Tystnad

Läsning pågår

Etikett: skräck (sida 2 av 3)

Cthulhu vaknar och har tappat ett u

Saker man kan hitta i magasinet. Jag vet inte vad som är roligast, det fulsöta monstret eller den förvirrade stavningen. Jag gillar också att det finns kommentarer om det i WorldCat: bok 1 och bok 2.

Blekt var ordet

Jag ville så gärna tycka om Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Hennes första roman Styggelsen var hemskt obehaglig och dess smutsiga stämning satte sig verkligen i minnet, men den andra lämnade bara ett blekt avtryck.

Styggelsen handlade dels om en flicka på 40-talet som blev otroligt illa behandlad och utnyttjad och dels om en nutida tjej, Maja Grå, som fick kontakt med flickans spöke. I Döden på en blek häst får vi möta Maja igen. Hon flyttar till Oxford för att studera vid konstakademin, men det nya livet blir inte som hon vill. Hennes mor, försvunnen sedan tio år, hittas mördad. Hennes förmåga att se det andra inte ser gör studentbostaden till ett spökhus och dessutom känner hon sig underlägsen bland kurskamraterna.

Som universitetsroman tycker jag att Döden på en blek häst är väldigt trevlig. Stämningsfullt tecknade miljöer och Majas försiktiga navigerande bland nya vänner, fumlig attraktion och konstnärlig osäkerhet gör att det är det vardagliga studentlivet jag gillar mest. Maja är rätt mesig, men jag hejar på henne och blir glad när hon gör framsteg. Hellberg har dessutom ett behagligt språk, lättare att bara ramla igenom här än i Styggelsen som var språkligt mer komplex.

Men så var det det där andra. Nu är det flera månader sedan jag läste boken och jag minns knappt vad som var grejen med deckargåtan. Det kan tyckas en aning orättvist att skriva något recensionsaktigt när jag har glömt så mycket, men samtidigt visar det vad som grep mig tillräckligt hårt för fastna. Spökerierna var mysrysiga och ganska tama, men jag borde inte heller väntat mig att de skulle få mig att sova med lampan tänd. När jag tänker tillbaka var det ju inte spökandet som var det mest skrämmande i Styggelsen, utan människors vidriga beteende i kombination med den sjaskiga miljön.

Döden på en blek häst är inte dålig, men Hellberg kan bättre.

(Forum, 2011)

Förresten skrev halva bokbloggsmaffian om den i vintras. Vill ni läsa mer kan ni fortsätta hit: Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug, Eli läser och skriver, Boktoka, Bokhora, Breakfast Book Club, Fiktiviteter, A fraction of the web, Snowflake, Ett hem utan böcker, Calliope, Bokbabbel, Bokomaten.

Eurocon: Några författarbilder


Karin Tidbeck (Vem är Arvid Pekon?) och Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln).


Nene Ormes (Udda verklighet), till höger, intervjuar hedersgästen Elizabeth Bear.


Lotta Olivecrona (Vren-trilogin) pratar om barn- och ungdomslitteratur, omgiven av Sara Bergmark Elfgren och Peter Bergting (Legenden om Morwhayle).

Alastor Press ynglar av sig

För några dagar sedan kom ett nyhetsbrev med trevligt innehåll. Förlaget Alastor Press gör som Kabusa när de startade Styxx och Ersatz när de startade Coltso: skapar en underavdelning (eller imprint eller vad man nu vill kalla det) för sin utgivning av fantastik. I det här fallet heter det nya lilla förlaget Hastur förlag och alla som känner igen namnet Hastur förstår vartåt det barkar.

”vi började känna att Alastor tappade fokus: det blev för rörigt i utgivningen, böcker blev försenade eller kom inte ut, för många titlar och för lite pengar, för mycket vi ville ge ut på kort tid och för splittrad utgivning: vi sprang liksom in i väggen och dunkade våra arma skallar mot omadrasserad cement. Men vad Alastor beträffar går vi alltså nu tillbaka till våra rötter, nämligen att förvalta den häpnadsväckande skrivkonstens poesi och prosa: Huysmans, Rimbaud, Yeats, De Quincey och co som var själva anledningen till att Alastor alls grundades.

Hastur förlag kommer stå för det mer fantastiska inslaget i litteraturen, och i första hand ge ut skräck, fantasy och klassiska ockulta detektivromaner och noveller i begränsade upplagor. Här kommer ni få stifta bekantskap med namn som Hanns Heinz Ewers, Robert W. Chambers, Arthur Machen, Ambrose Bierce, H. P. Lovecraft, Algernon Blackwood och lord Dunsany för att nämna några.”

Jag som har en svag punkt för gammal skräck tycker att det är finfina nyheter.

Zombiesöndag: Tjärven

I ett förord till zombieserien The Walking Dead skriver dess skapare Robert Kirkman att han inte gillar zombiefilmer som bara är splatter och gore. Han föredrar de zombiehistorier som under våldet och äcklet är tankeväckande och innehåller någon form av samhällskritik. “Bra zombiefilmer visar hur körda vi är”.

John Ajvide Lindqvists senaste skräckroman Tjärven, endast utgiven om e-bok och ljudbok, känns nästan mer som en film än som en bok, som om den bara råkar bestå av text istället för rörliga bilder. Särskilt början, då ett gäng före detta klasskompisar introduceras på väg till ett midsommarfirande på en avlägsen ö, är så mycket skräckfilm i bokform som det kan bli. Enda skillnaden är att JAL:s persongalleri består av 40-åringar istället för 20-åringar (men som de beter sig är skillnaden inte så stor).

Tjärven är en kort roman i jämförelse med Ajvide Lindqvists tidigare och han har sagt att han ville skriva en enkel monsterhistoria, utan någon djup bakgrund eller förklaring, och eftersom det är en enkel zombiehistoria vet jag redan innan jag börjar läsa vad som kommer att hända. Festgänget kommer att bege sig till ön och hinna ha lite kul och lite konflikter innan något går åt helvete, zombierna dyker upp och en efter en kommer midsommarfirarna att få sina hjärnor uppkäkade.

Robert Kirkman skriver i The Walking Dead att han är intresserad av hur människor reagerar i extrema situationer och att ett syfte med hans serie är att långsiktigt undersöka hur människor förändras av de händelserna. Tjärven utspelar sig under en dag, men även där är det intressanta hur de olika personerna agerar ställda inför döden som hasar upp ur havet. Man vet inte hur man kommer att reagera i en livsfarlig (och i zombiefallet jävligt konstig) situation innan man hamnar i den och John Ajvide Lindqvist är rätt författare för att ta reda på det.

Goda karaktärsskildringar är såklart alltid viktiga, men i en sån här enkel monsterhistoria är de helt centrala för att boken alls ska vara något att ha. Det finns en ö, några människor och ett hav fullt av drunknade. För att det ska bli något mer än en slaskig splatterfest måste människorna kännas äkta och läsaren måste kunna bry sig om åtminstone någon av dem. Jag är full av beundran inför hur skicklig Ajvide Lindqvist är på att snabbt skissa karaktärsporträtt. Jag vet inte i förväg hur hans stackars zombieoffer kommer att reagera (även om jag kan gissa ibland), men när de väl gör det känns det naturligt.

Tjärven är splattrig, äcklig och läskig – när jag läste den vände jag mig om flera gånger för att se att inget hasade lik stod bakom mig – men allra bäst är skildringen av hur olika människor beter sig i en så galen situation.

(Rigmondo, maj 2011)

Låt de gamla drömmarna dö

När jag först hörde talas om Låt de gamla drömmarna dö blev jag både glad och en aning skeptisk. Ny novellsamling av John Ajvide Lindqvist, hurra! Men sedan visade det sig ju vara både noveller, varav flera är publicerade tidigare, och ett hopkok av andra texter, från en reseskildring från Nya Zeeland till några oanvända Reuter & Skoog-sketcher.

Inte oväntat är det främst novellerna som är de starka korten och resten, under den passande rubriken ”Extramaterial”, känns som ett småtrevligt men ganska onödigt bihang. Flera av dem är visserligen läsvärda, men nej, det är inte för dem jag vill läsa den här samlingen.

Novellerna, som sagt. Starka skrämmade ”Tindalos”, knäppa metanovellen ”Ansiktsburk” om en allt mer galen JAL på filmfestival, och ”Fulet”, den vidriga mobbningsskildringen. Jag har läst dem alla förut och de är fortfarande lika bra. Några av de nya bekantskaperna, som ”Män med ögon som blåbär och mjölk”, imponerar inte lika mycket utan är precis den sorts noveller jag brukar gnälla på: inte tillräckliga, som ofärdiga bitar ur något större.

Men den stora grejen är titelns ”Låt de gamla drömmarna dö”, en sorts fortsättning på JAL:s debutroman Låt den rätte komma in. Vad hände egentligen med Oskar och barnvampyren Eli, efter att de åkt iväg med tåget, Oskar med biljett och Eli i en koffert? ”Låt de gamla drömmarna dö” tar vid flera år senare och Oskar och Eli skymtar bara förbi, för främst är det en lågmäld historia om en man som berättar om sin vänskap med ett grannpar och deras kärlek. Här syns den förmåga som gör John Ajvide Lidnqvists skräcknoveller så bra. Hans fina penseldrag när han målar fram en vardag befolkad av människor som känns alldeles riktiga. Sedan får man riva itu verkligheten.

Sammanfattningsvis? Jag är fortfarande glad, och en aning skeptisk.

(Ordfront, januari 2011.)

Skräckfilmspoesi

Poesi och skräckfilm är inte två former av kultur som ofta förekommer i samma tanke, men i Vid mardrömmens mål utforskar Leif Holmstrand skräckfilm i poesins form. Han återberättar filmer och valda scener genom att koncentrera dem till poetiska bilder.

Nedåt far jag,
uppochnervänd ser jag
ögonblick som stålblänk knycka bort i vassen
och små fötter sparkande, plötsligt torrskodda,
ilskna ovan glas.

Tillsammans bildar de en provkarta över återkommande skräckfilmsmotiv, som de onda barnen, monstren, det groteska moderskapet, (den kvinnliga) sexualiteten som ska bestraffas. I centrum står människokroppen som kan invaderas och intas, slitas sönder och förvandlas.

Ändå kan man återfödas som fullständig,
som vuxen och färdig i uppföljaren till livet,
med illusionen om kroppens helhet och odelbarhet
återupprättad
för en tid.

En del av texterna är mer åt det essäistiska hållet där Holmstrand kort analyserar ämnen som skräckfilmens vilja att bevara status quo.

Vid mardrömmens mål är antagligen lättare att ta till sig om man är en större konsument av skräckfilm än jag är – jag föredrar vanligtvis min skräck i bokform. En del känner jag igen, men ofta vänder jag mig till nätet för att bättre förstå vilka filmer han skriver om.

Jag ska inte påstå att alla texter gav mig något – de fragment som mest återberättar utan att varken klä i poetisk dräkt eller göra mycket till analys känns inte särskilt meningsfulla – men tillräckligt många gjorde det för att jag ska finna samlingen intressant och värd att bläddra i igen. Ibland lyser den, som i det stycke jag har citerat förut:

Fysiska eller språkliga delar, ”fragment”, ”celler”. Collage som falsk vittnesbörd. […] Historien, det döda, åberopas. Fragmenten är kanske snarast ett damm som strösslas över osynliga spöken för att påvisa deras yta. Tricket: genom att kalla en liten text ”fragment” framstår man som nekromantiker. Men alltid, alltid blockerar en ofrånkomlig spegel det frambesvärjda.

(Albert Bonniers, 2010.)

Sent lästa julnoveller

Yourlife verkade inte vara min typ av tidning, men innan jul köpte jag ändå det tredje numret eftersom det innehåller en novell av Amanda Hellberg. Jag läste den först igår, tillsammans med novellen av Anne Swärd som SvD publicerade på julafton. 

“Krafsar och vill hem” av Amanda Hellberg utspelar sig i juletid och Jenny har precis flyttat till ett torp för att slippa bo bland svåra minnen i staden. Perspektivet växlar mellan Jenny och en annan varelse i hennes närhet. Det är en smidigt skriven och stämningsfull spökhistoria som jag tyckte mycket om. Onda spöken må skrämma mer, men de sorgsna gör större avtryck.

Anne Swärds “Tecken” har en början som skulle funka för vilken skräck- eller spänningsnovell som helst, men den går åt ett helt annat håll. Berättaren plockar upp en liftare i ösregn och det finns en atmosfär av väntan, av att något kommer. Faran är närvarande. Farligt att lifta vid motorvägen, fara att plocka upp liftare, farligt att köra i ösregn på julen. Men som sagt går den inte dit. Kanske blev jag lite besviken, men uppskattade också att den inte tog den självklara vägen.

Catahyas novellpris till Anders Fager

På nyårsafton delade fantastikföreningen Catahya ut sitt novellpris, som varje år tilldelas en svenskspråkig novell från föregående år med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (fantasy, science fiction, skräck).

Priset gick till Anders Fager för novellen ”Mormors resa”, publicerad i novellsamlingen Svenska kulter från Man av Skugga förlag. Prissumman är 1000 kr.

”Mormors resa” är en originell och överraskande skräcknovell om två bröder som reser genom Europa för att hämta hem mormor till resten av familjen. Med ett intensivt språk plockar Anders Fager långsamt isär fasaden och det som började som en liten otäck reva i verkligheten har till slut växt till en avgrund.

I juryn satt Hans Persson, Camilla Jönsson och jag.

Snyggt tecknat skutt till månen

Talande katter som hoppar till månen? Svarta galärer som seglar genom rymden? Människooffer till lovecraftianska gudar? Check, check och check. Karl Johnssons Mara från Ulthar är ett fantasifullt serieäventyr som det är lätt att tycka om.

Det börjar med elvaåriga Maras pappa, som är slavhandlare i staden Ulthar. En natt kommer han inte hem, utan har förts bort av de demoniska varelser som seglar svarta skepp och alltid vill ha fler slavar. Mara blir bästa vän med en katt, Nardos, och snart är hon mer katt än flicka. Med katterna hoppar hon till månen, där de upptäcker att många människor hålls som slavar och bestämmer sig att för att försöka rädda dem.

Handlingen är rak och enkel och får sin magi från världen med dess fyrögda saturnkatter och hemska månbestar och från Johnssons snygga teckningar som har allt från effektfulla siluetter till himlavalv där stjärnorna verkar kräla omkring. Han tecknar med mycket stämning och med vad som känns som en egen stil. En del humor finns det också, som när några onda typer lagar soppa till Nyarlathotep, det krälande kaoset:

”Nyarlathotep kommer att älska vår soppa!”
”Vilka har lagat den? kommer han att undra!”

Vad som gör att Mara från Ulthar inte riktigt når ända fram är dels den enkla handlingen och dels dialogen som kan kännas stel. Men en läsvärd serie är det absolut och jag blir, som alltid, glad när det ges ut sådana här udda publikationer på svenska.

(Kolik förlag, 2010)

Läsning och årstider

Idag har några personer i mitt twitterflöde småpratat om thriller- och skräckläsning på hösten. Att vissa tidpunkter förknippas med viss litteratur är ju bekant – halvdåliga men underhållande böcker för slöläsning på stranden på semestern och liknande. För min del är det nog så att jag lätt sveps med i ”nu är det mörkt, då läser vi skräck” och liknande resonemang och tänker att jag ska göra det också. Särskilt på vintern kan jag fundera på vilka böcker som har en stämning som skulle vara särskilt lämplig för situationen ”mörkt och snöigt ute, tända ljus inne”. Men i praktiken följer min läsning sällan någon planering (om det inte gäller jobb eller studier såklart) och alla sorters läsplaner, från att ta tag i olästa böcker ur den egna bokhyllan på sommaren till att läsa spökhistorien The Woman in Black på Halloween, spricker av att när jag slänger mig i sängen med en bok tar jag den jag känner för just då.

Svenska kulter verkar lovande

Mer bra svensk skräck? Ja tack! Jag började läsa Anders Fagers novellsamling Svenska kulter inatt och enda anledningen till att jag släppte den efter bara 40 sidor var att jag var väldigt sömnig. Annars verkar den vara en läsa hela natten-bok, intensiv, läskig, lite hetsig i språket. Fager kan också konsten att snabbt teckna människor som känns riktiga. Det är såklart alltid viktigt i en bra bok, men extra viktigt för att den här sortens skräck ska funka. Tentakelmonster kan vara hemskt fåniga, men om jag bryr mig det minsta om personerna som de stoppar i sig blir det en annan sak. Jag skulle gärna utveckla det men just nu bloggar jag med mobilen från en stuga i ingenstans med väldigt opålitligt nät – igen – och längre texter kräver bättre skrivförhållanden.

En riktigt bra skräcknovell

I slutet av förra året delades fantastikföreningen Catahyas novellpris ut för tredje gången. Vinnaren var CJ Håkansson med novellen ”Den brända jorden”, som tyvärr inte gick att få tag i längre eftersom tidskriften den var publicerad i var slutsåld.

Men nu har vi på Catahya fått tillåtelse att lägga upp novellen där, så surfa iväg till novellprissidan och läs en riktigt bra skräcknovell!

Passa också på att läsa vinnarnovellen från året innan, Johan Theorins ”Endast jag är vaken.”

Spökerier vid havet

I helgen läste jag Spökskeppet Vallona av Lena Ollmark och Mats Wänblad. När jag råkade få syn på den bland 9-12-årshyllorna på bibblan senast jag jobbade mindes jag att någon av Bokhororna hade skrivit positivt om den förut. Jag är hemskt svag för spökskepp och annat läskigt som gömmer sig bland vågorna, så den fick följa med hem.

Spökskeppet Vallona (2007) handlar om Karl som ska bo hos sin morfar i Krabbsjögrund medan hans mamma är ute med ett forskningsfartyg för att undersöka väderfenomen. Men dimman rullar in och med den rösterna från dem som drunknat bland grunden. Karls morfar försvinner i dimman och vissa spöken är mycket mer än bara röster..

Huvudhandlingen blandas med spökhistorier som romanfigurerna berättar för varandra och Spökskeppet Vallona är så stämningsfull som man kan önska. Hade jag tillhört rätt åldersgrupp hade jag säkert blivit rädd också. Det blev jag inte nu. Jag lovar.

Tidskrifter jag sörjer

För några dagar sedan fick jag reda på att den lilla fantasy- och science fiction-tidskriften Mitrania ska läggas ner. Det är himla tråkigt. Samtidigt är det såklart inte svårt att förstå att redaktionen inte har tid längre. De har ändå gett ut fyra nummer om året sedan 2002.

Vad jag har uppskattat mest med Mitrania är fokuset på noveller av svenskspråkiga författare och att den har gett plats åt så många unga, okända fantasy-, science fiction- och skräckförfattare. När den nu försvinner finns det ingen riktig ersättare för det. Sedan är det de personliga banden också: första gången jag själv fick en novell publicerad någonstans var i Mitrania och första gången jag skrev recensioner för en papperspublikation var det för Mitrania.

Marknaden här för fantastiktidskrifter har aldrig varit stor under tiden jag har hållit koll på den, men nu ser det verkligen tomt ut. För några år sedan försvann även den kompetenta skräcktidskriften Minotauren och den gamla science fiction-tidskriften Jules Verne-Magasinet ger ut sina sista nummer i år (men den har jag inte läst).

Vad finns kvar bland svenskspråkiga fantastiktidskrifter? Det är Nova science fiction, som håller hög kvalitet men ges ut väldigt ojämnt. Det är senaste tillskottet Eskapix, en skräckinriktad publikation som ständigt byter form och som kan vara rätt ojämn men som också har utvecklats mycket sedan starten och publicerat flera riktigt bra författare, som CJ Håkansson. Det är finlandssvenska Enhörningen som brukar vara läsvärd när den väl ges ut men det sker tyvärr väldigt sporadiskt.

Och that’s it. Det fattas saker här, kort sagt. Kommer någon att fylla i luckorna? Tveksamt. De flesta människor av den typ som skulle kunna få för sig att starta en tidskrift för tio år sedan startar nog en ambitiös blogg idag istället.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑