De döda språken kallas så på grund av den gravlika stämma, varmed de framsägas av den erfarne översättaren.
Ur En var sin egen professor, Falstaff, fakir.
Kategorier
Kategori: Citat
Kategorier
Goethe medan pastan kokar
På sistone har jag haft diktsamlingar utspridda här och där i lägenheten, att plocka upp och läsa medan man väntar på någonting. Man lagar mat och vattnet håller på att koka upp. Ens vän som är på besök borstar tänderna. Ofta för kort för till och med en novell, men ofta lagom för en dikt eller två. Just nu är det Goethe som får fylla de där minuterna.
Ibland är det rätt banalt, som någonting man kunde tänka sig massproduceras för att sättas upp på köksväggar.
Willst du immer weiter schweifen?
Sieh, das Gute liegt so nah.
Lerne nur das Glück ergreifen,
Denn das Glück ist immer da.
Ibland är det förstås sådant man inte har kunnat undvika förut.
”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?” –
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.”
Men på det stora hela känns det som om dessa stackars minuter får betydligt mer givande sysselsättning nu än tidigare.
Kategorier
Dagens Kyrklund
Eftersom Mo Ti inte hade fräckheten att påstå sig vara den Allsmäktiges särskilt befullmäktigade ambassadör eller Guds ende älskade son, väckte hans läror inte så mycket intresse. Han är icke upptagen bland märkliga män i Svensk Uppslagsbok. Men han kan vila i ro i jorden, ty för hans skull har människorna icke mördat varandra, icke bränt och krigat. Det är bättre att ha skrivit en avhandling och bli glömd än att med floder av blod i sina fotspår komma upp i uppslagsboken på J.
Ur Till Tabbas.
På nästan alla europeiska språk vore det tämligen knepigt att skriva långa utgjutelser, så att man inte vet om det är fråga om pojke, flicka eller Gud. På persiska underlättas uppgiften väsentligt av att språket saknar varje slag av genusbeteckning, därhän att även ”han” och ”hon” uttryckes med samma ord. Att det språkliga uttrycket inte tvingar till specificering är en uppenbar tillgång, när det gäller att betona framställningens allmänna och symboliska syftning, att mana fram en panteistisk allkänsla. De gängse skönhetsattributen och kroppskaraktärerna – månansikte, kind, lock (fläta), hjärtetjuv, turk (för att beteckna skönhet och grymhet) osv. – är också genomgående desamma. […] Att översätta sådana saker till andra språk är icke lätt. Tyskarna går robust in för maskulinum över hela fronten, vilket må vara sakligt riktigt, men för med sig en frän odör av kompakt manlighet och korporationserotik, som inte riktigt hör hemma i Shiraz. Engelsmännen med sitt mer avkönade språk klarar sig bättre; när det kommer till det kritiska pronominet tar de på sig en viktorianskt oberörd min och säger ”she”, så länge vederbörande inte har skägg.
Ur Till Tabbas.
Jag firar sällan midsommar, och ägnade därför midsommardagen åt att läsa ett antal av August Strindbergs centrala verk: Fröken Julie, Fadren, Ett drömspel, Till Damaskus, Hemsöborna, Giftas och Röda rummet, så som man kan kosta på sig när verken är korta och man verkligen inte gör någonting annat på hela dagen. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag inte rekommenderar någon att under samma dag läsa Fadren, Fröken Julie och Giftas. Men jag kan verkligen förstå Sven Stolpe, som i essän ”Mina böcker” i Låt mig berätta beskriver hur han gjorde sig av med sin Strindbergsamling:
Dels hade jag med åren gripits av en allt starkare avsky för denna förfärliga människa, den mest repellerande jag känner i svensk litteratur (om jag undantar en viss modern lyriker, nu död). Jag kände en formlig lättnad, då hela detta osande moln av gräl och hat och beljuganden och äktenskapsgräl och larvlig religiositet och övertro och vetenskaplig svindel luftades ur mitt biblioteksrum.
Kategorier
En liten smula allvar
Denna lilla bok, som saknar allvarligare syftning, har som enda mål att bereda välvilligt inställda läsare en stunds förströelse. Den innehåller idel bagateller från skilda länder – små anekdoter, smärre äventyr i samband med vetenskapligt arbete eller med bilresor – och förefaller mig kunna försvara sin plats som läsning på tåg – boken kan lämpligen kastas vid utstigande ur vagnen. Gärna i huvudet på något fritt kringströvande rödskägg.
En liten smula allvar finns i de små kapitlen »Att läsa fort» och »Spektakel i Uppsala».
Dem kan läsaren mycket väl gå förbi, utan att lida någon förlust.
Förordet till Sven Stolpes Låt mig berätta.
Kategorier
So all people are glyphs
When I first met my enemy, she was a glyph, and it was I who chose to read her as my friend. When my enemy first met me, I was a glyph, and it was she who chose to read me as her friend. So all people are glyphs, and every understanding comes from choice.
–MEDRIC’s History of My Father’s People
Fire Logic, Laurie J. Marks.
När han var tjugoett år skrev han sin första bok, »Maggie, a girl of the streets», en frän historia i naturalistisk stil. Det fanns ju ingen förläggare som ville ge ut den, men han hade ett par hundra dollar kvar av arvet efter fadern, och en bror lånade honom resten av tryckkostnaderna, och så gav han ut den på eget förlag. […] Det blev vinter och kallt. Stephen Crane bodde på 23:e gatan i New York hos vänner, som han kallade »indianerna» – man kan gissa att det hade mera med levnadssättet än med hudfärgen att göra. Han låg på golvet och ofta hade han ingenting att äta. »Indianerna» höll sig med en tjänsteflicka, som kom och röjde upp emellanåt. […] När hon inte hittade något annat att värma upp bostaden med, tog hon några exemplar av »Maggie». Författaren satt bredvid utan att säga ett ord.
Ur Bokvännen 1/1955.
Siesta heter det senaste tillskottet till den litterära tidskriftsfloran. Den gesut [sic] i Uppsala och »vill med kostfri hand undfägna sina läsare med levande poesi, utsökta noveller och rappa essäer». Den »tar sig orådet före att öppna spalterna för originella och ’oförstådda’ debutanter och för verk av äldre författare, som fallit i oförtjänt glömska». Förmodligen räknar redaktionen dit Heinrich von Kleist och Baudelaire, som förekommer i presentationsnumret. Litet originellare grepp hade man kanske väntat efter programförklaringen, som utom andra grodor innehåller en släng åt de äldres »avund gentemot de yngres företräden». Det är så sant, men då ska det också vara – företräden.
Ur Bokvännen 6/1956.
Kategorier
Forna tiders visdomar: Shakespeare i dunkel
Shakespeare skulle kanske blivit en smula förargad, om en röst ur eftervärlden förrått för honom, att han trots sitt inbillade mästerskap uttryckt sig så illa, att bibliotek måste fyllas med skrifter ägnade åt hans uttolkande.
Frans G. Bengtsson, via Bokvännen 6/1956.