Kategorier
Babbel Evenemang Gnäll

Vampyrgnäll och annat

Nej, jag har inte dött bloggdöden. Jag har bara varit borta ett tag. De senaste dagarna har jag varit på Åland, först i en stuga i ingenstans och sedan i Mariehamn.

I stugan läste jag Utrensning av Sofi Oksanen och Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Med Utrensning är det som med Darling River som jag också läste nyligen: jag vet inte vad jag ska säga om den, för ”alla” har redan sagt så mycket gott. Det finns inga hyllningsord kvar för mig att använda, de har redan sagts så många gånger. Men det kommer säkert ett försök någon dag. Lilla stjärna ska jag recensera åt Catahya.

I lördags kväll gjorde jag ett besök på science fiction-kongressen Åcon 4. Vanligtvis brukar jag springa på hur många paneler som helst när jag är på en kongress, men nu blev det bara en av de tre som hölls medan jag var där. Panelen hette ”Whining about modern vampires” och gnället handlade inte oväntat om att i många nutida vampyrberättelser så har väldigt många typiska vampyregenskaper skalats bort och kvar är bara en odödlig människa som kanske slurpar lite djurblod. Vad skiljer dem från alver egentligen? undrade någon. Som så många andra gånger när detta har diskuterats uttrycker folk en saknad efter monstervampyren, istället för den tama vampyren.

Jag har inte direkt något emot halvtama människoliknande vampyrer. Vad jag däremot tycker är hemskt fånigt är när det är uppenbart att författaren har slängt in en vampyr bara för att det ska vara en vampyr och inte verkar vilja hantera följderna av att ha en icke-mänsklig varelse i sin historia, utan låtsas som att det inte blir några följder. Vad är då poängen?

Vid ett tillfälle nuddade panelen vid vampyrberättelsen som våldtäktsfantasi och det ligger nära en av mina egna hatgrejer när det gäller vampyrromantik – eller varulvsromantik, det är samma sak där. Vad jag vill kräkas på är hur vampyrens eller varulvens ”natur” liksom används som ursäkt för att skriva en sorts kärlekshistoria som inte skulle vara särskilt acceptabel om mannen var en vanlig människa. Denna aggressiva, våldsamma, otroligt svartsjukt revirpinkande* och dominanta typ skulle ha en ”kvinnomisshandlande psykopat”-stämpel i pannan om han var människa men eftersom han inte är det så är det tydligen ok. Nämen han är ju vampyr, han bara är sån. Det kan inte hjälpas. Men guud så romantiskt att han kämpar emot sina farliga vampyriska instinkter för människokvinnans skull!

Örk.

Det finns mycket med vampyrer jag skulle kunna gnälla på. Man kan ju fråga sig varför jag fortsätter att gång på gång slänga mig över nya vampyrböcker, för ärligt talat finns det mycket mer som är tråkigt-fånigt-pinsamt än sånt som är bra. Dracula från 1897 är fortfarande en av de bästa vampyrromaner jag har läst och min favoritvampyr hör hemma i en tv-serie (Spike i Buffy, naturligtvis).

(* = I The Silver Kiss av Annette Curtis Klause finns förresten en vampyr som rent bokstavligt pissar på en tjejs hus. Jag tyckte att det var sjukt kul som omväxling.)

Kategorier
Gnäll Spaning

Vad gör Nattens begär bland Pocketförlagets ungdomsböcker?

Pocketförlaget satsar just nu på ungdomsböcker och släpper idag åtta ungdomsromaner i pocket. Projektet kallas IRL och på dess sida på Facebook kan man få en av böckerna gratis om man fotograferar sig själv tillsammans med någon annan av böckerna.

Finfint. Men så är det Nattens begär av Sherrilyn Kenynon. Jag läste den när den gavs ut av Schibsted förra året och jag förstår inte hur den hör dit. Kanske har det ökade antalet ungdomsböcker som innehåller kombinationen övernaturligt + romantik fått någon att tro att den är ytterligare en Twilight-klon, för jag har svårt att tro att någon som hade god koll på vad den egentligen innehåller skulle tycka att den hör hemma i en satsning på ungdomsböcker.

Huvudpersonen är 26 år gammal och när det gäller handling, ton och sexinnehåll är Nattens begär som en övernaturlig och halvporrig Harlequin-roman. Redan på första sidan serveras man rader som ”Han var en man som levde för stunden och för den vilda tillfredsställelsen av sina sensuella behov. […] Det fåtal kvinnor som hade fått uppleva en extatisk natt i hans armar såg sig som förmer än de som bara kunde drömma om att få vidröra hans utsökta kropp. För han var passionen. Lusten. Allt som var sensuellt och hett.” Det är en vuxenbok.

Många ungdomar läser vuxenböcker och det är inget fel med det, men att ta med en bok som Nattens begär i en uttalad satsning på just ungdomslitteratur är väldigt konstigt.

(Sedan är boken i fråga inte bra heller och dessutom dåligt översatt, men det är en annan diskussion…)

Senare tillägg: Efter en del snokande har jag läst på några ställen att med ”ungdomar” menar Pocketförlaget åldrarna 13-30 år. Det gör visserligen inkluderingen av Nattens begär mer begriplig, men själva satsningen konstigt spretig. Är en 30-åring en ung läsare?

Kategorier
Gnäll

Bra slut på tråkig bok: Glass Houses

Jag har inte varit så bra på att hålla mitt nyårslöfte att läsa mer egna böcker och låna mindre. Att hålla mig borta från dåliga vampyrböcker har jag inte heller varit särskilt bra på. För några dagar sedan läste jag ut Glass Houses som är första delen av Morganville Vampires av Rachel Caine. Den handlar om pluggisen Claire som är galet smart och därför börjar på college tidigare än de flesta. Men istället för att dyka in i studierna hamnar hon i bråk med skolans värsta bitch och dessutom visar det sig att staden Morganville styrs av vampyrer. Eftersom hon inte går säker bland studentrummen flyttar hon in i ett stort hus tillsammans med några äldre ungdomar, varav en råkar vara ett spöke.

Glass Houses är inte särskilt bra. Jag gillar karaktärerna men den är alldeles för seg och handlingen känns länge meningslös för att det är alldeles för mycket som inte förklaras. När vampyrernas anledningar till att göra vissa saker avslöjas mot slutet blir det genast mer intressant och Caine slänger dessutom in en rejäl cliffhanger. Snacka om dålig stil att avsluta en tråkig bok på ett så spännande sätt att jag vill läsa nästa, som säkert också är tråkig.

Kategorier
Gnäll

Tramsvampyrer

För några månader sedan sparkade jag på Richelle Meads Vampire Academy-böcker i en UNT-recension. Ungefär samtidigt som de två första delarna i den serien gavs ut på svenska kom även de två första delarna av PC & Kristen Casts House of Night. Bonnier Carlsen stod för den svenska utgivningen i båda fallen, det var väl någon sorts vampyrsatsning i Twilight-tider. Jag har just läst första delen av House of Night och kommer knappast att läsa den andra, om jag inte drabbas av vampyrhjärnsläpp. (Det händer ibland, tyvärr.)

Det finns en del likheter mellan Vampire Academy och House of Night. Båda har tonårstjejer som huvudpersoner, båda utspelar sig på internatskolor för vampyrer och båda är väldigt fåniga. Det läggs så mycket krut på att beskriva klichésnygga vampyrer och på skolkorridorsdrama i form av att huvudpersonerna hamnar i bråk med skolans maktklick som såklart är väldigt snygga och väldigt bitchiga. Handlingen är i båda serierna hafsig, stannar aldrig tillräckligt vid det som faktiskt är intressant och det badas istället i en form av väldigt ytlig vampyr- och häxestetik som inte ens behöver hänga ihop på något vettigt sätt utan den verkar mest bara vara ihopslängd för att den är häftig.

Jo, det kan säkert vara asmysigt om man är en svartklädd fjortonåring. Och det menar jag inte som en diss mot svartklädda fjortonåringar, utan jag menar att även om jag som inte längre fjorton tycker att böckerna är tramsiga och att det finns mycket mycket bättre ungsomslitteratur så har de här ändå också sin plats. När jag var i 15-årsåldern var jag tokig i en annan vampyrserie som hette Vampyrens kärlek (The Vampire Diaries). När jag försökte läsa om dem förra året tyckte jag att de var sjukt tråkiga, men det tar ju inte bort att en gång var de bäst.

Kategorier
Babbel Gnäll

Jag-perspektivets begränsningar

En anspråksfull rubrik, men egentligen har jag bara ett litet exempel på de problem som kan uppstå när en författare väljer en jag-berättare men inte lyckas hålla sig inom gränserna för vad som egentligen är rimligt för jaget att berätta.

Nyligen läste jag vampyrromanen Törst av Richelle Mead. Vid ett tillfälle i början vaknar huvudpersonen Rose och hennes hår har klistrat sig mot ansiktet.

”Jag vaknade med långa mörka hårslingor klistrade mot pannan.”

Det är en liten detalj, men för mig är det en typisk sådan sak som bryter illusionen och skriker att det här är bara på låtsas, eftersom man inte skulle beskriva sig själv på det sättet. Inte vaknar man och tänker ”åh nej, mitt långa mörka hår är svettigt!” eftersom det är självklart för en själv hur ens hår ser ut. Att beskriva en jag-berättares utseende utan att det blir cheesy är svårt, men nog kan det göras bättre än så.