Etikett: ungdomsböcker

UNT-text från i våras.

Elisabeth Jansson snattar en anteckningsbok och med de första orden hon skriver i den blir hon Elsa. “Det är jag som är Elsa Jansson. Det är jag som är ett geni.”

Exakt när Elisabeth blir Elsa skrivs inte ut, men tidsmarkörerna signalerar tidigt 00-tal med kickers i skolkorridorerna, Håkan Hellström på cd och en berättare utan mobil. Tristessen och frustrationen är däremot tidlös, liksom ensamheten. Klara Krantz, som har gått skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola och läser litteraturvetenskap i Uppsala, debuterar med en vackert skriven ungdomsroman om att hantera svek och känslor man helst vill mota bort.

När Andreas Palmaer recenserade David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål i Dagens nyheter nyligen skrev han att många av dagens ungdomsböcker har rört sig bort från de stora problemen och att det har blivit viktigare med tonträffen i dialoger och socialt spel. Han menar att Wiberg “gör konst av ältandet” genom ett språk fyllt av roliga bilder och ordvändningar.

Ge mig arsenik passar också in där. Elsa ältar inte i riktigt samma detalj som Wibergs Linnea och är inte heller lika drastisk i sina ordlekar, men även i hennes berättelse ligger styrkan i tonträffen och i Elsas egna röst. Det finns en skilsmässa och ett svek mellan vänner, men inget som går utöver ett alldeles vanligt tonårsliv. Det räcker utmärkt, för Klara Krantz skildrar det alldeles hjärtskärande genom att ge Elsa ett pansar som sedan spricker.

Elsa bär sitt geniskap som en sköld. “Och kanske är jag ensammast i världen men det är inte en sorglig tanke för det är så det är att vara geni.” När hon skriver i den nya anteckningsboken blir det två parallella berättelser, om en smart flickas uppväxt och om Superhjälten E. Det som egentligen gnager vill smyga sig in, men Elsa håller det borta så länge hon kan med ramsan författare-geni-superhjälte.

Jag läser nog mer ny ungdomslitteratur nu än när jag faktiskt tillhörde målgruppen, och jag blir gång på gång golvad av dess stilistiskt livliga sätt att ta sig an allvaret i vardagens skitsaker. Ibland undrar jag om det är för att jag är närmare i ålder med flera av författarna. Betyder “perfekt tonträff” egentligen att våra minnen matchar? Jag var 15 när den fiktiva Elsa var 15. Man ska inte bortse från den faktorn, men främst är det så att mycket av ungdomslitteraturen från de senaste åren är förbannat bra.

(Alfabeta, 2013)

(En månad gammal UNT-text, fast en längre version än den som publicerades i tidningen.)

Katarina Kieri har skrivit ett flertal böcker för barn och ungdomar, bland annat 2004 års Augustprisvinnare Dansar Elias? Nej! I sin nya ungdomsroman Mellan dig och dig använder hon många bekanta ungdomsboksinslag när hon introducerar Tora, en något tvär och poetiskt begåvad sjuttonåring, med en frånvarande mamma som stack med en gris och en tafatt pappa som mumlar på tröskeln. Tora kommer på kant med sin enda vän, Ivar, och undrar vad de egentligen har för relation. Hon känner sig också dragen till skolbibliotekarien som inte beter sig riktigt lämpligt.

Det är ingen händelserik bok, utan bygger till stor del på Toras tankar då hon försöker få rätsida på sig själv och sin omgivning. Tora berättar eftertänksamt och poetiskt, med ord som “Dagen kryper långsamt genom min kropp”, och genom hela boken skriver hon en dikt, som någon rad i taget presenteras för läsaren och speglar berättelsen i koncentrerad form.

“Det finns en musik som vill mycket mer än den vågar.
Det finns en musik som sjunger en halvfärdig sång.”

Det finns ett avstånd mellan Tora och Ivar. Det har alltid funnits där och Tora tänker mycket på det när de är isär. Den här distansen är inte bara problematisk för dem, utan präglar min syn på Ivar, och till viss del på Tora. Toras familjerelationer och försiktiga nya vänskapsband är känsligt skildrade och trovärdiga in i minsta detalj, men Ivar blir aldrig riktigt riktig och Tora framstår som något av en pappdocka tillsammans med honom.

Mellan dig och dig börjar och slutar med Ivar, men under en stor del av berättelsen är han frånvarande. Han är viktig för Tora – den enda hon har, trots avståndet – men blir i sin frånvaro aldrig viktig för mig. Det är relationerna som formas och förändras i hans frånvaro som griper tag. Det är där, i tidsrymden mellan Ivar och Ivar, som de intressanta spänningarna finns. Det är där Tora och människorna omkring henne blir tydliga och Tora konfronteras med glappen mellan vad hon tror om andra och hur de verkligen är. Hon lär sig mycket, allt utan honom, och ändå får han äran att vara slutet på berättelsen. Det stör mig. När Tora förstår avståndet mellan dem tar boken slut och det gnisslar och skrapar.

Mellan dig och dig är välskriven och nyanserad, men bland all den utmärkta ungdomslitteratur som skrivs idag sticker den inte ut som något extra.

(Rabén & Sjögren, 2012)

(Gammal UNT-text, något redigerad.)

Om antalet rader man vill skriva av och spara är någon indikation på en texts kvalitet ligger Viveka Sjögrens Augustprisnominerade vackra ungdomsroman I den tysta minuten mellan, om fjortonårige Torvi som reser till Island för att närvara vid sin fars begravning, bra till.

Torvi har inte träffat sin pappa Kettil sedan han var liten och flyttade till Sverige med sin mamma. Vid ett tillfälle meddelade Kettil att han tänkte resa till Sverige och leva med dem, men han kom aldrig och Torvi slog upp en pansardörr i sitt inre och sprejade “Gubbjävel” på den. Resan ger Torvi glimtar av vem hans far var, men mest handlar I den tysta minuten mellan om de levande. Släkten och barndomskompisarna ger honom en sommar han kommer att minnas länge och fyller en del av det hål som slets upp i honom när han lämnade ön som liten.

Den välbekanta tematiken med sonen som återvänder och avstampet i familjen gör att jag känner jag mig lite snuvad på det stora avslöjandet som aldrig kommer och jag saknar tydligare konturer åt föräldrarna. Kettil fortsätter att orsaka fler frågor än svar och mamman blir aldrig mer än en diffus gestalt med dåligt samvete och avhuggna meningar.

Det vägs mer än väl upp av hur mycket jag tycker om kontrasten mellan det karga Island och värmen i orden som Sjögren målar upp sin återvändarberättelse med. Där finns sorg, rått väder, tystnad och alkoholdimma, men hennes meningar är mjuka och försiktigt glödande. I hennes språklandskap är sorg något man kan ha på sig och gympaskorna som bärs av den man är förtjust i kan ge elektriska stötar. Jag får också stötar, av vind som river sönder hav och hur blickar kan studsa över golvet som gummibollar. Jag läser med pennan i handen.

(Kabusa, 2011)