Nej, jag har inte dött bloggdöden. Jag har bara varit borta ett tag. De senaste dagarna har jag varit på Åland, först i en stuga i ingenstans och sedan i Mariehamn.
I stugan läste jag Utrensning av Sofi Oksanen och Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Med Utrensning är det som med Darling River som jag också läste nyligen: jag vet inte vad jag ska säga om den, för ”alla” har redan sagt så mycket gott. Det finns inga hyllningsord kvar för mig att använda, de har redan sagts så många gånger. Men det kommer säkert ett försök någon dag. Lilla stjärna ska jag recensera åt Catahya.
I lördags kväll gjorde jag ett besök på science fiction-kongressen Åcon 4. Vanligtvis brukar jag springa på hur många paneler som helst när jag är på en kongress, men nu blev det bara en av de tre som hölls medan jag var där. Panelen hette ”Whining about modern vampires” och gnället handlade inte oväntat om att i många nutida vampyrberättelser så har väldigt många typiska vampyregenskaper skalats bort och kvar är bara en odödlig människa som kanske slurpar lite djurblod. Vad skiljer dem från alver egentligen? undrade någon. Som så många andra gånger när detta har diskuterats uttrycker folk en saknad efter monstervampyren, istället för den tama vampyren.
Jag har inte direkt något emot halvtama människoliknande vampyrer. Vad jag däremot tycker är hemskt fånigt är när det är uppenbart att författaren har slängt in en vampyr bara för att det ska vara en vampyr och inte verkar vilja hantera följderna av att ha en icke-mänsklig varelse i sin historia, utan låtsas som att det inte blir några följder. Vad är då poängen?
Vid ett tillfälle nuddade panelen vid vampyrberättelsen som våldtäktsfantasi och det ligger nära en av mina egna hatgrejer när det gäller vampyrromantik – eller varulvsromantik, det är samma sak där. Vad jag vill kräkas på är hur vampyrens eller varulvens ”natur” liksom används som ursäkt för att skriva en sorts kärlekshistoria som inte skulle vara särskilt acceptabel om mannen var en vanlig människa. Denna aggressiva, våldsamma, otroligt svartsjukt revirpinkande* och dominanta typ skulle ha en ”kvinnomisshandlande psykopat”-stämpel i pannan om han var människa men eftersom han inte är det så är det tydligen ok. Nämen han är ju vampyr, han bara är sån. Det kan inte hjälpas. Men guud så romantiskt att han kämpar emot sina farliga vampyriska instinkter för människokvinnans skull!
Örk.
Det finns mycket med vampyrer jag skulle kunna gnälla på. Man kan ju fråga sig varför jag fortsätter att gång på gång slänga mig över nya vampyrböcker, för ärligt talat finns det mycket mer som är tråkigt-fånigt-pinsamt än sånt som är bra. Dracula från 1897 är fortfarande en av de bästa vampyrromaner jag har läst och min favoritvampyr hör hemma i en tv-serie (Spike i Buffy, naturligtvis).
(* = I The Silver Kiss av Annette Curtis Klause finns förresten en vampyr som rent bokstavligt pissar på en tjejs hus. Jag tyckte att det var sjukt kul som omväxling.)
