i. Jag tycker om att träna. Det stärker en: estetiskt, medicinskt, kognitivt. Det lugnar en rastlös kropp och låter mig sitta still och stirra in i en skärm eller sidor i timmar där hela min lekamen annars, allt mer intensivt, viskar pockar skriker rör på dig rör på dig RÖR PÅ DIG.
Det blir enklare att gå från tanke till handling, sade en psykiatriker i en intervju jag läste för något år sedan.
Man kanske skulle träna mindre ändå.
ii. Mot slutet av juli 2025 hade jag postat ett Facebookinlägg om kongressminnen, tjugo år efter att mitt artonåriga jag hade ramlat in på sitt livs första sf-kongress. Diskussionen urartade, så som diskussioner gör, och snart hade jag både lovat att hålla en endagskongress i mitt vardagsrum och äskat medel därtill. Fyrtio personer, höftade jag helt utan att mäta och räkna på saken, det får vi plats med ändå. Det är ett stort vardagsrum.
Jag hörde av mig till Anna Bark Persson och frågade om hon möjligtvis ville vara kongressens hedersgäst. Mest eftersom jag har tyckt att hon har haft intressanta saker att säga om litteratur sedan hon dök upp någon gång runt femtonårsåldern och började skriva ambitiösa recensioner på Catahya. Lite eftersom ”vill du prata om dina expertisområden och lägga en helg på att vara hedersgäst i mitt vardagsrum” är en mycket enklare fråga att ställa till en nära vän.
iii. I några månader satt jag på nätauktioner och lade låga bud på stolar, för att kunna samla ett fyrtiotal personer i biosittning. Det gick rätt bra. Jag hade bara något köp till att klara av när Nene Ormes firade femtio med en egen liten – alldeles strålande – kongress för sina vänner: Kom och prata en kort stund om någonting som gör dig entusiastisk. Hon hade dukat upp med projektor, duk och stolar i rader. De här stolarna, insåg jag när jag kom dit, hade jag också bjudit på. Trissat upp priset på helt i onödan. De hamnade till slut hos mig ändå, donerade av Nene och Loe.
Det fortsatte att dyka upp saker jag inte alls hade tänkt på i min budget. Det är en större skara människor i mars. Någonstans skall de hänga av sig sina ytterkläder. Min vän Moa donerade en klädställning. Jag hyrde en bil för att åka till Ikea och köpa två till. Jag hade, av tradition, lagt in en rad om vad det skulle stå på namnskylten om man av någon anledning inte ville ståta med såväl för- som efternamn. Skrivit att det skulle gå att sätta en liten färgblupp på den om man inte ville vara med på närbild. Sedan insåg jag att namnskyltarna inte magiskt skulle uppenbara sig i rummet och fick vandra till närmaste köpcentrum och köpa ett gäng. Efter att ha ägnat en halvtimme åt att försöka få till pappren i rätt storlek med sax fick jag vandra tillbaka och köpa en enklare pappersskärare. När man arrangerar en kongress på egen hand blir det uppenbart vilka arbetsuppgifter man aldrig har åtagit sig när man har suttit i en kongresskommitté.
Jag bad flera personer att delta i programmet och hålla en presentation. Sedan insåg jag att de kanske ville visa bilder och att hushållets största skärm satt fast på min bärbara dator. Med begränsad vardagsnytta av en projektor behövde jag alltså både en sådan och en projektorduk.
Jag har väl råd. Men framför allt hade majoriteten av alla som anmälde sig kryssat i att visst ville de bli stödjande medlemmar och hjälpa till med ett par hundralappar till allas båtnad. Kongressbudgeten är ett gemensamt bygge även när medlemskapet egentligen är gratis.
iv. ”Händer det någonting på fredagskvällen?” hade Maria Nygård frågat när hon skulle boka tåg. Det hade jag inte haft en tanke på. Visst, bestämde jag mig för där och då, klart att det händer någonting på fredagskvällen. Anna dök upp, förstås. Kanske för sina hedersgästplikter. Kanske för att hon sov i min gästsäng och inte hade mycket annat val. Maria själv. Hanna Axelsson och Jonas Hagerlid, som hade ordnat kongressens fika, kom och lämnade magens näring och stannade kvar för själens. Andreas och Anna Davour, Torill Kornfeldt, Jesper Stage. Samtalet vindlade sig in på vad som egentligen skulle ha hänt om kulturen skulle ha tagit slut 1925. Vad hade vi gjort?
Det fanns förstås bra film, men tillräckligt med kvalitet för att vara en livstid för människor som har tid att regelbundet se på rörliga bilder? Kanske, det tidiga tjugotalets filmproduktion var omfattande. Själv hade jag klarat mig. Kanske hade andra fått återvända till sina favoriter, om och om igen. Det hade väckt viss skepsis mot människor, konstaterade vi, om de talade om att de såg om The Birth of a Nation (1915) varje år. Vi hinner med Körkarlen (1921). En del tidig science fiction, som Georges Méliès, A Message from Mars eller Stuart Patons 20,000 Leagues Under the Sea. Missar Metropolis (1927). Jonas, brädspelaren, började fundera på vad man hade spelat. Preussiska krigsspel? H. G. Wells skrev regler för figurspel och publicerade Little Wars 1913. Monopol kom först på trettiotalet, slog vi upp, men föregångaren The Landlord’s Game hann publiceras med viss marginal och det är säkert ungefär lika roligt som att stirra in i väggen ett par timmar efter att färgen redan har torkat. Musiken huggs av precis när den börjar bli riktigt spännande igen, efter det misstag vi kallar romantiken.
Det är enklare med böckerna. Visst att man precis missar Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist, att man precis missar de renodlade amerikanska science fiction-tidskrifterna, att man precis missar sista delen i À la recherche du temps perdu. Det finns ett par tusen år litteratur att läsa, i alla fall. Man hinner till och med knapra lite på modernismen. Det hände så mycket då, där på 1920-talet.
På gott och ont.
v. Framåt åttatiden bestämde jag mig för att det var dags att göra kongresslokal av mitt vardagsrum. Matsalsbordet, till vardags en bit över tre meter långt, skulle plockas ihop, flyttas undan och bli ett mycket mer beskedligt litet bokbord, inträngt i köket. Högtalaren skulle plockas fram. Soffan undan. Projektor och projektorduk hitta bra plats. Framför allt skulle stolarna ställas i vackra rader. Folk fick gå om de ville. Bära om de hade lust.
Det innebar att folk bar saker. Folk är bra på det sättet.
Torill hade börjat ställa i ordning stolarna sorterade efter stolstyp, och sade till mig att hon föreställde sig att jag blev lyckligare på det sättet. Tanken att man kunde göra på något annat sätt hade inte slagit mig. Försiktigt påpekade jag att konferensstolarna inte var färgsorterade och att vi nog borde ställa dem så som de uppenbarligen hörde ihop innan vi kunde betrakta det som en lokal man utan att skämmas kunde bjuda in folk till.
Gästerna gick hem. Agnes Ambrosiani, som skulle bo i mitt arbetsrum uppe i privatvåningen, dök istället upp, vandrade runt och inspekterade lägenheten utifrån alla de sätt den är en dödsfälla för små barn på. Det ställs så mänga krav på en liten kongresslokal.
vi. Det blev morgon, kanske tidigare för Anna än för Agnes och mig. Man skall lämna hedersgästen en stund att ligga i gästsängen och känna sig ärad.
Jag plockade fram klädhängarna ur källarförrådet och bar ned dem i dusch- och basturummet, som nu var kapprum. Ställde fram fika. Laminerade ett par papper. Sedan några till. Laminerade faktiskt en hemskt massa saker. Informationsskyltar, betalningsinformation för bokbordet, prislista för fika. Om man bara har en hammare ser allting ut som en spik, men för den som nyligen har blivit stolt ägare till en lamineringsmaskin längtar hela världen efter att täckas av ett tunt lager smält plast.
Det fanns fortfarande mer att laminera när gästerna började ramla in, så vid halv tio på morgonen. Då fick Agnes ta över.
vii. Allting i lägenheten är stort förutom hallen. Är man tre personer är det inte ett problem. När man börjar närma sig trettio, fyrtio personer är det en logistisk utmaning, lite som hur getingmidjan i Stockholm gör all järnvägstrafik genom staden så mycket svårare.
Inför kongressen hade Johanna Koljonen, expert på upplevelsedesign, berömt instruktionerna och kommunikationen. Hon utgick från att jag skulle ha någon form av visuell signal för skogräns, skrev hon, och såg fram emot detta. Jag var tvungen att göra henne besviken. Inte för att jag inte har funderat på det. Man kunde ha någon form av smakfull kant vid halvtrappan ned från dörren till bottenplan. Jag har letat efter en liten ställning med en smal, rektangulär skylt, men inte hittat någon som ser ut som jag vill ha den. I brist på en estetiskt tillfredsställande lösning har jag ingen alls. Hellre ett otydligt hem än ett fult hem.
Att kommunicera vad folk behöver göra är däremot en ganska okomplicerad uppgift. Man ställer sig i rummet, blundar, föreställer sig att man kliver av ett tåg, ut ur ett hotellrum eller lämnar sitt hem. Hur kommer man hit? Hur kommer man in genom porten? Var kan besökaren börja tveka om hon har kommit rätt och hur signalerar man att hon har det? Sedan ser man framför sig att man kliver in i lägenheten för första gången. Vilka steg kommer man att behöva ta mellan det att man kommer fram till porten och sitter ned i en stol i programsalen? Komma in genom dörren. Ta av skorna. Ta med skorna och ytterkläderna ned för trappan. Komma upp igen. Förhoppningsvis bli välkomnad. Ta sin namnskylt. Sedan beskriver man det här i den ordning som människor kommer att behöva utföra uppgifterna.
Jag är inte expert på upplevelsedesign. Däremot är jag, förvisso mest ofrivilligt och i strid med min självbild som teknisk produktperson, någon form av kommunikationschef nu för tiden.
viii. Jag dukade upp Vendels förlags böcker, med hedersfokus på Annas essäsamling Annorstädes. Lade dit mina egna, Kongressrapporter och Wikipedia inifrån. För att vara en fackbok om någonting annat än science fiction är det orimligt mycket science fiction i den. Ola Wikander kom med ett gäng av sina alster. Kristina Hård ställde upp några Kraxaböcker och en låda noveller. Tora Greve en hög TiraTiger-böcker. Michael Pargman hade med sig en samling SF Forum för den som ville plocka fansin; Knud Larn några för den som ville läsa nå’t danskt. Katarina Eriksson ställde upp smycken och annat till prydnad.
Det sägs att böcker trivs med att trängas.
ix. Vi hade slagit upp portarna – eller åtminstone ställt upp ytterdörren en stund med en kettlebell – låtit de förväntansfulla horderna välla in. Vid tio var det dags för Jesper att inleda programmet med en föreläsning om kolonialimperier i verkligheten och science fiction- och fantasylitteraturen, en uppdaterad och utvecklad version av koloniföreläsningen som Jesper hade hållit på Kontur i Uppsala 2017. Jag hade missat den då, och det kändes som en föreläsning som få av kongressmedlemmarna faktiskt hade lyckats ta sig till då, snart tio år tidigare. Inte minst eftersom ett antal av de anmälda aldrig hade varit på sf-kongress tidigare, och nu glatt kan gå vidare i livet med en god bild av hur sådana ser ut.
Jag tycker om Jespers föreläsningar. De är verkligen en av höjdpunkterna i programmet på kongresser nu för tiden. Kunniga, både sett till den nationalekonomiska bakgrunden och den litteratur han jämför med. En känsla av att man både lär sig någonting om hur världen vi lever i fungerar och får nya perspektiv på litteraturen vi läser. Som hur det nationalekonomiskt inte lönar sig att invadera sina grannar på det sätt som det hade kunnat göra det i ett förindustriellt samhälle – åkermarken ligger i regel kvar, men industriell infrastruktur tar mycket stor skada – men också om hur science fiction-litteraturen har förtvivlat svårt att föreställa sig en ny modell för hur kolonier skulle fungera. Ett välbekant system, som man kopierar och klistrar in i rymden.
x. Jag hade inte tagit något centralt ansvar för en sf-kongress på några år och var lite rostig. Det märktes inte minst i att jag hade glömt att man brukar ha en invigningsceremoni och misslyckats med att ge plats åt en sådan i programmet. Det gör ingenting, sade flera, så roliga är de inte. Nej. Naturligtvis inte. Jag brukar inte gå på dem. Jag hade glömt bort dem av en anledning. Anna kan presenteras i samband med sin första programpunkt.
Men vi fann oss i mitt hem och det fanns saker jag ville att alla närvarande skulle veta och ta hänsyn till. För min skull.
Det är förstås bra att peka ut var brandsläckarna befinner sig och hur man tar sig ut ur lägenheten vid olika scenarier också, men kongressmedlemmarnas överlevnad är ändå sekundär i förhållande till omsorgen om min boning. Det finns många människor men jag har bara ett hem.
xi. Anna skulle hålla hedersgästföreläsning om visioner av Mars, särskilt ur ett feministiskt perspektiv, utifrån den forskning hon har bedrivit under ett par års postdoktortjänst i Umeå. Hon inledde med en historisk överblick, vår förståelse för Mars och bakgrunden till hur man föreställt sig Mars som befolkat. Hon pratade om Giovanni Schiaparelli och hans canali, observationer av vad som med dåtidens instrument såg ut som linjer på planetens yta. Det felöversattes till engelskan som canals, vilket antyder en avsiktlig anläggning som saknades i originalets konnotationer, och vandrade sedan vidare mot senare skönlitteratur och feministiska Marsberättelser.
Anna hade bilder för att illustrera föredraget, kanske inte nödvändiga för hennes poänger men någonting som kunde hjälpa till att ge fäste för vad hon talade om, någonting att vila ögat på. Mitt i det hela släppte kopplingen mellan dator och projektor och ville inte riktigt fästa igen. Medan hon fortsatte sin föreläsning ägnade jag fem, tio avslappnade minuter med att sitta med datorn mitt framför alla närvarande och gång på gång gå igenom processen, starta om såväl projektor som dator, tills blåtandskopplingen på mycket oklar grund gick att återupprätta.
xii. Programpunkter på kongresser håller sig ofta till ett mönster: ungefär fyrtiofem till femtio minuter långa. Många paneler. Ur ett organisatörperspektiv finns det många fördelar med paneler. Man kan få ett samtal med många olika röster och engagera olika personer. Det går att testa människor som aldrig har varit i programmet tidigare, för det blir sällan värre än att de är lite bleka och tillbakadragna och inte säger så mycket. Man frågar om en rimlig insats från personerna, eftersom alla ställer upp obetalt – betalar för att vara med i kongressen – och det är mycket tyngre att be någon skriva ett långt föredrag.
Jag tycker så mycket om själva ideologin bakom panelerna, att vem som helst skall kunna delta. Här samlas vi som bryr oss om den här litteraturen. Alla betalar vi medlemsavgift. Alla bidrar vi till programmet. Men paneler har också svagheter. Det kan bli styltigt. Det är för lätt att gömma sig i en panel, tänka att det nog ordnar sig utan att man behöver vara riktigt förberedd. Och alla som har varit på ett antal kongresser har hört lite för många inledande presentationsrundor där minst en person har sagt ”jag vet inte riktigt varför jag är här”.
Med Koncentrat ville jag testa att göra två saker: För det första ha en del kortare programpunkter, tjugo minuter långa. För det andra inte ha några paneler. Föredrag, hedersgästintervju, gärna några dialoger men i så fall mellan två personer som fritt fick tala med varandra. Johanna hade erbjudit sig att prata om hur film- och tv-branschen hanterar medskapande, ett föredrag som mycket handlade om modeller och licenser, vem som skall få betalt och hur. Det var kul och intressant, en insatt presentation om ett ämne de flesta av oss har dålig koll på, och någonting jag tror var väldigt väl lämpat för att prata om i tjugo minuter.
Knud Larn ville säga någonting om fansin, så jag tänkte att vi kunde ta ett samtal om värdet av fandoms texter – fansin, kongressrapporter – och att ha dem i handen på papper. ”Skall vi ta det på engelska?” frågade Knud när vi slog oss ned i fåtöljerna. Nej, sade jag. Kongressens språk är explicit skandinaviska. Prata tydligt så får de hänga med i danskan.
Det är enklare att säga så om det bara skall vara i tjugo minuter. För den som har svårt blir plågan åtminstone kort.
Det var roligt att prata om fansin och kongressrapporter en kort stund. Om det främsta man vill säga är ”titta! Det här finns! Och det är roligt!” hinner man göra det på tjugo minuter utan att samtalet går på tomgång. Det är också ett ämne där man, ena halvan i en dialog, kan resa sig ur fåtöljen, säga ”fortsätt prata, jag lyssnar”, trippa upp för spiraltrappan och sträcka sig efter lite material att visa upp i närmaste bokhylla i biblioteket strax ovanför programsalen. Oväntade fördelar med att ha kongressen på hemtam mark.
xiii. Det går några timmar, och sedan drabbas man av kroppens svaghet. Vår skröpliga lekamen förråder oss med sina ständiga krav och behov. Vi tog alltså lunch.
Inför kongressen har jag skickat ut några rekommendationer med vart man kan vända sig för att få sina kalorier. Om man är osäker, föreslog jag när programmet bröts en timme, kan man följa någon av malmöiterna. Hur vet man vem som är malmöit, frågade någon i lokalen. Det ser man på dem, förklarade jag. De går med rak och stolt rygg. Malmöiten har god hållning, en klar och visionär blick, sköna anletsdrag, ett inre ljus.
Jag är en hjälpsam arrangör.
xiv. Efter att Johanna var klar kunde vi plocka ned den stora projektorduken. Jag hade lagt de flesta föredragen på morgonen, mycket eftersom jag inte ville att dialogerna skulle behöva trängas med en stor tom vit ruta. 2012 hade jag varit programansvarig på Swecon när Ola Wikander hade hållit en föreläsning. Han ville inte ha skärm då. Jag hoppades att han inte skulle vilja ha skärm nu heller. Då kunde jag underlätta logistiken men samtidigt få bryta upp med ett kortare samtal och lunch istället för att bara köra långa föredrag i ett svep.
Man skall lägga folks presentationspreferenser på minnet och bära dem med sig i ett årtionde eller två, arrangörsminnets motsvarighet till en handväska som innehåller allt från tre nyanser läppstift till en slagborr. Man vet aldrig vad man behöver.
xv. Det är så roligt att lyssna på när Ola föreläser. Han vandrar runt. Gestikulerar. Deklamerar poesi, verkar lätt besviken på att den obildade publiken inte lyckas känna igen när det är sanskrit som talas. Vid något tillfälle stampade han i golvet med så mycket eftertryck att jag kände mig tacksam att jag inte har några grannar under mig. Ämnet var drakar, kaosmonster och hur man etymologiskt kan följa dem genom Främre Orienten, mycket utifrån innehållet i hans nya bok Den undflyende ormen, och om kopplingen mellan myter, språk och språkgrupper i regionen. Han hade med sig ett gäng undflyende ormar till bokbordet. De tog slut snart efter föreläsningen. Jag var inte ensam om att ha entusiasmerats av entusiasmen i framträdandet.
xvi. Jag hade bett Åka och Torill att prata om vetenskapsjournalistiken och hur den hanterar utsagor om framtiden. Hur man hanterar situationen när någon hävdar att en viss utveckling kommer att forma morgondagen, eller själv spekulerar i det som komma skall. Det började mycket lovande: De höll inte med varandra. En bra grund för ett roligt samtal, förutsatt att alla inblandade är vettiga människor som respekterar varandra. Jag såg mycket fram emot resten.
Sedan tog arrangörshuvudet slut och den akuta tröttheten tog över, konsekvensen av att hela tiden behöva göra någonting, att inte få vila från uppdragen. Jag var tvungen att smita ned på källarplan och lägga mig i soffan och åtminstone vila ögonen femton, tjugo minuter. Samtalet blev ett surr, någonting jag hade kunnat lyssna till om jag hade ansträngt mig men som i någon mån kunde försvinna in i bakgrunden.
xvii. Jag vet inte om jag kom upp fräsch och pigg, men jag klev upp för trappan som en människa bland människor. Jag hade satt mig själv i programmet i de lägen där jag hade ett ämne som jag tyckte att en person borde ha ett samtal om och någon behövde ställa upp som samtalspartner. Härnäst skulle jag och Kristina Hård diskutera svensk utgivnings villkor och vad det har för effekter på vad vi ser för litteratur.
Det händer absolut att större svenska förlag ger ut science fiction eller fantasy, som hur Bonnierförlagen ger ut mestadels fantasylitteratur under Gondol, men det är ofta översatta titlar, författare som Andrzej Sapkowski eller Liu Cixin. Men den svenskförfattade litteraturen hamnar i stor utsträckning i egenutgivningen eller på de små entusiastförlagen. Kanske sådana där några författare har gått ihop och ger ut sina egna böcker tillsammans. Eller som Kristinas Kraxa, som är en tvåmannaverksamhet av traditionellt snitt och därför en stor spelare. Det spelar roll för vad som ges ut, hur det redigeras, vad som får chansen att synas och hur mycket man lyckas slipa fram det läsvärda i processen, när Kraxa anses ha stora resurser.
xviii. Tanken var att kongressen skulle ta plats på två våningsplan. På bottenplan programsalen, fika, dryck och bokbord. På källarplan kapprum och badrum, men också någonstans att hänga för den som kanske inte ville lyssna på precis varenda programpunkt, där man kunde sitta i soffgruppen i det stora rummet och tala dämpat.
Dämpat mycket eftersom det inte finns någon dörr att stänga mellan rummet och programsalen. Det är för all del avstånd mellan dem. In i hallen, ned för trappan, runt, förbi förvaringshyllorna, ut i rummet. Men de högtalarförstärkta rösterna från programmet hördes ned tämligen väl, och jag började fundera på om en samling människor som umgicks inte hade hörts upp även om de hade umgåtts försiktigt. Kanske kunde man sätta upp ett tungt, ljuddämpande skynke, funderade jag. Eller bygga en vägg så att det går att sätta dit en riktig dörr om man skulle få för sig att göra det igen.
Någonstans där insåg jag att jag kanske skulle ha passerat gränsen för vilka ingrepp i hemmet som är rimliga för att kunna göra en sf-kongress.
Men det hände mycket lite umgänge under programpunkterna. Vi bänkade oss snällt och duktigt och lyssnade, programpunkt efter programpunkt. Folk minglade glatt i pauserna, och de gånger nedervåningen användes för samkväm var det mest som undflytt till en lugnare pausmiljö. Såvitt jag märkte var det mest jag som låg på soffan och vilade, och Johanna som behövde jobba ett tag runt lunchen.
xix. Vardagsrummet har ett par väggar som får direkt solljus under sommaren. Då vill man inte ha konst på dem. Den rimliga lösningen är alltså tillfälliga utställningar under de månader då solen inte är fullt lika obarmhärtig. Jag har börjat använda vardagsrummet som galleri för begåvade vänner. På så sätt fick kongressen en konstutställning också, som vi skulle ha finissage för och plocka ned dagen därefter.
Thomas Lennartsson arbetar med upprepningar och geometriska mönster, huvudsakligen i tusch och ofta i svartvitt. Utställningen Mindre experiment bestod av olika delar, varav en hade rymdtema och därför passade utmärkt. De bästa verken var förstås sålda sedan länge, men Anna köpte ett ändå. Vilket förstås är roligt och hade varit ännu roligare om hedersgästgåvan, som hon skulle få i handen någon timme senare, inte hade varit ett verk av Thomas Lennartsson.
xx. Ett rum skall gärna ge ett varmt intryck, sägs det. Framåt eftermiddagen hade jag börjat tända ljus framme vid väggen som fungerade som scen. Golvljusstakarna. Några kronljus på spiselkransen. Och så en trevlig brasa i etanolkaminen framåt den avslutande hedersgästintervjun. Om man tycker att trettio personer i ett rum inte avger tillräckligt med värme.
Tur att det är högt i tak.
Nere där man rör sig var temperaturen hyfsat rimlig. Om man hade ärende upp till övervåningen passerade man genom den sista metern närmast taket, vilket kändes lite som att öppna en bastudörr och få en varmluftsvägg i ansiktet.
Hedersgästintervjun sköttes av Maria, som hittade en bra balans mellan att prata om det vetenskapliga arbetet och litteraturanalysen, och det trevligt personliga så vid kongressens sista programpunkt. De har känt varandra sedan Catahyatiden, Maria var redaktör för Annas essäsamling, de har drivit film- och tv-serieblogg tillsammans, umgåtts. Det är en bra grund för att veta vad man skall fråga om. Det kan bli för internt, för irrelevant för den som inte hade någon närmare koll på vem hedersgästen var när de klev in genom dörren på morgonen, men det blev det aldrig här. De personliga frågorna, som vad Anna egentligen skulle vilja utforska, om hon hade några rekommendationer, vad som var bra just nu, var knutna till litteraturen och kulturen, till det som var av bredare intresse.
xxi. Jag dricker inte kaffe. Jag är för ömtålig som människa för så starka droger. Min erfarenhet av kaffe är att man köper ett paket, det blir stående, till slut kastar man det eftersom det har börjat växa saker i det. Har man ett halvt paket räcker det alltså till universums värmedöd.
Tydligen räcker inte ett halvt paket kaffe en hel dag för ett drygt trettiotal människor om de faktiskt dricker kaffe. Vet jag nu.
Systembolaget gör återköp. Det här betyder att man i gengäld kan dränka varje antydan till ängslan över att någonting kan ta slut under fem burkar till. Inför kongressen hade jag stått och funderade på vad baren kunde erbjuda till självkostnadspris. Svenskt vin, utsocknes vin, suröl, ipor, någon mjölkstout. Listan blev lång. Champagne? Klart vi kan ha champagne, ett par småflaskor för den goda sakens skull. Ingen drack champagne. Människor kanske dricker lager? Jag köpte en platta lager. Det gick åt en burk. Vi knaprade knappt ens på förrådet. Det enda som det verkligen fanns för lite av var Pomologiks Hopple. Massorna suktar efter svensk alkoholfri cider. Deras törst kan inte mättas.
xxii. Bilden av hemmakongressen är en avslappnad sak. En primärt social tillställning. Men jag är kanske inte den mest avslappnade bland människor.
Vill jag bara umgås med människor jag tycker om är det enklare att slå lite i kalendern, hitta en bra ursäkt och bjuda in till att fira idus martiae, jubileet av defenstrationen i Prag (d.y.), Sydjemens nationaldag eller minnet av Peter den stores skäggskatt. Ordnar jag kongress skall det finnas lite ambition.
Flera personer sade efteråt att det var det bästa kongressprogram de någonsin hade varit på. Någon sade vänliga saker om fikat. Ingen berömde ansträngningarna för ett välfyllt kylskåp i baren. Jag vet inte om det speglar kongressen, eller bara omgivningens prioriteringar.
Det är enklare att hålla en konsekvent hög kvalitet på programmet på en endagskongress med ett programspår. Det finns mycket färre luckor att fylla. Man kan hålla sig till de bästa idéerna, de man verkligen tror på. Har man tre parallella programspår över tre dagar är det så mycket utrymme, på gott och ont. Man vågar mer. Sätter förstås inte saker i programmet man på förhand tror kommer att bli tråkiga men tar fler chanser, så att man kan släppa fram fler ämnen och röster. Men med ett någorlunda luftigt programspår över en dag? Med undantag främst för när jag satte in mig själv för att någon behövde en samtalspartner var tumregeln att jag skulle ha programpunkter de medverkande var de allra bäst lämpade jag alls kunde komma på för att tala om ämnet.
Jag är mycket tacksam att jag har begåvade vänner som vill göra bra saker i mitt vardagsrum.
xxiii. ”Alla är med på samma villkor, som deltagare som hjälps åt för att få arrangemanget att gå runt organisatoriskt och ekonomiskt; vem som helst är välkommen att hjälpa till med något bakom kulisserna”, hade jag skrivit på kongressens webbplats, där jag förklarade vad en sf-kongress är.
Åka och Ante hade tilldelats ansvar för att hålla koll på tiden och se till att vi inte blev försenade. Jag hade tänkt skriva ut – och laminera, förstås, vi är inte barbarer – lappar att vifta med, men skrivaren fick slut på bläck under morgonens sista förberedelser. Åka fick nöja sig med min bordsgong, och fick improvisera fram ett system för att förvarna programdeltagarna om att tiden var på väg att rinna ut. Olle fick en dator i knäet för att någon skulle kunna bläddra bland bilderna under Annas hedersgästtal. Agnes tog på sig att öppna och stänga fönster för att vädra mellan programpunkterna. Mårten Svantesson löste tekniska problem med högtalarsystemet. Torill och Jesper hade blivit ombedda att hantera fikat, men fick lösa fler saker än jag egentligen hade räknat med.
Koncentrat var på många sätt min kongress. Men vi byggde den, som alltid, tillsammans.
