Oj, jag har ju helt glömt bort att lägga upp bilderna från den trevliga bokbloggarmiddagen jag var på för ett tag sedan. Illa! Här är de i alla fall:
Närvarande var bloggare från Bokhora (som arrangerade), Paperback Lover, Boktokig, Bokbiten, Ord och inga visor, Emmas boktips, Bokcirkus, Ooof bok, Wind Up Women, TPB:s tipsblogg, Kafka på jobbet och Bloggar lugnt.
Inom två veckor flyttar jag från Luthagen till Nyby. Tråkigt att inte bo så centralt längre men väldigt trevligt att inte behöva bo i andra hand. Vår första egna lägenhet i Uppsala, woho!
Vi har inte särskilt mycket egna möbler för tillfället så det som kommer bli jobbigast att flytta är nog alla mina jäkla böcker. Örk. Jag kommer att sakna bokhylleväggen som finns i den här lägenheten. Allt får ju inte plats i min Expedithylla ens om jag har den som rumsavdelare och stoppar in böcker från båda hållen. Dags att planera inköp av fler bokhyllor.
Jag läser hos Snowflake att Peter O’Donnell, skaparen av Modesty Blaise, har avlidit vid 90 års ålder.
De flesta Modesty-fans möter nog henne första gången via serierna (vars första strippar publicerades i början av 60-talet), men för min del var det romanerna. För ungefär nio år sedan hittade jag Den omöjliga jungfrun på farmors vind och blev förälskad. Jag har en svaghet för kvinnliga actionhjältar överlag men Modesty sticker ut.
Det är lite lustigt att jag hade tänkt skriva ett inlägg om Peter O’Donnell men jag märker att jag inte kan. Jag har inte mycket att säga om O’Donnell egentligen. Många författare läser jag för att jag gillar vad de skriver. Såklart. Peter O’Donnell läser jag inte för hans skull, jag läser honom för att jag gillar Modesty Blaise, och när jag har problem med något i serierna eller böckerna (som viss sunkighet när det gäller kön eller etnicitet, fåniga skurkar, träigt språk eller något annat) så är det ändå värt det för att hon är så jäkla bra. Det är alltid hon. Willie Garvin också, hennes fenomenale sidekick, men mest hon.
Modestys historia är i korthet att hon var ett föräldralöst flyktingbarn som fick lära sig att överleva den hårda vägen och senare ledde en kriminell organisation. Med några år kvar till 30 och massor av pengar löste hon upp organisationen och ”pensionerade” sig. Det är efter det här som de flesta berättelserna utspelar sig, då Modesty och Willie inte är kriminella längre utan ibland utför uppdrag åt brittiska secret service eller bara råkar dras in i något äventyr. Jag tycker att Modesty och Willie är underbara karaktärer. Som hjältar brukar vara är de såklart lite för bra på allt, men det gör inget. Jag är glad att de har så mycket styrka, intelligens, integritet, empati och stenhård lojalitet. Jag älskar att det alltid känns som att spelplanen är deras, även när de sitter riktigt i klistret. Och som CJ Håkansson skrev för ett tag sedan om Modesty: ”Hennes pulpiga, snaskiga och våldsamma äventyr går aldrig över gränsen till att förvandla henne till ett objekt. Inte ens när hon är ett offer, eller en skoningslös hämnare, tappar hon sin värdighet, utan fortsätter vara människa och en trovärdig karaktär.”
Nu ska jag sätta mig i soffan och läsa förra numret av Agent X9, som innehåller äventyret ”The Black Pearl”.
Det har varit lite si och så med bloggandet den här veckan. UNT.se har bytt plattform och som alltid när stora tekniska förändringar genomförs funkar inte allt som det ska på en gång. För min del har det inneburit att flera försök att blogga har mötts av ”Ett tekniskt fel har inträffat” men nu är jag i alla fall inloggad.
Men mindre tekniksnack och mer boksnack. Det här plockade jag med mig från jobbet och läste under kvällen:
Dyngkåt och hur helig som helst – Mia Skäringer
Eterneller – Viktor Johansson
Gloria – Sara Shamloo
Skäringers krönikesamling var arg, fin och rolig, Johanssons poetiska efter katastrofen-berättelse var något förvirrande men riktigt fin den också. Shamloos besatta tonårsflicka kände jag mig däremot hemskt instängd med. Jag ska återkomma till den någon annan dag om jag inte glömmer bort det, men nu är det sovdags.
Förutom en massa bokbloggar, som man kan se i ett inlägg nedan, följer jag även en hel del fotobloggar. Ibland råkar de två intressena kombineras, som i denna bild av Annika Svenmarck: The imaginative world of books. Den är inte bara galet fin utan uttrycker också känslan av att bli bortsvept av en riktigt bra bok. Magiskt.
På väg in genom dörren hos Uppsala English Bookshop log jag åt den här lappen. En liten stund senare kom jag ut, 50 kr fattigare, med den här tjusiga utgåvan av Valley of the Dolls. Ytterligare en stund senare gick jag en runda på Akademibokhandeln. Som väntat köpte jag inget.
När jag vet vad jag vill ha i bokväg köper jag det i stort sett alltid i webbutiker, eftersom det är billigt och bekvämt. När jag går och rotar i en bokhandel tittar jag efter det jag inte visste att jag ville ha. Böckerna jag hade hört talas om någon gång men glömt att jag ville läsa, de oväntade fynden, de nya bekantskaperna. Därför är de ”tidsenliga” bokhandlarna som bara har det senaste och det mest populära i stort sett meningslösa för mig. Vad de erbjuder köper jag hellre online och de överraskar nästan aldrig.
Efter att ha snubblat över den mysiga bildserien For the Love of Books (1, 2, 3, 4) på Flickr började jag klicka runt efter andra snygga och boknördiga foton.
Jag hittade bland annat massor av stiliga gamla Penguin-omslag hos Christopher Samms och så fastnade jag för diverse bilder av läsande människor (och andra varelser): 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16. Finfint.
När jag var på Pocketshop för några dagar sedan fick jag syn på Väckarklocka av Elin Wägner. Det som fångade min uppmärksamhet var att titeln inte står på framsidan, utan istället finns bara hennes namn och en bild på en väckarklocka. (Ursäkta den sunkiga mobilbilden.)
Min spontana åsikt var att det var himla smart och roligt, men om man inte känner till boken sedan förut så går ju den effekten förlorad och det verkar kanske istället konstigt med en bok utan titel eller som att ”Elin Wägner” är titeln och inte författaren. Inte vet jag. Jag gillar det fortfarande, även om det inte är helt lyckat ur alla perspektiv.
Eftersom det är första advent idag tänkte jag först leta i bokhyllan efter juliga böcker, men fick snabbt inse att det är ont om sådana. Istället plockade jag fram böcker vars omslag eller titel har något med vintern att göra. Det här är vad jag hittade. Nästan allt är fantasy. Hm.
A Game of Thrones är första delen av George R. R. Martins A Song of Ice and Fire som utspelar sig en värld där årstiderna är extremt långa och vintern är på väg.
De två Paksenarrion-böckerna av Elizabeth Moon, som handlar om en kvinna som rymmer hemifrån och blir legosoldat, har snö på omslagen men vintern spelar vad jag minns ingen särskild roll i böckerna.
Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter är en antologi med skräcknoveller från det lilla förlaget Schakt. Förlaget verkar vara försvunnet och boken trycktes i liten upplaga och går knappast att få tag i, men åtminstone en av novellerna kan man läsa på nätet. ”Endast jag är vaken” av Johan Theorin finns hos fantasysidan Catahya.
Ondvinter är ny svensk fantasy och bra sådan. Där har vintern absolut något att göra med handlingen.
Vinter & hav är en novellantologi från nämnda Catahya och vinter var ett av temana som novellerna skrevs utifrån. Det är väldigt varierande kvalitet på novellerna, men några av dem tycker jag mycket om.
Vintersaga av Mark Helprin har jag inte läst, men titeln lät ju lämplig för årstiden.
Vargen & kättaren av Andreas Roman har jag inte heller läst men omslaget har snö så det räcker. Roman är väl idag mest känd för skräckiga saker som Mörkrädd och nyutkomna Någon i din säng, men tidigare har han skrivit en del fantasyromaner i rollspelsvärldar och det här är en av dem.
Vad har ni för vintriga böcker i er bokhylla?
Via Skriva-listan fick jag tips om fotoprojektet Where I Write där några sf- och fantasyförfattare har fotograferats i sina skrivmiljöer. Det är fina bilder, särskilt den med Joe Haldeman som skriver med penna och papper i ljuslågors sken.
Det ser jättemysigt ut, samtidigt som jag tänker att det skulle jag själv inte kunna göra i längden. När jag skriver noveller (eller brukade skriva noveller, ska jag väl säga med tanke på ordtorkan detta år) och har svårt att komma igång så brukar jag börja med att skriva på papper och sedan övergå till datorn när det har lossnat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är som att vägen mellan tankarna och orden blir kortare, eller har färre hinder, när jag skriver med penna. En obruten linje från hjärnan genom armen ner på pappret. Det är väl en illusion egentligen, någon form av romantisering av penna och papper i ett datorsamhälle. Men jag bryr mig inte om varför det funkar, bara att det gör det.
Och som sagt vill jag inte skriva på papper hur länge som helst. När den tröga starten är över kan pennans långsamhet bli frustrerande och jag byter den mot tangentbordets smatter. Det går snabbare, det är enkelt att redigera och man kan skriva mycket längre utan att bli trött i handen. Men lika mysigt är det inte.
(Tillägg: jag upptäckte just mängden dockhuvuden på bilden av Ellen Datlow. Läskigt!)