Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet ”zombie” har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.
Det är en brutal bok, där den lilla trygghet som finns är mycket bräcklig, där tolv-trettonåringar har ansvaret för att se till att de yngre barnen överlever och där nämnda småbarn dör då och då. Mitt i detta beskrivs barnens känslor inför det som händer ibland på ett otroligt svagt, oengagerande och absurt nedtonat sätt. Inte hela tiden, lyckligtvis, men här och där kommer ett riktigt stolpskott till mening. Jag vet inte om det är översättningen eller om det helt enkelt ska vara så, men underligt är det.
Vid ett tillfälle har en unge blivit tagen av de vuxna och ligger i en äcklig säck:
”Han hade svimmat och när han vaknade skumpade han omkring på en av de vuxnas axlar. Den vuxna stank, men säcken luktade ännu värre. Fett och ruttet kött och bajs. Sam tyckte inte att det var trevligt i säcken. Han såg ingenting och han hade kissat på sig.”
Han tyckte inte att det var TREVLIGT i säcken. Nej. Okej.
Eller ett tag senare, när ungen har lyckats fly efter några dramatiska händelsern:
”Sam hade känt sig osäker föregående kväll, men cykeln gav honom nytt mod. Det enda han behövde göra var att följa skyltarna mot Holloway Road, så skulle det ordna sig.”
Osäker? Haha, va? Det var dödsskräck, inte lite osäkerhet.
Har någon av er läst den på engelska? Är det likadant där?
I ett förord till zombieserien The Walking Dead skriver dess skapare Robert Kirkman att han inte gillar zombiefilmer som bara är splatter och gore. Han föredrar de zombiehistorier som under våldet och äcklet är tankeväckande och innehåller någon form av samhällskritik. “Bra zombiefilmer visar hur körda vi är”.
