Kyssen är ett ganska ovanligt tema i 1700-talets erotiska poesi. På 1800-talet blir det emellertid påfallande vanligt, och många dikter kretsar hänfört kring läpparnas förening. En lärd man i min bekantskapskrets förklarade vad detta beror på. Under 1700-talet var kvaliteten på rakknivar ännu ganska dålig. Det gjorde ont att ta bort skägget och resultatet blev halvskrovligt och för det mesta lät man raka sig endast ett par gånger i veckan. Skäggstubben pudrades över. Rokokotides hjältar stacks alltså något förbannat. Kvinnorna föredrog följaktligen andra typer av erotisk beröring än den som skedde med ansiktet. Så kom i början av 1800-talet det engelska precisionsstålet. Det revolutionerade rakningen och beredde väg för romantiken.
Meteorer, Horace Engdahl. Någonting av det mest sympatiska jag någonsin har läst om 1700-talet.
”Day after day the skies are a clear, hard blue, and the clouds that float across them, always west to east, are calm white ships with grey keels. The wind begins to blow by the day, and it is never still. It hurries you along as you walk the roads, crunching the leaves that have fallen in mad and variegated drifts. The wind makes you ache in som place that is deeper than your bones. It may be that it touches something old in the human soul, a chord of race memory that says Migrate or die – migrate or die. Even in your house, behind square walls, the wind beats against the wood and the glass and sends its fleshless pucker against the eaves and sooner or later you have to put down what you were doing and go out and see. And you can stand on your stoop or in your dooryard at mid-afternoon and watch the cloud shadows rush across Griffen’s pasture and up Schoolyard Hill, light and dark, light and dark, like the shutters of the gods being opened and closed. You can see the goldenrod, that most tenacious and perniciousand beauteous of all New England flora, bowing away from the wind like a great and silent congregation. And if there are no cars or planes, and if no one’s Uncle John is out in the wood lot west of town banging away at a quail or pheasant; if the only sound is the slow beat of your own heart, you can hear another sound, and that is the sound of life winding down to its cyclic close, waiting for the first winter snow to perform last rites.”
Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet ”zombie” har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.