Jag brukar vara väldigt försiktig med att ta emot recensionsexemplar av egenutgivna böcker. De kan vara precis hur som helst och att såga någons egenutgivna stackars bok känns hundra gånger jobbigare än att skriva negativt om en bok som har blivit utgiven av ett etablerat förlag, så det är en situation jag vill undvika, både för min egen skull och för författarens. Hur som helst blev jag tillräckligt nyfiken på Drakhornet av Oskar Källner för att tacka ja, och trevligt nog för oss båda har jag positiva saker att säga om den.
Drakhornet börjar som vilken ungdomsfantasy som helst. En till synes vanlig pojke eller ung man, denna gång en stallpojke vid namn Erik, rycks ur sitt enkla liv med våld och död. Han får börja ett nytt liv, upptäcka att han har magiska krafter och, som till synes vanliga fantasypojkar brukar, slåss mot sitt ursprung som visst inte var så enkelt ändå.
Vad som gör Drakhornet annorlunda är att den utspelar sig i 1800-talets Sverige istället för i en påhittad värld och förankras i historien genom att bitar av både krig och en kungs död vävs in i berättelsen. Med kriget mot Ryssland som mörka moln vid horisonten leder Källner ut läsaren på den svenska landsbygden, där Erik möter troll, älvor och dryader, varav alla inte är vänligt sinnade. Det är både ett våldsamt äventyr och en ganska jordnära skildring av hårt arbetande bybor – jag gillade faktiskt det senare bättre, trots att inslag av folktrons varelser i fantasy alltid ger en extra stjärna i kanten från mig.
Drakhornet är skriven med driv och gott humör och jag tyckte om att läsa den. Tyvärr lider den av något som är vanligt bland böcker som antingen är egenutgivna eller från väldigt små förlag, och det är att den är oputsad. Böcker från etablerade förlag är naturligtvis inte alltid bra, men de brukar för det mesta kännas färdiga. Drakhornet skulle däremot behöva en omgång korrläsning till och en duktig redaktör som går loss med rödpennan på anglicismer och en del konstiga formuleringar. Källner kan berätta en historia och det är synd att den hackar lite på grund av att språket inte har bearbetats tillräckligt. Mest störande är att romanfigurerna ibland pratar en aning styltigt och ålderdomligt och ibland alldeles modernt, vilket ger ett osammanhängande intryck i en annars trevlig och underhållande dialog.
Jag skrev att jag, lite oväntat, gillade bylivet mer än äventyren och trollen. Det beror till stor del på att det Källner har lyckats bäst med är skildringen av Hanna, en byflicka med en alkoholiserad och våldsam far som försöker gifta bort henne med en äldre man. Hanna är något ovanligt i den här typen av fantasy: en helt vanlig tjej som får ta stor plats i berättelsen och inte bara för att hjälten har spanat in henne. Att vara vanlig och ändå få vara med och leka är annars förbehållet bondpojkarna, åtminstone tills de har upptäckt sitt ARV och ÖDE. Brudarna som får ta stor plats i fantasy av standardmallen brukar däremot sticka ut redan från början. Ni vet, svärd i hand, munnen full av svordomar och det eldröda håret på ända. Hanna är vanlig, men på inget sätt tråkig, eftersom hon framstår som en riktig människa och inte någon tuff brud-schablon. Både Erik och Hanna griper förtvivlat efter en möjlighet att styra sina egna liv, men i Hannas berättelse blir den kampen snäppet mer intressant, mer om kön och ekonomisk makt och en trasig familj än om genetiskt arv, soldater och hjältens vanliga ”varför jag?”-klagan. Jag vill läsa nästa bok för att få reda på vad som händer med henne – om hon nu kommer att vara med där. Erik bryr jag mig ärligt talat inte mycket om, men Hanna vill jag möta igen.
Förresten träffade jag på Oskar Källner på Eurocon för två veckor sedan och passade på att knäppa en bild, där han står mellan arrangören Sten Thaning och Marmeladkungen:
(Fafner förlag, april 2011)
