Jag var på Bokia i Vänersborg i dag. Det är jag inte särskilt ofta, men jag är och hälsar på mina föräldrar över jul och tydligen är min farbror, som normalt befinner sig i Karibien, i trakterna och skall hit över helgen. Han behövde en julklapp, bestämde jag mig för. En bok, kanske – en pocketbok han kan läsa på flyget hem och sedan gör sig av med. Lee Child? Våga sig på att försöka hitta Peter Høeg? Han uppskattar åtminstone till viss del spänningslitteratur; det är verkligen inte mitt område.
Bokia, således. Trist ställe, men det visste jag redan från början. Fram till för några år sedan var det en helt okej bokhandel. Utbudet kanske inte gick att jämföra med vad man kan hitta i butiker i Stockholm, Göteborg eller Uppsala, men vi talar om en butik i en bra mycket mindre stad än så. Det finns inte underlag för ett Hedengrens eller Uppsala English Bookshop här. Man hade vad man fick plats med. Det fanns en soffa att sitta i, några stolar och ett schackbräde vid ett bord där man kunde slå sig ned. Man kunde inte hitta vad som helst där, men man kunde hitta någonting; hittade man inte någonting var det åtminstone en inbjudande miljö. Sedan sålde ägaren butiken och allt med den centraliserades till att se ut som vilken dylik Bokiabutik som helst.
Jag hade redan flyttat från Vänersborg när det skedde. Jag har aldrig riktigt vant mig, och varje gång jag kliver in i butiken slås jag av samma fråga: ”men … var är böckerna?” Butiken är lika stor som förut. Men den har mycket mera luft. Mycket mer yta där det inte står några bokhyllor. Och framför allt, mycket färre böcker. Det ser helt deprimerande ut. Särskilt om man inte kan låta bli att kontrastera det mot hur det såg ut tidigare, vilket åtminstone var bättre, och känna att de har våldfört sig på ens uppväxt: ”vad har de gjort med min barndoms bokhandel?”
Jag dröjde mig kvar några minuter. Bläddrade bland pocketböckerna. Hittade väl egentligen någonting som hade kunnat passa. Gick därifrån utan att köpa det, därför att jag helt enkelt inte har hjärta att handla där längre. Jag vill inte att det skall vara lönsamt att förvandla boklådor till själlösa kedjekopior med uselt utbud. Jag kan åtminstone göra mitt lilla till för att det inte skall vara det.
Det finns inte mycket som ser så ledsamt ut som en bokhandel med mycket plats men få böcker.
Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet ”zombie” har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.