I onsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Caitlin Moran. Hon var fantastiskt rolig och charmig och jag hoppas att samtalet mellan henne och Jan Gradvall dyker upp på nätet någon gång så att ni som inte var där får chansen att höra också. Jag tror att ögonblicket när jag blev lite kär i henne var när Gradvall sa något i stil med ”Du är anställd av The Times…” och hon gjorde ett klentroget ansiktsuttryck och bara ”I KNOOOW!” som att det var både den mesta absurda och mest fantastiska saken i världen.
I början av året läste jag hennes bok How to Be a Woman. (Jag hade, precis som ett gäng andra medlemmar ur bokbloggsmaffian, införskaffat den efter Helenas entusiastiska recension.) Den kan beskrivas som en feministisk självbiografi med mycket humor och jag gillade den. Den är smart, arg och förbannat underhållande med hög igenkänningsfaktor. Jag var dock inte helt såld. Att jag inte alltid håller med Moran struntar jag för tillfället (för när läser man någonsin en 300-sidors bok och håller med om precis allt) utan det jag hade problem med var dels att hon gör det för enkelt för sig och dels att hennes perspektiv på saker och ting är väl snävt.
Jag menar, ”Don’t bother” som svar på många av de idiotiska krav kvinnor känner på sig känns så jävla enkelt när man väl har nått dit, och jag är helt jävla för ett stort, fett DON’T BOTHER, men det kan också vara ljusår bort innan man har nått dit, och jag tycker att hon till stor del missar vägen däremellan. Samtidigt tror jag att Moran är väl medveten om att hon gör det enkelt för sig och absolut medveten om att såna där feminister med akademisk bakgrund (typ jag) kommer att sitta och gnöla ”men analyseeera meeeeera” mellan gapskratten och jag tror också att hon skiter fullständigt i det, för boken är inte skriven främst för dem. (Och hade den varit det hade den inte nått så många läsare som den har gjort, och ju fler som läser så här roliga och lättillgängliga feministiska texter, desto bättre.)
Hur som helst tänker jag inte gå närmare in på mina invändningar än så, för Martina Lowden tog upp det så bra i DN nyligen när hon recenserade den svenska översättningen Konsten att vara kvinna att jag tänker helt enkelt hänvisa er dit istället. Ha!
Dagens bok var också på Kulturhuset och har bloggat om det.
