Tystnad

Läsning pågår

Etikett: snusk (sida 1 av 2)

”Förlåt, kan vi prata om sexy Gandalf?”

romancepodden

Senaste tiden har jag lyssnat mycket på Romancepodden, en otroligt underhållande podd där Julia Skott, Amanda Idberg, Melody Lovelin, Nikoo Jorjani och Elin Jonsson vänder och vrider på den bespottade genren romance (som jag själv har massor av fördomar om, får jag erkänna). Det är en sån där podd som är lite farlig att lyssna på på offentliga platser, dels för att den är så jävla rolig och dels för att de pratar ganska mycket snusk och kroppsdelar. Varje gång jag lyssnar på tåget får jag tvångstankar om att resten av vagnen kan höra allt som sägs.

Mitt favoritavsnitt är Adelskalendrar for days, som reder ut en massa olika adelstitlar. Jag lyssnade på det under en bilresa med sambon och när vi stannade för att äta återberättade jag entusiastiskt allt jag hade lärt mig om brittisk adel. Även de som är helt ointresserade av att lyssna på snack om romance borde lyssna på det. Ni ser ju själva:

Som en folkbildande gärning försöker vi reda ut det här med adelssystem. Vilka är titlarna, vem är finast, vem får sitta på en pall nära drottningen, vad gör alla superadliga människor hela dagarna? Och framför allt: Hur mycket tid har de egentligen att ligga?

Besvärjelser och beskydd

friedner Cecilia är en ständigt festande bibliotekarie utan några större bekymmer. Det är lite jobbigt att de flesta av hennes kollegor ogillar henne, men man kan ju ha värre problem. Hon är oförskämt snygg och det dräller karlar omkring henne, men markens rycks undan under hennes Moschinoklädda fötter när hon ställs inför följande fakta: hennes mormor är en fe som har kidnappats av vättemaffian. Om Cecilia inte levererar ett barn till vättarna inom en viss tid kommer det att gå illa för stackars mormor.

Cecilia framstår som en rätt blasé person, som oftast glömmer att äta och mest verkar leva på vin och kaffe. (Cecilia själv verkar ju inte fatta det och det framställs som lite skojsigt dekadent, men jag tycker att hon verkar ha alkoholproblem.) När hon ställs inför den magiska verkligheten säger det sig självt att hon inte är så himla bra på att hantera det. Det är ganska roligt att följa hennes eskapader, men det är också en del grejer med henne som stör. Hon har inga vänner, bortsett från några älskare, och är märkligt reaktionslös i många situationer. När hennes lägenhet blir nerbränd är det liksom en liten sidohändelse som hon knappt tänker på i efterhand, trots att det för de flesta människor skulle vara en katastrof. Det får en förklaring mot slutet, men det känns som att det är för sent för att göra särskilt mycket skillnad. Det ändrar inte på att jag har följt en romanfigur i över 250 sidor utan att lära känna henne ett dugg. Jag bryr mig inte om henne.

Maria Friedner skriver enkelt och lite pladdrigt och håller bra tempo på sin mix av urban fantasy och chick lit. Jag gillar de olika figurerna som Cecilia får hjälp av – en bitter vätte som känner sig orättvist behandlad av de andra vättarna, en ständigt svärande älva och den alldeles vanlige nörden Movitz – och tycker att det är kul med det magiska samhället som lever inflätat i vårt eget, med nätforum och appar och allt. Men så mycket mer är det inte att säga. Besvärjelser och beskydd underhållande för stunden, men knappast en läsupplevelse som stannar kvar.

Eller jo, en sak till. När man tittar på omslaget kan man få för sig att Besvärjelser och beskydd är en lite snuskig bok, särskilt om man känner igen Lina Neidestams tecknarstil och associerar till hennes porrserie Maran. Så är inte fallet. Cecilia har en hel del sex med olika personer, men det är mest något nämns, inte något som skildras. Det finns kanske en eller två sexscener, som inte är av den detaljerade varianten. Jag minns inte riktigt, jag satt mest och störde mig på killen i fråga. Om man går igång på klichén ”skitsnygg mörkhårig demon som får hjältinnan att tappa all sans” kanske man har något att hämta på det området, men jag tycker att den manstypen är klart överanvänd i genren. Några gånger fick jag känslan av att hans existens i den här boken kanske skulle vara en drift med den klichén, men jag vet inte riktigt.

(Mix, 2013)

Några andra som också tycker saker: The owl and the pussycat, Bokhora, Monicas bokläsardagbok, Bibliophilia, IHeartFantasy, Glasögonorm.

En stackars bokstavs betydelse

Gammal favorit i repris: ”<JonJonB> Purely in the interests of science, I have replaced the word ”wand” with ”wang” in the first Harry Potter Book”:

<JonJonB> ”Why aren’t you supposed to do magic?” asked Harry.
<JonJonB> ”Oh, well — I was at Hogwarts meself but I — er — got expelled, ter tell yeh the truth. In me third year. They snapped me wang in half an’ everything

<JonJonB> He ran onto the field as you fell, waved his wang, and you sort of slowed down before you hit the ground. Then he whirled his wang at the dementors. Shot silver stuff at them.

<JonJonB> ‘Get – off – me!’ Harry gasped. For a few seconds they struggled, Harry pulling at his uncles sausage-like fingers with his left hand, his right maintaining a firm grip on his raised wang.

Fler här.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken

Jag tillhör fel generation för att ha läst Kram. Eller så tillbringade jag aldrig tillräckligt mycket tid på biblioteket, eller med att läsa barnböcker: min läsbarndom och tidiga ungdom ägnade jag åt att läsa slumpmässigt valda böcker tagna ur mina föräldrars och morföräldrars bokhyllor. Jag har inget personligt förhållande till Hans-Eric Hellbergs böcker, och har så många vita fläckar på min ungdomslitteraturkarta att jag knappt visste att de fanns förrän Tony Elgenstiernas Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken började bli aktuell. Elgenstiernas skildring blir på så sätt förmodligen en helt annan bok för mig än för de läsare som någon gång läst Hellberg och kan betrakta den som att återvända till barndomen.

1971 skriver Ib Permin, redaktör på ett respekterat danskt förlag, till Stig Ericson, förlagsredaktör på Bonniers.

Bogen må gerne tage op i de problemer, der er fælles [gemensamma] for børnene, og som de fleste tror, er noget helt specielt for dem. Bl.a. masturbations-spørgsmål, seksuelle tilnærmelser til andre store børn. Emnet har været tabu i børnebøger, men behovet er stort for gode bøger, der i romanform kredser emnet ind, og vi er hos os ikke bange [rädda] for, om nogen skulle mene, at der er tale om porno for børn – det er der nemlig også behov for…

Permin ber Ericson att tala med Hans-Eric Hellberg, som redan är en förhållandevis framgångsrik barn- och ungdomsboksförfattare, om ämnet. Det leder till Kram, samt efterföljarna Puss, Love love love, Älskar, älskar inte och Förbjudna tankar. Inte minst leder det in Hellbergs författarskap på helt nya spår.

I sextioen korta kapitel fördelade över kappt etthundra sidor berättar Tony Elgenstierna om Kram, om tidsandan, om Hellberg och hans vidare författarskap. Det är personligt hållet, som när Elgenstierna konstaterar att han inte klarar av att se på en tv-serie som Nip/Tuck med sina egna döttrar på grund av mängden sex eller när han reflekterar över sina egna sexuella känslor i de allra yngsta tonåren. Det är inte en litteraturvetenskaplig skrift; den är lättillgänglig och underhållande. Möjligtvis är titeln något vilseledande: även om Kram är den röda tråd som löper genom boken och den bakgrund mot vilken texten är skriven handlar tämligen stora delar om Hellbergs övriga författarskap. Dessa delar bli aldrig lika intressanta som resten, vilket kanske är orättvist att förvänta sig: Kram är ett ovanligt fascinerande kapitel i den svenska litteraturhistorien. Elgenstierna lyckas väl – föreställer jag mig åtminstone – med att med några enkla penseldrag måla upp den i tid i vilken boken kom till och att kontrastera den mot vår egen.

På samma gång som barnkroppen kunde locka till sig pedofiler blev det samtidigt extra viktigt att påpåeka att barn inte är sexuella varelser. Det vill säga tvärtom mot diskussionerna under 70-talet när barnkroppen i sig inte var vare sig sexuell eller innebar någon fara men barn ändå ansågs ha sexuella behov.

Det finns en helt fantastisk scen i filmen Apflickorna där en yngre badvakt säger till lillasysterns, Saras, simskolelärare att hon inte kan ha bara badbyxor på sig: hon måste täcka överkroppen. Simskoleläraren försöker försvara Saras klädsel med att hon bara är ett barn: det finns ingenting att dölja. Badvakten ger inte med sig: man har sett män som tittat på flickorna. En träffande bild av vår tid, på många sätt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur ett samhälle som tycker att man avsexualiserar barn genom att tvinga småflickor att bära bikini eftersom badbyxor är oanständigt skulle ha reagerat på Kram.

Som för all del egentligen verkar vara en tämligen oskyldig bok: det är inte pornografi för barn, som Permin också tyckte behövdes. Det är inte handlingen sex om är i centrum så mycket som tankarna kring det. Tankar som att döma av de brev som Hellberg fått från elva-, tolv-, trettonåriga läsare lyckades fungera som en bekräftelse, som en typ av bok skriven för dem och som de ville se mer av – läsarbreven hör till bokens mest intressanta delar, med, som Elgenstierna påpekar, läsarkontakt innan läsarkontakt blev dagens norm genom att Hellberg skrev ut sin adress i böckerna.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken är en lättsam essä i bokformat om ett inte fullt lika lätt ämne. Den vacklar mellan det fascinerande och det blott läsvärda. Det finns värre saker att röra sig mellan.

Välmenande men platt: Amandas bok

(UNT-text från i våras, som vanligt den oputsade versionen.)

Katerina Janouch är mest känd som sexrådgivare i tidningar, men hon har också skrivit en lång rad böcker där självbiografiskt inspirerade romaner står sida vid sida med barnböcker och facklitteratur. I sin första ungdomsroman Amandas bok kombinerar hon rådgivaren med författaren för att skriva en faktaspäckad berättelse om kärlek och sex.

Med utgångspunkt i målningen “Danae och guldregnet” bestämmer sig högstadietjejen Amanda och två klasskompisar för att göra ett skolarbete om oskulder. De gräver i oskuldsbegreppets betydelser och mödomshinnemyter, diskuterar skolkorridorernas orättvisa könsroller och läser Suzanne Brøgger och Erica Jong i jakt på att förstå vad som egentligen är grejen med sex. Samtidigt har hon motstridiga känslor inför barndomskompisen Axel.

Jag uppskattar verkligen vad Janouch försöker göra, men det stannar där – vid ett försök. Den upplysande rösten lyckas inte smälta samman med den berättande, vilket får fiktionen att kännas som ett tunt lager ovanpå istället för att vara den bärande grunden. Förhållningssättet i Amandas bok är öppet, nyfiket och uppmuntrande och kan säkert ge tonåringar svar eller stöd, men som roman är den blek med sitt platta språk och snabbt glömda personporträtt.

Det ligger nära till hands att jämföra med en annan av vårens ungdomsböcker där sex och kärlek står i centrum. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson handlar, i korthet, om rätten att vara kåt. I likhet med Janouchs roman skildrar den det svåra med att lista ut vad man gillar och dessutom våga göra det när omgivningen muttrar “slampa”, men Ohlsson gör det utan den föreläsande tonen.

Medan Amandas bok är sympatisk men litterärt ointressant är Jag är tyvärr död… sprudlande livfull – trots titeln – och upprorisk utan minsta pekpinne. Hade man kunnat kombinera de bästa dragen ur de två hade man kanske fått den ultimata ungdomsromanen om sex.

(Bonnier Carlsen, 2011)

Saker man lär sig

Byxmyndighetsåldern i Finland och Norge är sexton år. I Tyskland fjorton. Fjorton gäller även i Estland, medan Lettland och Litauen delar den finsknorska synen. I Danmark räknas man precis som i Sverige som sexuellt självbestämmande från femton år, medan man på Cypern måste vara sjutton.

Researcherns vardag: Femhundra sidor ”Introduction to phenomenology” med posten för att begripa vad de egentligen pysslar med i HOXOH och ett samtal med en segelflyglärare om vad man egentligen kan se från ryggen på en drake …
 –Erik Granström, statusuppdatering på Facebook häromdagen

Mig har skrivandet aldrig lärt någonting så användbart som att kunna göra goda uppskattningar av vad man borde ha kunnat se från en drakrygg, men en sak jag är ganska bra på är det här med under vilken ålder någon måste vara för att det skall vara olagligt att ha sex med personen i diverse olika länder. (I Japan under fjorton. Federalt i Mexiko tolv, men det regleras vidare i delstatslagar.) Den främsta nytta jag har av det är att kunna dra upp det i diskussioner för att ge ett bra och stabilt intryck.

Det skall man i och för sig inte underskatta. Jag har hört att det är viktigt att ge ett bra intryck.

Mitt vanliga svar på den frågan är att jag läste fantasy och ville skriva min egen variant, men går vi tillbaka längre i tiden står det klart att det egentligen handlar om praktiskt motiverad slöhet. Om jag t.ex. ville skriva en bok om slagskeppet Bismarck så skulle jag behöva veta minst lika mycket om slagskeppet Bismarck som alla dem som skrivit om slagskeppet Bismarck före mig, vilket inte verkar realistiskt med tanke på att sådana böcker skrivits av folk som gått till botten med slagskeppet Bismarck, åtminstone bildligt talat. När jag på högstadiet läste fantasy av Howard och Moorcock däremot insåg jag att sådana böcker egentligen bara krävde att jag hittade på en lång rad poänglösa episoder klumpigt staplade på varandra (var fick jag det ifrån?). Några år senare hade jag valet att skriva antingen om arbetslösa vårdbiträden med Konsumkassar eller om folk som blir jagade av skelett i underjorden, och så gick det ju som det gick.
 –Per Jorner, intervju på Catahya, 2005

Jag är ytligt bekant med vissa aspekter av sexualbrottslagstiftningen i en rad olika länder sedan en novell jag skrev för Nova science fiction för snart tre år sedan, en novell som behandlade det här med sex, ålder, brott och, framför allt, straff. ”Science fiction, like much medieval literature, is didactic”, skrev Joanna Russ i ”Towards an Aesthetic of Science Fiction”. Och visst är det så: den som läst min novell har förhoppningsvis lärt sig åtminstone någonting om spansk lagstiftning på området.

”Science fiction must not offend against what is known”, skrev Russ vidare. Då gäller det att man har koll på sin fakta. Det är viktigt med research. Och tänk på allt man lär sig. Som att den europeiska stat med lägst byxmyndighetsålder är Vatikanstaten.

Fast det hade man kanske kunnat räkna ut ändå.

Inlägg inspirerat av Vecka 6.

Bit-lit: bitande litteratur för unga kvinnor

Stig W. Jørgensen bloggade för några månader sedan om ”bit-lit” (eller (”bit lit”), som tydligen är en fransk benämning på romantisk vampyrlitteratur. Fenomenet har en lång artikel på franskspråkiga Wikipedia, där man definierar det som ”littérature mordante pour jeunes femmes” (”bitande litteratur för unga kvinnor”). Fantastiskt namn, bortsett från allt annat.

Pigafetta

Det är inte det att jag inte, efter några sekunder, inser att Felicitas Hoppes Pigafetta handlar om Antonio Pigafetta, upptäcksresande från Venedig. Problemet är att jag är uppvuxen i delar av landet där, om man bara tar sig en liten bit utanför staden, ordet pigafetta – eller kanske snarare pigafêtta – faktiskt får en betydelse på svenska. Det är svårt att helt koppla bort när man ser titeln.

Hade den hetat så hade det nog blivit en helt annan bok.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Jag läste nyligen ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch. I den förekommer flera diskussioner mellan högstadietjejer om orättvisa sexuella normer. Ni vet: killar får strula runt men tjejer som gör samma sak är slampor och horor. Same old, same old. Fan, tänkte jag trött, det var ju mer än tio år sedan jag gick i högstadiet. Hur länge ska det där hänga kvar?

Det låg nära till hands att tänka på den när jag läste nästa bok. I söndags när jag skulle beskriva Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag med tre ord valde jag ”Tonår, dumpad, sex”. Nu när jag har läst ut den tänker jag att ”Tonår, dumpad, frigörelse” skulle passa bättre. (Jag höjer också betyget på den från 3 till 4.)

Jag är tyvärr död… handlar om 17-åriga Olivia som blir dumpad av sin några år äldre pojkvän John. De har varit tillsammans sedan hon var 14, men nu tycker han att det inte fungerar längre. ”Du är så ung”, säger han.

Olivia blir helt förstörd och hennes vän Emma börjar smida planer (med det fina kodnamnet ”operation fågelbajs”) för att reparera förhållandet, men ingen av dem hade väntat sig den röra som uppstår när Olivia upptäcker vem hon är utan den perfekta pojkvännen vid sin sida.

Olivia är berättaren och hon framställer gärna deras förhållande som perfekt, men läsaren ser att det inte riktigt stämmer. John har visserligen många bra sidor, men verkar också placera Olivia på en fina flickan-piedestal där handlingsutrymmet är rätt begränsat. Flickvänner ska inte ha kort kjol. Flickvänner ska inte vara sexgalna eller göra vissa saker i sängen. ”Nej, inte så. Du är ju min flickvän.”

Sara Ohlsson skriver så skickligt om förvirringen och skammen när Olivia försöker hitta sin egen väg. Hur hon längtar efter hudkontakt och ser till att få den, men efteråt äcklas av sig själv. Hur hon vill röra, men nästan bara vågar när hon är full och då går det så lätt snett. Både hennes ex och ryktesspridarna omkring henne upprätthåller ju normen att kåt är man bara när man är kär, annars är man en slampa.

Danijel, som Olivia både dras till och äcklas av på samma gång, tycker att man inte ska krångla till det utan helt enkelt skratta när man är glad, skrika när man är arg och knulla när man är kåt. Kan hon göra det? När hon lever efter det blir det rörigt och många trasiga känslor, men i allt det jobbiga är det en frigörelse.

Jag är tyvärr död… är välskriven, gripande och underhållande, men allra mest tycker jag om den för att den handlar om att göra det som känns bra även när omgivningen vill begränsa en med rykten och blickar.

(Gilla böcker, mars 2011)

Isak & Billy

Kristofer Folkhammar är, precis som Hanna Nordenhök som jag skrev om för ett tag sedan, en poet vars första roman har getts ut i år. Titelns Isak & Billy är ett par vars förhållande håller på att gå i bitar.

Billy är snygg och energisk, den som utåt ser ut som den starke. Isak är blekfet och ångestfylld, men inte så utan makt som man först kan tro. Det jag gillar med Isak & Billy är skildringen av maktkampen i förhållandet som känns allt mer instängt. Billy som vill ta hand om Isak och samtidigt studsar omkring som en vacker cirkushäst för att bli bekräftad, Isak som känner Billys behov, av både sex och av att känna sig behövd, och manipulerar honom med hjälp av dem. Det är en väldigt fysisk text, där kroppen är både njutning och maktmedel, något att mjukt vara nära och något att erövra.

Språket är enkelt och rappt med en viss poetisk klang, men bitvis har jag svårt för det, som när det blir nästan mässande.

”Bara Billy. Blinding beauty. Billy genom natten. Billy på en plats i solen. […] Billy glad. Billy kavat. Billy med några diktcitat.”

Desto mer gillar jag den svarta, ironiska humorn som fick mig att fnysa av återhållet skratt på tåget. Farligt det där, att läsa roliga böcker på offentlig plats.

(Natur & kultur, 2011)

Modehistoria, slisk och en ny bekantskap

För första gången på länge har jag en riktig läsdag: läst ut två påbörjade böcker och börjat med en ny.

Inte bara mode. Samhället som modeskapare av Tonie Lewenhaupt. Hon skriver med entusiasm och ett bildrikt språk om samspelet mellan samhällsutveckling och klädmode, på ett mer grundat sätt än de slentrianmässiga påståenden som ibland hörs om exempelvis lågkonjunktur och korta kjolar. Det är upplysningsidéer och livrock, bomullsindustri och konfektionsklädernas födelse, infrastruktur och resedräkter, sportiga hälsoideal och kvinnokläder som tillåter rörlighet. Det är trevlig läsning, om än något virrigt med teorier och samband som sprutar åt alla håll. Ibland tappas någon tråd bort, ibland känns någon annan alldeles för tunn, i synnerhet när hon kommer in på frigörelse och demokratisering. Illustrationerna, collage av tygbitar klippta till att forma bilder, är mycket vackra, men hjälper knappast en oinsatt att förstå hur kläderna Lewenhaupt skriver om egentligen såg ut. Och så var det den feta texten – se förra inlägget.

Mörkervarelser, som gavs ut i juni, är en samling som består av tre långa vampyrnoveller. Jag upptäckte inte förrän jag hade lånat hem att den är utgiven av Harlequin, vilket kanske var en aning trögtänkt av mig med tanke på den slemmige mannen med uppknäppt skjorta på framsidan. Nåja. Vad som fick mig att plocka upp den från början är att den inleds med en novell av Charlaine Harris, vars Sookie Stackhouse/True Blood-böcker jag gillar. Harris novell var rätt ok, men sedan gick det bara utför. Den andra var tråkig, småpinsam, könsrollskramande standard-Harlequin och den tredje kan vara den värsta sliskfest jag någonsin har läst. Det känns som att någon har kladdat gelehjärtan i ansiktet på mig. Undvik.

Den alldeles nyss påbörjade är Gunnar Blås Övervakningen. Jag har nog läst en och annan novell av Gunnar Blå, men det här är första gången jag ger mig på en roman. Det lär jag inte ångra, jag är redan snärjd i herr Blås språkkonster och flyttade mig bara till datorn för att citera:

”Han såg sig som en reptil i en skuggvärld av klibbigt informationsslem, där enstaka trådar inte bar hans tyngd, där vissa allt för stora klumpar kunde bli hans död.”

Vad gör Nattens begär bland Pocketförlagets ungdomsböcker?

Pocketförlaget satsar just nu på ungdomsböcker och släpper idag åtta ungdomsromaner i pocket. Projektet kallas IRL och på dess sida på Facebook kan man få en av böckerna gratis om man fotograferar sig själv tillsammans med någon annan av böckerna.

Finfint. Men så är det Nattens begär av Sherrilyn Kenynon. Jag läste den när den gavs ut av Schibsted förra året och jag förstår inte hur den hör dit. Kanske har det ökade antalet ungdomsböcker som innehåller kombinationen övernaturligt + romantik fått någon att tro att den är ytterligare en Twilight-klon, för jag har svårt att tro att någon som hade god koll på vad den egentligen innehåller skulle tycka att den hör hemma i en satsning på ungdomsböcker.

Huvudpersonen är 26 år gammal och när det gäller handling, ton och sexinnehåll är Nattens begär som en övernaturlig och halvporrig Harlequin-roman. Redan på första sidan serveras man rader som ”Han var en man som levde för stunden och för den vilda tillfredsställelsen av sina sensuella behov. […] Det fåtal kvinnor som hade fått uppleva en extatisk natt i hans armar såg sig som förmer än de som bara kunde drömma om att få vidröra hans utsökta kropp. För han var passionen. Lusten. Allt som var sensuellt och hett.” Det är en vuxenbok.

Många ungdomar läser vuxenböcker och det är inget fel med det, men att ta med en bok som Nattens begär i en uttalad satsning på just ungdomslitteratur är väldigt konstigt.

(Sedan är boken i fråga inte bra heller och dessutom dåligt översatt, men det är en annan diskussion…)

Senare tillägg: Efter en del snokande har jag läst på några ställen att med ”ungdomar” menar Pocketförlaget åldrarna 13-30 år. Det gör visserligen inkluderingen av Nattens begär mer begriplig, men själva satsningen konstigt spretig. Är en 30-åring en ung läsare?

Två priser: SvD:s litteraturpris och Bad Sex Award

Jag läser att finlandssvenska Johanna Holmström har fått Svenska dagbladets litteraturpris för sin senaste novellsamling Camera obscura. Kul! Just Camera obscura har jag inte läst, men däremot hennes tidigare novellsamlingar Inlåst och Tvåsamhet och dem gillade jag starkt. Kul också att priset går till en novellsamling. Noveller får generellt inte tillräckligt med uppmärksamhet tycker jag.

Jag läser också att Literary Review har delat ut sitt årliga Bad Sex in Fiction Award. Denna gång gick det till Jonathan Littell för en sexskildring ur The Kindly Ones (De välvilliga) och den kan man såklart läsa i länken ovan. Om man roas av pinsamt skrivet sex kan man också spana in de övriga nomineringarna samt tidigare års ”vinnare”, eller varför inte inläggen hos Boktoka och Vandonovan (del 1, del 2) för fler exempel.

Det är svårt att skriva om sex utan att det blir konstigt eller pinsamt, visst, jag fattar det. Vad jag däremot inte fattar är hur man tänker när man släpper iväg sånt här med sitt namn på det… Ibland hade det varit bättre att sluta skriva vid sovrumsdörren och bara låta läsaren föreställa sig resten. Något jag har särskilt svårt för är när författare liksom byter stil och går helt bananas med omskrivningarna bara för att det är en sexskildring. Skriv om det i ungefär samma stil som allt annat i boken så att det passar in, eller skriv det inte alls om det inte funkar.

Nattens begär av Sherrilyn Kenyon

nattensbegar.jpg I början av sommaren klagade jag på översättningen av Nattens begär i inlägget Konsten av tantifiera.Nu har jag recenserat boken på Catahya. Sammanfattningsvis tycker jag att den var rätt underhållande och att den verkar vara en bra bok för dem som gillar genren, men de borde på läsa den på engelska i så fall, och själv kommer jag knappast plocka upp något av Kenyon igen.Jag kommenterade inte omslaget i recensionen, men nu gör jag det här istället: men guuuud.

Konsten att tantifiera

Paranormal romance är en genre som jag inte har intresserat mig för på något annat sätt än att jag ibland har fnissat åt SF-bokhandelns beskrivningar av diverse böcker, men jag erkänner att jag har varit lite nyfiken eftersom genren verkar ha en stor publik. Är det ungefär som Harlequin, fast med diverse övernaturligheter? När nu förlaget Schibsted har börjat översätta en av de större paranormal romance-författarna, Sherrilyn Kenyon, till svenska och jag fick ett recensionsexemplar av Nattens begär tänkte jag att jag skulle undersöka saken.Tyvärr skulle jag nog behöva läsa på originalspråk för att komma med någon ordentlig åsikt, för översättningen verkar ha en annan ton än originalet. Jag fick en skum känsla, redan från första sidan, av att det var något med språket som inte gick ihop med innehållet. Unga människor pratade med varandra, men det kändes som om det var skrivet av någon som inte alls vet hur folk uttrycker sig idag. Jag kunde känna originaltexten som en skugga bakom de tantiga orden och misstänkte att den inte såg likadan ut. Så jag letade upp ett utdrag ur Night Pleasures, som den heter på engelska, och fick det bekräftat.

Still, with Tabitha there was always a first time for just about anything. And extreme blind-dating was very vintage T.

Å andra sidan kunde man aldrig så noga veta med Tabitha. Hon provade gärna på det mesta. Våldsamma blindträffar kunde mycket väl passa in i hennes beteendemönster.

Inte alls samma känsla. Och när Amanda i originaltexten spanar in Kyrian och tänker ett uppskattande ”Oh, my my” har det i den svenska versionen översatts till ”Åh, du milde tid.”Eh! Hur många nutida 26-åringar tänker ”du milde tid”, eller ”milde himmel”, i en upphetsande situation? Nej, precis.Nattens begär hade knappast blivit en favoritbok på originalspråk heller, men den hade antagligen varit roligare än den där konstiga översättningen. Det som gör språket i Nattens begär störande är inte bara att det är som det är, utan att det så tydligt lyser igenom att det inte borde vara så.

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑