Etikett: ungdomsböcker

Kategorier
Recensioner

Döda drömmars ö

Gotiskt mysrysigt boktips för unga, eller för vuxna som har kvar sin mysko 14-åring inombords: Döda drömmars ö av Helena Dahlgren.

Den handlar om Molly, som äntligen får åka på en skrivarkurs på en ö långt ute i skärgården. Den leds av en författare som är viktig för Molly. Men något är såklart skevt. Molly drömmer om att sjunka och gränsen mellan det verkliga och något annat blir allt tunnare.

Hade jag läst den som tonåring hade jag säkert önskat att få göra det som Molly gör, minus skräcken då. Döda drömmars ö är som ett koncentrat av att älska text och mörker och fantasier om något annat. Finfin ungdomsbok.

(Jävsdeklaration: Här tipsar jag om en kompis bok. Ni ska såklart lita på mitt tips ändå!)

(Bonnier Carlsen, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Unraveller

Fantasytips! Unraveller av Frances Hardinge utspelar sig en fantasyvärld där en del personer kan kasta förbannelser på andra. Kellen har den ovanliga förmågan att han kan lösa upp en förbannelse, så det drar han omkring och gör, tillsammans med Nettle som han en gång räddade från att vara en fågel. Sedan hamnar de i ett mysterium som är mer komplicerat än de förbannelser de är vana vid.

Jag gillar den fantasifulla världen Hardinge har byggt upp, den känns inspirerad av sagor och folktro men med sin egen ton. Det blir en oväntad resa med lite stökiga karaktärer, där skildringen av dem rör sig smidigt mellan humor och psykologiskt mörker.

Unraveller sällar sig till de fantasyböcker som ifrågasätter den enkla hjälteberättelsen. För vad händer efter att en person har blivit räddad från något fruktansvärt? Räddaren studsar vidare till nya hjältedåd, medan den räddade själv får plocka ihop bitarna av sig själv. Vad gör det med en att vara det avklarade uppdraget i någon annans berättelse?

(2022.)

Kategorier
Recensioner

The Scholomance

El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.

Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?

Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.

Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.

Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.

Kategorier
Recensioner

Snöstorm och kanelhjärtan

Snöstorm och kanelhjärtan har ungefär samma upplägg som Let it Snow, ungdomsboken som nyligen har blivit Netflix-film. En gäng författare – Camilla Lagerqvist, Pernilla Gesén, Jesper Tillberg och Karina Berg Johansson – har skrivit varsin julnovell som hänger ihop genom att utspela sig på samma plats. Karaktärer från en berättelse kan skymta snabbt i de andra.

Snöstorm och kanelhjärtan omslag

I Snöstorm och kanelhjärtan är det kvällen före julafton. Snön faller tät, en långtradare full med paket har vält över vägen och några unga människor som inte hade tänkt vara på kafét i stationshuset i den namnlösa byn får finna sig i att hamna där till slut. En skulle hämta ett paket i närbutiken, men hamnar vilse i snöyran. En annan hatar den dödstråkiga byn och vill dra till Stockholm, men hans GPS leder honom på villovägar. En tredje är trött på att vara osynlig för sin familj, men hittar en udda vän. En fjärde har fått nog av sina mobbare och hittar oväntad hjälp.

Det är ny vänskap och ny romantik, familjebråk och försoningar, sorg, lite magi och spökande, mycket snö, mycket kaneldoft. Mycket handlar det om fantasier och att önska sig något annat, önska sig bort. De fyra novellerna är snabb och rätt mysig läsning. Visst löser sig problem lite för lätt, saker och ting händer för fort – som den sortens fantasier man kan ha om att något jobbigt i ens liv plötsligt bara ska rätta till sig av en yttre kraft. Filmlösningen, inte riktiga livet. Men det är julnoveller, vad annat ska man vänta sig. Min favorit är ”Den här hålan” av Pernilla Gesén. Jag tror att den grep tag i mig mest för att huvudpersonen Daniel både är offer och skurk. Det är inte bara världen som är rövig mot honom, även han har varit ett as mot andra och i hans novell är det julmagin och en lokal kanske-häxa som knuffar honom mot att – först jävligt ovilligt – göra något bättre.

Och jag ska inte spoila vad som pågår i den sista novellen, ”Snöängel” med mobbningstemat, men jag gillade verkligen inte slutet och det var tråkigt att avsluta mysboken med att bli irriterad. Särskilt eftersom den var den novell utmanade julmyset mest, jag tyckte att det var modigt att ta in en aspekt som inte kan rättas till. (Vagt, jag vet.) Får jag stryka allra sista händelsen?

(Wahlströms, 2018).

Kategorier
Recensioner

Spöken på internatskola – Robin Talleys As I Descended

talley När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.

Jag kom lite på kant med boken redan från början, på grund av baksidestexten. ”Maria Lyon and Lily Boiten are their school’s ultimate power couple – but one thing stands between them and their perfect future”, trumpetar den, men när man börjar läsa står det snabbt klart att knappt någon vet om att de är ett par. Power couple? Snälla. Det är knappast författarens fel att baksidestexten är så missvisande och hade boken varit fantastisk i övrigt hade jag säkert snabbt glömt besvikelsen över att få ett par i garderoben istället för det som utlovades, men nu blev det istället den första av flera saker jag störde mig på.

As I Descended (2016) utspelar sig på en prestigefull skola i den amerikanska södern. Nämnda Maria och Lily är toppstudenter, rumskompisar och flickvänner. Hindret för deras gemensamma framtid är att skolans drottning Delilah verkar vara självskriven att få det stipendium som skulle garantera Maria och Lily att kunna plugga vidare på samma universitet. En kväll använder Maria, Lily och deras kompis Brandon ett Ouija-bräde för att försöka kontakta andar. Det är bara på skoj för Lily och Brandon, men Maria har trott på andar sedan hon var liten och nu väcks hennes förmåga att se och kommunicera med dem till liv på nytt. Skolan visar sig vara smockfull av spöken – området har en blodig historia som plantage – och leken med Ouijabrädet startar en period av mardrömmar, galenskap och död på skolan. Andarna verkar kunna hjälpa Maria och Lily att få allt de vill ha – men till vilket pris?

Som spökhistoria är As I Descended helt okej. Den är spännande och bitvis så svår att lägga ifrån sig att jag var vaken mycket längre än jag hade tänkt mig två nätter i rad, även om det blir lite väl rörigt med alla mardrömmar och konstiga syner efter ett tag. Jag är också något besviken över bristen på häxor. Det är ju en Macbeth-variant, trots allt. Och på tal om Macbeth inleds varje kapitel snyggt med en rad ur pjäsen, men eftersom dessa oftast är mer stämningsfulla det Talley själv skriver blir effekten inte bara positiv. (Det är inget fel på Talleys språk, men det är heller inget särskilt med det.)

Det stora problemet är att jag aldrig fastnar för karaktärerna, eller förstår deras drivkrafter. Visst vet jag hur det ska framstå, för Talley skriver en i stort sett på näsan med deras personlighetsdrag och vilka problem de har mött tidigare, men det funkar inte. Jag känner dem inte. Jag har också svårt att engagera mig i att så mycket blod och dramatik kommer ur någon sorts ”bäst och populärast i skolan”-kamp. (Drinking game: drick varje gång ordet ”popular” eller ”best friend” används.) Visserligen består persongalleriet inte direkt av normisar – de fyra, fem centrala karaktärerna har olika sexualitet, hudfärg och funktionsvariationer – men oavsett detta så handlar det om rika och högpresterande personer som kommer att få en bra utbildning även utan stipendiet. Jag. Bryr. Mig. Inte.

(Trots detta är jag ändå nyfiken på Talleys Lies We Tell Ourselves som utspelar sig 1959 och handlar om en vit tjej och en svart tjej som blir förälskade när deras skola desegregeras. Har någon av er läst den?)

Kategorier
Recensioner

The Girl from Everywhere

girlfromTidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

Kategorier
Recensioner

Kungadottern

kungadottern Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.

Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?

Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.

(Berghs förlag, 2015.)

Kategorier
Babbel

Var ska den jäkla boken stå?

Jag läste en artikel om YA i Höstens böcker och funderade på den här biten:

201508_kat

Även om jag tänker anta att det tråkiga och enögda beteende som beskrivs inte är representativt för biblioteksfolk i allmänhet (inte alla bibliotekarier, hoho), så förstår jag ju ändå varifrån det kan komma. Ibland blir jag lite trött på det kategoriska sätt att se på litteratur som till viss del är en praktisk nödvändighet på jobbet. Jag skulle knappast ha blivit bibliotekarie om jag hade något emot att sortera saker (heh), men det ständiga kategoriserandet blir som sagt ibland tröttsamt. Barn eller vuxen, fack eller skön, här eller där, hit eller dit, bu eller bä. Herregud, kan vi inte bara lägga dem i en stor hög istället? Som bibliotekspersonal (och bokhandelspersonal) är man ju begränsad av det fysiska rummet man arbetar i och det leder lätt till att titta lite snett på sånt som inte är lättplacerat. Inte för att man nödvändigtvis vill att böcker ska passa i tydliga fack, utan för att de rent praktiskt måste placeras någonstans.

När jag läser bryr jag mig inte om det är en ungdomsbok eller en vuxenbok eller om den svävar någonstans i mitten eller flyter åt alla håll. Men när jag står på jobbet med boken i handen måste jag välja. Vilken avdelning? Vilken hylla? En enskild bok kan inte befinna sig i flera hyllor samtidigt, hur gränsöverskridande dess innehåll än är. Så välj. Välj, välj och välj igen.

Det är nog därför bibliotekarier kan bli lite fnattiga när det gäller böcker som inte passar i tydliga fack. Det är därför jag, som egentligen tycker att det är kul med genreblandning och flytande gränser, kan komma på mig själv med att titta på en bok med luddig genre- eller målgruppstillhörighet och bara ”argh, jobbig bok”. Inte för att jag vill att all litteratur ska passa in i fack – det vill jag absolut inte – utan för att någonstans måste de jäkla böckerna stå. Helst på den plats där de har störst chans att hitta sina läsare, och vilken plats det är kan man slita sitt hår över hur många gånger som helst.

Kategorier
Recensioner

Den femte vågen

femtevågen Jag brukar ju inte direkt läsa ungdomsdystopier för att jag vill ta del av en smart uppbyggd värld. Jag brukar läsa dem för spännande historier om uppror och överlevnad i lagom häftiga miljöer och undvika att syna världsbygget allt för noga i sömmarna. Svep iväg mig så köper jag det mesta. Oftast.

Jag är inte helt säker på om jag bara inte var på humör när jag läste den utomjordingsinvaderade Den femte vågen eller om den faktiskt var mycket mer puckad än andra ya-dystopier jag har läst de senaste åren, men jag kände gång på gång att jag köper inte det här. Det handlade inte nödvändigtvis om berättelsen som helhet, utan snarare att jag ständigt snubblade på bitar av den. Jag köper inte den här karaktärens handlingar i den här situationen. Jag köper inte den här biten av fiendens strategi. Jag köper inte att Cassie kan rabbla dödssiffror och liknande fakta för läsaren som om hon var en nyhetssändning – för hur fan kan hon känna till sånt i detalj, när alla kommunikationer är utslagna? Sådana saker.

Rick Yancys Den femte vågen följer alltså sextonåriga Cassie, överlevare efter att utomjordingar har haft ihjäl större delen av jordens befolkning. De har slagit ut allt som drivs med el, orsakat naturkatastrofer och sjukdom, och sedan skickat ut ”tystare” i mänsklig skepnad för att döda andra människor. De människor som har överlevt så långt väntar på nästa våg och vågar knappt lita på någon.

Och visst, det är himla spännande. Jag gillar att följa Cassie och hennes kamp för att överleva, hennes tillbakablickar på tiden som gått sedan den första attacken, hennes sarkasmer mitt i ensamheten. Efter ett tag kommer det flera berättarperspektiv, i form av Cassies lillebror Sammy och Cassies skolkamrat/crush-på-avstånd Ben, som båda har hamnat i ett sorts träningsläger där barn och unga lärs upp till soldater, och det funkar helt ok. Men det är som att ju mer jag får veta och ju större perspektivet blir, desto mer irriterande blir boken.

(Och snart blir det lite spoilervarning.)

Jag stör mig på att utomjordingarnas strategi verkar så himla orimlig och onödig och dum.

Jag stör mig på att Ben envisas med att försöka få Ringer att le. Världen har gått åt helvete. Hon behöver inte le åt dig, din fjant.

Jag stör mig på att Evan är en sån himla kliché. Evan är alltså en människokropp, med en av ”De Andra” inplanterad i sitt medvetande. Dubbelheten och de inre konflikterna han upplever hade kunnat vara intressanta, men istället har Yancy valt den absolut vanligaste och slöaste vägen: Evan kan inte döda Cassie, för han blir kär i henne på avstånd! Så han stalkar henne, tar hand om henne när hon är skadad och vill hjälpa henne att rädda Sammy. Jag blir så uttråkad.

Trots min irritation kommer jag säkert att läsa nästa del när den kommer (och störa ihjäl mig på den kärlekstriangel/fyrkant som verkar lura vid horisonten – kom igen Yancy, överraska mig genom att inte ta den vägen!). Jag är trots allt lite nyfiken på om Yancy kommer att knyta ihop röran på något smart sätt, eller om allt faktiskt är så dumt som det verkar.

Tydligen ska Den femte vågen bli film också, och den måste jag såklart se eftersom Chloë Grace Moretz ska spela huvudrollen.

Senare tillägg:
Oklart varför jag använde svensk titel och omslag i inlägget fast jag ju läste boken på engelska. Skyller på överhettning.

Dessutom slarvigt att klassa den som dystopi, när det snarare är en apokalyps. Skyller på överhettning även här.

Kategorier
Enkäter m.m.

Fem frågor om boken jag läser just nu

201310_fangirl Frågor jag snodde från C.R.M. Nilsson.

Just nu läser jag Fangirl av Rainbow Rowell. Den handlar om Cath som börjar plugga på universitet och tycker att det är väldigt jobbigt med nya situationer och nya människor. Helst vill hon sitta hemma och skriva fanfic, för hon har tusentals läsare som väntar på nästa kapitel.

Hur många kapitel har du läst?
20 (av 38).

Vad var den första meningen i boken?
”There was a boy in her room.”

Vad var den sista meningen du läste i boken?
”Her dad and Wren came home on the same day.”

Hur tycker du att boken verkar?
Hittills tycker jag att den är söt och underhållande. Språket är inget särskilt, men det gör inte så mycket. Jag tycker om Cath och vill typ ta hand om henne.

Vilken händelse är din favorit hittills?
Jag vet inte om någon händelse är en favorit, däremot finns det några som har fastnat hårdare än andra. De flesta av dem är av det jobbigare slaget, för Rowell är bra att skriva obekväma situationer så att de känns, men det känns spoiligt att skriva om dem. En glad scen som har hängt sig kvar är när Cath har haft en jobbig dag och löser det med ett ”Emergency Dance Party”, dvs. skruvar upp hög musik och dansar som en idiot ensam på sitt rum. Hon brukade göra sånt med sin tvillingsyster, men de har glidit isär. Istället dyker en kompis upp och de fuldansar tillsammans. Väldigt gulligt.