En konvoj med militärfordon har stannat i öknen. Varför? De har slut på bensin. Varför? För att någon (antagligen en fransman, tänker britterna) planerade bensin för 500 km, inte för 500 miles.
Så börjar Rogue Heroes, en himla underhållande tv-serie av den typen som gör en på bra humör trots att den handlar om hemska saker. Den utspelar sig under andra världskriget (inspirerad av verkliga händelser, men inte en historielektion, som det står i introt) och följer det brittiska specialförbandet SAS som smyger omkring i norra Afrika och saboterar för den tyska armén. I andra säsongen är de i Italien.
Det är en gasen i botten-actionrulle i tv-serieform, där man kan placera de flesta av karaktärerna någonstans på skalan mellan småskum och skogstokig, med övervikt åt det senare. SAS tror inte på saker som att vara lydiga, vara nyktra eller bete sig som folk. Och det är hemskt kul när de fräser omkring i öknen med sina attitydproblem, till tonerna av 70/80-talsrock och punk.
Man skulle kanske kunna invända mot att den ibland ramlar över i romantisera krig eftersom den berättar en så tydlig hjältehistoria. Men serien tar pauser från hjältefantasierna för att påminna sig själv och tittarna om att krig är fruktansvärt, civila existerar, soldater är människor som inte nödvändigtvis vill göra det de gör och även the good guys blir djupt traumatiserade, särskilt i andra säsongen. Och även när den tramsar glömmer den inte bort att många av karaktärerna är rätt trasiga.
Skådespelarna är guld också. Särskilt älskar jag Jack O’Connell som den poesiciterande major Paddy Mayne (skogstokig), ständigt på kant med sina överordnade och ca hela universum. Dominic West som spelar en officer inom underrättelsetjänsten är också en höjdpunkt.
Jag får väl titta på roliga klipp tills tredje säsongen kommer.
(Finns på HBO.)