Ur bibliofil synpunkt är en samling häftade böcker ej något bibliotek. Boksamlingen blir ett bibliotek först när böckerna äro inbundna.
Ur Umgängeskonst – levnadskonst (1934) av J.L. Saxon, kapitlet ”Böcker och boklån”.
Kategori: Citat
Försiktiga personer tvätta sig om händerna varje gång de läst en lånad bok. Åtgärden är ej ur vägen. Gör på försök en bakteriologisk undersökning på en lånbiblioteksbok, skall du få se på saker!
Ur Umgängeskonst – levnadskonst (1934) av J.L. Saxon, kapitlet ”Böcker och boklån”.
Kategorier
Dagens Saxoncitat: om böcker och sjukdomar
Skulle en smittosam sjukdom utbryta i ditt hus medan du där har en lånad bok, så måste den fullt tillfredsställande smittrenas. Låter detta sig ej göras, måste du köpa ett nytt exemplar. I annat fall kan du föra sjukdom och död in i det hus, där du blivit bevisad tjänsten med ett boklån. Det sålunda inköpta nya exemplaret sändes till långivaren från bokhandeln (så att han skall känna, att det ej kan medföra smitta från ditt hus).
I bägge dessa fall får du be om ursäkt. I senare fallet företrädesvis pr telefon, ty även ett brev kan medföra smitta – i alla händelser kan en nervös person frukta det.
Ur Umgängeskonst – levnadskonst (1934) av J.L. Saxon, kapitlet ”Böcker och boklån”.
En ordentlig bokägare har böckerna stående i en viss ordning: geografi för sig, historia för sig, skönlitteratur för sig o. s. v. Och ej nog med det, inom dessa litteraturgrenar gäller en viss ordning. Vad geografien angår, utgör t. ex. Västmanland en särskild grupp; i fråga om skönlitteraturen stå varje författares böcker i grupp – ja, kanske inom denna grupp härskar en viss ordning, så att de t. ex. stå i den ordning de utkommit.
Ger du dig in i hans bokhylla utan att känna eller iakttaga denna ordning, så ställer du kanske en bok om Småland i västmanlandsgruppen, en bok av J. A. Göth bland Gustaf af Geijerstams o. s. v. Det är icke nog med att bokägaren skall ha obehaget att se oordningen i sin bokhylla; om han behöver en bok, finner han den ej på sin plats och vet alltså ej, om den är borta eller var han skall söka den.
Vill du stå väl hos en bokägare, så rör ej hans bokhylla; låt bli om du även har samma ordningssinne som han. Ty redan det, att han befarar att få sina kära böcker kastade huller om buller, gör honom orolig.
Ur Umgängeskonst – levnadskonst (1934) av J.L. Saxon, kapitlet ”Böcker och boklån”.
Låna ogärna böcker av andra. Den, som älskar sina böcker, skiljer sig ovilligt från dessa sina vänner även för en kort tid. Även den aktsammaste boklånare sliter alltid något på en bok.
Men får du låna en bok, så lämna punktligt igen den.
Personer, som utlåna böcker, ha säkert nytta av att lägga följande samtal på minnet.
X.: ”Det var ett präktigt bibliotek du lagt dig till med, kära bror. Du skulle väl inte vilja låna mig en bok för att fördriva tiden med?”
Y.: ”Tyvärr kan jag inte tjäna dig därmed, ty det är en gammal erfarenhet, att man aldrig får tillbaka utlånade böcker. Tänk dig bara, vartenda band i skåpet där är böcker, som jag lånat”.
Ur Umgängeskonst – levnadskonst (1934) av J.L. Saxon, kapitlet ”Böcker och boklån”.
Kategorier
Metaforisk ståfräs
”Okej, du menar alltså att varje bok härinne är ett mysterium? Att alla böcker är mysterier? Och om man läser alla böcker som någonsin har skrivits är det som att ta del av ett enda jättemysterium? Och oavsett hur mycket man lär sig finns det alltid mer att lära?”
”Ja, ja, ja. Ja!” ropade Gordy. ”Visst får man ståfräs när man tänker på det?”
”Jag är stenhård”, sa jag.
Gordy rodnade.
”Nu menade jag inte ståfräs i sexuell bemärkelse”, sa Gordy. ”Jag menade inte att man ska rusa genom livet med en ständigt erigerad penis. Men man borde närma sig varje bok, man borde närma sig själva livet, med förväntningen att få metaforisk ståfräs när som helst.”
”Metaforisk ståfräs!” skrek jag. ”Vad tusan är metaforisk ståfräs?”
Gordy skrattade.
”När jag säger ståfräs menar jag egentligen glädje”, sa han.
”Varför sa du inte glädje, då? Du hade inte behövt säga ståfräs. Jag blir bara förvirrad varje gång jag tänker på ståfräs.”
”Ståfräs är roligare. Mer glädjefullt.”
Ur Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie. (Jag har hittat vägen ut ur läsmisären: ungdomsböcker! Har läst fyra stycken sedan mitt klagoinlägg.)
Jag tänkte skriva ett ordentligt inlägg om Jesmyn Wards finfina Salvage the Bones ikväll, men min hjärna gick just och lade sig innan resten av min kropp. (Kanske det där inlägget om Game of Thrones och bröst som jag skrev tidigare idag tog all bloggenergi, haha.) Ni får ett citat istället:
I will tie the glass and stone with string, hang the shards above my bed, so that they will flash in the dark and tell the story of Katrina, the mother that swept into the Gulf and slaughtered. Her chariot was a storm so great and the black the Greeks would say it was harnessed by dragons. She was the murderous mother who cut us to the bone but left us alive, left us naked and bewildered as wrinkled newborn babies, as blind puppies, as sun-starved newly hatched baby snakes. She left us a dark Gulf and salt-burned land. She left us to learn to crawl. She left us to salvage. Katrina is the mother we will remember until the next mother with large, merciless hands, committed to blood, comes.
Kategorier
Dagens Kyrklund
Härav följer att begränsade olyckor och personliga tragedier ofta nog orsakas av dåliga människor. Brutala och defekta individer åtar sig också den tortyr och de bödelsgärningar som är ofrånkomliga i kampen mot den onda saken. De verkligt stora katastroferna däremot, krig, svält, förföljelse av minoriteter och självtänkare, mänsklighetens eventuella totaltutrotning av mänskligheten, administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak.
Ur Om godheten.
Kategorier
Dagens Kyrklund
Det torde väl komma för många en punkt i livet, när man frestas att börja bli likgitlig för sitt liv. I den mån som man icke genom svåra plågor och umbäranden är kedjad vid sin blinda lott och i den mån man börjar inse vad som oåterkalleligen är förlorat och vilka livsmål som definitivt bör avskrivas, så ter ju sig en viss likgiltighet naturlig. Man kan inte i längden intressera sig så intenstivt för att dra på sig strumporna om morgonen, bara på den grund att det är ens egna personliga strumpor det gäller och ens egna fötter till skillnad från alla andra miljoner strumpor som i denna samma morgon träs på andra fötter. I den situation kan det vara svårt att avhålla sig från att spela schack
Ur Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad.
I min ungdom läste jag som andra en del skönlitteratur. Sedan började jag tycka, att den information som sålunda kunde erhållas var både bristfällig och opålitlig och varför skall man lägga ännu ett uppdiktat öde till alla de verkliga som redan finns, alfabetiskt förtecknade, i telefonkatalogen.
Polyfem förvandlad.
O: O dessa! dessa!
Yao: Mästaren tänker på välklädda personer. När mästaren mötte en välklädd person med ett säkert uppträdande, stockade sig andan i halsen på honom och han fick inte fram ett ljud.
Li: Möjligen syftar mästaren på något annat.
Ur Mästaren Ma.
Det är det gamla Augsbach. Det blev nedbränt i krig, det sista kriget och det enda av betydelse, som alltid. Ändå är det så länge sedan. Men det brändes ned till ett tomt hjul på ett lerigt slagfält, utan ekrar. Hjulbanden av ringmuren, navet katedralen.
Men det började återuppbyggas. Åter och som alltid och alltid för sista gången. Å, hur uthärdar man detta ständiga hopp! Ekrarna började åter söka sitt nav, eller som det även kan sägas: gränderna sipprade åter ut ur ringmurens skydd och stadga. Först usla tider och usla gränder, små rännilar som ringlade fram mellan hus och blålera. Därpå bättre tider, rännilar som tog fart och blev bäckar. Stränderna växte, hackan ven, spånorna yrde i goda dagar. Kvinnan bredde smör på brödet, mannen bruk på stenen. Lövruskorna växte till skogar på vita nockbjälkar, alla ekrar sökte sitt nav.
Men nej. Det blev nödår. Det första – flödet krympte. Det tionde – bäckarna sinade, endast halvvägs mot navet. Yxan slogs i en bjälte, släggan ställdes mot städet. Det blev storm, därpå torka, slutligen brand. Köttet försvann från smöret, smöret från brödet, brödet ur handen. Yxan föll ur bjälken, släggan rostade, huset satte sig.
Men det blev åter bättre tider. Hur uthärdar man denna ständiga upprepning! Gränderna svällde, bröt upp och tog åter fart mellan växande stränder. Gränder möttes, parades och fick gator till avkomma. Spånen yrde, en våning blev två, lera blev trä, trä sten och stenen blommade upp i pelare, ornament och ansikten. Gatorna mascherade vidare, ofta raglande, alltid mot navet. Två gator möttes med klingande steg, slog samman, marscherade vidare men nu som en gata med två gators bredd. Släggan sjöng i alla smedjor, sotaren på alla tak, målare klängde i stegarna, skyltarna gnällde på väggarna.
Och slutligen slog alla gator samman, men endast imaginärt, en natt i en stadsbyggmästares huvud. Och byggmästaren grubblade, både den natten och många andra, över vad slags byggnad som borde uppföras till monument över så starka krafters möte. Men han förkastade alla former och fann bara ett värdigt monument: Ett tomrum.
Och byggmästaren lät händerna vila och tomrummet var uppfört. På detta sätt uppstod det stora torget i Augsbach: Ett nytt nav vilket inte är just i centrum, som det gamla, men kring vilket Augsbach ändå vrider sig, ehuru som ett excenterhjul.
Så inleds Arne Sands Trollkarlens lärling, något av det bästa den svenska existentialismen har åstadkommit. Det vore väl för mycket att säga att han skulle vara helt bortglömd. För bara några år sedan fanns såväl Trollkarlens lärling som Enhörningarna och Väderkvarnarna åter att köpa i bokhandlarna, eller åtminstone att beställa. Så inte längre.
Det har inte funnits många svenska stilister av Sands kaliber. Fattigare är vi för det. Än fattigare om vi inte ens håller hans böcker tillgängliga.