”When printed books first appeared, far from being embraced as a technological and cultural breakthrough, they were viewed with suspicion and derision, seen as inferior or even dangerous, compared with illuminated manuscripts.”
Kul citat hittat hos Tema e-bok.
Jag läser Den stora sömnen av Raymond Chandler till populärlitteraturkursen. Det är en hårdkokt deckare från 30-talet som är så sjukt töntig att det knappt kan beskrivas. Jag återkommer när jag har läst ut den, men här har ni ett smakprov:
”I skenet från lampan hade hennes hud en pärlas skimrande lyster. Benen hade inte riktigt samma raffiga grace som systerns, men de var inte så tokiga. Jag blev varken generad eller brunstig av att stå och se på henne. Det var inte som naken flicka hon fanns i rummet. Hon var ingenting annat än en drogad imbecill. För mig blev hon aldrig något annat än en drogad imbecill.”
Jag brukar försöka hålla smileys och liknande borta från den här bloggen, men det som bäst beskriver mina känslor inför det där stycket är: o_O
”They’s gone now!” came the lookout’s cry. ”They’s gone now?” yelled up the Pirate King. ”My God, man, you went to Eaton! Speak the Queen’s English!” ”Your pardon, Sir”, shouted down the lookout. ”Brevity being the soul of wit, I thought the signal more important than the noise. The females – strange indeed, Sir – who formerly lay about the rocks in the estuary seem to have departed.” ”See your brevity is occasionally nuanced with conjunctions and gerunds”, said his commander. ”Aye aye, Sir!” yelled the lookout. ”And a pleasant day to you, too, Sir!”
Fast Ships, Black Sails är en novellantologi med piratberättelser av 20 olika fantasy- och sf-författare. Skojigt. Stycket ovan är taget ur ”Avast, Abaft!” av Howard Waldrop.
tree flakes encased in dead cow
Berättaren blir förälskad i Louise. Louise lämnar sin man. Mannen avslöjar att Louise är döende, men att han kanske kan rädda henne. Berättaren vill göra ”det rätta” och lämnar Louise. Berättaren mår dåligt och ångrar sig.
Ser man bara på handlingen så är Written on the Body verkligen inte en bok jag skulle läsa i vanliga fall. Men Jeanette Winterson skriver ju som, ja, som hon skriver.
Odd to think that the piece of you I know best is already dead. The cells on the surface of your skin are thin and flat without blood vessels or nerve endings. Dead cells, thickest on the palms of your hands and the soles of your feet. Your sepulchral body, offered to me in the past tense, protects your soft centre from the intrusions of the outside world. I am one such intrusion, stroking you with necrophiliac obsession, loving the shell laid out before me.
The Stone Gods och Sexing the Cherry fick också följa med hem från biblioteket senast.
Det brukar sägas att det finns lika många varianter av en dikt som det finns läsare av den. […] Själv skrev jag en gång en dikt som jag tyckte handlade helt och hållet om sex – och fick reaktioner från en läsare som entusiastiskt påstod att det var ”en helt fantastisk dikt om Gud”.
– Maria Gummesson i Att skriva börjar här.
Children’s writers are, on the whole, a fairly modest bunch. We’ve learned to be, over years spent observing, with some amusement, our place in society. We’ve all met that friendly businessman at a party or in an airplane, the one who says jovially, “So you’re a writer! I always wanted to meet a writer! What kinda books you write?” So we say, “Children’s books,” and his interest visibly wanes. “Oh,” he says, “that’s … cute. Do you draw your own pictures?” And we know we aren’t real writers in his eyes, not like Harold Robbins or Jaqueline Susann.
– Susan Cooper i Dreams and Wishes. Essays on Writing for Children.
Andra bloggar om: barnböcker, författare
Just nu har jag en sån där period där jag hoppar mellan olika böcker hela tiden och inte blir färdig med någon. Idag påbörjade jag Jeanette Wintersons novellsamling The Powerbook och gömde munnen bakom kappans höga krage så att övriga tunnelbaneresenärer inte skulle se hur jag satt och idiotflinade.
En av novellerna handlar om en tjej som i slutet av 1500-talet klär sig ut sig till man, blir spion och smugglar tulpaner. Skeppet hon reser med blir anfallet av pirater och de säljer henne som sexleksak till en prinsessa. Dagen närmar sig då Ali måste avslöja att hon inte är en man utan en kvinna med tulpaner i brallorna. Men…
Dagens roligaste, helt klart.
Inspirerad av Helena läser jag Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo, som nyligen fick Runebergpriset. Gillar.
Kanske du ser den röda linjen från ögonbrynet ned till de tunna läpparna. Det är mitt brev till dig, om du kan läsa det.
Kanske det bästa jag någonsin kommer att skriva.
Med från biblioteket följde också Stalins kossor av Sofi Oksanen, som jag har varit nyfiken på ett tag. Gräsligt snyggt omslag har den också.