På väg därifrån, med boken och tidskriften i en grön påse med Hedengrens logotyp på, och med solen strålande högt över Stureplan, kände jag mig på något vis tillfreds med hela tillvaron, och framför allt med att jag nu var en person som köpte sina böcker på Hedengrens.
Så slutar ett kapitel i Therese Bohmans Kammakargatan och jag blev liksom omedelbart kastad tillbaka till att vara tonåring och ha åkt in till stan för att köpa något som då kändes lite dyrt och lyxigt, som en kalender från Ordning & reda. Eller att köpa kurslitteratur för första gången. Eller att gå runt med en annan grön påse – SF-bokhandelns.
Kammakargatan är en ”berättelse som är lite sann, mycket påhittad”, en kortroman med 24 kapitel som slutar med julafton. Therese flyttar hemifrån, börjar plugga till kulturvetare och får nya litterära vänner som gör fanzines. Den har en så fin känsla av att nu börjar livet, nu är hon på väg åt rätt håll, och Bohman har ett språk som får vardagen som ny och fattig student att kännas lite magisk.
Jag fantiserar inte om att plugga igen, jag är bättre på att jobba. Men jag blev rätt sugen på att göra ett fanzine.
(Norstedts, 2025.)