Kategorier
Recensioner

Wager: en berättelse om skeppsbrott, myteri och mord

Wager: en berättelse om skeppsbrott, myteri och mord av journalisten David Grann är en historisk fackbok som passar fint in i en av mina favoritgenrer ”kallt, båt och skörbjugg”. 

1740 seglade en grupp skepp från England. Deras uppdrag var att sno ett spanskt skepp fullt med silver. Det gick inte bra. Förutom att de inte fick tag i bytet gick det mesta fel när de skulle göra den farliga resan runt Kap Horn, där Atlanten möter Stilla havet. 

Skeppet The Wager gick på grund och dess besättning blev strandsatta på en öde ö utanför södra Chile i kyla, svält och allmän misär. De överlevande splittrades efter ett tag i olika grupper som hade olika åsikter om hur de skulle ta sig därifrån och vart de skulle åka. 

Att man vet en hel del om vad som hände beror på att loggböcker och dagböcker från resan finns bevarade. Dessutom skrev flera av överlevarna egna skildringar av resan när de kom hem igen. Ibland säger de olika beskrivningarna emot varandra, och Grann är tydlig med att vi inte riktigt vet vad som är sant och inte. 

Det är en fascinerande och helt galen historia och jag slukade den. Hakan ligger på golvet vartannat kapitel. Jag vet inte vad som får ögonen att ramla ur huvudet mest. 

Att brittiska flottan hade så ont om folk att de tvångsrekryterade män som var i så dåligt skick att de fick bäras till skeppet på bår, dammsög landet på varje sjöman och fiskare de kunde hitta och läget var så kasst att till och med rekryterarna deserterade? 

De vidriga beskrivningarna av hur det är att vara sjuk i skörbjugg – och hur de skeppsbrutna sedan blir botade för att de råkar hitta någon vild sparris med tillräckligt mycket c-vitamin för att de ska överleva? 

Antalet gånger grupperna av överlevare splittras, ibland med flit och ibland av misstag, och några fler stackare blir kvarlämnade på en ny karg strand medan resten reser vidare? (Och långt senare visar sig någon av de kvarlämnade ha överlevt typ naken i vildmarken, fått hjälp av ursprungsbefolkningen och lyckats ta sig hem igen?)

Att de de åtta skeppen som seglade iväg hade totalt nästan 2000 man ombord och bara 188 kom hem igen? Resa långt på 1700-talet = döden. (Eller imperialismen = döden.)

Fascinerade är också hur David Grann har vävt ihop alla motstridiga källor till en väldigt spännande bok. Vid sidan av de sensationella händelserna är det också en intressant skildring av vardagen till sjöss. 

Avslutningsvis ett litet gnäll: lite för många gånger stannar jag upp och läser om en mening för att jag är osäker på vad den riktigt syftar på, eller funderar på vad ordet i originaltexten var för att ordvalet på svenska känns lite konstigt. Men jag har ju inte sett den engelska texten, kanske är det rimliga ordval överallt och det bara är jag som har hjärnspöken. 

(Modernista, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Konsterna av Elin Ruuth

Jag läste Konsterna av Elin Ruuth till en bokklubb som Johanna Lundin ordnar på Instagram och det är jag glad över. (Länk till den finns i hennes profil.)

Konsterna berättar om konstnärsparet Dagmar och Vilhelm i början av 1900-talet. Det är en kort roman full av stämning, sommarljus och drömmar som inte blev. Dagmar skapar knappt alls och Vilhelm är missnöjd med att vara så upptagen med sagomotiv på beställning, han skulle hellre måla annat. (Paret är inspirerat av Ester Ellqvist och John Bauer, men det visste jag inte när jag började läsa. Nu har jag lagt till en dokumentär om dem i min poddlista.)

De har bjudit in vänner för att fira midsommar och så råkar en före detta älskare till Dagmar komma med. Drama ensues.

Konsterna är korta scener med konstnärliga personer som försöker få till livet, vad som får plats, vad som inte får plats (särskilt för kvinnorna, åtminstone de som har barn som hänger i kjolarna när de ska måla), vem är bättre, vem går det bra för, vem är man i olika sällskap. Jag tycker om att Ruuth får så mycket sagt i sina korta kapitel, det är som att det gömmer sig en mycket större roman innanför pärmarna än vad som syns på utsidan. På lite mer än 100 sidor vecklar den ut äktenskapskrångel, familjer, vänskaper och mansgrisande i midsommarnatten.

Jag tycker om stilen också, tjusigt kryddad med gammaldags ord. Inte för att jag har tillräcklig koll för att veta om de är rätt för tiden, men det känns som att de passar.

(Nirstedt/litteratur, 2022.)

Kategorier
Babbel

We Love You, Bunny

She had the most Victorian face. Like she might faint or get tuberculosis any minute.

En fortsättning på inlägget där jag skrev att jag hade läst halva We love you, Bunny och att den var väldigt underhållande, men att jag var tveksam till om den skulle hålla i 500 sidor.

Facit: den höll inte. Jag började tycka att den var tjatig, upprepande och utdragen. Sådär sista 100 sidorna läste jag mest för att bli klar. Tråkigt, med tanke på hur mycket jag gillade Bunny och hur kul jag ändå hade i början.

Jag vet inget om hur arbetet med den här boken har gått till, men en tanke jag får är ju att det var bråttom att få den klar för att hinna rida på den första Bunny-bokens våg och därför är den inte så genomarbetad som den kunde varit.

Eftersom Bunny-böckerna utspelar sig på ett universitetsprogram för kreativt skrivande är det en del snack bland karaktärerna om att döda sina darlings, och i We love you, Bunny är det verkligen en del darlings som får leva alldeles för länge.

Några citat från början av boken när den fortfarande var rolig på sitt absurda och brutala sätt och inte hade börjat kännas tjatig ännu:

”The air grew crisp and cold and more murdery”

”I don’t normally notice men, married as I am to the Sea.”

Kategorier
Enkäter m.m.

Last, now, next

Last: Årets första utlästa bok blev Piranesi av Susanna Clarke, en fin och ganska mysko fantasyroman om en man i en enorm byggnad som är hela hans värld.

Now: Just nu läser jag We love you, Bunny av Mona Awad, en uppföljare till hennes urflippade skrivkurssatir Bunny. Eller mer en parallellbok än en uppföljare, eftersom den till stor del utspelar sig samtidigt som Bunny men berättad ur andra karaktärerers perspektiv. Jag har läst lite mer än halva och den är hittills väldigt underhållande, men jag är lite tveksam till om konceptet kommer att hålla i 500 sidor. Vi får se!

Next: Sedan tror jag att nästa bok ska bli Wager: en berättelse om skeppsbrott, myteri och mord av David Grann. Ur baksidestexten:

”Den 28 januari 1742 spolas en skranglig farkost ihopbyggd av trä och tyg upp på Brasiliens kust. Inuti den finns trettio utmärglade, närmast livlösa män med en fantastisk historia att berätta. De är överlevande från The Wager, ett brittiskt fartyg som lämnade England 1740 (…) Men sex månader senare dyker ytterligare en, än mer förfallen farkost upp, denna gång på Chiles kust. Denna rymmer bara tre skeppsbrutna män, med en helt annan historia att berätta. Det visar sig att Wagers besättning, medan de var skeppsbrutna, förfallit till anarki och stridande fraktioner.”

Låter kul, va? Historisk faktabok, inte en roman

Kategorier
Babbel

Fantasyvibes

Lässtatistiken påminde mig om att i januari förra året läste jag ut den tjusiga The Night Circus av Erin Morgenstern. Och så här ett år senare undrar jag: var det fantasyversionen av no plot, just vibes?

No plot är kanske lite orättvist, men den är extreeemt mycket vibes. Tänker jag på den nu är det inte handlingen eller karaktärerna jag minns (två unga magiker tävlar mot varandra i en tävling de själva vet väldigt lite om) utan platsen, miljön, beskrivningarna av den magiska cirkusen. Även många av personerna känns som att de mest har funktionen att vara stämningsskapande inredning. Boken består till 80% av beskrivningar av förunderliga miljöer och vackra ting i svartvitt, eller hur? Det var drömskt och jättefint. Jag tyckte om att vara där. Och minns väldigt lite annat. Eller kanske så här: i efterhand är det väldigt lite annat som känns viktigt.

Kategorier
Babbel

Hej?

Jag vet inte om någon fortfarande följer eller prenumererar på den här bloggen på något sätt. Jag håller på att kopiera hit inlägg jag har skrivit om böcker och film och sånt på mitt Instagramkonto. Därför ramlar det in inlägg med alla möjliga datum hos er. Kanske.

Kategorier
Recensioner

Tre äpplen föll från himlen

Jag håller i bokcirklar på biblioteket där jag jobbar och en av mina favoriter bland romanerna vi läste förra året var Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan. Den utspelar sig i en armenisk bergsby där det bara är gamla som bor kvar. Den följer deras dagar och relationer och tittar tillbaka på hur det blev som det blev.

Mycket hemskt händer byn – svält, krig, naturkatastrofer – och många dör, särskilt de unga, men ändå känns den inte tung att läsa för den är skriven med sån värme. Det är lite släktkrönika med inslag av magi, lite skröna på det där sättet när någon berättar en rolig eller dramatisk släkthistoria och man tänker att det nog finns korn av sanning här, men det gick nog inte till riktigt så egentligen. Den känns skriven med kärlek och den är väldigt rolig.

Tre äpplen berättar om flera generationer i byn och jag hänger inte alltid med helt i vilken tid vi befinner oss, men det gör inte så mycket. Jag tycker om skildringen av hur vardagen fungerar, hur personer som har bott länge på en plats där alla känner alla pratar med varandra, hur byborna får papper genom att brevbäraren tar med sig reklam, hur en nygift ung kvinna som ska inreda sitt hus beställer kataloger att titta i från den mer moderna dalen och sedan får den lokala snickaren i byn tillverka möblerna. Jag gillar deras namntradition. Om min farfars far en gång i tiden hade en rolig hatt får släkten heta så sen. Jag skulle vara Hattens Maria.

Bokcirklarna tyckte också om den.

(Tranan, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Orbital

Samantha Harveys Bookerprisvinnare Orbital (Omloppsbanor på svenska) skildrar tillvaron på en rymdstation i omloppsbana runt jorden. Runt, runt. Soluppgång och solnedgång om och om igen, många gånger per dygn.

Till viss del handlar den om hur det är att vara astronaut och har roliga avsnitt om toaletter och rymdlivets egenheter och desorientering, men ännu mer är det målande beskrivningar av hur jorden ser ut uppifrån och filosoferande om mänskligheten och vår plats på vår planet och i universum.

Det är en kort roman, men inte snabbläst. Jag läste den i somras och minns hur jag satt i soffan i stugan och sambon sa: läser du fortfarande den lilla boken?

Ja, den lilla boken var tät och poetisk och jag tyckte att det krävde en del fokus att följa dess vindlande beskrivningar av jorden från ovan. Den var otroligt vacker, meditativ och, förlåt, ibland lite tråkig.

Den förmedlar en känsla av förundran som delvis smittar – hur mycket beror kanske på vad man har i bagaget. Om man är lite intresserad av rymden eller har läst en del science fiction så är den här utifrånblicken på jorden och människan nog inte ny för en. Men ordens skönhet gör den så värd att läsa.

(2024)

Kategorier
Recensioner

Den vita döden

Natten äter upp dagen. Först i små nafs, sedan i allt större tuggor.
Till slut är ljuset uppätet. Det känns som om skeppet svalts av en väldig val.

Sven bor i Buenos Aires. När han blir föräldralös försöker han resa till släktingar i Sverige, men hamnar på ett skepp på väg till Sydpolen. Det är upptäckaren Ernest Shackletons expedition, den 1914 som fick avbrytas för att skeppet frös fast i isen.

Jag tänkte på Dan Simmons The Terror ca hundra gånger när jag läste Den vita döden av Mia Öström. (The Terror handlar om Franklinexpeditionen 1845 som frös fast i isen norr om Kanada och alla dog.) En The Terror för mellanstadiebarn, utan monstret och där alla överlever. Men det är ändå en skrämmande bok, för döden är alltid nära: kylan, svälten, havet. Och mannen i besättningen som mobbar Sven.

Det är en jättefin bok och jag gillade den massor, både för de poetiska skildringarna av isen och mörkret och för värmen i relationerna till de vuxna som tar hand om Sven.

(Lilla Piratförlaget, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Kammakargatan

På väg därifrån, med boken och tidskriften i en grön påse med Hedengrens logotyp på, och med solen strålande högt över Stureplan, kände jag mig på något vis tillfreds med hela tillvaron, och framför allt med att jag nu var en person som köpte sina böcker på Hedengrens.

Så slutar ett kapitel i Therese Bohmans Kammakargatan och jag blev liksom omedelbart kastad tillbaka till att vara tonåring och ha åkt in till stan för att köpa något som då kändes lite dyrt och lyxigt, som en kalender från Ordning & reda. Eller att köpa kurslitteratur för första gången. Eller att gå runt med en annan grön påse – SF-bokhandelns.

Kammakargatan är en ”berättelse som är lite sann, mycket påhittad”, en kortroman med 24 kapitel som slutar med julafton. Therese flyttar hemifrån, börjar plugga till kulturvetare och får nya litterära vänner som gör fanzines. Den har en så fin känsla av att nu börjar livet, nu är hon på väg åt rätt håll, och Bohman har ett språk som får vardagen som ny och fattig student att kännas lite magisk.

Jag fantiserar inte om att plugga igen, jag är bättre på att jobba. Men jag blev rätt sugen på att göra ett fanzine.

(Norstedts, 2025.)