Kategorier
Gnäll Läsrapporter

Majläsningen

Vad jag läste i maj:

Amandas bok – Katerina Janouch
Den dansande djävulen – Martin Widmark
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag – Sara Ohlsson
Vi håller på med en viktig grej – Sara Hansson
Phonephucker – Tanja Suhinina
Att vara med henne – Alex Schulman
Strange Angels – Lili St Crow
Alba – Kristina Hård
Sjöpojken – Kristina Sigunsdotter
Tjärven – John Ajvide Lindqvist
Det yttersta argumentet, del 1 – Joe Abercrombie
Little Darlings – Jaqueline Wilson

Bäst: Läskiga Tjärven, tätt följd av underhållande Det yttersta argumentet. Om ni är några som har börjat följa tv-serien Game of Thrones och vill ha mer fantasy av det mer brutala slaget utan lallande alver kan ni läsa Abercrombies böcker.

Sämst: Strange Angels är en rätt hyfsad och actionfylld urban fantasyberättelse som har ett antal irriterande inslag som sänker den ordentligt. Det är egentligen bara detaljer, men så störande att de ändå påverkar helhetsintrycket.

Det ena är att berättaren verkar helt fixerad vid att hennes nya kompis är asiat (eller rättare sagt halvasiat, blandningen är viktig) och kan knappt säga något alls om honom utan att hänga upp sig på hans ögonlock eller fundera på hur vissa ”half-breeds” blir snygga och andra inte. Helkonstigt.

Den andra är att oskulder inte kan bli varuvlar. Förklaringen är att om man har haft sex ”öppnas” man mot lite allt möjligt, och kan lättare bli smittad av diverse övernaturliga saker. Men nej, nej, nej. Man FÅR inte ge oskulden och/eller den sexuella debuten magisk betydelse. Det är bara för töntigt. Medeltiden vill ha sin idé tillbaka. (Lili St. Crow skulle kanske behöva läsa Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag.)

Konstigast: Prosalyriska Sjöpojken har några fina stycken bland många konstiga.

Gulligast: Grafiska romanen Vi håller på med en viktig grej om att växa upp på 90-talet och dyrka Spice Girls. Ska skriva mer om den imorgon.

Kategorier
Gnäll Länktips

Det var den revolten…

Jaha. Jag hade just skrivit ett besviket inlägg om Revolt av Suzanne Collins , men vad händer? På något sätt laddar sidan om när jag ska posta det och texten försvinner. Nu går jag och lägger mig och surar istället. I väntan på att jag orkar skriva det en gång till kan ni läsa en sågning hos Kafka på jobbet, för jag håller med om flera saker som står där.

Kategorier
Babbel Bildigt Gnäll

Blurba inte på bokryggen, tack

Blurbar (de korta citaten med beröm på exempelvis bokomslag) kan vara en styggelse. Jag accepterar dem på baksidor. På framsidor är de irriterande, men jag får i alla fall inte en hjärnblödning så länge det bara är någon enstaka diskret liten blurb. Men på ryggen? Nej. Bort. Jag skulle inte vilja ha något sånt här i bokhyllan.

Jag tycker att det är lite extra synd att se en ryggblurb på en bok från Coltso. Coltso (och dess moderförlag Ersatz) gör ju så fina rejäla böcker med bra kvalitet på papper och bindning, snygg typografi, snygga omslag osv. Behagliga att läsa och trevliga att titta på och så kladdar de dit något sånt där.

Kategorier
Babbel Gnäll

Ordbajsaren Nick Perumov

Låt mig demonstrera hur man inte ska skildra att en person anländer med stor brådska, med ett stycke ur Nick Perumovs Alvklingan:

”…när de plötsligt hörde hastigt hovklapper bakom sig. Ögonblicket därpå dök en ryttare upp ur dimman i full galopp. Rogvold red åt sidan för att lämna plats.
Ryttaren närmade sig mycket fort. Han red med en extrahäst och bakom hans axlar fladdrade den välbekanta blåvita manteln. En gardist.
’Tänk om han kommer från Bri?’ tänkte Rodvold högt. ’En budbärare ser det ut som. Varför skulle han annars ha så bråttom? Det måste vara något brådskande.'”

Okej, snubben har bråttom! Jag har fattat det nu. Jag fattade första gången. Jag vet inte vad det är med Nick Perumov som gör att han måste säga allt tre-fyra gånger. Tror han att folk är trögfattade eller är han bara alldeles för förtjust i sina egna ord?

Det skulle vara mycket bekvämare om Perumov var en helt värdelös författare för då kunde jag bara strunta i hans böcker. Tyvärr är han inte det. Han kan berätta en historia på ett sätt som gör att jag vill läsa och därför råkar Alvklingan vara min femte Perumov-bok, trots att jag med jämna mellanrum får utbrott på hans jävla ordbajsande och fantiserar om att utöva våld mot den stackars boken eller kanske författaren själv. För några år sedan skrev jag om Diamantsvärdet och träsvärdet:

Diamantsvärdet och träsvärdet är som bäst när den håller tempot uppe, när städer brinner och alla kämpar förtvivlat, för när Perumov saktar ner och vill förklara saker så vill jag bara slå boken i skallen på honom och tala om för honom att varken jag eller resten av hans läsare är så korkade. Allt måste inte sägas tre gånger.”

Jag önskar att han inte hade det där något som på något sätt får mig att tycka att böckerna är värda att läsa trots att det är självplågeri.

Kategorier
Gnäll Recensioner

Besinningens sår

Det är inte ofta jag läser en bok som jag inte visste något alls om innan, men i söndags nappade jag åt mig Besinningens sår ur en hylla med nyheter på jobbet och läste den på lunchen och på tåget hem. Innan hade jag varken hört talas om den eller författaren. Det var nog omslaget som lockade.

Besinningens sår, frilansskribenten Catharina Bergstens debutbok, är en kort och stram roman om vuxna syskon som träffar sin döende far. Han försvann ur deras liv för många år sedan och återföreningen är obekväm. Dottern Liv vill ha en förklaring och svar på 30 år av frågor, men fadern pratar mest väder och obetydligheter. Sonen Marcus påstår att han inte förväntar sig något och är därför på bättre humör, men hans fasad spricker sedan sönder. Deras möten är väl skildrade och väldigt smärtsamma, för alla vill de ha något som de andra inte verkar kunna ge. De sitter där och hoppas, brottas med krocken mellan förväntningar och verklighet. Men allt är inte som det verkar. Bergsten fogar in några tillbakablickar som ger familjens historia fler intressanta dimensioner och på slutet kommer en oväntad vändning.

Vad som tyvärr sänker det hela är att dialogen inte ger ett särskilt naturligt intryck, vilket är ett stort problem när en stor del av texten utgörs av just dialog. Ibland stannade jag till och med upp i läsningen och blängde irriterat på orden. Jo, faktiskt. Hade jag inte varit i en tågvagn hade jag säkert utbrustit ”Men vem pratar sådär egentligen?” också.

En av replikerna som orsakade en sådan reaktion var ”Ingen vill mig väl känns det som. Jag lever i en mardröm och nu sitter du här och strör salt i såren.” Det känns så stelt och skrivet. När Liv blir frågad om hur hennes jobb är svarar hon ”Oftast väldigt tillfredsställande.” Skrivet och livlöst.

(Scriptum, 2010)

Kategorier
Babbel Gnäll

Låt mig slippa ”kvinnoöden”

Sara Stridsberg har fått tidningens Vi:s litteraturpris. Välförtjänt, men var de tvungna att dra till med ”kvinnoöden” i motiveringen? Det ordet gör mig trött. ”Med inspiration från kända kvinnoöden skapar Sara Stridsberg en värld där det kvinnliga sorgearvet ekar som en mörk klang genom textens landskap. I romanerna Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River utforskar hon med glimrande ordbegåvning och unik musikalitet människans utsatthet, rädsla för övergivenhet och dröm om evigt liv.”

Tillsammans med det hyfsat ofta förekommande ”stark kvinna” är ”kvinnoöde” ett av mina hatord när det gäller beskrivningar av vad böcker (eller filmer) handlar om. Det har inget med innehållet att göra, som ren beskrivning kan det vara hur korrekt som helst. Problemet uppstår när man sätter alla dessa ”kvinnoöden” i relation till det som inte sägs om skildringar av män. En skildring av en kvinnas liv är ett ”kvinnoöde”, medan en skildring av en mans liv inte kallas ett ”mansöde” (och ett påpekande om att mannen i en bok är just en ”stark” man verkar aldrig behövas i baksidestexten).

Självklart tror jag inte att de som väljer dessa ord menar något illa. Tvärt om tror jag att man ofta vill göra något positivt, lyfta fram. Men effekten är att det blir så himla tydligt att kvinnor pekas ut specifikt som KVINNOR på ett sätt som inte sker med män. Google ger 24700 träffar på ordet ”kvinnoöde” och 2270 på ”mansöde”. Ska man kanske gissa att männens livsöden räknas som människoöden istället?

—–

Lite på samma tema har Tekoppen har tittat på hur Moa Martinson och Harry Martinson beskrivs i Nationalencyklopedin och konstaterar att ”Moa Martinson skildras som kvinno- och barnskildrare, Harry Martinson skildras som människo- och världsskildrare.”

Kategorier
Babbel Debatt Gnäll

Att sätta i sammanhang

Den här hösten hoppade jag på en halvtidskurs i litteratursociologi, bara för att det skulle vara kul. (Ignorerar sin masteruppsats, vem, jag?) Idag var sista seminariet och vi hade besök av Cecilia Davidsson och Ola Larsmo som pratade bland annat om hur de som författare förhåller sig till litteraturkritik.

Det är många tankar om kritik som snurrar i huvudet just nu. Veckans kurslitteratur, kritikdiskussionen i ett några veckor gammalt avsnitt av Babel som jag såg igår, debatten om litteraturkritiker vs. bokbloggare som dyker upp då och då. En fras som återkommer hela tiden är ”att sätta i sammanhang”. Vad är det vanligaste svaret på frågan om vad kritiker sysslar med? Jo, kritiker sätter litteraturen i ett sammanhang. (Till skillnad från de som ”bara tycker saker”, tillägger de som kanske vill rikta en känga till tidningar som kör med korta betyg-recensioner eller folk i allmänhet som skriver om sina åsikter och upplevelser av kultur på nätet). Och ja, jag är helt med, men efter att ha hört/läst det så många gånger den senaste tiden var det roligt att höra Cecilia Davidsson berätta om hur det gick när hennes noveller skulle sättas in i ett litterärt sammanhang.

Davidsson debuterade med novellsamlingen En av dessa nätter 1994. Hon märkte då att det fanns en ovana bland många kritiker att skriva om noveller. Det visade sig bland annat genom att de klumpade ihop henne med  andra novellförfattare vars texter egentligen inte hade något annat gemensamt med hennes än just novellformatet. Senare blev det bättre, menade hon, efter att 90-talets novellboom förändrat läget.

Att klumpa ihop litterära verk som har väldigt lite gemensamt är ett exempel på hur det kan gå när man inte har koll på sammanhanget. Jag har mest märkt det när det gäller fantastik av olika slag, vilket säkert främst beror på att jag är extra intresserad av det, men kanske är det också så att den typen av litteratur oftare råkar ut för det. Jag tycker att att det är hur trevligt som helst när pressen på ett seriöst sätt behandlar ofina nördgenrer som skräck, fantasy och science fiction, men jag önskar att böckerna inte så ofta skulle sättas i händerna på kritiker som inte riktigt verkar verkar ha koll på genrerna och därför antingen uttrycker förvåning om boken visar sig vara bra eller jämför allt med Sagan om ringen eller Harry Potter.

Ett av de fånigaste exemplen var nog när en kritiker i den brittiska dagstidningen The Daily Telegraph beskrev Sergei Lukyanenkos Night Watch som ”Rowling, Russian style”. Både Night Watch och Rowlings Harry Potter-böcker är fantasy, visst, men förutom genrebeteckingen har de så lite gemensamt att det verkligen inte finns någon anledning att klumpa ihop dem. Det är ungefär lika nyanserat som om man skulle jämföra Agatha Christie och Stig Saeterbakken bara för att båda har skrivit kriminallitteratur.

Här rinner raderna iväg. Jag som hade trott att det här skulle bli ett kort inlägg. Hur som helst, det är lätt för mig att sitta här och gnälla över okunniga recensioner inom de genrer som är ”mina”. Det finns självklart områden inom litteraturen där jag skulle vara den som är borttappad, men förhoppningsvis har jag vett att tacka nej om jag skulle bli frågad om att recensera någon bok som ligger helt utanför mitt kunskapsområde. Det är ju inte alltid lätt ens när man är på sitt eget område. Jag är knappast den enda skribent som ibland är rädd för att missa grejen och skicka in något irrelevant svammel till den stackars redaktionen.

Kategorier
Babbel Gnäll

Ingen hundhumor, tack

Jag har läst The Kiss of Death (2008) av Marcus Sedgwick, en stämningsfull och obehaglig ungdomsroman om en kille som letar efter sin försvunne far i 1700-talets Venedig. På det stora hela gillade jag den: det snygga språket, den gotiska atmosfären, bitarna av saga som finns insprängda i handlingen. Men så är det hunden…

Killen får nämligen en hund som sällskap, och den där hunden får sedan stå för de enda försöken till humor som finns i boken. Jag kallar det ”försök” eftersom jag inte tycker att det är roligt. Ni har säkert sett någon film eller tv-serie där det finns en käck hund som skäller menande för att någon människa gör något dumt, eller för att den håller med, eller bara för att det av någon anledning ska föreställa charmigt att avsluta en scen med ett skojigt litet skall från en golden retriever. Så är det i The Kiss of Death, fast i bokform. Särskilt i andra halvan av boken är det flera kapitel som slutar med att hunden gläfser på ett sätt som ska föreställa roligt.

Tyckte Sedgwick att det blev för mycket mörker och slängde in en fånig hund för att lätta upp stämningen lite? Ett misstag i så fall. Det skär sig.

Kategorier
Babbel Citat Gnäll

Ursäkta, jag skrockar darkly här

Det finns mycket man kan invända mot i Stephenie Meyers Twilight-böcker. En av de mindre men ändå hemskt störande sakerna är att vissa personer skrockar väldigt, väldigt mycket. Ibland skrockar de till och med ”darkly”, för variationens skull.

I Meyers senaste bok, The short second life of Bree Tanner, dröjer det bara någonstans mellan 20 och 30 sidor innan någon ”chuckled darkly”. Sedan är det skrockfritt i säkert 50 sidor, men tystnaden berodde antagligen på att Meyer laddade upp inför detta mästerverk till mening:

”A deep, masculine chuckle that did not belong to Riley echoed menacingly through the house.”

Ja, där slutade det plötsligt att vara irriterande och blev istället hysteriskt roligt. Hur kan man på allvar skriva så? Jag begriper ingenting men boken är rätt trist så jag är glad att den meningen fanns där och livade upp läget med sin skyhöga ”så dåligt att det är kul”-faktor.

Kategorier
Gnäll Recensioner

Kate DiCamillo sockrar för mycket

Jag tycker hemskt mycket om några av barnboksförfattaren Kate DiCamillos böcker, som Edward Tulanes fantastiska resa och Sagan om Despereaux. Därför plockade jag med mig Tack vare Winn-Dixie när jag såg den på bibblan för några dagar sedan, men efter att ha läst ut den fick jag tyvärr konstatera att den inte alls var vad jag hoppades.

DiCamillos böcker brukar vara väldigt mysiga, charmiga och fulla av quirky karaktärer och snälla budskap. Det är fint och det funkar för att hon brukar hålla sig på rätt sida om sliskgränsen. Det är gulligt, men inte så att man mår illa. Men i Tack vare Winn-Dixie, som var hennes debutbok men först i år har kommit på svenska, fluffade hon iväg alldeles för långt för min smak.

Boken handlar om en ensam flicka som tar hand om en ensam och ful hund. Hunden kan charma de flesta vilket leder till att flickan får nya vänner och det hela avslutas med ett kalas där ett antal ensamma eller på annat sätt tyngda människor samlas och har himla trevligt tillsammans. Som i flera av DiCamillos senare böcker finns det en hel del svärta i bakgrunden, men här dränks den i gulligheten och känns därför helt ofarlig. Tandborste, tack. Jag har också problem med den något uppfostrande tonen som dyker upp ibland. Jag skrev i ett gammalt inlägg att DiCamillo brukar hålla sig på rätt sida om moralkakegränsen (det är många gränser hon dansar vid) men här gör hon inte det heller. Tack vare Winn-Dixie var inte för mig. DiCamillo har helt enkelt blivit bra mycket bättre sedan debuten – och det är ju som det ska vara.