Ur Hundstunden av Kristina Lugn.
Kategorier
Kategori: Citat
Kategorier
Söndagscitat
”And it was always the stories that needed the telling that gave us the rope we could cross any river with. They balanced us high above any crevasse. They made us be natural acrobats. They made us brave. They met us well. They changed us. It was in their nature to.”
Ur Girl Meets Boy av Ali Smith.
”Mitt recensionsexemplar av Åsa Ericsdotters senaste prosalyriska roman Svårläst är full av hundöron, understrykningar. Det blir lätt så när man läser Åsa Ericsdotter: att ens beundran inför enskilda passager, en sällsynt snygg vändning, tar över läsandet”, skrev Bokhora-Helena för ett tag sedan. Jag känner igen det. Ja, det blir lätt så med Ericsdotter.
Viker hörn och stryker i boken gör jag inte (det är en biblioteksbok), men jag har fotograferat säkert var tionde sida i Svårläst och placerat bilderna i mappen ”Urklipp”, vilket är vad jag gör när jag vill spara formuleringar men inte vill avbryta läsningen tillräckligt länge för att skriva av dem.
”Hon vill inte ta i den sortens historia, det tjänar ingenting till, den har redan slutat på förhand. Fråga vem som helst, öppna böckerna bakifrån, det finns inga hemligheter, man är aldrig hundra procent till salu, man håller aldrig längre än de där första månaderna innan det släpper och allt blir pumpa igen och skorna trillar av.”
Kategorier
Att inleda
Aimee Bender vet hur man gör:
”There was an imp that went to high school with stilts on so that no one would know he was an imp. Of course he never wore shorts. […] One thing he didn’t know was that there was a mermaid at the school; she was a sophomore as well. She wore long skirts that swept the floor and one large boot covering her tail and she used a crutch, pretending like her second leg, which of course didn’t exist, was hurt.”
Ur novellen ”Drunken Mimi”. Jag kan inte få bilden av sjöjungfrun som hasar omkring med sin fiskstjärt nedstoppad i en stor stövel ur huvudet.
Kategorier
Jag läser Mytserien igen
När jag hörde talas om Mytserien, ett internationellt förlagsprojekt där ett 30-tal författare omtolkar myter (se The Myths eller på svenska Mytserien), för några år sedan bestämde jag mig för att läsa alla böcker. Hittills har jag bara läst fyra av bidragen (Jeanette Winterson, Margaret Atwood, Victor Pelevin och Ali Smith) men Bokmanias läsutmaning fick mig att sätta igång med mytläsningen igen trots att jag inte hann delta i själva utmaningen.
Jag är för tillfället halvvägs genom Dubravka Ugresics bidrag, Baba Jaga la ett ägg (Baba Jaga je snijela jaje). Till en början verkade det som att det skulle bli den första mytboken jag inte fastnade för, men jag tycker mer och mer om den ju längre jag läser och lite smygbläddrande i resten av boken (dålig vana) får mig att tro att det kommer fortsätta så. Det bleka första intrycket var knappast Ugresics fel, utan mitt eget. Förväntningar, vanor och allt det där. Baba Jaga, det var inte du och de andra tanterna. Det var jag.
Pupa fantiserade ofta om hur fint det skulle vara om någon körde henne till Grönland och glömde kvar henne där, tappade bort henne såsom folk tappar bort paraplyer eller vantar. Hon hade nått ett tillstånd där hon inte kunde göra någonting själv längre. Hon var som en fikus, en krukväxt som man flyttade, tog ut på balkongen för att den skulle få frisk luft, tog in igen för att den inte skulle frysa, vattnade regelbundet och dammade regelbundet. Hur skulle en fikus kunna ta olika beslut, eller begå självmord?
My lover is experiencing reverse evolution. I tell no one. I don’t know how it happened, only that one day he was my lover and the next he was some kind of ape. It’s been a month and now he’s a sea turtle.
Så börjar första novellen i Aimee Benders knäppa och fina novellsamling The girl in the flammable skirt från 1998. Klart att jag gillar en bok med en sådan inledning. Jag ska berätta mer när jag har läst hela.
Kategorier
Hjärta Winterson
Jag har ignorerat Alla hjärtans dag hela dagen, men ok, jag tar och citerar lite nu när dygnet nästan är slut:
Min far var Poseidon. Min mor var Jorden.
Mina far älskade de starka konturerna hos min mors kropp. Han älskade hennes skiljelinjer och hennes gränser. […] Min mor älskade min far därför att han inte erkände några gränser. Hans längtan var som tidvatten. Han breddade sig, han sjönk, han svämmade över, han omvandlades. […] Vart han än begav sig fanns hon där, som ett mjukt hinder, en allvarsam påminnelse; jorden och de vattenmassor som täckte jorden. Han visste emellertid att medan han inte kunde täcka hela henne fanns hon som ett stöd under honom. Trots all hans styrka var hon stark.
– Ur Tyngd av Jeanette Winterson
Enligt Ord och inga visors poesiutmaning försöker jag läsa en poesisamling varje månad. Den här gången blev det Människoätande människor i Märsta, en ”poesiroman” för unga skriven av Aase Berg. Jag plockade upp den mest för den roliga titeln (Märsta ligger på samma pendeltågslinje som Sollentuna där jag är uppväxt) och det är jag väldigt glad att jag gjorde.
Jag hoppas att den diktlika formen inte skrämmer bort unga läsare – jag var själv väldigt skeptisk till poesi fram till 17-18-årsåldern – för Människoätande människor i Märsta lyckas vara både lättläst och ett härligt språkfyrverkeri på samma gång. Den handlar om tre tonårstjejer – Vi är den trekroppade monsterödlan – och killar och vänskap som repas i kanterna. Jag måste läsa mer av Aase Berg.
Plötsligt
slår gatan emot oss,
inte längre inomhus:
vi har runnit
genom de slitna väggarna
längs en flyktstråle
av solljus.
Ja, just det:
På människospråk kallas det
att skolka
Neil Gaiman, som tydligen fyller 48 idag. Hittat hos Myskoteket. Just nu sitter jag och tittar på videon som finns länkad där. Spana in vad han säger om redaktörers reaktioner när en författare kommer med en novellsamling!
Imorgon kommer Jeanette Winterson att snacka på Kulturhuset i Stockholm och jag köpte just en biljett. Författarframträdanden, det är en typisk sådan grej som jag tänker att det skulle vara kul att gå på ibland men sedan blir det ändå inget av det. Men eftersom det är Winterson skulle jag bli arg på mig själv i efterhand om jag inte åkte dit.
”What is it that you contain? The dead. Time. Light patterns of millennia opening in your gut. Your first parent was a star.”