Jag har läst en trevlig julbok, Porslinstomten och andra julberättelser. I den samlas 14 noveller av kända svenska författare. De skrevs ursprungligen för högläsning i P1 och är alla ungefär lika korta, 7-8 sidor. Så läs bara några i taget, det blir lite enformigt om man läser för många i rad.
Flera av författarna blickar bakåt till barndomens jular – egna eller påhittade? – eller letar sig ännu längre bakåt i släktleden. Det hör ju till julen – upprepningarna, släktbanden. (Och ensamheten, bråken, förväntningarna, de övernaturliga glimtarna.) Men några håller sig i nutid, som Lina Wolff som sticker ut med sin novell om både pandemi och litterära sexrobotar. Även Majgull Axelsson skiljer sig från mängden genom att helt låta bli familj och släkt, och skriver underhållande om en egoistisk fifflare som förlorar sin möjlighet att snylta jul – eller?
Några andra jag minns efter att ha slagit igen boken är Ulf Stark för humorn, Bengt Pohjanen för känslan av vintermagi, John Ajvide Lindqvist för en oväntad avslutning på en misslyckad jul. Torgny Lindgrens formuleringar, Klas Östergrens knäppa situationer. Med några texter är det lite så att jag fastnar för vissa drag, snarare än för helheten.
Det finns nämligen få wow här – det korta formatet är kanske ett hinder för det, för flera av novellerna känns ganska avhuggna. Några av texterna är också mer av författarens tankar om julen än en faktisk berättelse. Men ändå: jag tyckte om den. Mysläsning.
(Ordfront, 2024.)