefär allt som har med på något sätt mänskligt skapade framtida ljud är jag hemskt tacksam. Eller hänvisningar till forskning om ämnet, om jag skulle ha missat någonting.

(Ja, egentligen är jag intresserad av framtida ljud i film och tv-serier också – bara inte av bakgrundsmusiken – men Tystnad är nu trots allt en litteraturblogg.)

Du får gärna skicka ett mail till johan på tystnad.net, eller lämna en kommentar här.

Cat Valente

Hej.

Det här är ett meddelande från Tystnads lokala representant i kongresskommittén som arrangerar Åcon. Vår hedersgäst, Cat Valente, är nominerad till Locuspriset i fem kategorier. Det tycker vi är ganska tufft. Men så är hon något av det hetaste inom engelskspråkig science fiction och fantasy just nu också.

Om några veckor kommer hon till Mariehamn.

Bara så att ni vet.

Veckans novell: ”A Walk in the Sun”, Geoffrey A. Landis

”A Walk in the Sun” är framför allt en optimistisk novell. En novell om människans förmåga att överleva, att klara sig, att ta vad som finns i situationen och kombinera kunskap med uppfinningsrikedom och ren vilja för att lyckas ta sig ur den. Utopismen må vara död, men science fiction kan ibland ha en närmast obotlig optimism som jag tycker kan vara svår att hitta i andra litteraturformer. ”A Walk in the Sun” är ett bra exempel på hur uppfriskande det kan vara.

Veckans novell: ”The Cold Equations”, Tom Godwin

”The Cold Equations” (”Kalla ekvationer”) tillhör science fiction-genrens klassiker, en novell om obehagliga val som måste fattas eftersom alla alternativ är sämre. Kanske är intrigen bakom en smula ansträngd. Jag vet ärligt talat inte om det gör så mycket. Det är fortfarande en viktig novell om att allting inte alltid löser sig. Ibland kan man inte rädda människor. Ibland kan man inte ens försöka.

“You still haven’t told me,” she said. “I’m guilty, so what happens to me now? Do I pay a fine, or what?”

”The Cold Equations” går att läsa här.

Prix Hugo

Årets nomineringar till Hugopriset är ute nu, och går att läsa här. Jag är ungefär lika skeptisk som jag hade förväntat mig att vara. Jag skrev en liten kommentar till Fanaclistan, och tänkte att jag kunde återposta den här.

Som medlem i Åconkongresskommittén tycker jag förstås att det är kul att vår hedersgäst Cat Valente är nominerad i tre kategorier (kortroman, Silently and Very Fast; fanpoddradio, SF Squeecast; semiprozine, Apex Magazine). Och att det är lite imponerande att hon lyckas arbeta med både en podcast och ett semiprozine som blir nominerade. Har ni sett hur mycket litteratur hon pressar ur sig? Vet ni hur bra det hon skriver är? Och förstås har hon ändå tid att skriva långa inlägg på http://www.catherynnemvalente.com/blog/ också. Jaja. Om man slutade spela teater och inte roade sig med rugby och löpning och annan träning och lät bli Wikipedia kanske. (Fast hon gör ju amatörteater också: http://www.catherynnemvalente.com/2011/12/isnt-life-a-terrible-thing-thank-god/)

Ni kan läsa _Silently and Very Fast_ här, om ni orkar läsa på skärmen:
http://clarkesworldmagazine.com/valente_10_11/

SF Squeecast hittar ni här:
http://sfsqueecast.com

Generellt: Hugon visar som ofta, tycker jag, att ju fler som är med och väljer pristagare, eller i det här fallet nominerade, desto svårare är det att ta priset på allvar. Jag menar, kom igen: femte delen i George R.R. Martins evighetsserie? Som förvisso är kompetent underhållning och allt det där, men knappast vansinnigt intressant, bitvis nästan plågsamt språk, dialog där han särskiljer mellan huvudpersoner genom att ge dem olika favoritord de kan upprepa så att det skall se lite annorlunda ut? Och då är jag ändå svag för långa fantasyserier och tycker om Martin som författare. A Song of Ice and Fire är bara så mycket tråkigare än nästan allt annat han har gjort. Han har skrivit en lång rad mycket läsvärda sf-noveller. A Fevre Dream är den bästa vampyrroman jag har läst. Och så vidare. Det är flera av de nominerade romanerna jag inte har läst (det är så svårt att kommentera sådana här saker om man medvetet försöker låta bli att hänga med i allt det senaste), men, ja. Jag vägrar tro att det där är de fem bästa böckerna inom fältet förra året. Men det kan man förstås inte förvänta sig av Hugon heller. Och … ”Shadow War of the Night Dragons: Book One: The Dead City: Prologue” hade väl knappast blivit nominerad om den hade varit skriven av någon annan än John Scalzi (eller Neil Gaiman. Inte för att jag har någonting emot John Scalzi eller Neil Gaiman, båda framstår som genuint trevliga människor som ofta Tycker Bra Saker(tm)). Allt det här bleknar förstås bredvid ”Best Dramatic Presentation, Long Form”, där det bästa som kan sägas är att vi väl i alla fall inte kommer att få se Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2, som kan vara den sämsta film jag har genomlidit stora delar av (tillsammans med min lillasyster) de senaste tolv månaderna. Var är Chris Priest när man behöver honom?

(Ja, på Eastercon, förstås, där man har kunnat följa glada rapporter om att han befunnit sig i publiken till paneler som ”Running an award” och ”Not the Clarke Award”.)

Gör mig gladast i ”inte särskilt överraskande men ändå roligt”-kategorin: att Chris Garcias tacktal från förra årets Hugoceremoni (“The Drink Tank’s Hugo Acceptance Speech”, Christopher J Garcia and James Bacon (Renovation)) finns bland de nominerade verken i ”Best Dramatic Presentation, Short Form”. Hellre det än ytterligare ett Doctor Who-avsnitt eller vad man än hade fått annars. Om ni vill se en glad vinnare, titta här:
http://boingboing.net/2011/08/22/greatest-hugo-acceptance-speech-of-all-time.html

En litteraturhistorisk välgärning

Locus Science Fiction Foundation samlar in pengar för att kunna arkivera. bevara och digitalisera de fyrtiotusen bilder, brev, manuskript och så vidare som finns i samlingarna. Det är en bra sak, en litteraturhistoriskt viktig insats. De 9 500 dollar de allra minst behövde samlades in på ungefär ett dygn. Nu hoppas jag bara att månaden som återstår fortsätter på samma sätt – så att det digitala arkivet kan bli så bra som möjligt och inte minst så att de kan påbörja arbetet med att bevara det stora antalet intervjuer som också finns i samlingarna.

Digitizing and storing Locus’s immense and historic collection of audio author interviews, currently only on microcassettes and in imminent danger of degrading. If we can afford fund someone to edit the recordings and get permissions, we could post excerpts from various interviews online. We would need to pay for a large number of labor hours, tape repairs when necessary, equipment to transfer the recordings or funds to outsource the transfers, and server space for the recordings. There are some real gems in these interviews, and will never be heard again unless we can digitize the recordings.

Kickstarterprojektet finns här.

Have we lived and fought in vain?

Nyligen offentliggjordes årets nominerade romaner till årets Arthur C. Clarke-pris, det mest prestigefyllda brittiska science fiction-litteraturpriset. Åtminstone i engelskspråkiga sf-kretsar har de senaste dagarans stora samtalsämne varit att Chris Priest verkligen inte håller med. Eller kanske snarare hur han verkligen inte håller med. Jag är egentligen ingen stor fan av sågningar, men jag har väldigt svårt att inte känna sympati för någon som tycker att ”Have we lived and fought in vain?” är ett rimligt sätt att uttrycka sig när en roman med tråkiga stilistiska drag blir nominerad till ett litterärt pris. Som Cat Valente skriver:

Someone has to move the Overton Window ever so slightly toward high art. High art gets crapped on all the time, and even the phrase is basically a self-reflexive accusation/admission of elitism. But things get shitty, Sturgeon’s Law applies, the center cannot hold, and very occasionally, as high-maintenance lunch-to-literature conversion machines, we need Mommy and Daddy to not be proud of us to spur us on to write better books, to synthesize the high and the popular a little better every time. You will find a thousand authors arguing that what is popular is ipso facto good and anyone who says otherwise is a pseudo-intellectual heel. One guy should be able to say the opposite.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑