Tystnad

Läsning pågår

Etikett: sf-kongresser (sida 2 av 4)

LonCon-fragment: Till Robert Jordans försvar

När jag lyssnade på senaste avsnittet av Gårdagens värld idag igen, som handlar om LonCon 3, förra årets Worldcon, kom jag på att jag ju har massor av anteckningar från paneler och andra programpunkter jag var på.

201502_jordan

En panel jag lyssnade på hette något i stil med ”The road goes ever on and on” och handlade om Robert Jordans The Wheel of Time. Deltagare var författarna Peter V. Brett och Wesley Chu, Maria Simons som var Jordans assistent, Harriet McDougal som var hans fru och redaktör och Adam Whitehead som hade något att göra med Dragonmount och/eller WoTMania (om jag förstår mina anteckningar rätt).

Jag hade inte riktigt tänkt på vilka deltagarna var innan panelen, utöver att jag ville gå på något där Peter V. Brett var med, för att mentalt kunna kryssa av att ha lyssnat på honom, ungefär. Jag hade nog väntat mig lite lol:ande i en panel som skulle handla om att minnas WoT, men det var för att jag inte hade uppfattat att Harriet McDougal skulle vara med.

De inledde med att prata om vad WoT hade betytt för dem och det gjorde mig oväntat varm inombords. Det finns ju mycket med WoT som man med rätta kan göra sig lustig över eller frustreras av, och jag har själv gjort det många gånger. Men det var intressant att höra vad paneldeltagarna uppskattade med WoT utifrån vad de hade läst för fantasy tidigare. Det är ju ändå 25 år sedan The Eye of the World publicerades.

Wesley Chu sade att han tyckte att WoT-serien var speciell för att den hade gråskalor. Han tyckte att den mesta fantasyn hade hade läst innan – som Eddings, Dragonlance, Brooks – var väldigt svartvit när det gällde gott och ont och han gillade att i WoT var det inte så självklart vem som var god och ond och de handlingar som den ”goda” sidan utförde var inte nödvändigtvis bra.

Peter V Brett gillade att de olika kulturerna hade olika styrkor och svagheter och att ”väst” inte vara kunde klampa in i öknen och ta över, utan att de var tvungna att anpassa sig och lära sig för att kunna leva där. Han sa att aielfolket var en anledning till att han själv inte har svärd som vapen i sina böcker, utan spjut. Han uppskattade också skildringen av ”the burden of power”, som han uttryckte det.

Adam Whitehead sade att det var den första stora fantasyserierna som hade många kvinnliga karaktärer som var drivande för handlingen. Det fanns ingen ”token female”. Harriet McDougal sköt in att Robert Jordan var stolt över att han presenterade sina karaktärer utifrån vad de gjorde och inte utifrån deras kön. Det kan man ju ha lite invändningar mot, särskilt med tanke på allt tjat i böckerna om att män och kvinnor inte begriper sig på varandra och i det ju är väldigt definierade av sina kön, men okej. Han försökte i alla fall. HM berättade också om någon gång då det hade varit snack om att det skulle utvecklas ett spel baserat på WoT, men spelfolket tyckte att det var onödigt med kvinnliga spelbara karaktärer, för kvinnor spelar ju inte spel. Hon mindes inte så mycket av det hela, utöver att RJ hävdade att inte det går att göra spel av WoT utan kvinnor och därför blev det inget samarbete.

Jag blev både glad och lite trött av att höra de här grejerna. Glad för att även om jag kan ranta i timmar om allt som är fel med WoT, så hör de ändå till de böcker som har betytt väldigt mycket för mig som läsare, och det kändes lite fint att höra folk prata om vad som var bättre med dem i jämförelse med många tidigare fantasyverk. Trött för det är ju egentligen så fjuttigt. Good guys kan vara dumma, makt kan vara jobbigt, väst-är-inte-bäst, det finns många kvinnliga karaktärer. Wow liksom.

HM pratade en del om redigering och sedan började publiken fråga en massa detaljgrejer om de sista böckerna, som jag inte har läst, och då blev det tråkigt och jag gick. Jag insåg dessutom att jag fortfarande inte vet vad som händer i de sista böckerna och att jag, till min förvåning, faktiskt inte vill bli spoilad innan jag läser dem själv. Vilket kanske blir om fem år. Eller kanske aldrig.

Swecon närmar sig!

Oj. Nu har jag inte bloggat här på över två månader. Katastrof. Om ni undrar vad jag sysslar med mest för tillfället så är det detta:

Swecon

Årets Swecon heter Steampunkfestivalen och hålls på Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle 27-29 juni. Det kommer att bli skitbra! Och även om man inte är så förtjust i just steampunk, så kommer det att finnas mycket program om annan sf och fantasy också. Det ser jag och Daniel till.

Nu sitter jag här och skriver en miljon mail och undrar lite hur det gick till. Jag började med att hjälpa till med webbsidan, sedan skulle jag bara ”hjälpa till lite med programmet”, men ramlade rätt ner i träsket. Så läget är ungefär så här:

Så nu förväntar jag mig att ni alla kommer dit och njuter av programmet som vi håller på att pussla ihop! ;)

Vittfarnepriset

Årets första svenska science fiction-kongress, Confetti, har precis ägt rum i Göteborg. När man har varit på sf-kongress är det en trevlig tradition att skriva en kongressrapport. För att uppmuntra det delar vi på Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, ut Vittfarnepriset.

Priset består av ett stipendium på ettusen kronor samt en trofé. I år kommer Vittfarnepriset att delas ut till en kongressrapport som

a) rapporterar från Confetti eller Steampunkfestivalen (årets Swecon)
b) är skriven på svenska
c) har publicerats (till exempel i ett fansin, på en blogg, på någon e-postlista knuten till sf-fandom, som Fanaclistan och så vidare) senast femtonde augusti 2014
d) är en sammanhängande text (däremot är det så klart tillåtet att bearbeta till exempel en löpande rapportering)

Juryn består av redaktionen för Tystnad, det vill säga Maria Nygård, Daniel Albertsson och Johan Jönsson. Vi räknar med att läsa alla rapporter som skrivs, men vill man särskilt uppmärksamma oss på någonting man tror att vi kan ha missat kan man skicka ett mail till johan@tystnad.net.

Bakgrund: det skrevs för få ambitiösa kongressrapporter nu för tiden, tyckte vi, trots att Internet har gjort det så mycket enklare att nå ut med dem. Kongressrapporten är en egen genre, och en viktig del av sf-kongressupplevelsen – en plats både för att minnas om man var där eller få reda på vad som hände om man inte var det. Den kan vara en plats för analys och litteraturdiskussion för att följa upp saker som hände på kongressen; den kan vara en plats för att roa. Huvudsaken är att den är bra. För att uppmuntra det instiftade vi ett årligt pris för bästa sf-kongressrapportpris.

Män, kvinnor och sf-kongresser – igen

Karin Tidbeck slängde för ett tag sedan ihop en ”massiv feministisk länkdump”, där hon bland annat pratade om analyser jag och Maria skrivit angående män, kvinnor och deltagande i program på sf-kongresser. Eftersom jag faktiskt annorstädes gjort en enkel statistisk sammanställning över kongresser de senaste åren kunde det i sammanhanget kanske vara relevant att lägga upp den här också.

Det som räknas är antal framträdanden i programmet när det publicerats, alltså inte medräknat eventuella förhinder som gjort att saker inte kunnat genomföras, men det ligger också på ett annat sätt utom arrangörernas kongroll. Jag har inte räknat med signeringar. Har man varit med i programmet fem gånger räknas man fem gånger, och det är alltså inte antalet individer utan antalet framträdanden som räknats. Med reservation för att jag räknat för hand, men eventuella fel borde inte påverka i större utsträckning.

Kongress/stad/år/framträdanden män/framträdanden kvinnor/procent kvinnor:
Confuse (Linköping 2008): 66/14 (17,5 procent).
Kontext (Uppsala 2008): 75/18 (19 procent).
Imagicon 2 (Stockholm 2009): 101/48 (32 procent).
Alcocon (Göteborg 2010): 50/8 (14 procent).
Eurocon (Stockholm 2011): 207/93 (31 procent).
Kontrast (Uppsala 2012): 86/53 (38 procent).
Fantastika (Stockholm 2013): 118/78 (40 procent).

Vittfarnepriset för 2013

I oktober 2012 instiftade vi på Tystnad (i samarbete med Tony Elgenstierna) Vittfarnepriset, som är tänkt att årligen gå till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, petat sig i naveln ett par månader, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela 2013 års Vittfarnepris till Nahal Ghanbari.

Det har skrivits andra läsvärda texter om Fantastika, förra årets Swecon. Utöver Nahal Ghanbaris kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Pål Eggert, som välskrivet skildrat delar av kongressens program, och Jenny B. på bloggen Kulturdelen för hennes fina och ambitiösa rapportering, även om den är uppdelad i flera texter.

Nahal Ghanbari
Pål Eggert
Jenny B.

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Åcon! Karen Lord!

Hej!

Nu på fredag (och lördag! Och söndag!) är det dags för årets Swecon, Fantastika. Det kommer att bli hur bra som helst. Men jag vill ändå passa på att vara lite entusiastisk inför en sf-kongress som kommer att äga rum ett tag senare, Åcon i Mariehamn 1–4 maj. Vi har tillkännagivit vår hedersgäst i dag, och hon kommer, tror jag, vara en riktigt bra hedersgäst: Karen Lord.

Lord kombinerar en rad saker. Hon har skrivit science fiction (romanen The Best of All Possible Worlds, som gavs ut tidigare i år). Hon har skrivit fantasy (Redemption in Indigo, som vann och nominerades till en massa priser när den kom för ett par år sedan). Hon är doktor i religionssciologi och har en grundutbildning i fysik. Hon gör en podcast. Hon kommer från Barbados, vilket är kul, för hey, hur ofta får vi chansen att bjuda in en författare från Barbados?

Och Åcon! Åcon är så roligt. Tillräckligt liten för att man skall hinna prata med alla man vill prata med, tillräckligt avslappnad för att ha tid att umgås, tillräckligt många bra människor för att ändå kunna ha riktigt intressanta programpunkter. En av årets science fiction- och fantasyrelaterade höjdpunkter i vårt område.

Det här kommer att bli bra.

Mina rapporter från de senaste årens Åcon: 2012, 2013.

Vittfarnepriset

Snart är det årets Swecon. När man har varit på sf-kongress är det en trevlig tradition att skriva en kongressrapport. För att uppmuntra det delar vi på Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, ut Vittfarnepriset.

Prissumman består av ett stipendium på ettusen kronor samt en trofé.

a) rapporterar från årets Swecon
b) är skriven på svenska
c) har publicerats (till exempel på någon e-postlista knuten till sf-fandom, som Fanaclistan, i en blogg, i ett fansin och så vidare) senast femtonde november 2013
d) är en sammanhängande text (däremot är det så klart tillåtet att bearbeta till exempel en löpande rapportering)

Juryn består av redaktionen för Tystnad, det vill säga Maria Nygård, Daniel Albertsson och Johan Jönsson. Vi räknar med att läsa alla rapporter som skrivs, men vill man särskilt uppmärksamma oss på någonting man tror att vi kan ha missat kan man skicka ett mail till johan@tystnad.net.

Bakgrund: det skrevs för få ambitiösa kongressrapporter nu för tiden, tyckte vi, trots att Internet har gjort det så mycket enklare att nå ut med dem. Kongressrapporten är en egen genre, och en viktig del av sf-kongressupplevelsen – en plats både för att minnas om man var där eller få reda på vad som hände om man inte var det. Den kan vara en plats för analys och litteraturdiskussion för att följa upp saker som hände på kongressen; den kan vara en plats för att roa. Huvudsaken är att den är bra. För att uppmuntra det instiftade vi ett årligt pris för bästa sf-kongressrapportpris.

Vi var mycket nöjda med förra årets resultat. Rapporter från förra Swecon finns länkade till här, om de finns på nätet. I ett inlägg här på Tystnad meddelade vi förra årets pristagare.

Sweconprogrammet

fantastikalog Ett preliminärt program för årets Swecon (Fantastika) ligger uppe här nu.

Personligen ser jag fram emot intervjun med Jo Walton, John-Henri Holmbergs föredrag om Jack Vance, hedersgästintervjun med Lavie Tidhar, panelerna om sex i fantastik och politik i science fiction och Torill Kornfeldts föredrag om konstiga saker som djur gör som förmodligen inte kommer att ha så mycket med science fiction eller fantasy att göra men nog bli ett av programmets höjdpunkter ändå. Har jag tid över finns förstås en hel del annat roligt, som vad Philip K. Dick betyder i dag, Lars-Olov Strandbergs bildvisning från gamla tider i fandom, panelen om finlandssvensk fantastik och hedersgästintervjun med Karin Tidbeck och Johan Anglemark, som kanske hade varit allra högst prioriterade om jag bara inte hade lyssnat på dem så många gånger förr.

Vi ses väl där? Jag och Maria skall dit, förstås.

Årets Swecon: Fantastika

Förra året var jag, Maria och Daniel med och arrangerade Kontrast, som var 2012 års Swecon. Årets Swecon är Fantastika i Stockholm 18–20 oktober. Eftersom vi inte arrangerar i år ser vi fram emot att faktiskt uppleva kongressen, istället för att springa runt som skållade ekorrar och se till att allt fungerar som det skall. Och det kommer att bli en kongress att uppleva! Kommittén har börjat lägga ut smakprov på programpunkter, och det ser lovande ut även om det förstås bara är några få exempel. Runt ett sjuttiotal föredrag, paneler, gruppdiskussioner och workshopar hade de tänkt trycka in över helgen, och då vill man ändå ägna tid åt att stå och hänga med folk och prata och kanske ta en öl eller två om man är lagd åt det hållet.

Det kommer att bli bra, helt enkelt: intressanta gäster, bra programdeltagare, intelligenta människor att umgås med i allmänhet, kompetenta arrangörer. Tycker man om att prata om science fiction- och fantasylitteratur, tja, då är det här en av årets absoluta höjdpunkter. Gör oss sällskap där!

Maria har skrivit om förra årets upplevelse i en, två, tre delar. Min rapport finns här. För några andra bra rapporter kan man läsa de som finns här. Eller titta på Magnus snygga bilder.

Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Fortsätt läsa

Finncon 2013

Finland är världens minst exotiska land, förklarar jag för Cheryl Morgan där vi står och tittar ut över Finska viken. Ingen annan plats i världen ser ut så mycket som Sverige. Det är naturligtvis menat som en komplimang snarare än en förolämpning. Möjligtvis skulle inte alla finländare uppfatta det så. Det är deras problem.

Finska viken. Eller åtminstone en liten del av den.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Känslan förstärks när eftermiddagen på något sätt blir till ett Kontrast i miniatyr: Peter Watts och Caitlin Sweet dyker upp, liksom Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vi befinner oss i en stuga med bastu någonstans ute vid vattnet tillsammans med gäster, arrangörer och några enstaka personer ur kategorin allmänt löst folk, som undertecknad. Jag försöker hjälpa till att förbereda maten, och känner att jag gör en stabil insats: jag häller kol i en av grillarna. Kvällen hade aldrig fungerat utan mig.

Det är en internationell tillställning: utöver alla finländare och vi svenskar finns i den närvarande lilla skaran folk från Storbritannien, Kanada, Kina, Frankrike och Lettland. Vi hanterar detta skrämmande faktum genom att samlas fyra svenskar runt ett bord och prata svenska med varandra. Bara Stefan Ekman är föredömligt internationell. Snart bryts vår isolation upp, förstås: Tom Crosshill kommer förbi, och Aliette de Bodard och Matthieu Larqué slår sig ned, medan Mats går och lägger sig i en närliggande hammock för att läsa och snart somnar. Jag, Sara och Caitlin pratar om skrivande och Caitlin nämner någonting om omöjligheten i att skriva noveller. Det är en vilsen och lite pervers inställning. Jag kontrar med att berätta om den gång jag insåg att jag höll på att skriva en roman. Fyrtiotusen tecken in i en novell var jag fortfarande kvar i inledningen och plötsligt slog det mig att, nej, det här är faktiskt ett romanprojekt. I ren panik raderade jag filen och min backup innan jag kunde pusta ut: jag skulle inte känna mig förpliktigad att fortsätta skriva på en text långt, långt efter att jag hade tröttnat på den. Förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin fattat.

Fortsätt läsa

Vittfarnepriset 2012

I början av oktober instiftade vi på Tystnad Vittfarnepriset, som är tänkt att årligen gå till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela årets Vittfarnepris till Olov Livendahl, för hans ambitiösa anslag, humor och förmåga att skildra kongressens olika beståndsdelar.

Det har skrivits många läsvärda texter om Kontrast, årets Swecon, och vilken som skulle tilldelas Vittfarnepriset var inget självklart val. Utöver Olov Livendahls kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Nahal Ghanbari, för att ha visat hur lång en riktig kongressrapport kan och framför allt bör vara, Anna Davour för att välformulerat och med ett grepp som får rapporten att kännas som en sammanhängande helhet istället för att rada upp händelser ha givit läsaren en inblick i arbetet bakom kulisserna, samt bloggaren Feuerzeug, för att för att underhållande och nyskapande ha vävt in sina ögonblicksbilder i ett större sammanhang.

Olov Livendahl
Nahal Ghanbari (även i SF-Forum 120)
Anna Davour (kräver att man går med i Fanaclistan)
Feuerzeug

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Kontrast, del 3: söndag

Det är en månad sedan Kontrast och jag har äntligen fått till sista delen av min rapport.

På söndagen var jag feberfri och klart piggare, så jag och Markus var där från 10 för att lyssna på paneldiskussionen Science fiction and the scientist.


Johan hette tillfälligt Mikael Jolkkonen.

Flera intressanta saker sades, men jag ska inte försöka sammanfatta för flera andra bloggare har gjort det bättre. Men jag tror att det som fastnade mest i minnet från den panelen var Peter Watts klentrogna min när Åka berättade om en novell med en häftig idé av David Brin, och Watts utbrast att han jobbar på en bok med just den idén och att han inte en aning om att den novellen fanns. Stor munterhet från publiken. Johan J, som var moderator, uppmanade publiken att bjuda honom på öl efteråt.

Jag slängde ett öga på Twitter under panelen och hade roligt åt att Fia fangirlade över Torill:

Metta gillade att det inte var ett gäng gubbar som snackade vetenskap:

På tal om kön och sånt, så gillade jag Drömmarnas berg-Karls tweet tidigare på kongressen:

Markus fällde också någon kommentar om grönhåriga unga tjejer och gamla farbröder på samma tillställning och jag blir så glad av att se den mixen av människor. (Men det måste sägas att ”mixen” är väldigt vit.) Det är sex år sedan jag var på min första sf-kongress och det har definitivt hänt saker med både könsfördelning och åldersspridning om man jämför den med Kontrast eller med förra årets Swecon i Stockholm. Jag letade upp några bilder jag tog på publiken under en programpunkt på Imagicon 2006 och jag ser, slarvigt räknat, någonstans kring 50 män och typ 8 kvinnor. I shit you not.

Kontext i Uppsala 2008 började med att släppa in personer under 26 gratis, för att få in mer nytt blod i sf-fandom, men den största faktorn i förändringen måste vara nätet. Öh, internet fanns år 2006 också… Ja, men det användes uppenbarligen inte lika effektivt för att nå personer utanför sf-fandom. Kanske kunde man inte använda det lika effektivt som idag, för det var ju innan man exempelvis kunde skicka en Fb-inbjudan till nästan varenda jävel man känner.

Jag minns ett kommittémöte, antagligen i somras, då vi pratade om antalet föranmälda och någon nämnde att det var ovanligt många kvinnor och Johan A sade skämtsamt ”Är det bloggmaffian eller?” Ja, det är boksbloggmaffian och twittrarna och fantastikintresserade som inte kände till sf-fandom förut men som fick en inbjudan till ett Facebookevent som verkade kul. Jag tänker på vissa av Upsalafandoms pubmöten de senaste åren då det har ramlat in hur mycket folk som helst, varav flera inte har haft någon kontakt med fandom förut men har råkat se något om pubmötet på Facebook. (Jag tänker t.ex. på gänget med GWU-are som började komma på pubmötena – vilket är extra internetigt eftersom många där har lärt känna varandra via, ja, en Facebookgrupp.) Jag tänker på gänget med bokbloggare, varav de flesta var på sin första eller andra kongress, som ordnade ett eget bokbloggsmingel under Kontrasts första timme för att hänga med de där roliga typerna de tidigare mest har haft kontakt med över nätet. Jag älskar att se sånt, älskar att se människor med gemensamma intressen hitta varandra och bubbla över av entusiasm för att de befinner sig i ett sammanhang där folk fattar ens referenser.

Nu får jag nästan torka en tår här. Vidare.

På söndagen hann jag stanna upp och faktiskt prata ordentligt med folk, till skillnad från att bara tjoa ”Hej hej!” när jag sprang förbi dem i korridoren.

På söndagen handlade jag böcker:

På söndagen försökte jag kompensera för att jag knappt hade tagit några bilder under helgen.


Hans Olsson och Elin Holmerin fick bli mina första offer. Jag blev lite nyfiken på Hans novellsamling, men glömde köpa den.


Herr ordförande fanboyar när Karin Tidbeck signerar en bok åt honom.


Catahyaner i korridor.


Delirium och Death.


Mycket folk (och väldigt varmt) när översättaren Ylva Spångberg intervjuade Joe Abercrombie, som var underhållande som vanligt. Jag lyssnade några korta stunder, bland annat när han pratade om de kvinnliga karaktärerna i sina böcker som ju mest handlar om ”manly men” som gör saker tillsammans. Han skojade om att han tidigare hade tyckt ungefär att ”jag är en modern och progressiv man, självklart kommer mina kvinnoporträtt att vara asbra” men sedan hade han fått inse att det inte riktigt var så enkelt.

Och tydligen hade Anna inte kunnat hålla sig från att ta upp kvinnogrejen med honom i en paneldiskussion på fredagen:


Haha. Heja heja!


Och här pajade autofokusen på mitt ena objektiv för 184:e gången. Jag lägger upp den här bilden ändå pga Ylvas dramatiskt flygande hår.

Efter det lyssnade jag på paneldiskussionen om fantastik i moderna svenska miljöer. Jag tyckte om den. Det var inte den sortens panel där folk kommer med djupa insikter som man klurar på länge efteråt, men den var väldigt underhållande och mysig och panelisterna fungerade bra tillsammans.


Mats och Sara pratade om klurigheterna med att skapa en fiktiv stad. Exempelvis aktade de sig för att ange hur lång tid det tar att ta sig mellan vissa punkter, för det skulle kunna ställa till problem senare. De berättade också att de båda hade råkat beskriva sina egna gymnasieskolor när de skrev Cirkeln, vilket gjorde att byggnaden blev väldigt konstig när de läste helheten. ”Hur många trapport har den här skolan egentligen?” De löste det genom att rita en karta över skolan. De nämnde också att många läsare ser sin egen gymnasieskola när de läser, vilket var lustigt, för det gör såklart jag också.

Nene hade andra problem att brottas med när det gäller Malmö. Hennes böcker utspelar sig under en kort tidsrymd, men tar såklart mycket längre tid att skriva och ge ut. Under de år som det kommer ta att skriva klart serien hinner staden förändras och vissa av förändringarna får komma med i böckerna ändå, trots att det bli anakronistiskt.

Ola Skogäng berättade om förlagsfolk som tyckte att en serie som hans inte kunde utspela sig i Stockholm. Serier ska ju ha skyskrapor! New York! Lyckligtvis hade de fel. Han pratade också om att han tycker om krocken mellan den vanliga och den magiska verkligheten, och föredrar sådana berättelser framför de med fiktiva världar där magin är en självklar del. Hellre Harry Potter än Sagan om ringen.

(Och jag älskade att ziplockpåsen kom upp till diskussion. Klart man måste ha boken i en påse när man simmar med den!)


Maria J höll ställningarna i receptionen.


Folkhäng, en liten stund innan avslutningen. En mindre bra sak med lokalen var att det inte fanns fler sittplatser vid baren. Men shit vad svårt det var att hitta en lokal som skulle funka. Gillet var det i särklass bästa alternativet av de ställen vi tittade på.


Sara och Mats. Observera Starship Troopers-tröjan!

En liten stund efter att jag knäppte den bilden kom lite seriefolk fram och pratade. Jag beklagade mig ju i lördagsrapporten över att jag missade i stort sett allt serierelaterad, men jag hann i alla fall hälsa på Ola Skogäng och Apart-Johan och tacka för att de kom.


Stor publik på avslutningen.


Nahal presenterade vinnaren i drapatävlingen. Det blev Bakgrundsljud av Karin Arnborg.

Efter avslutningsceremonin begav sig se överlevande till puben Pipes of Scotland:


Nahal och Joe Abercrombie.


Drömmarnas Berg-Olov och Hanna och vad den glade mannen i mitten heter har jag pinsamt nog glömt bort.


Verkligen Stefan och en till Johan!

En vänlig själ lånade ut batterier till min blixt. Då blev bilderna så här istället:


Peter Watts är lång och verkar förvånad över att Caitlin Sweet inte är det. Här med UEB-Malin.


Fortfarande lång.


Och Fia är glad.


Anna och Olov hänger med Joe.


Henrik tittar fascinerat på George.


Johan J, still alive.


Fler kommittémedlemmar, fortfarande vid liv. Daniel, Torill, Jesper och Åka.


Johan A, också vid liv.


”Å då sa jag …”


SocialistSimon och Arina.

Efter några timmar på Pipes tog jag min förkylning och min sambo och åkte hem, genomglad över att det trots vissa missöden blev så himla bra. De allra flesta som var där verkade nöjda och glada. Jag hade förväntat mig att vara helt slut på måndagen sedan, men jag kände mig riktigt pigg. Förmodligen gick jag på någon sorts lyckoenergi, för egentligen var jag så snuvig att jag inte borde ha varit på jobbet alls.

När krutet lade sig dök det såklart upp tankar på allt jag inte hade gjort och alla bloggare/twittrare/andra nätbekanta som jag inte hade hunnit identifiera och byta några ord med. Jag såg inte en enda minut av någon programpunkt med Kelly Link. WTF! Jag glömde helt min plan att dra in Markus i försäljningsrummet för att köpa ett zombieporträtt av oss av Apart som var där och ritade och jag glömde att fotografera den fina Cirkoli-cirkusen. Men så där kan man ju inte hålla på. Slutet gott, allting gott.

Vill jag arrangera stor sf-kongress igen? Ja. Om sådär 3 år känns lagom. ;)

Kontrast: addendum

John-Henri stod med ett gäng Nova science fiction utanför rummet där Alvarantikvariatet sålde böcker. Han sålde några nummer här och där, men inte vansinnigt många, mest för att han är för trevlig för att vara en god, påträngande säljare. Jag hade egentligen inte tid, men bestämde mig ändå för att förbarma mig över honom: tog upp några exemplar och ägnade fem, sex minuter åt att pracka på oskyldiga, intet ont anande människor en sf-tidskrift. Blev av med tre stycken, i alla fall. Det är tämligen enkelt att sälja god science fiction på en science fiction-kongress. Jag är inte en lika trevlig människa.

Men som Anna Davour konstaterade i sin mycket sympatiska kongressrapport på Fanaclistan häromdagen: alla tyckte inte det. Särskilt om man satt bakom ett bord och hoppades att folk skulle komma fram till en. För det här är en viktig sak: en science fiction-kongress är inte en mässa. Man åker inte dit för att handla. Man åker dit för att lyssna, diskutera, utbyta idéer. En mötesplats och inte en marknadsplats. Visst är det bra om någon är där och säljer hedersgästernas, och kanske andra närvarande författares, böcker. Visst är det en stor tillgång att Alvarantikvariatet kan komma dit med tusentals billiga antikvariska science fiction- och fantasyböcker. Men till och med det är en bonus, och ingenting centralt för tillställningen som sådan. Om jag minns rätt gick vi egentligen med förlust på försäljarrummet: kostnaden för att stå där var, sammanlagt, mindre än vad vi betalade hotellet för det. För att vi tänkte att det är roligt för medlemmarna om det finns, ändå.


Alvarantikvariatet: mig veterligen Sveriges bredaste utbud av antikvarisk science fiction och fantasy. Säljer huvudsakligen på sf-kongresser och pengarna går till bra projekt i sf-fandom. Foto: Maria Nygård.

Men science fiction-kongressen är inte primärt en marknadsplats och inte en marknadsföringskanal. Om man bara är intresserad av att till exempel sälja sin egenutgivna roman, snarare än har det som någonting man kanske kan få tid över för mellan programmet och umgänget, så undrar jag om det alls är värt att åka på sf-kongress. Och är man huvudsakligen ute efter att marknadsföra sig själv, snarare än delta i samtalet, blir åtminstone jag skeptisk till att alls ha med personen i programmet. För i grund och botten handlar det om det här: jag lägger väldigt mycket fritid på att arrangera sådana här saker. Det är okej. Jag tycker om sf-kongresser. Men jag gör det för att jag betraktar det som en del av det litterära samtalet, för att få människor att mötas, för att det är roligt att ställa till med vad som ligger någonstans mellan en litteraturfestival och en konferens och kanske mest av allt är en stor, litterär fest.

Jag lägger inte min fritid på att skapa marknadsföringskanaler för andra.

Min kongressrapport från Kontrast finns här.

Kontrast: ett arrangörsperspektiv

På söndagen börjar jag spontant stressblöda näsblod ett par gånger. Oklart varför: söndagen är en lugn och förhållandevis oproblematisk dag. Jag är inte alls lika stressad under kongressen som jag har varit under veckorna inför den. Redan på torsdagen infinner sig någon form av åtminstone relativt lugn. All planering som kan göras är gjord. Det som inte är fixat nu? Det kommer inte att fixas. På lördagen skall jag hålla ett föredrag om science fiction och fantasy på Wikipedia. Min presentation är halvklar. Resten, känner jag, får jag improvisera på plats. Det ordnar sig.

(Å du kunskapstörstande framtida science fiction-kongressarrangör, vad kan vi lära dig? Börja aldrig ett nytt jobb i en ny stad i en helt annan del av landet de sista veckorna före kongressen. Det kommer inte att sluta väl. Programschemat lägger jag mer eller mindre ur minnet – anteckningarna jag egentligen behöver ligger i Uppsala – på ett hotellrum i Varberg efter att ha träffat mina nya kollegor från åtta på morgonen till nio på kvällen. Allting blir senare än jag vill att det skall bli. Visst blir det en kongress ändå. Visst blir det ett program. Men det blir inte så putsat som det hade kunnat vara om vi hade gett tydligare instruktioner och hunnit låta folk komma i kontakt med varandra tidigare.)

Fortsätt läsa

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑