Tystnad

Läsning pågår

Tagg: sf-kongresser (page 2 of 4)

Vittfarnepriset för 2013

I oktober 2012 instiftade vi på Tystnad (i samarbete med Tony Elgenstierna) Vittfarnepriset, som är tänkt att årligen gå till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, petat sig i naveln ett par månader, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela 2013 års Vittfarnepris till Nahal Ghanbari.

Det har skrivits andra läsvärda texter om Fantastika, förra årets Swecon. Utöver Nahal Ghanbaris kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Pål Eggert, som välskrivet skildrat delar av kongressens program, och Jenny B. på bloggen Kulturdelen för hennes fina och ambitiösa rapportering, även om den är uppdelad i flera texter.

Nahal Ghanbari
Pål Eggert
Jenny B.

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Åcon! Karen Lord!

Hej!

Nu på fredag (och lördag! Och söndag!) är det dags för årets Swecon, Fantastika. Det kommer att bli hur bra som helst. Men jag vill ändå passa på att vara lite entusiastisk inför en sf-kongress som kommer att äga rum ett tag senare, Åcon i Mariehamn 1–4 maj. Vi har tillkännagivit vår hedersgäst i dag, och hon kommer, tror jag, vara en riktigt bra hedersgäst: Karen Lord.

Lord kombinerar en rad saker. Hon har skrivit science fiction (romanen The Best of All Possible Worlds, som gavs ut tidigare i år). Hon har skrivit fantasy (Redemption in Indigo, som vann och nominerades till en massa priser när den kom för ett par år sedan). Hon är doktor i religionssciologi och har en grundutbildning i fysik. Hon gör en podcast. Hon kommer från Barbados, vilket är kul, för hey, hur ofta får vi chansen att bjuda in en författare från Barbados?

Och Åcon! Åcon är så roligt. Tillräckligt liten för att man skall hinna prata med alla man vill prata med, tillräckligt avslappnad för att ha tid att umgås, tillräckligt många bra människor för att ändå kunna ha riktigt intressanta programpunkter. En av årets science fiction- och fantasyrelaterade höjdpunkter i vårt område.

Det här kommer att bli bra.

Mina rapporter från de senaste årens Åcon: 2012, 2013.

Vittfarnepriset

Snart är det årets Swecon. När man har varit på sf-kongress är det en trevlig tradition att skriva en kongressrapport. För att uppmuntra det delar vi på Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, ut Vittfarnepriset.

Prissumman består av ett stipendium på ettusen kronor samt en trofé.

a) rapporterar från årets Swecon
b) är skriven på svenska
c) har publicerats (till exempel på någon e-postlista knuten till sf-fandom, som Fanaclistan, i en blogg, i ett fansin och så vidare) senast femtonde november 2013
d) är en sammanhängande text (däremot är det så klart tillåtet att bearbeta till exempel en löpande rapportering)

Juryn består av redaktionen för Tystnad, det vill säga Maria Nygård, Daniel Albertsson och Johan Jönsson. Vi räknar med att läsa alla rapporter som skrivs, men vill man särskilt uppmärksamma oss på någonting man tror att vi kan ha missat kan man skicka ett mail till johan@tystnad.net.

Bakgrund: det skrevs för få ambitiösa kongressrapporter nu för tiden, tyckte vi, trots att Internet har gjort det så mycket enklare att nå ut med dem. Kongressrapporten är en egen genre, och en viktig del av sf-kongressupplevelsen – en plats både för att minnas om man var där eller få reda på vad som hände om man inte var det. Den kan vara en plats för analys och litteraturdiskussion för att följa upp saker som hände på kongressen; den kan vara en plats för att roa. Huvudsaken är att den är bra. För att uppmuntra det instiftade vi ett årligt pris för bästa sf-kongressrapportpris.

Vi var mycket nöjda med förra årets resultat. Rapporter från förra Swecon finns länkade till här, om de finns på nätet. I ett inlägg här på Tystnad meddelade vi förra årets pristagare.

Sweconprogrammet

fantastikalog Ett preliminärt program för årets Swecon (Fantastika) ligger uppe här nu.

Personligen ser jag fram emot intervjun med Jo Walton, John-Henri Holmbergs föredrag om Jack Vance, hedersgästintervjun med Lavie Tidhar, panelerna om sex i fantastik och politik i science fiction och Torill Kornfeldts föredrag om konstiga saker som djur gör som förmodligen inte kommer att ha så mycket med science fiction eller fantasy att göra men nog bli ett av programmets höjdpunkter ändå. Har jag tid över finns förstås en hel del annat roligt, som vad Philip K. Dick betyder i dag, Lars-Olov Strandbergs bildvisning från gamla tider i fandom, panelen om finlandssvensk fantastik och hedersgästintervjun med Karin Tidbeck och Johan Anglemark, som kanske hade varit allra högst prioriterade om jag bara inte hade lyssnat på dem så många gånger förr.

Vi ses väl där? Jag och Maria skall dit, förstås.

Årets Swecon: Fantastika

Förra året var jag, Maria och Daniel med och arrangerade Kontrast, som var 2012 års Swecon. Årets Swecon är Fantastika i Stockholm 18–20 oktober. Eftersom vi inte arrangerar i år ser vi fram emot att faktiskt uppleva kongressen, istället för att springa runt som skållade ekorrar och se till att allt fungerar som det skall. Och det kommer att bli en kongress att uppleva! Kommittén har börjat lägga ut smakprov på programpunkter, och det ser lovande ut även om det förstås bara är några få exempel. Runt ett sjuttiotal föredrag, paneler, gruppdiskussioner och workshopar hade de tänkt trycka in över helgen, och då vill man ändå ägna tid åt att stå och hänga med folk och prata och kanske ta en öl eller två om man är lagd åt det hållet.

Det kommer att bli bra, helt enkelt: intressanta gäster, bra programdeltagare, intelligenta människor att umgås med i allmänhet, kompetenta arrangörer. Tycker man om att prata om science fiction- och fantasylitteratur, tja, då är det här en av årets absoluta höjdpunkter. Gör oss sällskap där!

Maria har skrivit om förra årets upplevelse i en, två, tre delar. Min rapport finns här. För några andra bra rapporter kan man läsa de som finns här. Eller titta på Magnus snygga bilder.

Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Fortsätt läsa

Finncon 2013

Finland är världens minst exotiska land, förklarar jag för Cheryl Morgan där vi står och tittar ut över Finska viken. Ingen annan plats i världen ser ut så mycket som Sverige. Det är naturligtvis menat som en komplimang snarare än en förolämpning. Möjligtvis skulle inte alla finländare uppfatta det så. Det är deras problem.

Finska viken. Eller åtminstone en liten del av den.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Känslan förstärks när eftermiddagen på något sätt blir till ett Kontrast i miniatyr: Peter Watts och Caitlin Sweet dyker upp, liksom Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vi befinner oss i en stuga med bastu någonstans ute vid vattnet tillsammans med gäster, arrangörer och några enstaka personer ur kategorin allmänt löst folk, som undertecknad. Jag försöker hjälpa till att förbereda maten, och känner att jag gör en stabil insats: jag häller kol i en av grillarna. Kvällen hade aldrig fungerat utan mig.

Det är en internationell tillställning: utöver alla finländare och vi svenskar finns i den närvarande lilla skaran folk från Storbritannien, Kanada, Kina, Frankrike och Lettland. Vi hanterar detta skrämmande faktum genom att samlas fyra svenskar runt ett bord och prata svenska med varandra. Bara Stefan Ekman är föredömligt internationell. Snart bryts vår isolation upp, förstås: Tom Crosshill kommer förbi, och Aliette de Bodard och Matthieu Larqué slår sig ned, medan Mats går och lägger sig i en närliggande hammock för att läsa och snart somnar. Jag, Sara och Caitlin pratar om skrivande och Caitlin nämner någonting om omöjligheten i att skriva noveller. Det är en vilsen och lite pervers inställning. Jag kontrar med att berätta om den gång jag insåg att jag höll på att skriva en roman. Fyrtiotusen tecken in i en novell var jag fortfarande kvar i inledningen och plötsligt slog det mig att, nej, det här är faktiskt ett romanprojekt. I ren panik raderade jag filen och min backup innan jag kunde pusta ut: jag skulle inte känna mig förpliktigad att fortsätta skriva på en text långt, långt efter att jag hade tröttnat på den. Förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin fattat.

Fortsätt läsa

Vittfarnepriset 2012

I början av oktober instiftade vi på Tystnad Vittfarnepriset, som är tänkt att årligen gå till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela årets Vittfarnepris till Olov Livendahl, för hans ambitiösa anslag, humor och förmåga att skildra kongressens olika beståndsdelar.

Det har skrivits många läsvärda texter om Kontrast, årets Swecon, och vilken som skulle tilldelas Vittfarnepriset var inget självklart val. Utöver Olov Livendahls kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Nahal Ghanbari, för att ha visat hur lång en riktig kongressrapport kan och framför allt bör vara, Anna Davour för att välformulerat och med ett grepp som får rapporten att kännas som en sammanhängande helhet istället för att rada upp händelser ha givit läsaren en inblick i arbetet bakom kulisserna, samt bloggaren Feuerzeug, för att för att underhållande och nyskapande ha vävt in sina ögonblicksbilder i ett större sammanhang.

Olov Livendahl
Nahal Ghanbari (även i SF-Forum 120)
Anna Davour (kräver att man går med i Fanaclistan)
Feuerzeug

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Kontrast, del 3: söndag

Det är en månad sedan Kontrast och jag har äntligen fått till sista delen av min rapport.

På söndagen var jag feberfri och klart piggare, så jag och Markus var där från 10 för att lyssna på paneldiskussionen Science fiction and the scientist.


Johan hette tillfälligt Mikael Jolkkonen.

Flera intressanta saker sades, men jag ska inte försöka sammanfatta för flera andra bloggare har gjort det bättre. Men jag tror att det som fastnade mest i minnet från den panelen var Peter Watts klentrogna min när Åka berättade om en novell med en häftig idé av David Brin, och Watts utbrast att han jobbar på en bok med just den idén och att han inte en aning om att den novellen fanns. Stor munterhet från publiken. Johan J, som var moderator, uppmanade publiken att bjuda honom på öl efteråt.

Jag slängde ett öga på Twitter under panelen och hade roligt åt att Fia fangirlade över Torill:

Metta gillade att det inte var ett gäng gubbar som snackade vetenskap:

På tal om kön och sånt, så gillade jag Drömmarnas berg-Karls tweet tidigare på kongressen:

Markus fällde också någon kommentar om grönhåriga unga tjejer och gamla farbröder på samma tillställning och jag blir så glad av att se den mixen av människor. (Men det måste sägas att ”mixen” är väldigt vit.) Det är sex år sedan jag var på min första sf-kongress och det har definitivt hänt saker med både könsfördelning och åldersspridning om man jämför den med Kontrast eller med förra årets Swecon i Stockholm. Jag letade upp några bilder jag tog på publiken under en programpunkt på Imagicon 2006 och jag ser, slarvigt räknat, någonstans kring 50 män och typ 8 kvinnor. I shit you not.

Kontext i Uppsala 2008 började med att släppa in personer under 26 gratis, för att få in mer nytt blod i sf-fandom, men den största faktorn i förändringen måste vara nätet. Öh, internet fanns år 2006 också… Ja, men det användes uppenbarligen inte lika effektivt för att nå personer utanför sf-fandom. Kanske kunde man inte använda det lika effektivt som idag, för det var ju innan man exempelvis kunde skicka en Fb-inbjudan till nästan varenda jävel man känner.

Jag minns ett kommittémöte, antagligen i somras, då vi pratade om antalet föranmälda och någon nämnde att det var ovanligt många kvinnor och Johan A sade skämtsamt ”Är det bloggmaffian eller?” Ja, det är boksbloggmaffian och twittrarna och fantastikintresserade som inte kände till sf-fandom förut men som fick en inbjudan till ett Facebookevent som verkade kul. Jag tänker på vissa av Upsalafandoms pubmöten de senaste åren då det har ramlat in hur mycket folk som helst, varav flera inte har haft någon kontakt med fandom förut men har råkat se något om pubmötet på Facebook. (Jag tänker t.ex. på gänget med GWU-are som började komma på pubmötena – vilket är extra internetigt eftersom många där har lärt känna varandra via, ja, en Facebookgrupp.) Jag tänker på gänget med bokbloggare, varav de flesta var på sin första eller andra kongress, som ordnade ett eget bokbloggsmingel under Kontrasts första timme för att hänga med de där roliga typerna de tidigare mest har haft kontakt med över nätet. Jag älskar att se sånt, älskar att se människor med gemensamma intressen hitta varandra och bubbla över av entusiasm för att de befinner sig i ett sammanhang där folk fattar ens referenser.

Nu får jag nästan torka en tår här. Vidare.

På söndagen hann jag stanna upp och faktiskt prata ordentligt med folk, till skillnad från att bara tjoa ”Hej hej!” när jag sprang förbi dem i korridoren.

På söndagen handlade jag böcker:

På söndagen försökte jag kompensera för att jag knappt hade tagit några bilder under helgen.


Hans Olsson och Elin Holmerin fick bli mina första offer. Jag blev lite nyfiken på Hans novellsamling, men glömde köpa den.


Herr ordförande fanboyar när Karin Tidbeck signerar en bok åt honom.


Catahyaner i korridor.


Delirium och Death.


Mycket folk (och väldigt varmt) när översättaren Ylva Spångberg intervjuade Joe Abercrombie, som var underhållande som vanligt. Jag lyssnade några korta stunder, bland annat när han pratade om de kvinnliga karaktärerna i sina böcker som ju mest handlar om ”manly men” som gör saker tillsammans. Han skojade om att han tidigare hade tyckt ungefär att ”jag är en modern och progressiv man, självklart kommer mina kvinnoporträtt att vara asbra” men sedan hade han fått inse att det inte riktigt var så enkelt.

Och tydligen hade Anna inte kunnat hålla sig från att ta upp kvinnogrejen med honom i en paneldiskussion på fredagen:


Haha. Heja heja!


Och här pajade autofokusen på mitt ena objektiv för 184:e gången. Jag lägger upp den här bilden ändå pga Ylvas dramatiskt flygande hår.

Efter det lyssnade jag på paneldiskussionen om fantastik i moderna svenska miljöer. Jag tyckte om den. Det var inte den sortens panel där folk kommer med djupa insikter som man klurar på länge efteråt, men den var väldigt underhållande och mysig och panelisterna fungerade bra tillsammans.


Mats och Sara pratade om klurigheterna med att skapa en fiktiv stad. Exempelvis aktade de sig för att ange hur lång tid det tar att ta sig mellan vissa punkter, för det skulle kunna ställa till problem senare. De berättade också att de båda hade råkat beskriva sina egna gymnasieskolor när de skrev Cirkeln, vilket gjorde att byggnaden blev väldigt konstig när de läste helheten. ”Hur många trapport har den här skolan egentligen?” De löste det genom att rita en karta över skolan. De nämnde också att många läsare ser sin egen gymnasieskola när de läser, vilket var lustigt, för det gör såklart jag också.

Nene hade andra problem att brottas med när det gäller Malmö. Hennes böcker utspelar sig under en kort tidsrymd, men tar såklart mycket längre tid att skriva och ge ut. Under de år som det kommer ta att skriva klart serien hinner staden förändras och vissa av förändringarna får komma med i böckerna ändå, trots att det bli anakronistiskt.

Ola Skogäng berättade om förlagsfolk som tyckte att en serie som hans inte kunde utspela sig i Stockholm. Serier ska ju ha skyskrapor! New York! Lyckligtvis hade de fel. Han pratade också om att han tycker om krocken mellan den vanliga och den magiska verkligheten, och föredrar sådana berättelser framför de med fiktiva världar där magin är en självklar del. Hellre Harry Potter än Sagan om ringen.

(Och jag älskade att ziplockpåsen kom upp till diskussion. Klart man måste ha boken i en påse när man simmar med den!)


Maria J höll ställningarna i receptionen.


Folkhäng, en liten stund innan avslutningen. En mindre bra sak med lokalen var att det inte fanns fler sittplatser vid baren. Men shit vad svårt det var att hitta en lokal som skulle funka. Gillet var det i särklass bästa alternativet av de ställen vi tittade på.


Sara och Mats. Observera Starship Troopers-tröjan!

En liten stund efter att jag knäppte den bilden kom lite seriefolk fram och pratade. Jag beklagade mig ju i lördagsrapporten över att jag missade i stort sett allt serierelaterad, men jag hann i alla fall hälsa på Ola Skogäng och Apart-Johan och tacka för att de kom.


Stor publik på avslutningen.


Nahal presenterade vinnaren i drapatävlingen. Det blev Bakgrundsljud av Karin Arnborg.

Efter avslutningsceremonin begav sig se överlevande till puben Pipes of Scotland:


Nahal och Joe Abercrombie.


Drömmarnas Berg-Olov och Hanna och vad den glade mannen i mitten heter har jag pinsamt nog glömt bort.


Verkligen Stefan och en till Johan!

En vänlig själ lånade ut batterier till min blixt. Då blev bilderna så här istället:


Peter Watts är lång och verkar förvånad över att Caitlin Sweet inte är det. Här med UEB-Malin.


Fortfarande lång.


Och Fia är glad.


Anna och Olov hänger med Joe.


Henrik tittar fascinerat på George.


Johan J, still alive.


Fler kommittémedlemmar, fortfarande vid liv. Daniel, Torill, Jesper och Åka.


Johan A, också vid liv.


”Å då sa jag …”


SocialistSimon och Arina.

Efter några timmar på Pipes tog jag min förkylning och min sambo och åkte hem, genomglad över att det trots vissa missöden blev så himla bra. De allra flesta som var där verkade nöjda och glada. Jag hade förväntat mig att vara helt slut på måndagen sedan, men jag kände mig riktigt pigg. Förmodligen gick jag på någon sorts lyckoenergi, för egentligen var jag så snuvig att jag inte borde ha varit på jobbet alls.

När krutet lade sig dök det såklart upp tankar på allt jag inte hade gjort och alla bloggare/twittrare/andra nätbekanta som jag inte hade hunnit identifiera och byta några ord med. Jag såg inte en enda minut av någon programpunkt med Kelly Link. WTF! Jag glömde helt min plan att dra in Markus i försäljningsrummet för att köpa ett zombieporträtt av oss av Apart som var där och ritade och jag glömde att fotografera den fina Cirkoli-cirkusen. Men så där kan man ju inte hålla på. Slutet gott, allting gott.

Vill jag arrangera stor sf-kongress igen? Ja. Om sådär 3 år känns lagom. ;)

Kontrast: addendum

John-Henri stod med ett gäng Nova science fiction utanför rummet där Alvarantikvariatet sålde böcker. Han sålde några nummer här och där, men inte vansinnigt många, mest för att han är för trevlig för att vara en god, påträngande säljare. Jag hade egentligen inte tid, men bestämde mig ändå för att förbarma mig över honom: tog upp några exemplar och ägnade fem, sex minuter åt att pracka på oskyldiga, intet ont anande människor en sf-tidskrift. Blev av med tre stycken, i alla fall. Det är tämligen enkelt att sälja god science fiction på en science fiction-kongress. Jag är inte en lika trevlig människa.

Men som Anna Davour konstaterade i sin mycket sympatiska kongressrapport på Fanaclistan häromdagen: alla tyckte inte det. Särskilt om man satt bakom ett bord och hoppades att folk skulle komma fram till en. För det här är en viktig sak: en science fiction-kongress är inte en mässa. Man åker inte dit för att handla. Man åker dit för att lyssna, diskutera, utbyta idéer. En mötesplats och inte en marknadsplats. Visst är det bra om någon är där och säljer hedersgästernas, och kanske andra närvarande författares, böcker. Visst är det en stor tillgång att Alvarantikvariatet kan komma dit med tusentals billiga antikvariska science fiction- och fantasyböcker. Men till och med det är en bonus, och ingenting centralt för tillställningen som sådan. Om jag minns rätt gick vi egentligen med förlust på försäljarrummet: kostnaden för att stå där var, sammanlagt, mindre än vad vi betalade hotellet för det. För att vi tänkte att det är roligt för medlemmarna om det finns, ändå.


Alvarantikvariatet: mig veterligen Sveriges bredaste utbud av antikvarisk science fiction och fantasy. Säljer huvudsakligen på sf-kongresser och pengarna går till bra projekt i sf-fandom. Foto: Maria Nygård.

Men science fiction-kongressen är inte primärt en marknadsplats och inte en marknadsföringskanal. Om man bara är intresserad av att till exempel sälja sin egenutgivna roman, snarare än har det som någonting man kanske kan få tid över för mellan programmet och umgänget, så undrar jag om det alls är värt att åka på sf-kongress. Och är man huvudsakligen ute efter att marknadsföra sig själv, snarare än delta i samtalet, blir åtminstone jag skeptisk till att alls ha med personen i programmet. För i grund och botten handlar det om det här: jag lägger väldigt mycket fritid på att arrangera sådana här saker. Det är okej. Jag tycker om sf-kongresser. Men jag gör det för att jag betraktar det som en del av det litterära samtalet, för att få människor att mötas, för att det är roligt att ställa till med vad som ligger någonstans mellan en litteraturfestival och en konferens och kanske mest av allt är en stor, litterär fest.

Jag lägger inte min fritid på att skapa marknadsföringskanaler för andra.

Min kongressrapport från Kontrast finns här.

Kontrast: ett arrangörsperspektiv

På söndagen börjar jag spontant stressblöda näsblod ett par gånger. Oklart varför: söndagen är en lugn och förhållandevis oproblematisk dag. Jag är inte alls lika stressad under kongressen som jag har varit under veckorna inför den. Redan på torsdagen infinner sig någon form av åtminstone relativt lugn. All planering som kan göras är gjord. Det som inte är fixat nu? Det kommer inte att fixas. På lördagen skall jag hålla ett föredrag om science fiction och fantasy på Wikipedia. Min presentation är halvklar. Resten, känner jag, får jag improvisera på plats. Det ordnar sig.

(Å du kunskapstörstande framtida science fiction-kongressarrangör, vad kan vi lära dig? Börja aldrig ett nytt jobb i en ny stad i en helt annan del av landet de sista veckorna före kongressen. Det kommer inte att sluta väl. Programschemat lägger jag mer eller mindre ur minnet – anteckningarna jag egentligen behöver ligger i Uppsala – på ett hotellrum i Varberg efter att ha träffat mina nya kollegor från åtta på morgonen till nio på kvällen. Allting blir senare än jag vill att det skall bli. Visst blir det en kongress ändå. Visst blir det ett program. Men det blir inte så putsat som det hade kunnat vara om vi hade gett tydligare instruktioner och hunnit låta folk komma i kontakt med varandra tidigare.)

Fortsätt läsa

Kontrast, del 2: lördag

Lördagen var inte min bästa dag, kan man säga. Halsontet som jag hade ignorerat på fredagen hade fått sällskap av feber och jag mådde allmänt skruttigt. Jag var ändå där ett tag och skrotade omkring. Den första timmen var jag nog i kommittérummet, men jag minns inte vad jag grejade med.


Jag tittade lite på de antikvariska böckerna och klämde på några Marion Zimmer Bradley-pocketar, men jag var osäker på vilka jag redan hade (inköpta på tidigare kongresser, såklart – Alvarfonden är bra när det gäller nostalgiköp) så jag köpte inga böcker. Däremot inhandlade jag en Kontrasttröja. Den satt kasst men jag bar den envist ändå. Det kan vara så att det också utspelade sig någon dialog i stil med det här:

Markus: ”Den där t-shirten sitter fantastiskt illa.”
Jag: ”Äh, det gör inget. Jag representerar!”
Markus: ”Tant ser lite tjock ut.”
Jag: ”Tant är lite tjock så det är bara rätt. Man ska inte syssla med falsk marknadsföring.”


Markus och jag lyssnade på när Hans intervjuade Mats och Sara. De var roligt knattefnattiga och pratade i kör och fyllde i varandras meningar.

Efter lunch kände jag att det inte funkade att vara kvar längre, så jag åkte hem och sov några timmar och petade i mig ett piller till. Jag är lite sur för att jag missade i stort sett alla grejer med serietecknarna, för de flesta av dem var bara med i programmet den eftermiddagen och kvällen. Fantasyförfattaren Anders Björkelid, som fick hoppa in som moderator i seriepanelen när jag inte var där, sa senare att de var väldigt ”energiska”, vilket låter som en bra sak. Åtminstone hann jag hälsa snabbt på Ola Skogäng och Apart-Johan på söndagen.

På kvällen mådde jag lite bättre och åkte tillbaka. Jag fastnade i kommittérummet där Daniel och Skal förberedde sig inför vår paneldiskussion om svartfåglar i fantastiken. Jag stack in huvudet snabbt på Torills föredrag om djur som gör konstiga saker och konstaterade att det var fullsatt, vilket var fallet med många av punkterna under helgen. Jättekul med mycket folk! (Och lite synd för dem som fick sitta på golvet eller hänga i korridoren för att lyssna, men mest kul.)

Fågelsnacket var samtidigt som releasefesten och jag väntade mig att gratisvinet (och författarna, såklart) i det rummet skulle göra att vi fick typ 10 åhörare, varav samtliga kände oss i panelen och kom för att lyssna på sina kompisar svamla om fåglar med varsin öl i högsta hugg. Så blev det inte. Det kom närmare 30. Oops. Några av dem gick efter en liten stund, när de väl insåg att det här inte riktigt var en panel av det seriösare slaget, men jag hoppas att de kvarvarande hade roligt och lärde sig något. Skal hade många intressanta saker att säga om fåglar i mytologi och folktro och jag hade i alla fall kul.

Det kom en del bra saker från publiken också. Panelen pratade en del om associationen mellan svartfåglar och ondska och vad den beror på, men Nahal berättade att i ny barnlitteratur är kråkfåglar ofta positiva gestalter. Detta beror på att dagens stadsbarn ofta inte har någon relation till djuren på landsbygden, men stadens kråkfåglar är djur de kan relatera till.

Efteråt gjorde jag och Markus en snabb vända i festrummet, där det fortfarande var gott om folk och surret av röster var högt, så jag bockade av det mentalt som ”festen gick bra”. Hoppas att det stämde. ;) Jag norpade ett glas vin, köpte några böcker, hade några pratstunder i korridoren och baren och sedan packade vi ihop receptionen och begav oss hemåt.

Det här är förresten hur det såg ut i kommittérummet kl. 22:53:

Kontrast, del 1: förberedelser och fredag

Min Kontrastrapport verkar bli lång, så jag delar upp den i flera delar.

Pyssel
Jag börjar med söndagen veckan innan kongressen:



Kommittén hade möte och fattade säkert några beslut, men mest klippte och laminerade vi medlemsbrickor och fixade skyltar.

Middag
På torsdagen gick jag tidigt från jobbet för att vara köksslav åt Daniel när han lagade middag åt kommittén och hedersgästerna. Flera hjälpredor anlände efterhand:






Middagen blev god, som alltid när herr Albertsson är i farten, och allt var väldigt trevligt. Och lite overkligt, när det ibland slog mig att ”Huh. På andra sidan bordet sitter Joe Abercrombie och pratar om skägg.”

Fredag
Fredagen startade något kaotiskt eftersom vi inte var klara med en hel del saker som borde vara när man öppnar. Sorry, kära deltagare. Men det löste sig till sist. Mina första eftermiddag och kväll på Kontrast ägnade jag åt att skriva ut program, ge förvirrade instruktioner i försäljningsrummet, fixa inför paneler, sätta upp skyltar och springa till hotellets personal med frågor som ”får jag sätta klet på väggarna?” eller ”har ni en låda/tidskriftssamlare/random pryl som vi kan låda?”

Jag var på en programpunkt för att se till att den gick som den skulle, och det var min roligaste stund under hela helgen: Once More, with Feeling. Efter en stunds inledande problem med att få igång ljudet (tack, tjejen från hotellreceptionen som hjälpte oss), sjöng vi både fint och falskt till musikalavsnittet av Buffy.

Jag hade oroat mig lite innan, tänkt att ”hoppas att det kommer mer än i alla fall tio personer och hoppas att de faktiskt vågar sjunga”. Oj vad jag oroade mig i onödan. Folk klämde i från första ordet och enligt den som räknade deltagare var det ca 50 pers där. Fantastiskt. Jag hade ingen aning om att man kunde bli så glad av att vara i ett mörkt rum och sjunga Buffysånger, men det var fan nördglädje i sin renaste form. Jag har länge velat anordna en Buffy sing-along och nu fick jag äntligen chansen. En gång till, tack!

Imorgon kommer lördagsrapporten.

Squee!

Det var ju Kontrast i helgen och jag ska skriva mer om det sedan, men jag börjar med en liten snutt.

Den första programpunkten var squeediskussionen där folk helt enkelt tipsade varandra om bra saker. Jag var inte med där eftersom jag hade annat för mig (antagligen satt jag i kommittérummet och matade skrivaren med papper), men när jag studsade in i där efteråt för att sätta ut namnskyltar och vattenglas till nästa panel passade jag på att mobilfota tipsen som var uppskrivna på tavlan. Jag märkte det inte då, men nu när jag går igenom helgens foton ser jag ju att någon har tipsat om Bokbloggar.nu. Någon squeeade för min sida! Jag blir så glad!

(Och så får jag dåligt samvete för den pinsamt långa kön av bloggare som vill vara med, men som jag inte har hunnit lägga till den senaste tiden.)

Vem vare? Vem vare som squeeade?

Om skrivande på Kontrast

I helgen är det Kontrast.

Där kommer det handla om en hel massa saker. De flesta om dem handlar om litteratur snarare än skrivande, men det finns en hel del punkter om det sistnämnda också.

Det finns fyra skrivarworkshopar: 16–18 på fredagen håller Anna Gable i en drop in-workshop där de som kommer får skriva en kedja möten ombord på ett intergalaktiskt rymdskepp. 14–16 på lördagen håller Oscar Fredhage i en samskrivningsworkshop där de som vill skriver en novell tillsammans via verktyg som till exempel Google Docs (kan man ta med egen dator är det bra) och 17–18 finns Karin Tidbeck som författarstöd för alla som önskar hjälp för sina bidrag till den drapatävling vi kommer att utlysa inom kort. Söndag eftermiddag är det så dags för Kelly Links novellworkshop, som intresserade måste anmäla sig och skicka in en novell till mycket snart om de skall kunna delta.

Relaterad är också den översättningsworkshop om Anders Bellis håller 18–19 på lördagen.

Om man vill lyssna snarare än skriva själv kan man höra Joe Abercrombie, Emil Hjörvar Petersen, Mats Strandberg och Caitlin Sweet dela med sig av skrivtips klockan 18–19 på fredagen med Ben Roimola som moderator, eller lyssna på när Cailtin Sweet, Karin Tidbeck, Stefan Ekman och Hans Persson diskuterar att undervisa andra i att skriva. Slutligen pratar samtliga hedersgäster – Joe Abercrombie, Kelly Link, Peter Watts, Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, med Niels Dalgaard som moderator – om att göra research när man skriver skönlitteratur lördag 17–18.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑