Jag håller i bokcirklar på biblioteket där jag jobbar och en av mina favoriter bland romanerna vi läste förra året var Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan. Den utspelar sig i en armenisk bergsby där det bara är gamla som bor kvar. Den följer deras dagar och relationer och tittar tillbaka på hur det blev som det blev.
Mycket hemskt händer byn – svält, krig, naturkatastrofer – och många dör, särskilt de unga, men ändå känns den inte tung att läsa för den är skriven med sån värme. Det är lite släktkrönika med inslag av magi, lite skröna på det där sättet när någon berättar en rolig eller dramatisk släkthistoria och man tänker att det nog finns korn av sanning här, men det gick nog inte till riktigt så egentligen. Den känns skriven med kärlek och den är väldigt rolig.
Tre äpplen berättar om flera generationer i byn och jag hänger inte alltid med helt i vilken tid vi befinner oss, men det gör inte så mycket. Jag tycker om skildringen av hur vardagen fungerar, hur personer som har bott länge på en plats där alla känner alla pratar med varandra, hur byborna får papper genom att brevbäraren tar med sig reklam, hur en nygift ung kvinna som ska inreda sitt hus beställer kataloger att titta i från den mer moderna dalen och sedan får den lokala snickaren i byn tillverka möblerna. Jag gillar deras namntradition. Om min farfars far en gång i tiden hade en rolig hatt får släkten heta så sen. Jag skulle vara Hattens Maria.
Bokcirklarna tyckte också om den.
(Tranan, 2024.)