Läsning pågår
Bäst ur gårdagens postskörd: Senaste numret ur tidskriften Essä, med det svenska tidskriftslandskapets bästa koncept: ett dokument av något slag och fyra essäer om det. Den här gången utdrag ur Carl Butlers kokbok. Recept och illustrationer som andas sjuttiotal i varje liten smula tryckfärg. Tycker särskilt om Jenny Dambergs text om bilder på mat.
Tycker så mycket om den här publikationen.
Häromdagen lagade jag mitt gamla nättidskriftsprojekt Vetsaga, som på sistone inte bara varit inaktivt utan även oläsbart efter att den gamla WordPressversionen slutat fungera. Av bara farten skrev jag sedan en text om internet, internationaliseringen av science fiction och engelskans roll för svenska läsare Eller åtminstone för mig. Jag passade också på att läsa igenom några gamla texter och slogs av hur fantastiskt bra kommentarsfält Vetsaga kunde ha. Se bara kommentarerna till Charlotte Strömboms jämförelse mellan Erik Anderssons och Åke Ohlmarks respektive översättningar av The Lord of the Rings, Johan Anglemarks essä om problemet med vuxenfantasy i Sverige eller Hans Perssons fascinerande redogörelse för jakten på Stella, en tidskrift som aldrig fanns.
I övrigt: min vän Joakim har startat bloggen Skräckens labyrinter, där han bland annat skriver om skräcklitteratur. Där kan man kika in om man så önskar.
Senaste numret av Karavan damp ned i min brevlåda i dag, med dagens kinesiska litteratur som tema. Göran Sommardal konstaterar att i ett land där det ges ut 370 000 titlar på ett år är det ogörligt att peka på trender och förutspå tendenser. På samma sätt, kanske, kan man inte på Karavans dryga etthundra sidor på egen hand teckna ett bild av Kinas nutida litteraturlandskap. Det blir några streck på en annars tom karta, en skylt som visar ”du är här” men inte omgivningen runt. Å andra sidan är mer än så förmodligen varken rimligt eller redaktionens ambition.
Anna Gustafsson Chen ger en ytlig introduktion av science fiction-litteraturen i Kina från förra sekelskiftet och framåt ackompanjerad av ett exempel i form av Chen Quifans novell ”Fiskarna i Lijiang”. Gustafsson Chen introducerar också genren 官场小说 (”byråkratiromaner” eller ”tjänstemannaromaner”), som typiskt handlar om maktkamp och korruption i förvaltningar och myndigheter på provins- eller stadsnivå, med runt ett hundratal titlar om året som i snitt säljer i etthundratusen exemplar. Bra är även den text där Kerstin Johansson skriver om Mo Yans författarskap, med en liten utflykt i debatten efter att han fick Nobelpriset, som åtminstone i Sverige mer än någonting annat präglades av kulturskribenter som uppenbarligen måste ha en åsikt utan att ha någon som helst jävla aning vad de talade om, varpå det mest kom att handla om kommunistpartiet snarare än litteraturen. Inte så att det per definition är fel att diskutera politik i samband med skönlitteratur, men om man över huvud taget inte har någon nämnvärd insikt i författarskapet är det ett utmärkt sätt att göra sig till offentligt åtlöje. Litteratur kan inte på något sätt enbart diskuteras utifrån hur mycket dissident man är, som fallet lätt blir när svensk kulturjournalistik skall behandla kinesiska författarskap.
Johansson visar att hon kan bättre, förstås.
Det finns mer. Om kinesisk deckarlitteratur, om att översätta Harry Martinsons Aniara till kinesiska och det mottagande den fick när den gavs ut i Kina förra året. Om så skilda författare som Han Han, Can Xue, Abei’er och Yuan Yuan. Översatta romanutdrag, dikter och intervjuer. Det är ett bra nummer. Läs det.
Om jag fortfarande hade sysselsatt mig med veckans novell hade ”De andras kalas” av Liliana Heker i senaste numret av Karavan varit om än inte självskriven så åtminstone en god kandidat, en utsökt berättad liten text om klassgränser och barnets önskan att passa in. Fin och lite, lite hjärtskärande.
Det finns inte så värst många novelltidskrifter på svenska. Egentligen kan man väl inte beskriva Karavan som en sådan heller: för många intervjuer, dikter, essäer, artiklar, romanutdrag. I många fall lyckas den åtminstone fylla sina nummer med litteratur snarare än författare, som så många andra tidskrifter lätt gör, vilket är tråkigt eftersom de författare som är mer intressanta än sin produktion sällan är särskilt bra på att skriva. Men främst är det en tidskrift som faktiskt översätter texter från stora kulturspråk vi sällan ser särskilt mycket av i Sverige. Arabiska, kinesiska, spanska. Som försöker berätta om hur den litterära världen ser ut i Asien, Afrika och Sydamerika. Som sätter fokus på det som ligger bortom språkbarriärerna för många, ofta inklusive de stora förlagen.
Det är bra. Läs den.
Den moderna science fiction-litteraturen, så som den oftast ser ut när vi läser den i dag, tillbringade stor del av sin barndom i de amerikanska novelltidskrifterna, där den skapade sig ett helt eget litterärt fält: ”egna författare, läsare, redaktörer, kritiker, tidskrifter, förlag – och sin egen litteratursyn, där idéerna och spekulationerna stod i fokus och spelade en mycket större roll än stil och psykologiska porträtt”, som jag uttryckte saken i en essä för några år sedan. John-Henri Holmberg talar till exempel gärna om den tidiga sf-litteraturen som ett getto. Nu ligger (tack vare förvirrade amerikanska upphovsrättslagar, förmodar jag) ett gäng av en av de allra viktigaste tidiga tiskrifterna, Astounding Stories – som med tiden kom att byta namn till Astounding Science Fiction – uppe på Project Gutenberg.
Det är kanske mer intressant ur ett litteraturhistoriskt perspektiv än som nöjesläsning.
Men det är litteraturhistoriskt intressant nog.
Siesta heter det senaste tillskottet till den litterära tidskriftsfloran. Den gesut [sic] i Uppsala och »vill med kostfri hand undfägna sina läsare med levande poesi, utsökta noveller och rappa essäer». Den »tar sig orådet före att öppna spalterna för originella och ’oförstådda’ debutanter och för verk av äldre författare, som fallit i oförtjänt glömska». Förmodligen räknar redaktionen dit Heinrich von Kleist och Baudelaire, som förekommer i presentationsnumret. Litet originellare grepp hade man kanske väntat efter programförklaringen, som utom andra grodor innehåller en släng åt de äldres »avund gentemot de yngres företräden». Det är så sant, men då ska det också vara – företräden.
Ur Bokvännen 6/1956.
Efter att ha försökt handla på Bokia i går gick jag vidare till Antikvariat X i mitt sökande efter en stackars pocketbok, en stunds enkelt bärbar förströelseläsning. Antikvariat X ligger i en källare på Lilla Vassbotten, några hundra meter in i industriområdet vid hamnen. Den enda reklam jag någonsin sett för det är skylten som sitter vid den gamla butiken, dit ytterst få kan ha hittat om de inte redan kände till var det låg, om att antikvariatet bytt lokaler och flyttat ännu längre in. Det är ingenting man inte snubblar över om man inte vet var det ligger. De flesta vänersborgare är förmodligen inte medvetna om dess existens. Jag var där i en timme, två dagar före jul. Under den tiden kikade ytterligare en person förbi.
Fast hon köpte ingenting.
Jag fastnade, som man lätt göra, vid science fiction- och fantasyhyllorna på väg in längre in, för att ta upp den jakt jag egentligen kommit för. ”Finns det en marknad för gamla nummer av Asimov’s och Analog i Vänersborg?” frågade jag ägaren. ”Tja, det är mina egna prenumerationer jag säljer”, sade han. ”Jag har nog sålt lika många nummer som står där”, sade han, och jag sneglade på de kanske tjugofem, trettio numren. ”Fast det har tagit några år, förstås”, tillade han sedan. Jag bläddrade bland hans gamla Nova science fiction, Jules Verne Magasinet, Häpna!, Galaxy och hittade, lite oväntat, ett nummer av Magasin Aniara som jag genast lade beslag på.
”Det mest udda i den vägen jag har är nog den här amerikanska tidskriften”, sade han, och plockade fram några nummer av Lady Churchill’s Rosebud Wristlet, en något osannolik publikation att stöta på i ett antikvariat i en svensk småstad. ”Åh!” sade jag. ”Den ges ju ut av Kelly Link och Gavin Grant! Hon är hedersgäst på en science fiction-kongress som jag är med och arrangerar nästa höst!” varpå han började plocka fram diverse titlar som Links och Grants förlag Small Beer Press givit ut: Trampoline, Kalpa Imperial (Angélica Gorodischer, översättning Ursula Le Guin) och några till. Kanske försökte han inte så mycket sälja dem till mig som att det var roligt att någon kom förbi och pratade med honom: ”jag skulle gärna ha femtio kunder här just nu som försökte köpa saker av mig”, sade han, ”istället för femtio i veckan”.
Sedan kom jag på att det snart hade gått en timme och att jag bara lite snabbt skulle kika in och köpa en pocketbok till min farbror, som har ett något begränsat intresse av amerikanska småförlag och gamla sf-tidskrifter. Det var förstås inte det enklaste. Det finns sorterade delar av butiken. Det finns också banankartonger med böcker som kanske följer någon form av system mitt enkla sinne bara inte kunde utröna, men där man hur som helst måste lyfta på första lagret böcker för att se vad som finns under – och sedan lyfta på den lådan för att kunna se vad som finns i lådan under. ”Har du någon av de där böckerna om han, vad heter han … en amerikansk militärpolis. Reacher? Jag har glömt vad författaren heter.” ”Child? Jag vet inte. Jag har ingen dator i antikvariatet.”
Jag hittade ingen Child. Jag hittade väldigt mycket annat. Det är inte ett antikvariat där man skall veta vad man är ute efter: man skall gå dit, rota och hitta någonting man glömt att man ville ha eller inte ens visste fanns.
Har du ett par timmar över i Vänersborg någon gång? Gå inte till Bokia. Men gärna till Antikvariat X.
För några dagar sedan fick jag reda på att den lilla fantasy- och science fiction-tidskriften Mitrania ska läggas ner. Det är himla tråkigt. Samtidigt är det såklart inte svårt att förstå att redaktionen inte har tid längre. De har ändå gett ut fyra nummer om året sedan 2002.
Vad jag har uppskattat mest med Mitrania är fokuset på noveller av svenskspråkiga författare och att den har gett plats åt så många unga, okända fantasy-, science fiction- och skräckförfattare. När den nu försvinner finns det ingen riktig ersättare för det. Sedan är det de personliga banden också: första gången jag själv fick en novell publicerad någonstans var i Mitrania och första gången jag skrev recensioner för en papperspublikation var det för Mitrania.
Marknaden här för fantastiktidskrifter har aldrig varit stor under tiden jag har hållit koll på den, men nu ser det verkligen tomt ut. För några år sedan försvann även den kompetenta skräcktidskriften Minotauren och den gamla science fiction-tidskriften Jules Verne-Magasinet ger ut sina sista nummer i år (men den har jag inte läst).
Vad finns kvar bland svenskspråkiga fantastiktidskrifter? Det är Nova science fiction, som håller hög kvalitet men ges ut väldigt ojämnt. Det är senaste tillskottet Eskapix, en skräckinriktad publikation som ständigt byter form och som kan vara rätt ojämn men som också har utvecklats mycket sedan starten och publicerat flera riktigt bra författare, som CJ Håkansson. Det är finlandssvenska Enhörningen som brukar vara läsvärd när den väl ges ut men det sker tyvärr väldigt sporadiskt.
Och that’s it. Det fattas saker här, kort sagt. Kommer någon att fylla i luckorna? Tveksamt. De flesta människor av den typ som skulle kunna få för sig att starta en tidskrift för tio år sedan startar nog en ambitiös blogg idag istället.
De flesta jag följer på Twitter är personer jag är bekant med på något sätt eller vars bloggar jag läser. Men det finns några undantag och ett av dem är twitter.com/kulturtidskrift som drivs av FSK (Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter). De twittrar nästan dagligen intressanta länkar som rör kulturtidskrifter på något sätt: debatter, artiklar, recensioner m.m. Rekommenderas!
Jag gillar tidskriften Filter, men tycker ändå att Annette Kullenbergs diss är väldigt rolig. Och visst har hon en poäng angående bristen på kvinnor.En annan negativ text, som är underhållande av andra anledningar, är Crister Enanders sågning av Bokhoras Album, som jag hittade via Gothique. Jag har inte läst Album, så jag vet ju inget om de faktafel som enligt Gothique finns i recensionen, men jag roas av att Enander tydligen blir så provocerad av Album att han bara måste kräkas tio liter ordspya och sedan kräkas lite till och dessutom sparka lite åt Bokhororna själva istället för att bara hålla sig till att kritisera deras verk.
Senaste fredagsfrågan hos Bokhora handlar om vilka tidskrifter och magasin man läser. Eller läser och läser… Jag är väldigt bra på att samla på mig tidskrifter utan att läsa dem.
Fantastik: Mitrania, Eskapix och den sporadiskt utgivna Enhörningen. Nova brukar jag köpa, men det var tyvärr länge sedan jag läste ett nummer. Men den är i alla fall snygg bokhyllan med sina vita ryggar…Feminism: Bang och Ful prenumererar jag på, men är ibland pinsamt dålig på att läsa.Litteratur: 00-tal är också en sån där som jag samlar på mig men inte alltid läser så mycket i. ALT och Vi läser har bara två nummer var än så länge, men jag kommer nog fortsätta hålla koll på dem.Övrigt: Språktidningen brukar jag läsa hos mina föräldrar, för pappa prenumererar, och Filter brukar vara rätt trevlig. ELLE bläddrar jag i ibland.Sedan är jag allmänt nyfiken på mindre kulturtidskrifter som Pequod, Subaltern, Komma och Fantasin, men har inte kollat upp dem ordentligt ännu.
Nu är jag allmänt efter, för det känns som att ”alla” redan har hyllat tidskriften ALT, men fan vad bra den är. Inga bilder eller notiser eller sådant, bara intressanta texter som får ta sin plats och en snygg och luftig layout.
En av artiklarna handlar om Raymond Carver och hans redaktör Gordon Lish, som tydligen hade otroligt stort inflytande på Carvers texter. I stort sett var det han som, genom att stryka och stryka och stryka, skapade stilen som Carver förknippas med. Det fick mig att fundera på vem som borde ha ha sitt namn på texten egentligen. Vid sådana stora ingrepp så är ju redaktören snarare som en medförfattare med enorm betydelse för hur den slutgiltiga texten ser ut, men hans eller hennes namn syns inte i boken. Det verkar vara författaren själv som har åstadkommit alltihop.
Viktoria Jäderling, som själv är redaktör, skriver i den efterföljande artikeln att ”Visst känns det lite orättvist ibland. Man kunde få se sitt namn i 6 punkter bredvid den som gjort omslaget eller tagit författarporträttet. Varenda scripta, faktagranskare eller kaffekokare får ju sitt namn uppgett i teve efter ett 30-sekundersinslag.”
Intressant, det där. På skivor räknas också ibland upp alla från fan till hans moster, men när det gäller vilka som har jobbat med texten i en skönlitterär bok nämns bara författaren (och översättaren), såvida inte författaren själv har skrivit en tack-text om dem som hjälpt till. Har det kanske att göra med bilden av författare och skrivande? Författaren som det ensamma geniet, skrivandet som något sorts magisk förmåga snarare än ett hantverk.
När jag intervjuade Niklas Krog för några år sedan berättade han att hans ursprungliga manus till fantasyromanen En krigares hjärta var runt 1200 sidor långt. Boken som sedan gavs ut var strax under 400. Det är väl ett extremfall, men när jag hör sådant tycker jag verkligen att redaktörens namn borde ha en plats i boken också.
Andra bloggar om: författare, redaktör, skrivande
© 2024 Tystnad
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer