Tystnad

Läsning pågår

Etikett: urban fantasy

Ninth House

Leigh Bardugo har tidigare skrivit ett gäng fantasyböcker för unga. Med Ninth House, som vi kan kalla nutidsfantasy av det blodigare slaget, flyttar hon sig från YA och sekundärvärldar, till Yale University där det inte bara finns hemliga sällskap, utan magiska hemliga sällskap.

Alex Stern har aldrig siktat på ett toppuniversitet. Hon har varit fullt upptagen med att överleva sitt struliga liv. Men Alex har en förmåga som är så ovanlig att hon hamnar där ändå: hon kan se spöken. På Yale finns en organisation som heter Lethe, som är till för att bevaka de magiska sällskapen – se till att de följer reglerna, inte ställer till något alldeles för dumt och magiar sig själva eller några oskyldiga civila åt helvete. Lethe rekryterar Alex och det dröjer såklart inte länge innan hon är något mordiskt fuffens på spåren.

Jag började läsa den svenska översättningen, Det nionde sällskapet. Jag var inte riktigt kompis med den, utan tyckte att den kändes lite stel och att den engelska meningsbyggnaden sken igenom för ofta. Men boken var ju spännande och jag var dessutom i stugan, så jag läste vidare – tills någonstans i mitten då det var en patient som hade dropp ”för att hålla honom hydratiserad” och då tyckte jag att det fick vara nog. Jag lade den åt sidan tills jag var tillbaka i civilisationen och lånade den på engelska istället.

Något annat som var frustrerande är att Bardugo har krånglat till sin berättelse helt i onödan. Ninth House hoppar fram och tillbaka i tiden, mellan Alex första vilsna tid på Yale och några månader senare, då något hemskt har hänt. Det tar en stund att komma in i det hela, och det hade väl varit okej om det hoppiga upplägget hade gett någon belöning senare, men det gör det inte. Den här historien hade inte förlorat någonting på att berättas i kronologisk ordning. Avkrångla, tack.

(Har alla böcker nu för tiden flera berättarperspektiv och flera tidslinjer? brukar kulturtanterna i min bokcirkel på jobbet undra ibland.)

Jag har också svårt att få grepp om Alex. Yale är en ny värld för henne så till en början är hon osäker och gör inte så mycket väsen av sig. Hon har fått chansen till ett mer normalt liv än hon är van vid och den vill hon ta. Ju längre tiden går, desto mer kommer den ”riktiga” Alex fram och hon är kaxig, aggressiv och våldsam. Tyvärr går den här skiftningen inte så smidigt till, med resultatet att den tuffa Alex känns påklistrad.

Varför läste jag hela då? För stämningen och världsbygget och de magiska ritualerna och miljön och för att jag brukar helt enkelt gilla Bardugos böcker även när de stör mig. Hela ”hemliga magiska sällskap i akademisk miljö”-grejen är ju lockande i sig och Bardugo använder den som en förstärkning av världslig makt. Vad gör en samling redan väldigt priviligierade personer när de får extra bra möjligheter att utnyttja andra människor för egen vinning? Tja, skär upp dem och gräver i deras inälvor för att se hur framtiden kommer att utveckla sig på börsen, exempelvis. Det finns en massa roliga detaljer i denna övernaturliga version av New Haven, som att man kan bli av med spöken genom att påminna dem om döden. Det gillar de nämligen inte, döden är obehaglig att tänka på även för ett spöke.

Och så finns det en karaktär jag gillar (Alex själv är för taggig för att jag ska vara särskilt förtjust i henne, men det finns definitivt ett värde i käftiga och oinbjudande tjejer) och är nyfiken på som är frånvarande större delen av boken och jag förväntar mig att han återvänder i nästa, som jag antagligen kommer att läsa – åtminstone om den låter bli att hoppa runt i onödan.

Besvärjelser och beskydd

friedner Cecilia är en ständigt festande bibliotekarie utan några större bekymmer. Det är lite jobbigt att de flesta av hennes kollegor ogillar henne, men man kan ju ha värre problem. Hon är oförskämt snygg och det dräller karlar omkring henne, men markens rycks undan under hennes Moschinoklädda fötter när hon ställs inför följande fakta: hennes mormor är en fe som har kidnappats av vättemaffian. Om Cecilia inte levererar ett barn till vättarna inom en viss tid kommer det att gå illa för stackars mormor.

Cecilia framstår som en rätt blasé person, som oftast glömmer att äta och mest verkar leva på vin och kaffe. (Cecilia själv verkar ju inte fatta det och det framställs som lite skojsigt dekadent, men jag tycker att hon verkar ha alkoholproblem.) När hon ställs inför den magiska verkligheten säger det sig självt att hon inte är så himla bra på att hantera det. Det är ganska roligt att följa hennes eskapader, men det är också en del grejer med henne som stör. Hon har inga vänner, bortsett från några älskare, och är märkligt reaktionslös i många situationer. När hennes lägenhet blir nerbränd är det liksom en liten sidohändelse som hon knappt tänker på i efterhand, trots att det för de flesta människor skulle vara en katastrof. Det får en förklaring mot slutet, men det känns som att det är för sent för att göra särskilt mycket skillnad. Det ändrar inte på att jag har följt en romanfigur i över 250 sidor utan att lära känna henne ett dugg. Jag bryr mig inte om henne.

Maria Friedner skriver enkelt och lite pladdrigt och håller bra tempo på sin mix av urban fantasy och chick lit. Jag gillar de olika figurerna som Cecilia får hjälp av – en bitter vätte som känner sig orättvist behandlad av de andra vättarna, en ständigt svärande älva och den alldeles vanlige nörden Movitz – och tycker att det är kul med det magiska samhället som lever inflätat i vårt eget, med nätforum och appar och allt. Men så mycket mer är det inte att säga. Besvärjelser och beskydd underhållande för stunden, men knappast en läsupplevelse som stannar kvar.

Eller jo, en sak till. När man tittar på omslaget kan man få för sig att Besvärjelser och beskydd är en lite snuskig bok, särskilt om man känner igen Lina Neidestams tecknarstil och associerar till hennes porrserie Maran. Så är inte fallet. Cecilia har en hel del sex med olika personer, men det är mest något nämns, inte något som skildras. Det finns kanske en eller två sexscener, som inte är av den detaljerade varianten. Jag minns inte riktigt, jag satt mest och störde mig på killen i fråga. Om man går igång på klichén ”skitsnygg mörkhårig demon som får hjältinnan att tappa all sans” kanske man har något att hämta på det området, men jag tycker att den manstypen är klart överanvänd i genren. Några gånger fick jag känslan av att hans existens i den här boken kanske skulle vara en drift med den klichén, men jag vet inte riktigt.

(Mix, 2013)

Några andra som också tycker saker: The owl and the pussycat, Bokhora, Monicas bokläsardagbok, Bibliophilia, IHeartFantasy, Glasögonorm.

Den vita katten: fel, fel, fel

Jag läste nyligen Den vita katten av Holly Black och har glatt visat upp den för diverse människor som boken med ”världens töntigaste omslag”. Hade jag inte vetat från förut att Holly Black är bra hade jag nog aldrig läst den, inte med det omslaget och den fåniga baksidestexten:

”Sexig och provocerande noir-thriller av författaren till Spiderwick!

Magi, action och romantik i en ny, fängslande urban fantasy-serie.”

Que?

Det känns som att de försöker locka den yngre halvan av den läsargrupp som går igång på romantisk urban fantasy, men det är ju inte den sortens bok. Den innehåller typ en sexig händelse (såvida man inte tänder på handskar, då är den väl sexig hela tiden) och även om det finns en sorts kärlekshistoria som drivkraft så ligger den liksom i bakgrunden och tar väldigt lite plats. Snarare tyckte jag att Den vita katten var en jävligt oromantisk bok, där känslor lika gärna kan ha tvingats på en genom magi istället för att vara ”äkta”.

Synd att utsidan är så fel, för insidan är helt ok. Recension kommer antagligen på Catahya om några veckor.

Underfors

Helsingforstjejen Alva tvingar sig själv att minnas allt hon ser. När hon kommer hem spelar hon upp det igen, vilka hon såg på vägen och vad de gjorde. Hon löptränar för att orka fly undan om något händer. Vem hon är rädd för minns hon inte, men hon vet att förr eller senare kommer någon efter henne. Skolkamraten Joel spanar på den rosahåriga, Converseklädda Alva på avstånd. När han äntligen ska fika med henne en kväll försvinner hon istället med en kille i skinnrock. Joel följer dem, anar oråd – har killen svans? – och smyger efter ända ner i en förfallen, underjordisk stad.

Underfors är platsen dit troll, rån och andra varelser från skogar och berg har tagit tillflykt då människorna har brett ut sig överallt. Alva hör också dit, men kastades som liten upp i människornas värld för att skyddas när stridigheter utbröt. Alva minns mer och mer av vem hon är och vilka förmågor hon har, men det går långsamt och så länge hon inte minns tillräckligt blir hon lurad och utnyttjad vilket leder till att en farlig kraft släpps lös.

Jag tycker mycket om mixen av nutid och folktrons varelser, från luriga skogsrån till vildsinta bäckahästar. Mer nordisk folktro i fantasyn, tack! Och skildringen av Underfors är mörk med glittrande prickar av ljus, stämningsfull och tung som om själva mörkret trycker sig mot en när man läser. De som bor där hör inte hemma, men de har ingen annanstans att ta vägen. Berättelser om magiska varelser som trängts undan av människor är inte helt ovanliga, men den här, där de som borde finnas bland bäckar och trädstammar istället bor i en enorm grotta, är en av de mer minnesvärda. Minnesvärda är också de trådar som Maria Turtschaninoffs har spunnit kring Alvas förflutna och andras strävan efter rikedom och makt, liksom vänskapen som utvecklas mellan Alva och Joel.

När Alva, Joel och Nide (skinnrock-trollet) lämnar Underfors och ger sig ut på en resa genom Finland dalar mitt intresse lite, trots att det är spännande. Jag minns lite samma mönster från Turtschaninoffs förra roman Arra, som också hade sin svagaste punkt i det mer fartfyllda slutet. Det är miljöerna, stämningen och karaktärsskildringen som har fastnat i mig när det gäller Underfors, inte äventyret.

(Söderströms, 2010)

Nya förmågor

”Sonny! What are you doing here?”
”I came to see you.”
”You can’t.”
”You’ve learned the art of invisibility?”
”What? No!” She blinked, and stayed behind the door. ”Wait. Can I do that?”
”Probably.”
”Oh…”

– Ur Wondrous Strange av Lesley Livingston.

Bra slut på tråkig bok: Glass Houses

Jag har inte varit så bra på att hålla mitt nyårslöfte att läsa mer egna böcker och låna mindre. Att hålla mig borta från dåliga vampyrböcker har jag inte heller varit särskilt bra på. För några dagar sedan läste jag ut Glass Houses som är första delen av Morganville Vampires av Rachel Caine. Den handlar om pluggisen Claire som är galet smart och därför börjar på college tidigare än de flesta. Men istället för att dyka in i studierna hamnar hon i bråk med skolans värsta bitch och dessutom visar det sig att staden Morganville styrs av vampyrer. Eftersom hon inte går säker bland studentrummen flyttar hon in i ett stort hus tillsammans med några äldre ungdomar, varav en råkar vara ett spöke.

Glass Houses är inte särskilt bra. Jag gillar karaktärerna men den är alldeles för seg och handlingen känns länge meningslös för att det är alldeles för mycket som inte förklaras. När vampyrernas anledningar till att göra vissa saker avslöjas mot slutet blir det genast mer intressant och Caine slänger dessutom in en rejäl cliffhanger. Snacka om dålig stil att avsluta en tråkig bok på ett så spännande sätt att jag vill läsa nästa, som säkert också är tråkig.

© 2020 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑