Tystnad

Läsning pågår

Etikett: signeringar

Författare och deras namnteckningar

Apropå signerade böcker och Neil Gaiman: en av mina favoritanekdoter (som alla bra anekdoter här berättad i andra hand flera år senare) med läsare och deras relationer till författare kommer sig från när Gaiman var och signerade böcker i Science Fiction Bokhandeln i Stockholm 2003 eller 2004 eller när det än kan ha varit. Min vän Emilia gick omkring på nedervåningen, och råkade bli vittne till en diskussion mellan personalen och en stackars kund som helt omedveten om vad som pågick hade råkat irra in i den något mer än vanligt välbesökta bokhandeln. Han frågade vad som egentligen pågick, och fick reda på att Neil Gaiman var där och signerade, vilket inte sade honom så hemskt mycket eftersom han tydligen var obekant med dennes oeuvre. Han blev därefter upplyst om att Gaiman var en mycket bra författare, ”en av de största”, medan han betalade för sina inköp. En sådan persons signatur vill man förstås ha. I en bra bok. Och varför ta några risker?

”Signerar han bara sina egna böcker?” frågade han hoppfullt.

Signera boken? Skall du inte spilla kaffe i den när du ändå håller på?

Bokhora pratas det om signerade böcker. Liksom Jessica har jag ett par böcker med Neil Gaimans namnteckning, med största sannolikhet signerade vid samma tillfälle – jag och ett gäng vänner passade på att träffas i Stockholm och kikade förbi butiken. Så på rak arm tror jag att de är mina enda signerade böcker, tack och lov. Jag var ung och dum, naiv och okunnig. Jag levde i en signeringsnormativ värld. Jag visste inte bättre.

Det är lite synd, med tanke på att jag tycker om böckerna (Neverwhere och Smoke and Mirrors), och alltid blir en smula irriterad när jag öppnar dem och inser att någon jävla klåpare har kladdat i dem. Må så vara att det är författaren: jag tyckte ändå bättre om dem jungfruligt orörda, innan någon penna satt sitt spår.

Några bekanta har sett lätt förolämpade ut några gånger när de har gett mig sin senaste bok och sagt ”åh, och så skall jag bara signera den” och jag snabbt dragit undan den och sagt ”alltså … jag skulle verkligen uppskatta om du lät bli”, kanske lite för snabbt och oroligt för att hinna formulera mig fullt så diplomatiskt som jag borde, lite för ivrig att rädda böckerna. Men vad skall man göra? De är för unga för att veta sitt eget bästa, som en femåring på väg att få en slarvig tatuering.

Jag vill inte att någon skall kludda ned mina böcker med sin namnteckning. Huruvida någon är författaren eller slumpad person på gatan är nästan helt egalt.

© 2020 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑