Tystnad

Läsning pågår

Etikett: tyskt

Några saker jag har läst: korta noteringar

Jag läste om Stig Dagermans Tysk höst och Hans Magnus Enzensbergers ”Schwedischer Herbst” i Ach Europa!. Två på var sitt sätt lysande verk: Dagerman skriver om livet i västra Tysklands ruinlandskap snart efter krigets slut. Om svälten, hopplösheten, den förtvivlade misären som bara blir värre av folkströmmarna från östra Tyskland, där lidandet är än värre. Han illustrerar umbäranden som i hans samtid inte var populära att illustrera, i en tid när man inte skulle tycka synd om tyskar, när många i ett krigstrött och skakat Europa hade svårt att samtidigt acceptera Nazitysklands brott och det faktum att den tyska civilbefolkningen fortfarande var lika mycket människor som alla andra, svårt att orka med allt lidande utan att förminska åtminstone någons.

Det har inte funnits många skribenter som Stig Dagerman, människor med hans förmåga att kunna kombinera skärpa, medmänsklighet och en lysande stilistik. Tysk höst är en bok att återvända till, en påminnnelse om en bit europeisk historia för inte så länge sedan, inte så långt härifrån.

Den enda uppenbara kopplingen ”Schwedischer Herbst” har till Tysk höst, utöver titeln (”Svensk höst”), är att den vänder på vem som skildrar vad: Hans Magnus Enzensberger skriver om åttiotalets Sverige. Det är en skildring präglad av ömsint förundran: samhället som vill så väl, så respekterat i många europeiska vänsterläger, som gör så många konstiga saker. Om den svenska socialdemokratins något udda självbild och förhållande till makten, sett ur ett tyskt frihetligt vänsterperspektiv. Jag läste den första gången när jag som nybliven student läste tyska på universitetet och blev smått förälskad i Enzensbergers texter, som är både kunniga och uppfriskande. Ach Europa!, som samlar ett gäng texter om olika europeiska länder, finns i svenks översättning som Ack Europa!.

Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???

Jag kom ungefär tvåhundra sidor in i den. Det är mycket mer än den förtjänar.

Fobiterapi

Jag bläddrade häromdagen i Stefan Zweigs Schachnovelle och kom att tänka på när jag skulle försöka bota min vän Filip från hans, som jag såg det, fullständigt oresonliga aversion gentemot boken. Det är en fascinerande historia, välskriven och tillräckligt medryckande för att engagera även mig i schackkampen, trots att jag bara kan de grundläggande reglerna men absolut ingenting om strategi eller spelets finare detaljer.

Vi läste den i tyskan i gymnasiet. Tvåan, vill jag minnas. Filip, som inte riktigt är lagd åt den typen av litteratur, avskydde den passionerat och fick tvinga sig igenom varje sida. Han tyckte inte bättre om den när vi var klara. Jag tyckte att det var lite sorgligt att de skulle skiljas som ovänner, och tänkte att jag kunde försöka få dem att mötas igen. En dag kopierade jag upp ungefär halva boken och sköt försiktigt in ark efter ark genom den övre springan i hans skåp. Nästa gång han öppnade dränktes han i uppkopierade A4-ark som glatt flög mot friheten när de äntligen slapp pressas mot skåpsdörren.

Han plockade upp ett papper. Läste det. Kastade ifrån sig. Kikade på ett annat och konstaterade att, ja, alla papper var sidor från den förhatliga, förhatliga boken han äntligen trott sig vara fri från. Fick syn på mig. Det hade väl egentligen inte funnits särskilt många kandidater när han började fundera på vem som kunde ha fått för sig att genomföra någonting dylikt, men det hjälpte förstås inte heller att jag hade svårt att tygla min munterhet.

Filip var måttligt road.

Goethe medan pastan kokar

På sistone har jag haft diktsamlingar utspridda här och där i lägenheten, att plocka upp och läsa medan man väntar på någonting. Man lagar mat och vattnet håller på att koka upp. Ens vän som är på besök borstar tänderna. Ofta för kort för till och med en novell, men ofta lagom för en dikt eller två. Just nu är det Goethe som får fylla de där minuterna.

Ibland är det rätt banalt, som någonting man kunde tänka sig massproduceras för att sättas upp på köksväggar.

Willst du immer weiter schweifen?
Sieh, das Gute liegt so nah.
Lerne nur das Glück ergreifen,
Denn das Glück ist immer da.

Ibland är det förstås sådant man inte har kunnat undvika förut.

”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?” –
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.”

Men på det stora hela känns det som om dessa stackars minuter får betydligt mer givande sysselsättning nu än tidigare.

Åke Ohlmarks i Tyskland 1941–1945

Efter mej syndafloden: memoarer 1941–1945 är Åke Ohlmarks skildring av hans år i Greifswald, med utflykter till Berlin och Hamburg, under den senare delen av kriget. Hans akademiska karriär har gått fel – enligt Ohlmarks själv på grund av den mängd fiender han skaffat sig vid lärosätet i Lund – och han saknar pengar. Men han har tidigare undervisat i svenska vid universiteten i Reykjavik och Tübingen, och när ett lektorat i Greifswald öppnar sig griper han chansen och flyttar dit.

Ohlmarks räds aldrig att lyfta fram någons ofördelaktiga sidor, oavsett om det rör sig om utseende (”Hon var inte snarfager, syster Margareta, bred om ändalykten och rynkig i sitt lustiga lilla mopsansikte” – inledningen till ett positivt porträtt om en människa han uppenbarligen tyckte om), dumhet, naivitet, feghet, okunskap eller vad det än må vara. Faktum är att en närmast förbluffande stor del av boken tas upp av omgivningens brister och lyten. Många forskare vid Greifswald är om inte inkompetenta så åtminstone fullständigt obetydliga. Den svenska beskickningen i Berlin är patetisk. Gestapo är förvisso farliga men lättlurade.

Skådeplatsen, eller åtminstone en av skådeplatserna, är intressant: östra Tyskland under krigets senare halva, framför allt när allting börjat gå fel. Balansgången mellan att hålla sig tillräckligt väl med naziregimens hantlangare för att inte råka illa ut , men inte så väl att man skulle råka illa ut sedan. Fångade mellan vargen och björnen, nazismen och kommunismen. En balansgång som definitivt inte var helt enkel: en släkting till mig arbetade under samma tid vid universitetet i Rostock, och var inte särdeles förtjust i nazisterna. När det började ryktas om var hans åsikter låg skrev rektorn ett brev till myndigheterna där han intygade vilken god tysk min släkting var, att han naturligtvis stödde nationens kamp et cetera och sedan var allt frid och fröjd i ett par år – tills ryssarna kom, hittade brevet och avrättade honom. Kanske hade man kunnat önska att boken än mer fokuserade på de större skeendena. Å andra sidan: det har skrivits många böcker om fyrtiotalets Tyskland. Men vem annars än Åke Ohlmarks skall skriva om Åke Ohlmarks strider?

Och man skall nu inte få intrycket att den i för stor utsträckning rör vid hans privatliv: han hustru säger knappt ett ord och nämns mest som ett bihang vid bjudningar. Att han har en dotter är under långa perioder lätt att glömma av.

När någon närmare fyrtio år i efterhand (Efter mej syndafloden publicerades 1980) skriver om vad de gjorde i Tyskland 1941–1945 är det svårt att läsa utan en gnagande misstanke om att det är möjligt att ett och annat kanske kan ha tvättats en smula. Stora delar av boken består av detaljerade dialoger; i några andra fall kan han inte minnas mer än grova skeenden. Att mycket sannolikt är efterhandskonstruktioner är å andra sidan typiskt för självbiografin som genre: minnet är ett förrädiskt ting. Vi skapar våra egna, böjer händelser efter hur vi önskar att de skulle ha skett. Var Ohlmarks inblandad i att stjäla en karta över försvaret av Berlin som sedan skickades till de allierade och därmed de sovjetiska trupperna? Måhända.

Jag känner mej pinsamt medskyldig när jag läser om den bolsjevikiska soldatens sedvanliga framfart mot den försvarslösa civilbefolkningen, med våldtäkter i vartenda hus, mord och dråp och frukansvärda ihjältorteringar. Och jag har lovat mej själv, att kosta vad det kosta vill, så aldig skall jag mer tjäna ”mitt fosterlands intressen” på detta avskyvärda sätt. Våga sitt eget liv för att förråda en fin gammal kulturstad och lämna den i händerna på ett antal vilda horder av Asiens värsta slödder. För det var i stor utsträckning just kirgisiska och kalmuckiska trupper som fick ta det dräpande skamgreppet på de gamla brandenburgska kurfurstarnas och de tyska kejsarnas huvudstad, inga ryssar. Ryssarna är egentligen godmodiga figurer. Vad de sibiriska avskummen däremot är, det vet vi.

Jag har tämligen ointresserad av att recensera Åke Ohlmarks som person, som säkerligen hade många goda sidor som av en eller annan anledning inte framkommer i hans texter. Det är emellertid svårt att kommentera en självbiografi utan att på något sätt snudda vid den person den ligger bakom. Jag är osäker på om jag någonsin har läst en självbiografi som har fått sin författare att framstå i så ofördelaktig dager. Kanske beror det på att jag och Ohlmarks har skilda åsikter om vad som är mänskliga dygder. Kanske är han bara osedvanligt ärlig.

Att hålla med baksidetexten om att Ohlmarks var ”en av vårt lands mest egensinniga och färgstarka kulturpersonligheter” är emellertid inte särskilt svårt. På gott och ont.

Veckans novell: ”In der Strafkolonie”, Franz Kafka

Der Process (Processen) kan man förvänta sig att en läsande människa åtminstone är bekant med ryktesvägen. Likså Die Verwandlung (Förvandlingen). Kafkas kortare noveller är inte lika spridda. Det är synd, tycker jag – personligen håller jag dem för de allra mest läsvärda av hans verk, även om det börjar bli länge sedan jag läste någonting han skrivit. Den som bitit sig fast allra bäst i minnet är ”In der Strafkolonie” (”I straffkolonin”), en novell som med sitt till synes slumpmässiga förhållande till skuld och straff på sätt och vis ekar Processen i ett koncentrerat format. Novellen cirklar kring en avrättningsmaskin, som en resande får sig förevisad av en entusiastisk officer. Det absurda är lika närvarande som i Kafkas andra verk; det surrealistiska rentav mer så.

Der Reisende hatte verschiedenes fragen wollen, fragte aber im Anblick des Mannes nur: »Kennt er sein Urteil?« »Nein«, sagte der Offizier und wollte gleich in seinen Erklärungen fortfahren, aber der Reisende unterbrach ihn: »Er kennt sein eigenes Urteil nicht?« »Nein«, sagte der Offizier wieder, stockte dann einen Augenblick, als verlange er vom Reisenden eine nähere Begründung seiner Frage, und sagte dann: »Es wäre nutzlos, es ihm zu verkünden. Er erfährt es ja auf seinem Leib.« Der Reisende wollte schon verstummen, da fühlte er, wie der Verurteilte seinen Blick auf ihn richtete; er schien zu fragen, ob er den geschilderten Vorgang billigen könne. Darum beugte sich der Reisende, der sich bereits zurückgelehnt hatte, wieder vor und fragte noch: »Aber daß er überhaupt verurteilt wurde, das weiß er doch?« »Auch nicht«, sagte der Offizier und lächelte den Reisenden an, als erwarte er nun von ihm noch einige sonderbare Eröffnungen. »Nein«, sagte der Reisende und strich sich über die Stirn hin, »dann weiß also der Mann auch jetzt noch nicht, wie seine Verteidigung aufgenommen wurde?« »Er hat keine Gelegenheit gehabt, sich zu verteidigen«, sagte der Offizier und sah abseits, als rede er zu sich selbst und wolle den Reisenden durch Erzählung dieser ihm selbstverständlichen Dinge nicht beschämen.

Veckans novell: ”Nachts schlafen die Ratten doch”, Wolfgang Borchert

Wolfgang Bochert dog 1947, tjugosex år gammal. Han skrev sina betydande verk efter kriget; min Das Gesamtverk (samlade verk) är längre än den hade kunnat vara med tanke på hans vacklande hälsa. Han dog inte i kriget, men väl av det.

”Nachts schlafen die Ratten doch” (”På natten sover ju råttorna”) är en novell jag gradvis kom att inse hur bra den är. Det är en typisk sådan där novell som brukar användas i tyskundervisningen, kanske främst på gymnasie- och lägre universitetsnivå. Jag fick läsa den tre, fyra gånger under den tid jag studerade tyska.

Viss litteratur tål inte att granskas närmare. Meningarna avslöjar hur tomma de är och språket visar alla sina blottor. ”Nachts schlafen die Ratten doch” har tvärtom bara blivit bättre ju fler gånger jag har läst den. Med små, små penseldrag målar han en bild av livet i de sönderbombade tyska städerna.

Das hohle Fenster in der vereinsamten Mauer gähnte blaurot voll früher Abendsonne. Staubgewölke flimmerten zwischen den steilgereckten Schornsteinresten. Die Schuttwüste döste.

Er hatte die Augen zu. Mit einmal wurde es noch dunkler. Er merkte, dass jemand gekommen war und nun vor ihm stand, dunkel, leise. „Jetzt haben sie mich!“, dachte er. Aber als er ein bisschen blinzelte, sah er nur zwei etwas ärmlich behoste Beine. Die standen ziemlich krumm vor ihm, dass er zwischen ihnen hindurchsehen konnte. Er riskierte ein kleines Geblinzel an den Hosenbeinen hoch und erkannte einen älteren Mann. Der hatte ein Messer und einen Korb in der Hand. Und etwas Erde an den Fingerspitzen.

Precisionen. Språket. Bilderna. Hur han väljer vilka detaljer han skall ta upp.

”På natten sover ju råttorna” finns i svensk översättning av Bodil Zalesky i Utanför dörren. Annars går det att läsa novellen här. Är man intresserad kan man följa min och Bodils detaljdiskussion om översättningen i kommentarerna också.

Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan de brant uppstående skorstensresterna. Ruinlandskapet dåsade.

Han hade ögonen stängda. Med ens blev det ännu mörkare. Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst. Nu har de mig! tänkte han. Men när han kisade lite, såg han bara två torftigt klädda ben. De stod ganska krumma framför honom så att han kunde titta emellan dem. Han vågade sig på ett hastigt ögonkast uppför byxbenen och såg att det var en äldre man. Mannen hade en kniv och en korg i handen. Och lite jord på fingertopparna.

Länksvep

Vad har Harry Potter, Twilight och Bibeln gemensamt? Åtminstone utklädda, köende entusiaster när nya delar, eller översättningar, släpps.

Det var kø foran inngangen til en av Oslos kristne bokhandlere da den nye Bibelen endelig var tilgjengelig for leserne klokken 8 onsdag. De mest ivrige hadde ligget i kø hele natten.

Teologistudent Anders Hove fra Vik i Sogn og Fjordane, for anledningen utkledd som Jesus, hadde møtt fram klokken 1 for å sikre seg en av de første biblene.

– Vi har vært her i hele natt, sier han til NTB. Glad for endelig å ha den nye utgaven mellom hendene.

Anna på In Another Library skriver om Tiptree och pessimismen. ”Love is the Plan, the Plan is Death” är, som konstateras, en helt fantastisk novell. Läs den. Läs fler. Läs Tiptree.

Tionde december är det sf-dag på Tekniska museet. Läs mer på Fanspan.

Senaste numret av Granta är ett skräcknummer. Jag kan inte låta bli att misstänka att det förmodligen är mindre intressant än Granta brukar vara.

Maxim Billers artikel ”Ichzeit” i Frankfurter Allgemeine för ett tag sedan saknar inte sådant jag vill invända mot. Men:

Fast jedes der bedeutenden deutschen Bücher der vergangenen Jahre kommt in der ersten Person Singular daher – oder zumindest ist der Protagonist dem Autor zum Verwechseln ähnlich. Das ist kein Zufall. Nur ein kräftiger Erzähler-Ich kann die faszinierende, den Leser mitreißende Illusion erzeugen, dass der Erzählende und der Schreibende ein und dieselbe Person sind.

För få författare skriver i första person.

Pigafetta

Det är inte det att jag inte, efter några sekunder, inser att Felicitas Hoppes Pigafetta handlar om Antonio Pigafetta, upptäcksresande från Venedig. Problemet är att jag är uppvuxen i delar av landet där, om man bara tar sig en liten bit utanför staden, ordet pigafetta – eller kanske snarare pigafêtta – faktiskt får en betydelse på svenska. Det är svårt att helt koppla bort när man ser titeln.

Hade den hetat så hade det nog blivit en helt annan bok.

Gästinlägg: The Ghost of Blog Posts Yet to Come

Jag drömde förresten att du började skriva fem inlägg om dagen om obskyr tysk litteratur och mina läsare blev arga. xD

/Maria

Jag lovar att föra en heroisk kamp mot frestelsen. Jag hoppas att ni uppskattar mina ansträngningar.

(Fast Wolfgang Bocherts ”På natten sover ju råttorna” måste man ändå länka till, när ämnet så förs på tal. Kanske bara obskyr för den som inte brukar läsa tysk litteratur, men bra.)

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑